"Trolldrycksläraren", läste James med en grimas.

"'Titta där.'

'Var?'

'Bredvid den långe killen med rött hår.'"

"Trevligt", kommenterade Sirius torrt.

"'Han med glasögon?'

'Såg du hans ansikte?'"

"Om det liknar Tagghorns ansikte så lider jag med honom", retades Sirius, och den nämnde pojken blängde på honom.

"'Såg du ärret?'

Viskningar följde Harry från det ögonblick då han kom ut från sovsalen dagen därpå. Folk som köade utanför klassrummen ställde sig på tå för att få sig en titt på eller gjorde en helomvändning så de kunde gå förbi honom en gång till och stirra på honom. Harry önskade att de inte skulle göra det, för han försökte koncentrera på att hitta till sina lektioner."

"Det skulle nog vara rätt överväldigande", nickade Lily med ett litet leende.

"Det fanns etthundrafyrtiotvå trappor i Hogwarts:"

"Vem tusan orkade räkna dem?" fnös Sirius.

"breda, svepande trappor; smala, skrangliga; några ledde någon annanstans på fredagar; några jade ett försvinnande steg halvvägs upp som man måste komma att hoppa över. Sedan fanns det dörrar som inte ville öppna sig om man inte bad hövligt eller kittlade dem på exakt rätt ställe, och dörrar som i själva verket inte var dörrar utan fasta väggar som bara låtsades."

"De är så irriterande", stönade James och Sirius skrattade.

"Va?" frågade Lily nyfiket.

"Tagghorn här hamnade i en liten konflikt med en av de där dörrarna", flinade Sirius. "En av dem som man måste vara artig mot, närmare bestämt. Den ville inte öppna sig för han svor åt den och började gå iväg, men då öppnades den och slog honom i röven." Sirius skrattade åt minnet. "Och en annan gång så sprang han, men försökte ta sig igenom fejkdörr och slog rakt in i väggen."

Det ryckte i Lilys läppar, och hon log brett när hon såg James tjuriga uppsyn.

"Det var också väldigt svårt att komma ihåg var någonting befann sig, för allting verkade flytta runt en hel del. Folk på porträtten gick hela tiden på besök till varandra och Harry var säker på att också rustningarna kunde vandra omkring."

"Ja, de kan dom", sa Remus i en saklig ton.

"Spökena gjorde inte heller det hela bättre. Det var alltid en otäck chock när något av dem plötsligt gled igenom en dörr som man försökte öppna. Nästan Huvudlöse

Nick var alltid glad att kunna peka ut för nya Gryffindorare åt vilket håll de skulle gå, men Poltergeisten Peeves innebar två låsta dörrar och en falsk trappa om mötte honom när man var sen till en lektion. Han släppte ner papperskorgar i huvudet på en, drog undan mattan under ens fötter, bombarderade en med kritbitar smög sig på en bakifrån, osynlig, och grep tag i ens näsa och tjöt:

'NU FICK JAG ALLT FAST DIG I SNABELN!'"

"Äsch, den är gammal", suckade Sirius.

"Han behöver verkligen lite nytt material", instämde James.

"Ännu värre än Peeves, om det nu var möjligt, var vaktmästaren Argus Filch. Harry och Ron lyckades komma på kant med honom redan första morgonen de var där."

"Snyggt jobbat", berömde James och Sirius flinande. De verkade omedvetna om att Lilys sura blickar mot dem.

"Filch fann dem i färd med att försöka med våld ta sig igenom en dörr som otursamt nog visade sig vara ingången till den förbjudna korridoren på tredje våningen.

"Vad synd att det inte var med flit", skrockade Sirius.

"Han ville inte tro på att de hade gått vilse, utan var säker på att de försökte bryta sig igenom den med avsikt och hotade med att låsa in dem i fängelsehålorna professor Quirrell just kom förbi och räddade dem."

"Varför kom han förbi där?" frågade Remus, medans hans ögon smalnade misstänksamt.

"Filch ägde en katt som hette mrs Norris, ett magert, dammgrått djur med utstående, lampkupsliknande ögon precis som mr Filch. Hon patrullerade korridorerna ensam. Bröt man mot en regel inför hennes ögon, gjorde man den minsta lilla olämpliga sak, så kilade hon iväg efter Filch, som flämtande och väsande uppenbarade två sekunder senare. Filch kände till de hemliga gångarna i skolan bättre än någon annan (möjligen med undantag av Weasleytvillingarna)"

"Och oss!" insköt Sirius och James samtidigt.

"och kunde dyka upp lika plötsligt som något av spökena. Eleverna hatade honom allesammans och det var mångas käraste önskan att få ge mrs Norris en rejäl spark.

Och sedan, när man väl hade lyckats hitta till dem, var det själva lektionerna. Magi var inte fullt så enkelt, vilket Harry snabbt upptäckte, som att bara vifta med trollstaven och uttala några konstiga ord."

"Duh", flinade Sirius, och Lily smällde till honom på huvudet.

"De måste studera natthimlen genom sina stjärnkikare varenda onsdag vid midnatt och lära sig namnen på olika stjärnor och planeternas rörelser. Tre gånger i gick de ut till växthusen bakom slottet för att studera Örtlära tillsammans med en rultig liten häxa som hette professor Sprout, och där lärde de sig hur man skulle alla de underliga växterna och svamparna och fick reda på var de användes till.

Den i särklass tråkigaste lektionen var Trollkonsthistoria,"

"Den bästa lektionen att ta sig en tupplur på", sa Sirius med ett retsamt flin.

"Absolut", instämde James.

"James! Sirius!" utbrast Lily tillrättavisande.

"Du kan inte säga något, Lily", kontrade James. "Jag såg dig spela hänga gubben med Alice Smith under en av hans lektioner."

Lily rodnade förtretat.

"Li-ly Ev-ans", sa Sirius släpigt, och log brett.

"Håll käften", snäste hon.

"som var det enda ämne där eleverna undervisades av ett spöke. Professor Binns hade förvisso varit mycket gammal när han somnade framför brasan i lärarrummet och lämnade sin kropp efter sig nästa morgon för att undervisa. Binns surrade på i all oändlighet medan de krafsade ner namn och årtal och blandade ihop Emeric Elake och Ulric Den Underlige.

Professor Flitwick, som var lärare i Trollformler, var en pytteliten trollkarl, som måste stå på en trave böcker för att kunna se ovanför katedern."

Lily log varmt, han var en av hennes favoritlärare.

"I början av deras första lektion tog han klassboken, och när han kom till Harrys namn gav han till ett upphetsat pip och trillade ner utom synhåll."

Alla skrattade.

"Gamla goda Flitwick!" flinade Sirius.

"Professor McGonagall var återigen annorlunda. Harry hade haft helt rätt i sin förmodan att hon inte var en lärare man satte sig upp emot. Sträng och skarp tog i upptuktelse i samma ögonblick de slagit sig ner till hennes första lektion."

"Vilken överraskning", skrattade Sirius.

"Jag undrar om Harry också är bra i Förvandlingskonst, som jag…" funderade James.

"'Förvandlingskonst är något av den mest invecklade och farliga magi ni kommer att få lära er här på Hogwarts', sade hon. 'Den som ställer till med trassel på mina lektioner får lämna dem och aldrig mer komma tillbaka. Så nu har jag varnat er.'"

"Hon förändras visst inte särskilt mycket, eller hur?"

"Sedan förvandlade hon katedern till en gris och tillbaka igen. De var väldigt imponerade allesammans och otåliga att få sätta igång själva, men insåg snart att skulle få förvandla möblerna till djur på ett bra tag."

"Eh … såklart inte", fnös Sirius. "Det är alldeles för komplicerat för de små söta förstisarna."

"Efter att ha gjort en mängd invecklade anteckningar fick de varsin tändsticka som de skulle försöka förvandla till en nål. Vid slutet av lektionen hade bara Hermione Granger fått sin tändsticka att se annorlunda ut; professor McGonagall visade klassen hur den hade blivit alldeles silvrig och spetsig och gav Hermione ett av sina sällsynta leenden."

"Hon gav aldrig mig ett sällsynt leende när jag lyckades med något", fnös James förnärmat, då Förvandlingskonst var hans bästa ämne.

"Det är för att du alltid ställer till med trubbel", påminde Remus honom.

"Den kurs som alla verkligen hade sett fram emot var Försvar Mot Svartkonster, men Quirrells lektioner visade sig vara något av ett skämt. Hans klassrum luktade starkt av vitlök, som alla sade var till skydd mot en vampyr som han hade stött på i Rumänien och som han fruktade skulle komma tillbaka och ta honom en vacker Turbanen, talade han om för dem, hade han fått i gåva av en afrikansk prins som tack för att han hade befriat honom från en besvärlig gengångare,"

"Det … verkar … troligt?" började Remus långsamt.

"Vilken bluff", fnös Sirius hånfullt.

"men de tvivlade ganska starkt på den historien. För det första, när Seamus Finnigan ivrigt frågade hur Quirrell hade blivit kvitt gengångaren rodnade Quirrell och började tala om vädret; för det andra hade de lagt märke till att det svävade en konstig lukt runt turbanen, och Weasleytvillingarna var övertygade om att den var fullproppad med vitlök, så att Quirrell var skyddad vart han än gick."

Remus höjde ett ögonbryn. Det lät lite misstänksamt, tyckte han.

"Harry blev mycket lättad då han upptäckte att han inte låg så längt efter alla andra. Massor av elever hade kommit från Mugglarfamiljer och precis som han inte aning om att de var häxor och trollkarlar. Det var så mycket de måste lära sig att inte ens sådana som Ron hade något större försprång.

Fredagen var en betydelsefull dag för Harry och Ron. De lyckades äntligen hitta vägen ner till frukosten i Stora Salen utan att gå vilse en enda gång."

"Åh, hurra! Jösses! Gratulerar!" utbrast Sirius entusiastiskt.

"Hallå där!" sa James surt och slog sin bäste vän i ansiktet med en kudde. "Sluta med det där."

"'Vad har vi för lektioner idag?' frågade Harry Ron medan han strödde socker på gröten.

'Dubbeltimme i Trolldryckskonst tillsammans med eleverna från Slytherin', sade Ron. 'Snape är föreståndare för Slytherinhemmet. Det sägs att han favoriserar får se om det stämmer.'"

James och Sirius såg genast sura ut när Snape kom upp igen.

"Utan tvekan", spottade Sirius.

"'Jag önskar att McGonagall favoriserade oss', sade Harry."

"Det gör vi också", muttrade marodörerna, som fortfarande var irriterade.

"Professor McGonagall var föreståndare för Gryffindorhemmet, men det hade inte hindrat henne från att ge dem en väldig massa läxor dagen innan.

Just då kom posten. Vid det här laget hade Harry vant sig vid det, men han hade fått något av en chock första morgonen när ett hundratal ugglor plötsligt hade strömmat in i Stora Salen under frukosten och cirklat runt borden tills de fick syn på sina ägare och släppte ner brev och paket i knät på dem.

Hedwig hade inte haft med sig någonting till Harry hittills. Hon flög in ibland och nafsade honom i örat och fick en bit rostat bröd innan hon gav sig iväg för att sova uggleboet tillsammans med de andra skolugglorna."

"Vad snällt av henne", log Lily. Hedwig verkade veta vad hennes ägare ville.

"Men den här morgonen flaxade hon ner mellan marmeladen och sockerskålen och släppte ett litet brev på Harrys tallrik. Harry slet genast upp det.

Kära Harry,

Stod det med mycket slarvig och klottrig handstil.

Jag vet att du e ledig på fredagseftermiddagarna, så skulle du vilja komma å dricka en kopp te me mej vid tretiden? Jag vill höra allt om din första vecka. Skicka tillbaka me Hedwig.

Hagrid"

"Jag är glad att Harry har Hagrid att prata med", sa Lily med ett brett leende.

"Hagrid är en jättebra vän", sa de tre marodörerna instämmande.

"Harry lånade Rons gåspenna, krafsade ner 'Ja, tack, vi ses senare' på baksidan och skickade iväg Hedwig igen.

Det var tur att Harry hade testunden med Hagrid att se fram emot, för lektionen i Trolldryckskonst visade sig vara det värsta han varit med om hittills."

"Jag undrar varför", väste Lily och blängde på James, som sjönk ihop.

"Vad?" frågade han befallande.

"Ifall du inte hade märkt det, så är Harry rena avbilden av dig! Vem tror du att han blir måltavla för?"

"… oj då", muttrade han och vände ner blicken.

"Vid festbanketten som invigde terminen hade Harry fått för sig att professor Snape ogillade honom. När den första trolldryckslektionen närmade sig sitt slut visste att han hade haft fel. Snape ogillade inte Harry"

"Vänta lite … va?" sa Sirius och lyfte ett ögonbryn.

"– han hatade honom."

"Åh … då fattar jag."

"Trolldryckslektionerna ägde rum nere i en av fängelsehålorna. Det var kallare där än uppe i huvudbyggnaden av slottet och skulle ha varit tillräckligt kusligt även djuren konserveringsvätska som simmade omkring i glasburkar runt väggarna.

Snape började lektionen, precis som Flitwick, med att titta i klassboken, och precis som Flitwick hejdade han sig vid Harrys namn.

'Javisst ja', sade han dämpat. 'Harry Potter. Våd nya … berömdhet.'"

"Håll käften, ditt äckliga svin!" skrek Sirius. James försökte undvika Lilys blängande blick, som verkade säga "det här är helt och hållet ditt fel."

"Draco Malfoy och hans vänner Crabbe och Goyle fnissade förstulet.

Snape avslutade uppropet och tittade ur över klassen. Hans ögon var svarta som Hagrids,"

"Jämför inte den jäveln med Hagrid", muttrade James, och ryckte till när Lily blängde ännu skarpare på honom.

"men de hade ingenting av Hagrids värme. De var kalla och tomma och fick en att tänka på mörka tunnlar.

'Ni är här för att lära er trolldryckstillverkningens hårfina vetenskap och exakta konst', började han. Han talade i knappt mer än en viskning, men de uppfattade vartenda ord – i likhet med professor McGonagall hade Snape förmågan att utan ansträngning få en klass att sitta alldeles tyst."

"Förmodligen av rädsla snarare än respekt", fnös Sirius. "Jag slår vad om att han skrämmer dem till underkastelse."

"'Och hos mig förekommer det just inget löjligt svängande med trollstavar, många av er kommer knappt att tro att det här är magi. Jag väntar mig inte att ni på ska förstå skönheten i den sakta sjudande kitteln med dess skimrande ångor eller den utsökta kraften i vätskor som smyger sig genom mänskliga ådror och förhäxar förståndet, förleder sinnena … jag kan lära er hur man buteljerar ryktbarhet, brygger ära, till och med korkar igen döden – om ni inte är en lika stor samling tjockskallar som jag brukar få lov att undervisa."

"Severus!" utbrast Lily chockat.

"Ser du, Lily?" pressade James, "han är ett svin." Lilys ögon smalnade, och han skyndade sig att läsa igen.

"Ytterligare tystnad följde på hans lilla tal. Harry och Ron utbytte blickar med höjda ögonbryn. Hermione Granger satt längst ut på kanten av sin stol och såg ut brinna av iver att få bevisa att hon inte var någon tjockskalle."

"Självklart", sa Sirius sarkastiskt.

"'Potter!' sade Snape plötsligt. 'Vad får jag om jag tillsätter smulad rot av afodill i en dekokt på malört?'"

"Levande Dödens Saft. Men man lär sig inte det förrän under sitt sjätte år", sa Lily och rynkade pannan, upprörd över hur hennes före detta bäste vän behandlade hennes son.

"Smulad rot av vad till en dekokt på vad? Harry kastade en blick på Ron, som såg lika förvirrad och villrådig ut som han själv; Hermiones hand hade flugit upp i luften.

'Jag vet inte, sir', sade Harry.

Snapes läppar kröktes i ett hånleende.

'Ser man på, berömmelse är tydligen inte allt.'"

"Låt honom vara!" morrade James. "Tror du verkligen att han vill vara berömd? Håll käften för helvete din jävel!"

Lily brydde sig inte ens om att säga till honom, hon tittade bara ner på sina hårt knutna nävar i sitt knä.

"Han låtsades inte om Hermiones hand.

'Vi försöker igen. Potter, var skulle du leta om jag sa åt dig att finna en besoar åt mig?'"

"Magen på en get", sa Lily tyst. "Det lär man sig första året … men inte förrän nästa termin."

"Hermione räckte upp handen så högt hon kunde utan att lyfta från stolen, men Harry hade inte den blekaste aning om vad en besoar var för något. Han försökte att titta på Malfoy, Crabbe och Goyle, som skakade av skratt."

"Skitungar", morrade Sirius. Remus skakade på huvudet, även han var irriterad på dem.

"'Jag vet inte, sir.'

'Det föll dig väl aldrig in att öppna en bok innan du kom hit, Potter?'

Harry tvingade sig att hela tiden se rakt in i de där kalla ögonen. Han hade faktiskt tittat igenom sina kursböcker hos Dursleys, men väntade sig Snape verkligen skulle komma ihåg allting i Ett tusen magiska örter och svampar?"

"Tydligen", morrade James och Sirius.

"Snape låtsades fortfarande inte om Hermiones flaxande hand.

'Vad är skillnaden, Potter, mellan munkluva och stormhatt?'"

"Det finns ingen", suckade Lily. "Sev…"

James såg på sin flickvän och suckade. Just nu ville han förhäxa Snape tills han inte kom ihåg sitt eget namn, men hennes ledsna ansikte lugnade ner honom något. Han sträckte mot henne och tog hennes hand.

"Vid den frågan reste sig Hermione upp i bänken och sträckte handen högt mot taket i fängelsehålan.

'Jag vet inte', sade Harry tyst. 'Men jag tror att Hermione gör det, varför frågar professorn inte henne?'"

"Den var bra, Taggis."

"Någon skrattade; Harry uppfångade Seamus blick och Seamus blinkade åt honom. Snape däremot var inte nöjd.

'Sitt ner', fräste han åt Hermione. 'Upplysningsvis, Potter, kan jag tala om för dig att afodill och malört frambringar en sömndryck som är så stark att den kallas Levande Dödens Saft. En besoar är en sten som man tar ur magen på en get och den kan rädda en från de flesta gifter. Vad munkluva och stormhatt beträffar är och samma växt, som också går under namnet akonit. Nåå? Varför antecknar ni inte det här nu?'"

"För att du inte sa att de skulle göra det, din slemmiga jävel!" morrade Sirius.

"Med ens blev där ett förfärligt rotande efter gåspennor och pergament. Över oväsendet sade Snape:

'Och en poäng kommer att dras från Gryffindor för din näsvishet, Potter.'"

Sirius svor och föll plötsligt offer för en välriktad, svidande förbannelse.

"Tänk på språket", snäste Lily irriterat. "Med tanke på att det var Severus, så har han tur att det bara var en poäng. Och han var faktiskt näsvis."

"Saker och ting blev inte bättre för Gryffindorarna under fortsättningen av trolldryckslektionen. Snape delade in dem allihop i par och gav dem i uppgift att blanda enkel dryck som skulle bota bölder. Han svepte omkring i sin långa svarta mantel och såg på hur de vägde torkade nässlor och malde gifttänder från ormar, medan kritiserade nästan alla utom Malfoy, som han tycktes gilla."

"Det var ingen överraskning", muttrade Sirius, som fortfarande hade ont från Lilys förhäxning.

"Just när han sade åt dem allesammans att titta på hur perfekt Malfoy hade låtit sina hornförsedda sniglar koka, fylldes hålan av moln av sur grön rök och ett högt fräsande. Neville hade på något vis lyckats smälta ner Seamus kittel till en förvriden liten klump och deras trolldryck sipprade över stengolvet och brände hål i folk."

"Slingersvans och Remmy gjorde något liknande förra året", skrockade James.

Remus stönade åt minnet medan Lily log och Sirius gav ett skällande skratt.

"Inom några sekunder stod alla i klassen uppflugna på sina pallar medan Neville, som hade dränkts i dekokten när kitteln föll ihop, jämrade sig av smärta då ilskna bölder slog upp över hela armarna och benen på honom.

'Idiotiska pojke!'"

"Sev…" sa Lily besviket. "Sådär ska man inte tala till en elvaårig pojke!"

"morrade Snape och röjde undan den utspillda trolldrycken med en enda svängning på sin stav. 'Ni satte väl till piggsvinspiggarna innan ni tog kitteln från elden, tro?'

Neville gnällde då det började slå upp bölder över hela näsan på honom.

'Ta med honom till sjukhusflygeln', fräste Snape ilsket åt Seamus. Sedan svängde han runt mot Harry och Ron, som hade arbetat närmast intill Neville."

"Du skulle bara våga anklaga honom, snörvel", morrade James och Sirius. Remus ögon smalnade något.

"'Du, Potter, varför sa du inte till honom att han inte skulle tillsätta piggarna? Du trodde väl att det skulle få dig att verka duktig om han gjorde fel, va? Det här blir ytterligare en poängs avdrag från Gryffindor för din skull.'"

"VA!"

"Tyst, ni två..."

"Kom igen, Lily! Det där var helt obefogat!" väste James.

Lily suckade och nickade. "Ja … det var det …"

"Det var så orättvist att Harry öppnade munnen för att komma med invändningar, men Ron gav honom en spark i skydd av deras kittel.

'Utmana inte ödet', mumlade han. 'Jag har hört att Snape kan bli väldigt otrevlig.'

Då de klättrade uppför trappan från fängelsehålan en timme senare, jagade tankarna omkring i huvudet på Harry och han kände sig mycket nerstämd. På grund honom hade Gryffindor förlorat två poäng under hans allra första vecka"

"Oroa dig inte, Harry. Din far och gudfar förlorade femtio under deras första dagar", tröstade Lily med en grimas.

"Hm...gudfar..." sa Sirius och såg fundersam ut. "Det gillar jag."

"- varför hatade Snape honom så mycket?"

Lily vände sig för att blänga på James som suckade och tittade ner i sitt knä.

"'Upp med hakan', sade Ron. 'Snape drar alltid av poäng för Fred och George. Får jag följa med dig och hälsa på Hagrid?'"

"Snygg avledning."

"Fem minuter i tre lämnade de slottet och tog sig fram över området. Hagrid bodde i ett litet trähus i utkanten av den förbjudna skogen. Ett armborst och ett par galoscher stod utanför ytterdörren.

När Harry knackade hörde de ett våldsamt krafsande inifrån och flera dånande skall. Sedan hörde de Hagrids röst som sade:

'Plats, Fang, plats.'"

"Fang är bara en valp just nu", skrockade Sirius. "Hagrid är toppen. Han väljer skrämmande namn för de gulliga djuren och riktigt söta namn för de farliga."

"Hagrids stora håriga ansikte dök upp i springan då han sköt upp dörren.

'Vänta lite', sade han. 'Plats, Fang.'

Han släppte in dem medan han samtidigt kämpade för att hålla fast i halsbandet på en jättelik svart jakthund.

Det fanns bara ett rum inuti. Det hängde skinkor och fasaner från taket, en kopparkittel kokade på den öppna elden och i hörnet stod en stor och stadig säng med lapptäcke över.

'Känn er som hemma', sade Hagrid och släppte taget om Fang, som skuttade rätt på Ron och började slicka hans öron. Precis som Hagrid var Fang tydligen mindre vildsint än han såg ut."

James och Remus började gapskratta.

"Vad är det?" frågade Lily nyfiket.

"Det är det som Fang försöker göra på Sirius", flinade James. "Så det verkar som att Harry har sin egen Sirius. Nu behöver han bara en Remus och en Peter nu."

"'Det här är Ron', sade Harry till Hagrid, som hällde kokande vatten i en stor tekanna och lade upp hastbullar på ett fat.

'En Weasley till, va?' sade Hagrid med en blick på Rons fräknar."

"Nu känner han sig verkligen speciell." Remus skakade på huvudet.

"'Ja har hållit på i halva mitt liv me å jaga bort dina tvillingbröder ur skogen.'

Hastbullarna spräckte nästan tänderna på dem, men Harry och Ron låtsades att de gillade dem medan de berättade allt för Hagrid om sina första lektioner. Fang huvudet i Harrys knä och dreglade över hela hans klädnad.

Harry och Ron blev förtjusta över att höra Hagrid kalla Filch 'den där gamle geten'."

"Ja, Hagrid hatar Filch", skrattade Sirius, och fick James att börja skratta han med.

"'Och vad den där kattuschlingen mrs Norris beträffar, så skulle ja gärna ta å presentera henne för Fang nån gång, Vet ni att varje gång ja går opp till skolan så efter mej överallt? Kan inte bli av me henne – de e Filch som lurar henne å göra de.'

Harry berättade för Hagrid om Snapes lektion. Hagrid sade åt honom, precis som Ron, att inte bry sig om det och att Snape knappt tyckte om någon av eleverna.

'Men det verkade som om han faktiskt hatade mig.'

'Dumheter!' sade Hagrid. 'Varför skulle han göra de?'"

"På grund av din jävel till far", fnös Lily.

"Ändå kunde inte Harry låta bli att tycka att Hagrid inte riktigt mötte hans blick när han sade det.

'Hur e de me din bror Charlie?' frågade Hagrid Ron. 'Ja gilla han skarpt … fin hand me djur.'

Harry undrade om Hagrid bytte samtalsämne med flit. Medan Ron berättade allt för Hagrid om Charlies arbete med drakar, tog Harry upp ett papper som låg på under tehuven. Det var ett urklipp ur The Daily Prophet:

SENASTE NYTT OM INBROTTET HOS GRINGOTTS"

"Inbrott?" flämtade Lily.

"Merlin … bröt någon sig in hos Gringotts? Wow, det är ju ett självmordsuppdrag!"

"Håll käften Black. Låt James läsa … det här låter intressant."

"Undersökningarna fortsätter om inbrottet hos Gringotts den 31 juli, som allmänt tros vara ett verk av Onda trollkarlar eller okända häxor.

Svartalferna på Gringotts hävdade idag att ingenting hade stulits. Valvet som genomsöktes hade i själva verket tömts tidigare samma dag."

Remus ögon smalnade. Kunde det vara valvet som Hagrid hade varit i?

"'Men vi talar inte om för er vad som fanns där inne, så lägg inte näsan i blöt om ni vill ert eget bästa', sade en talesalf för Gringotts idag på eftermiddagen.

"Charmigt."

"Harry kom ihåg att Ron hade berättat för honom på tåget att någon hade försökt råna Gringotts, men Ron hade inte nämnt vilket datum.

'Hagrid!' sade Harry. 'Det där inbrottet på Gringotts skedde på min födelsedag!"

"Hans födelsedag är den 31:a", log Lily.

"Det kan ha skett medan vi var där!'

Det var inget tvivel om saken, den här gången mötte Hagrid definitivt inte Harrys blick. Han grymtade och bjöd honom på en hastbulle till. Harry läste artikeln igen. Valvet som genomsöktes hade i själva verket tömts tidigare samma dag. Hagrid hade tömt valv sjuhundratretton, om man nu kunde kalla det för att tömma, att det där lilla smutsiga paketet. Hade det varit det som tjuvarna letade efter?"

Remus nickade långsamt, han hade tänkt samma sak.

"Då Harry och Ron traskade tillbaka till slottet för att äta middag, med fickorna nertyngda av hastbullar som de varit för artiga att tacka nej till, tänkte Harry att de lektioner han hittills haft hade gett honom så mycket att fundera på som testunden med Hagrid. Hade Hagrid hämtat det där paketet precis i rättan tid? Var det nu? Och visste Hagrid någonting om Snape som han inte ville tala om för Harry?"

"Bara att, anledningen till att Snape hatar dig är på grund av mig", suckade James och lämnade över boken till Remus.

Remus öppnade den, harklade sig och började läsa.

"Midnattsduellen …"