KAPITEL TIO – SLUTET

När filmen nästan var slut gick jag in på toaletten. Jag tvättade ansiktet med iskallt vatten, för att försöka förstå vad som hade hänt de senaste dagarna, för att inse att allt faktiskt var sant.

"Bella?", hörde jag Rosalie ropa. "Bella? Skynda dig, snälla. Det är väldigt viktigt."

Jag rynkade pannan och kollade in i spegeln. Mitt bleka ansikte hade fått lite färg efter alla timmar jag spenderat utomhus.

Mitt långa bruna hår såg mer välskött ut än någonsin. Jag log mot mig själv. Men så skrek jag.

Det stod plötsligt någon bakom mig.
"BELLA?", skrek Rosalie. Hon var framme vid dörren och slet upp den. "NEJ!"

Allting hände i slow-motion. Jag såg allt hända i spegeln, som en film. Kvinnan bakom mig var en vampyr. Jag såg det på hennes blodröda ögon. Hon placerade sina bleka händer på mina axlar och tryckte till. Både jag och Rosalie skrek. Esme for in i rummet samtidigt som jag sjönk ner på golvet.

Jag såg inte vad som hände sedan, eftersom att jag flämtade till och allt blev svart.

Jag vaknade när jag kände smärtan. Så skarp, så hemsk. Men allt var fortfarande svart. Jag kunde inte tänka... smärtan var för stark.

Jag vaknade igen, och smärtan var nästan borta. Förutom i halsen. Jag drog efter andan och öppnade ögonen. Jag såg Rosalie och Edward stå böjda över mig, och de såg livrädda ut.

"Bella?", sa Edward. Jag spärrade upp ögonen. Hans ansikte... allting... Åh, det var så svårt att beskriva. Allt var så skarpt. Hans ansikte var så vackert att det fick mig att få ont.

"Edward...", sa jag och drog efter andan igen. Min röst lät så vacker. Jag satte mig sakta upp. Jag låg i Edwards rum, i en säng som jag aldrig hade sett förut.

Jag kände mig så stark, så oslagbar. Jag kollade ner på mina händer och såg att de var ännu blekare än de brukade. Nu förstod jag vad som hade hänt. Jag hade blivit biten.

"V-vad h-hände?", stammade jag, min röst var fortfarande vacker.

Edward stönade och blundade.

"Hon dödade dig nästan.", började Rosalie. "Hon gjorde så att ditt revben punkterade din lunga. Jag var tvungen... Jag kunde inte låta dig dö."

Jag log. Men så mindes jag vampyrkvinnan.

"Vad hände med... henne?", frågade jag, och riktade frågan till Edward.

"Jag och Esme dödade henne.", sa Rosalie. "Hon var från Volturi. Hon var utskickad för att döda dig, och passade på när de andra inte var hemma."

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

"David då?", utbrast jag. "Vad hände med honom?"

Rosalie rynkade pannan.

"Han och Hannah åkte tillbaka till England.", sa hon. "Jag som började gilla Hannah..."

Jag log lite men släppte inte Edward med blicken. Han släppte inte heller mig. Efter en stund omfamnade han mig och lyfte upp mig i hans knä. Han kysste mitt ansikte, om och om igen, tills mina läppar mötte hans. Kyssen var mer intensiv än den brukade, så jag märkte inte ens att Rosalie lämnade rummet.

Det var så här det skulle vara. Jag var i himmelen.

(Ville inte skriva för mycket om förvandlingen, som ni kanske förstår...)

DETTA VAR ALLTSÅ DET SISTA KAPITLET... Det KANSKE kommer upp en Epilog, men vi får se. Det är mer troligt om jag får mycket reviews.

/ ALICE LILLIAN HALE