Kimberly

Life goes on ...

Jag var trött på mitt liv. Vad har jag för mening i det här livet? Vad har jag för mening här? Vad gör jag för skillnad? Jag kunde inte komma på någonting. Så varför blev jag till? Vad är mitt öde här? Jag har inget. Inga svar, inga öden, ingen handling. Så vad gjorde jag här? Varför är jag en häxa, i en trollkarlsskola utan något att se fram emot, något att glädjas åt, något att ge världen tillbaka för att jag lever.

Lördagen har gått förbi, och jag sitter i gräset utanför skolan och ser på när solen sakta börjar stiga igen. Hela dagen som gått förbi, och de dagar innan, ända sen olyckan i trolldryckssalen, har det känts som om jag bara varit ett skal som gått omkring. Timmarna precis efter att jag vaknat upp i sjukhusflygeln var de hemskaste jag varit med om. Varje andetag hade svidit, varje rörelse hade fått huvudet att dunka och jag önskade mer än någonsin att jag aldrig druckit av den där drycken. Men efteråt hade jag inte känt någonting. Ingenting alls. Och det skrämde mig lite. Men jag kände mig som en zombie, jag gick omkring, men utan att känna eller göra annat än vad jag sagts åt att göra. Jag kände mig tom, efter det som hänt hade jag börjat tänka på vad livet hade för mening med mig.

Jag visste att det var kallt ute, men jag frös inte. Vinden blåste upp tidigt fallna löv från marken och de dansade runt i en dans bara de förstod. Hur länge skulle jag orka hålla på såhär? Igår hade jag skällt ut Melissa på morgonen för att hon spillt ut något från en av alla hennes skönhetsprylar på golvet och kladdat ner hälften av mina kläder. Men efter det hade jag känt mig ännu tommare och jag hade bara legat ner i sängen och stirrat upp i taket i en timme. Jag kan inte fortsätta såhär. Men samtidigt kunde jag heller inte komma på en anledning till varför jag skulle fortsätta den här plågan. Mina föräldrar avskyr mig. Jag har själv fixat så våra familjer än en gång har en anledning att hata varandra. Vad fanns kvar för mig? Till mig?

Jag måste erkänna än en gång att James hade rätt. Det fanns ingen som skulle sakna mig om jag försvann.

And life dies again ...

Amelia

Jag tittade upp från min bok och såg hur Kimberly sprang ner emot sjön, jag sa ingenting utan tittade bara på henne och lät det vara helt. Om det var någon som skulle hjälpa henne så var det...jag skakade på huvudet och kom faktiskt inte på någon som frivilligt skulle vilja hjälpa henne. Hon satte sig ner och rörde sig inte, jag undrade om jag borde hjälpa henne men skakade på huvudet igen. Efter allt dumt hon gjort emot mig så borde jag knappt behöva vara i samma rum som henne. Jag suckade djupt och gick sedan med snabba steg ner emot sjön, jag ville få det här överstökat så fort som möjligt.

"Hur mår du?" hon reste sig snabbt upp och stirrade argt på mig.

"Varför följer du efter mig?" skrek hon, jag ryggade tillbaka och tittade förvirrat på henne. "Du är alltid där, var jag än kollar!"

Jag sa ingenting utan skakade bara på huvudet, och jag som funderade på om jag skulle vara snäll emot henne för en gångs skull. Jag vände ryggen till och började gå därifrån.

"När kommer du fatta att du inte hör hemma här?" skrek hon högt.

Jag vände mig tillbaka och stirrade på henne med hatfull blick.

"NÄR DU FATTAR ATT INGEN NÅGONSIN KOMMER BRY SIG OM DIG OM DU BETER DIG SOM EN JÄVLA HORA!" skrek jag tillbaka. "DET SKULLE FAN INTE SKADA ATT VARA SNÄLL EMOT FOLK OCH TA BORT DEN DÄR FULA SMÖRJAN RUNT ÖGONEN!"