De gick längs gatan och hon var glad att Jezebel hade återhämtat sig, men på något sätt verkade de alltid göra det, de var som om gudarna bara ville plåga dem men inte låta dem dö. Hon såg sig omkring på alla hus och funderade på människorna som hade bott här och undrade vart de var nu?
"Varför flyr de från dig?" frågade Jezebel och hon var förvånad över hur lite han visste om världen. Men hon antog att han hade haft fullt upp med att överleva och att Alexis inte hade släppt ut honom så mycket. Hon mötte hans blick
"De har väll sina skäl" sa hon lågt "en dag när jag vet hur jag skall berätta för dig vem jag egentligen är, skall jag göra det, om du orkar vänta?" sa hon
"Jag kan vänta, jag har inte berättat allt för dig heller" sa Jezebel och hon nickade lättat, de hade båda sina hemligheter och hon hoppades de inte skulle komma i mellan dem när de avslöjades. Men just nu tänkte hon njuta av nuet. Hon såg på gatan längre fram och log svagt när Remus och Kingsley kom emot dem, de hade inte pratat på flera år men hon var ändå glad att se dem
"Hej" sa hon leende när hon kom närmare och de båda männen såg på varandra innan de drog sina stavar
"Avada Kedavra" sa Remus och siktade på henne och Jezebel han precis knuffa henne åt sidan och förbannelsen ven förbi henne. Hon bara stirrade på dem, hon var chockad. Remus hade varit hennes professor och de hade kommit bra överens och Kingsley hade varit som hennes väns far och nu ville de döda henne.
"Vad håller ni på med?" fräste Jezebel och gick mot dem
"Hon eller oss" morrade Kingsley och hon bara stirrade på dem, vad hade de fått den iden ifrån? De hade gått skilda vägar men hon hade aldrig försökt skada dem.
"Gå eller ni får ångra er" sa Jezebel kallt och de höjde stavarna och han drog för första gången sin egna och parerade förbannelserna och kastade sedan iväg två stycken och snart låg de andra männen på marken och vred sig i plågor. Hon hade aldrig sätt något liknande och hon antog att de var hemmagjorda. "Jag varnade er" morrade han och gick fram till henne "är du okej?" frågade han
"Ja" sa hon till slut "jag är bara chokad, jag trodde de var mina vänner, i alla fall inte mina fiender" sa hon och Jezebel la en arm runt henne
"Jag är ledsen, jag önskar att det kunde varit på ett annat sätt. Jag vet inte vad som hänt men jag beklagar" sa han och omfamnade henne
"Jag med, jag förstår inte varför de ville döda mig helt plötsligt" sa hon förvirrat
"Inte jag heller, men vi får ta reda på det" sa Jezebel uppmuntrande "men förstå går vi hem så du får ta det lugnt och smälta allt" sa han vänligt och hon nickade lite frånvarande och han styrde henne mot lägenheten. Jezebel låste upp dörren och de gick in och satte sig i vardagsrummet och Jezebel gav henne en kopp te och strök henne över håret
"Klarar du dig?" frågade Jezebel
"Ja när jag får ihop allt. Tack för att du räddade mig" sa hon tacksamt
"Varje dag, vi klarar oss helt enkelt inte utan varandra" sa han och hon nickade och slöt ögonen, hon undrade vart hennes lyckliga liv tog vägen? Hur hon hamnade i den här mardrömmen där alla hatar henne. Hon önskade sig bara tillbaka till barndomens år, om man bara kunde vrida tillbaka tiden.