Draco satt kvar på marken, på samma ställe tvärs över gläntan dit hon hade slängt honom, i flera timmar efter att hon stack. Han var chockad över sitt eget beteende. Vad hade fått honom att vilja…? Det enda han hade tänkt på var, var att hon inte kunde protestera. Att han hade makten och att hon, att hon inte kunde… Han skämdes över sig själv.
Han kunde fortfarande känna hennes medvetande inlindat i hans eget. Först hade han trott att hon hade lyckats kapa det bandet när hon stötte bort honom, men bandet var alltjämt intakt. Han visste att han fortfarande kunde se vad hon gjorde om han ville, men han tvingade sig själv att låta bli. Han litade inte på sig själv. Maktfullkomligheten hade verkligen förblindat honom. Självföraktet sköljde över honom gång på gång. Hur kunde han ha varit så dum? Självförakt var något han sällan led av, men nu kunde han inte bli kvitt det. Det var därför han lät henne gå. Han förstod vad hans mamma skulle säga, vad de andra dödsätarna skulle säga. Han kunde gissa sig till vilket pris han själv skulle bli tvungen att betala för att han låtit henne löpa, men han kunde inte förmå sig själv att bemästra hennes sinne än en gång.
Som vanligt kastade han stenar i dammen, men den här gången gav det inte samma lättnad på trycket inifrån, tankarna fortsatte att plåga honom. Vad hade han tänkt på egentligen!
Kraften i hennes bortstötande hade förvånat honom. Varför förvånade det honom att hon också hade makt över hans sinne? Förhäxningen i cirkeln skulle bara ha bundit hennes magi till honom, inte hennes sinne, inte henne själv. Något måste ha gått snett – det hade han anat så fort han insåg att han hade makt över henne – så varför var han förvånad över att även hon hade den makten? Eller hade han varit självgod nog att tro att de hade gett honom ytterligare en fördel i cirkeln? En vinst ingen talade högt om. Ja, erkände han för sig själv, det var precis det han hade trott. Så självgod hade han varit. Men han borde ha insett att detta inte var någon Imperius-förbannelse. Den fungerade inte såhär. Så det var bara rätt åt honom.
Han kände hur hon försvann i en malström av brinnande spisar. Hon hade alltså hittat fram till någon spis som var anknuten till flamnätverket. Hur hade hon hittat dit så snabbt? Det bodde inte många trollkarlar här i närheten och av de som gjorde det skulle inte många ha släppt in henne. Dessutom bodde ingen direkt längs stora vägen, så för att hitta dit måste man veta vart man skulle leta. Men så slog det honom! Hon måste ha lika fri tillgång till hans minnen som han hade till hennes. Han undrade om hon också hade insett sin makt över honom än. Var det därför han inte kunde släppa självförebråelsen och skammen? Förde hon ett psykiskt krig mot honom?
Han fortsatte att kasta stenar i dammen bara för att slippa tänka. Lät henne försvinna vart hon ville. Han kunde fortfarande känna av hennes närvaro i hans själ. Hon skulle antagligen kunna fly till andra sidan jordklotet utan att bandet skulle minska i styrka. Om han så ville skulle han kunna följa efter henne, vara vid hennes sida på mindre än ett ögonblick.
Natten övergick sakta i nästa dag när beslutade han sig. Han var tvungen att göra det rätta, han skulle inte smita undan den här gången. Långsamt reste han sig upp och plockade upp sin trollstav. Och spöktransförerade sig bort från gläntan.