Någonstans i England finns en hemlig organisation som skyddar drottningen, imperiet och i viss mån också mänskligheten från allehanda monster. Hellsing har kunskapen, verktygen och de långa gaddar som krävs för att röja upp bland likätare och vampyrer. I främsta ledet står en åldrig vampyr med silverkulor i pistolen och år av träning i monsterjagandets konst.

Disclaimer: Jag äger ingenting. Bara orden jag har skrivit.

A/N: Flytten och allt som hör därtill är nu avklarat, vilket betyder – nytt kapitel! Och så kan jag passa på att redan nu be om ursäkt för det väldigt grova språket.

Kapitel 9: Dead Zone – Part 1

Dust till dust. And dust is what you're about to become.
– Alexander Anderson

– Om vi kan använda chipet för att spåra läget för…

Sir Morris tystnade abrupt då taklampan fladdrade till, som om den var på väg att slockna. Det pågick i ett par sekunder, innan det upphörde lika plötsligt som det hade börjat. Integra höjde misstänksamt på ögonbrynen; glödlampan hade nyligen bytts ut, så det var inte där problemet fanns. Ordensmedlemmarna utbytte osäkra blickar med varandra, men satt tysta kvar på sina platser.

Integra hörde någonting. Det var ett svagt, avlägset ljud och hon var oförmögen att med säkerhet identifiera det – även om hon hade sina aningar om vad det var. När hon såg sig omkring verkade det som att hennes kollegor tänkte i samma banor, för de bar alla var sin mask av ständigt växande oro.
Någonting var på gång – och inte i en positiv bemärkelse.

– Vad är det som händer? undrade sir Irons.

Integra sa ingenting. Hon visste inte ens själv svaret på den frågan, vilket gav henne en oangenäm känsla av att sväva i ovisshet.

Någonting sprakade till. Integra tittade på snabbtelefonen, som var utrustad med både en högtalare och en lur, där den vilade snett till vänster om henne på bordsytan. Det sprakade till ännu en gång, ett ljud som kom direkt ifrån högtalaren. Integra insåg inte ens själv att hon omedvetet hade hållit andan förrän hon pustade ut vid ljudet av en människoröst, som svävade upp från snabbtelefonen.

Lättnaden försvann dock snabbt när hon hörde den vilda desperationen i rösten.

– Det här är vaktrummet! Kom in, sir Integra!

Det verkade som att några elektricitetsledningar hade skadats, för rösten ackompanjerades av ett lågmält, knastrande läte. Men det hindrade inte Integra från att höra det omisskännliga ljudet av skottlossning, som pågick i bakgrunden.

Hon sträckte sig snabbt fram och tryckte ner en knapp på telefonen.

– Vad har hänt? ville hon veta.

– Inkräktare har invaderat huset! Vi är under attack!

– Va?

Integra vidgade misstroget sina ögon. Hon stirrade sammanbitet på en avlägsen punkt, som endast hon kunde se. Ängslan spred sig långsamt genom kroppen på henne, som om den vore en sjukdom med alldeles för lång inkubationstid. Hur var detta möjligt?

– De har skurit av kommunikation med utsidan och första våningen är mitt uppe i strid!

Integra tog ett djupt andetag.

– Håll tillbaka inkräktarna, beordrade hon.

– Men fienden… de är…

– Lugna ner dig. Hur många är de? Jag behöver detaljer!

Integra kände ett stygn av irritation när hon till en början inte fick något svar. Men så hörde hon ett underligt, gurglande läte från högtalarna, tätt åtföljt av vaktens skrämda stämma:

– De är likätare!

Integra drog häftigt efter andan då den nya kunskapen sjönk in i henne. Ordensmedlemmarna stirrade bestört på henne och en del öppnade och stängde munnen om vartannat, som om de inte visste vad de skulle säga.

– En armé av likätare? upprepade Integra misstroget.

Det kändes som att någon hade sparkat till henne i magen. Om hon inte hade suttit ner skulle hon antagligen ha vacklat till en aning. Likätare som anföll Hellsinghuset? Hon hade aldrig tidigare hört talas om att de där hjärndöda varelserna skulle besitta någon typ av förmåga att på egen hand organisera sig på det här sättet. Det betydde, insåg hon snabbt, att någon kontrollerade dem. En vampyr hade sett till så att de gick till anfall.

Männen runt omkring henne började omedelbart prata i mun på varandra.

– Vi behöver mer tid.

– Första prioritet är att evakuera oss.

– Vi måste säkra en väg till helikopterplattan.

I det ögonblicket ljöd en explosion, som fick hela rummet att våldsamt vibrera och taklampan fladdrade till igen. Integra såg i ögonvrån hur någonting, ett stort brinnande föremål med roterande propeller, störtade ner mot marken utanför fönstret. Hon kunde inte rå för att hon lågmält svor för sig själv.

– Jag tror att helikopterplattan precis förstördes, sir! ropade vakten i högtalaren. Vi kan inte hålla den här positionen länge till! Det är…

Han hann inte avsluta sin mening förrän hans röst eskalerade till ett gällt skrik av ren och skär smärta. Ljudet av skottlossning fyllde högtalaren, tillsammans med ännu fler skrik. Integra tyckte sig till och med kunna höra ett vått, nästan slafsigt läte, som förde hennes tankar till kroppsdelar som slets av. Hon förträngde snabbt den mentala bilden som fyllde hennes sinne och riktade åter sin uppmärksamhet mot snabbtelefonen.

– Vad hände? krävde hon att få veta.

Men hon visste redan att hon inte skulle få något svar.

Integra lutade sig tillbaka i stolen och sänkte blicken. Hon hade aldrig förut känt sig så hjälplös, så oförmögen att kontrollera en situation. Det var… olidligt.

Någon sa hennes namn, vilket fick henne att hastigt titta upp, endast för att inse att hon befann sig i centrum för de övriga ordensmedlemmarnas uppmärksamhet. De tittade på henne, som om de förväntade sig att hon skulle göra… vad? Vad förväntade de sig av henne?

Hon suckade då hon påminde sig själv om att hon trots allt var värdinna för den här misslyckade konferensen. Det var hon som hade ansvar för de här männens säkerhet. Därför hoppades de att hon skulle säga någonting, berätta för dem att hon hade en plan, att de skulle ta sig ut därifrån oskadda. Men hur gärna hon än ville göra det, så kunde hon inte. I nuläget fanns det ingenting hon kunde säga.

Ingenting.

Integra kunde inte rå för att hon knöt sina nävar vid den tanken.

Det var först då hon märkte att det hade tystnat i högtalaren, bortsett från det ihärdiga knastrandet. Skriken och eldgivningen hade upphört. Hon kunde inte göra annat än att anta att det värsta hade hänt.

Integra hann knappt sluta ögonen, innan hon hastigt öppnade dem igen. En röst ljöd ifrån högtalaren, men det var inte någon av hennes vakter:

– Hallå? Är den här skiten på? Coolt.

Det var en man, helt klart vuxen, men det fanns ändå ett spår av uppspelt barnslighet i hans röst.

– Det här meddelandet är till de tolv idioterna och jag skulle vilja hälsa speciellt till den lilla helvetesslynan, fröken Hellsing! Ni håller just nu på att få spö av…

Han tog en kort paus, antagligen i hopp om att det skulle få en effektfull inverkan på hans åhörare.

– … bröderna Valentine! Jag är lillbrorsan Jan Valentine och jag kan knappt vänta tills jag får träffa er alla. Vi ska bekanta oss så snart jag och killarna har ätit färdigt. Låt mig tacka er för att ha försett oss med så många smarriga tilltugg.

Integra stelnade till när hon hörde de smaskande ljuden i bakgrunden. Mina män… Hon lät tanken förbli ofullständig och sträckte sig i stället efter den lilla asken med cigarrer, för att fiska upp en av dem.

– Vid den här tiden imorgon kommer Hellsing bara vara en hög med skit. Ni har ingenstans att ta vägen, fortsatte Jan Valentine skadeglatt. Jag är på väg till er. Jag vill se er gråta och be för era liv.

Integra försökte trycka undan ilskan, som byggdes upp inom henne alldeles för snabbt, då hon av misstag bröt cigarren mitt itu. Hon bet sig i underläppen tills hon kände den kopparaktiga smaken av blod rulla över tungan.

– Jag rekommenderar att ni pissar på er och ber till er odugliga gud. Men vet ni vad? Det finns alltid tid för att vara en man och skjuta skallen av sig själv! skrattade Jan. Tackar London, vi älskar er! God natt!

Sedan blev det helt tyst. Kommunikationen hade avbrutits och inte ens det lågmälda sprakandet hördes längre. Alla satt som förstenade runt det rektangulära bordet. Det tyckte till i en muskel vid Integras ena öga då hon tyst sköt sina glasögon högre upp på näsan. Hon påminde sig själv om Hellsingorganisationens motto: "Vi skall aldrig ge upp och förtvivla, ty vi befinner oss på ett uppdrag från Gud."

Sir Harker slog en näve i bordet och ställde sig upp. Han blängde på Integra i skräckblandad förebråelse.

– Vad tänker du göra, Integra? ville han veta. Vakten sa att likätare har invaderat huset!

– De är på väg hit, sa Integra sansat. Vad värre är så verkar vi ha en säkerhetsläcka.

Frammuttrade svordomar lämnade männens läppar, men Integra valde att inte bry sig. Det enda som spelade någon roll just nu var att hon handlade snabbt och såg till så att situationen inte spårade ur – vilket den förhoppningsvis ännu inte hade hunnit göra.

Hon sträckte ut en hand och plockade upp telefonens lur, varpå hon slog in ett nummer med vana fingrar. Spänt väntade hon medan signalerna gick fram, en, två, tre gånger, innan någon svarade i andra änden. Om omständigheterna inte skulle ha varit som de nu var, skulle hon ha dragit ut läpparna i ett leende vid ljudet av Walters välbekanta röst. I nuläget hjälpte den i stället henne effektivt att återfå lugnet, som hon visste att hon skulle behöva för att kunna handskas med predikamentet de hade ställts inför.

– Walter, är du oskadd? frågade Integra.

– Jadå, sir.

– Var befinner du dig?

– I fröken Seras rum i källaren.

Innan Integra hann öppna munnen för att fråga hur mycket Walter visste, skyndade han sig att tillägga:

– Jag är redan medveten om situationen. Eftersom kommunikation med utsidan har brutits kan vi inte förvänta oss förstärkning förrän om fyra timmar, kanske fem. Tills dess har våra nuvarande styrkor instruerats att beskydda konferensrummet med sina liv.

Integra andades långsamt ut genom sammanbitna tänder.

– Vad rekommenderar du? undrade hon.

– Det finns bara en väg in, så börja med att barrikadera dörren. Eftersom både Alucard och fröken Seras är här föreslår jag att vi delar upp oss i två grupper. Alucard får sköta offensiven, medan jag och Seras tar oss upp till konferensrummet.

– Hur då? Korridorerna är fulla med likätare.

– Minns du inte hur du lyckades ta dig till Alucard för tio år sen?

Integra rynkade ögonbrynen då hon försökte erinra sig. För ett par sekunder stod det helt stilla inuti hennes huvud, innan det plötsligt slog henne. Hur kunde hon ha glömt bort det?

– Ventilationstrummorna! utbrast hon. Självfallet.

– Det tycks vara den bästa lösningen i nuläget. Vi kommer vara där inom kort. Lycka till.

– Walter.

Mannen i fråga sa ingenting, men det behövdes inte heller för att Integra skulle veta att han lyssnade.

– De där odjuren äter mina män, muttrade hon. Visa ingen barmhärtighet. Låt dem inte komma härifrån levande!

På något vis var hon övertygad om att Walter drog på munnen i det ögonblicket.

– Som du beordrar, sir Integra, sa han.

Seras rätade på sig då Walter lade på luren och vände sig om. Hon kunde knappt förstå hur det här kunde hänt på så kort tid; inom loppet av vad hon gissade vara en kvart – om ens det – hade den första våningen helt tagits över av likätarna. Med hjälp av sitt överlägsna hörselsinne kunde hon höra fiendens långsamma marsch då de tågade vidare upp till andra våningen, där de skulle utöka sitt redan vidsträckta blodbad.

I ögonvrån märkte hon hur ett snett leende spred sig över Alucards läppar.

– Så Dödsängeln rider igen? sa han roat.

Walter sa ingenting, utan gav honom bara ett outgrundligt ögonkast, vilket fick Seras att förbryllat rynka på ögonbrynen. Vad handlade det där om? Hon stirrade på Walter då han vred på nacken, vilket fick den att knaka till en aning. Han var bara en butler, inte sant? Så varför hade Alucard kallat honom för "Dödsängeln", ett smeknamn som inte lät speciellt butleraktigt?

– Vad menar du? frågade Seras.

Alucard skakade lite på huvudet.

– Det får du se tids nog, svarade han kryptiskt.

Walter drog på munnen, vilket plötsligt gav Seras en känsla av att han kanske hade vissa sidor, som det var bäst att låta förbli outforskade.

– Veteranen och gröngölingen, anmärkte han. Vilket perfekt team.

– Det här kanske faktiskt kan bli lite kul, sa Alucard.

Med det vände han sig om och gick rakt igenom stenväggen, som om han inte vore mer än ett spöke. Seras stirrade storögt efter sin mästare. Jag börjar undra om det verkligen arbetar några normala personer här.

Luke Valentine var noggrann med var han satte fötterna då han tog sig fram genom den långa, smala korridoren, vars golv täcktes över av livlösa kroppar och stora pölar med blod. Han drog långsamt in lukten av död i sina luftvägar, som nästan tycktes vibrera vid den angenäma sensationen, innan han andades ut.

Hellsinghusets insida var imponerande; allt ifrån det välpolerade parkettgolvet till träpanelerna med förgyllda kanter till de vackra målningarna på väggarna. Det var nästan synd att förstöra ett sådant konstverk till byggnad. Säga vad man ville om Hellsings säkerhet – som hittills hade varit rent ut sagt patetisk – men de hade åtminstone en känsla för elegans, någonting som Luke alltid uppskattade.

Han stannade till vid en av målningarna, med storleken hos en helfigursspegel, som hade fångat hans uppmärksamhet. Det var ett porträtt av drottning Elisabet I av England; det där hon höll höger hand mot höften, klädd i en överdådig klänning med ändlöst många ädelstenar och en löjlig pipkrage. Jungfrudrottningen… Inte undra på att Integra Hellsing såg upp till henne, med tanke på att det var ett välkänt faktum att Hellsingorganisationens ledarinna själv var jungfru.

Luke vidgade ögonen en aning då duken revs sönder av otaliga kulor, som avfyrades från ett ställe – en nisch kanske? – bakom tavlan. En fälla, insåg han och slängde sig genast åt sidan. Tack vare sina överlägsna vampyrreflexer undvek han att bli träffad – och tur var väl det eftersom kulhål och blodspill skulle förstöra hans fina kostym.

Han visste att hans angripare skulle ta sig ut ur sitt gömställe när som helst nu. Snabbt halade han upp sitt ena byxben och slöt fingrarna kring den stora kniven, som satt i en skida fäst kring hans vad. Han drog stickvapnet, vars blad var taggigt i närheten av handtaget, medan dess topp var en aning krökt.

När tre beväpnade män tog sig igenom tavlans förstörda duk, som hängde i trasor från ramen, såg de sig överraskat omkring. I deras ögon var korridoren tom. De anade inte att Luke hade rört sig så snabbt, snabbare än de kunde uppfatta med blicken, att han redan hade lyckats placera sig själv bakom dem. Med en enda snabb rörelse blixtrade kniven till, innan den högg huvudet av en av de tre Hellsinganställda männen. Skallen föll ner på golvet före den halshuggna kroppen, vars ben enkelt gav vika. Luke fnös då han iakttog hur det färska blodet flöt ut över golvet. Det var inte mer än rätt. Den där obetydliga människan hade faktiskt trott att han haft en chans mot Luke. Det var ingenting annat än hybris och det kunde inte gå ostraffat förbi.

De två andra vakterna, som hade hunnit backat undan en bit, höjde sina gevär och avfyrade, men Luke var för snabb för dem, alldeles för snabb. Han nästan flög fram genom korridoren i ett sicksackmönster. När de trodde att de hade honom i sikte var han redan borta och deras kulor for i stället in i väggarna. Värdelösa människor, for föraktfullt genom Lukes huvud. Han var inte högmodig; det var bara ett enkelt faktum att människor var den svagare rasen.

Luke svingade kniven i en horisontell båge då han passerade de två vakterna. Resultatet gav ordspråket "tappa huvudet" en helt ny mening.

Ljudet av en ringsignal nådde hans öron och han fiskade upp sin mobiltelefon ur innerfickan på kavajen. Hans ögon smalnade av när han insåg att det var hans broder som ringde. Han tryckte luren mot örat och svarade:

– Vad är det?

Men Jan verkade inte höra den uppenbara irritationen i hans röst.

– Yo Luke! Läget? ropade han muntert. Här kommer en rapport från befälhavaren över den odöda armén av Hellsingdråpare. De två första våningarna är säkrade. Nu ska vi bara ta över den tredje våningen och spöa skiten ur en liten tjej och en massa gamlingar.

– Bara håll dig till planen, beordrade Luke. Jag ska ner till källaren.

När han lade på märkte han att den högra ärmen på hans kavaj hade blivit smutsig. Ett par droppar blod hade stänkt ner det vita tyget, som sög upp den klarröda vätskan i förvånansvärd hastighet. För ett kort tag stod han bara där och stirrade på blodet, samtidigt som han mentalt bannade sig själv för att ha varit så ovarsam då han dödat de tre vakterna. Det var verkligen synd på en Armani.

Luke gav upp en lätt suck och höjde han blicken. Just nu hade han viktigare saker att tänka på. Det var dags att besöka Alucard.

Stämningen i konferensrummet blev sämre och sämre för varje stillsam minut som förflöt. Sinnestillståndet hos herrarna i De Tolvs Orden skiftade ständigt, men aldrig till det bättre. I ena stunden väntade de spänt på att få höra en uppdaterande rapport om situationen, trots att det hade varit tyst i snabbtelefonens högtalare sedan Jan Valentines oförskämda röst hade sprakat i den. I andra stunden satt de bara och skruvade nervöst på sig, allt medan de flackade med blicken, som om de var oroliga över att rummet skulle invaderas av otaliga likätare när som helst. Då och då kastade vissa av männen anklagande blickar åt Integras håll, som för att ordlöst låta henne få veta att de minsann klandrade henne för det nuvarande läget.

Några drog efter andan då ljudet av eldstrid, som förut hade låtit avlägset och dovt, plötsligt hade kommit betydligt närmare deras position. Det krävdes inget geni för att lista ut att angriparna redan hade lyckats ta sig upp till tredje våningen. Integra kunde inte hindra sig själv från att sluta ögonen då hon hörde skrik mellan kulsalvorna, skrik vars oförfalskade smärta skar i hennes öron och skulle ingraveras i hennes minne permanent. Hon miste sina anställda, en efter en, och hon kunde inte göra någonting för att hejda den vilda slakten som pågick utanför dörren. Känslan av fullständig maktlöshet var outhärdlig.

För en kort stund undrade hon om detta var ett bevis på att hon hade misslyckats med sitt jobb. Hon hade svikit sina anställda, hon hade svikit De Tolvs Orden. Integra gav ett av porträtten på den vänstra väggen ett hastigt ögonkast. Hennes far, Arthur Hellsing, hade målats av då han befunnit sig i 40-årsåldern, långt innan sjukdomen som tagit hans liv hade hunnit få grepp om honom. Porträttet stirrade på henne med lugnande ögon och ett allvarligt ansiktsuttruck, som förmildrades en aning av att läpparna bar skymten av ett leende. Hon hade även svikit honom, sin egen far.

Sir Penwoods röst ryckte häftigt upp henne ur sina funderingar:

– Vad i guds namn är det som pågår?

Integra höjde blickn och insåg genast hur löjlig hon var. Det här var knappast rätt tid för att plötsligt börja tvivla på sin egen förmåga. Hon visste att hon besatt de egenskaper som krävdes för att styra den här organisationen väl. Det fanns ingen chans att hon någonsin skulle ha kunnat förutse att någonting sådant här skulle ske.

– De närmar sig snabbt, svarade hon lugnt. De har tagit både de två första våningarna och taket. Vi har ingenstans att fly.

– Men gör nåt! utbrast sir Penwood. Du är ansvarig för det här!

– Sir Penwood! inflikade sir Irons strängt. Det här är varken rätt tid eller plats för såna fasoner.

Shelby Penwood sänkte blicken och sjönk ihop en aning i sin stol.

– Jag tror att vad sir Integra försöker säga, är att vi alla förväntas kunna försvara oss själva när tiden är inne, fortsatte sir Irons. Korrekt?

Integra nickade.

– Ja, sir, svarade hon.

Sir Penwood gav upp en djup suck.

– Men de är ju likätare, mumlade han uppgivet. Vi kommer dö.

Vilken ynkrygg, for genom Integras huvud. Hur lyckades han bli löjtnant i den brittiska flottan?

Ett skrapande ljud hördes, vilket fick de flesta att skrämt rycka till. Det verkade komma uppifrån taket. Integra lyfte blicken och förde ena handen mot revolvern, som hon hade i ett axelölster innanför den svarta kavajen. En av takplattorna rörde på sig, från sida till sida, innan den lossnade och föll ner...

... rakt på sir Penwoods huvud. Mannen i fråga gav upp ett rop i en blandning mellan förvåning och smärta.

Integra stirrade storögt upp på det rektangulära hålet i taket då ett huvud kikade ut genom det. Ett välbekant huvud med axellångt, blont hår och klarblå ögon. Integra hade aldrig trott att hon skulle bli så glad över att se det där ansiktet

– Seras! utbrast hon.

Den före detta polisflickan gjorde sitt bästa för att ta sig ner till golvet på ett graciöst sätt, men det hela slutade med att tyngdkraften gjorde sitt och hon föll ner från ventilationstrumman med huvudet först. Hon försökte hejda fallet med sina händer, men landade ändå i en hög på golvet bredvid sir Penwoods stol. Seras satte sig upp och såg sig omtumlat omkring i rummet.

Walters entré var betydligt mer elegant. Han dök ner från ventilationstrumman och landade på händer på det rektangulära bordet, innan han gjorde en akrobatliknande bakåtvolt och slutligen tog mark med fötterna först på det schackrutiga golvet. Trots sin höga ålder var han fortfarande lika smidig som en katt.

– Walter, log Integra lättat.

Butlern hjälpte Seras upp på fötter, innan han rätade på sig och vände sig om mot Integra.

– Jag ber om ursäkt för dröjsmålet, sa han.

Integra drog fram en cigarr från etuin på bordet. Hon sträckte sig efter sin tändare, men stannade upp mitt i rörelsen då Walter kom fram till henne. Han höll fram en liten Zippotändare med uppfällt lock åt henne, alltid lika plikttrogen. Hon lät honom hjälpa henne att tända cigarren, innan hon drog ett djupt bloss och lät tobakens lugnande effekt börja ta verkan.

När hon tittade upp på Walter mötte hon hans violetta blick. Hon bävade inför att fråga, men hon var helt enkelt tvungen att få ett svar.

– Hur ser situationen ut? ville hon veta.

– Våra försvarsstyrkor har decimerats avsevärt, svarade Walter. Jag vet inte vem som tränade och beväpnade likätarna, men den som gjorde det är en skicklig taktiker. De visste exakt hur och var de skulle slå till.

Integra höjde sin lediga hand och masserade tankspritt den ena tinningen.

– Jag tänker bara fråga rakt ut, Walter: Tror du att det är ute med oss?

Walter skakade omedelbart på huvudet.

– Nej, självfallet inte. Jämfört med vad Van Helsing genomgick för ett århundrade sen, kan det här knappt ens klassas som en kris.

Hans ord fick Integra att känna sig bättre till mods. Om Walter sa att de fortfarande hade en chans, så var det sant.

– Planen är följande, fortsatte han. Alucard genskjuter inkräktarna i källarvåningarna medan Seras och jag rensar det här planet.

– Och mina order?

– De kommer följas till punkt och pricka, sir Integra. Jag lovar att inte ett enda av de där odjuren kommer få se dagsljuset igen.

När ljuset från taklampan föll på Walters monokel, blixtrade det till i dess glas på ett nästan farligt sätt, vilket kändes underligt passande för den nuvarande situationen.

– Med er tillåtelse tänker jag ge dem en ordentlig lektion i våld, tillade han.

Det var det bästa Integra hade hört på hela dagen.

– Det här är för jävligt! utbrast Jan. Det gör mig så förbannad!

Han blåste ut cigarröken och ställde sig upp. Det var en riktigt jävla god cigarr; till och med han visste att Henri Winterman var ett fint märke. Han stirrade på den röda asken för ett kort ögonblick, innan han slängde ner den på marken och krossade den under sin häl.

– Folk svälter i världen och vad slösar den här överklasslynan pengar på? sa han. Jävla svindyra cigarrer!

Likätarna bara stirrade på honom, oförstående och uttryckslösa. Deras ansikten var skrumpnade, ögonen visade ingenting annat än vitorna och munnarna hängde öppna, som om käkbenet var brutet på varenda en av dem. En ansenlig mängd av likätarna hade dött och en del av de som var kvar var skadade. Inte för att det spelade någon roll. De hjärndöda idioterna var inte förmögna att känna smärta – på så sätt var de perfekta att använda i strid – och de som fanns kvar av den ursprungliga armén var mer än tillräckligt för att utplåna det lilla som återstod av Hellsing.

Jan plockade upp sin trimmade P90 kpist från skrivbordet och vände sig om mot sina efterblivna undersåtar.

– En långsam, plågsam död är för bra för den där fisförnäma subban, muttrade han. Det är dags att nån ger henne gammalt hederligt arbetasklasspö!

Som för att demonstrera slängde han ut ena benet i en roundhousespark, som fick skrivbodet att välta omkull med ett högljutt brak. Ett belåtet, skadeglatt flin spred sig över hans läppar.

Jan gick ut ur rummet, med kpistens pipa vilande mot ena axeln, som om han bar omkring på någonting så ofarligt som en golfklubba, medan den fria handen var nerkörd i byxfickan. Likätarna följde lydigt efter honom, långsamma och letargiska, men samtidigt redo att gå till anfall så fort han gav order om det. De gick nerför korridoren, utan att bry sig om ifall de trampade på liken som låg utspridda över golvet. Faktum var att Jan fann det ytterst tillfredsställande att sätta ner foten extra hårt då det låg en hand eller ett huvud i vägen för honom; ljudet av ben som knäcktes var nästan som musik i hans öron.

Integra Hellsing skulle inte ens kunna göra något motstånd. Hon var ju för i helvete instängd i ett rum tillsammans med elva gubbar. Och den där vampyren, Alucard, skulle inte vara där för att beskydda henne, för vid det laget skulle han redan vara död.

– Kom fram och lek, lilla Hellsing! ropade Jan. Jag lovar att det kommer bli kul. Vi vill bara tortera dig, döda dig, kanske knulla ditt lik ett par gånger, bränna ner huset till grunden och gå hem och runka, okej?

Han skrattade för sig själv när han tänkte på hur han skulle få den där slynan att be om nåd på sina bara knän. Hon skulle vädja till honom om att döda henne snabbt, låta henne få slippa smärtan, men han skulle bara titta ner på henne och säga "Nej!" – för att sedan fortsätta med tortyren. Han tänkte hålla fast vid vad han hade sagt; han tänkte inte låta henne komma lindrigt undan. Det gjorde honom upphetsad bara av att tänka på det. Ja, vi kommer fanimig ha riktigt kul.

Jan stannade upp när en dörr öppnades längre fram i korridoren. Han höjde en aning på ögonbrynen. Han hade trott att de redan hade utplånat alla vakter på den här våningen. Tydligen hade han fel. Det ryckte lite i mungiporna på honom. Han tänkte inte säga nej till lite mer blodspill.

Men personen som kom ut genom dörren var inte någon vakt. Det var bara en gamling, klädd i pressade byxor och väst, med svart hår och monokel. Vad i helvete? Är det här ett skämt?

Det hördes ett underligt ljud, i stil med det som ljöd då man använde en sax för att klippa någonting itu. Strax därefter delades Jans cigarr i två halvor och den ena föll ner på golvet, där den rykte och glödde ett kort tag för att därefter slockna. Sedan hände någonting ännu konstigare. Två likätare, som stod snett bakom honom, fick överkroppen separerad från underkroppen inom loppet av en sekund, varpå de båda föll ner på golvet i en skur av rött regn.

Jan drog häftigt efter andan då kalla droppar av likätarblod träffade honom i ansiktet. Han öppnade munnen, tappade cigarrhalvan som fortfarande satt i hans mungipa, men stängde den snabbt igen. Han vände tillbaka blicken mot den gamle mannen, som långsamt kom gående mot honom med händerna bakom ryggen. Vad fan är det här?

– Kära nån, jag missade visst, anmärkte gamlingen beklagansvärt. Jag är nog inte lika flink som jag brukade vara.

Vad gjorde han? Jan höjde sin kpist och vägrade släppa gubben med blicken. Den jäveln hade knappt rört ett finger, men han visste ändå att han hade gjort någonting. Men vad? Och hur?

Gamlingen sträckte på sig och lät händerna, som var beklädda med svarta handskar, falla till sidorna.

– Mitt namn är Walter Dornez, Hellsingfamiljens butler, sa han. Och före detta vampyrjägare.

Med det höjde han ena handen och gjorde en enkel, smått svepande gest, som om han vinkade till en gammal vän. Han höll någonting i handen, det var Jan säker på, men han kunde inte se vad det var. Jan knäppte med fingrarna och pekade på gamlingen.

– Skjut! beordrade han.

Det var tur att de idiotiska likätarna åtminstone visste vad det kommandot betydde. Jan kände hur hans irriation bara växte då han insåg att gamlingen var jävligt snabb, tillräckligt snabb för att undvika att träffas av de otaliga kulorna, som for åt alla håll och kanter. Han klarade knappt ens av att följa skitstöveln med blicken; först duckade han under en salva, sedan voltade han över en annan. Det var som om han befann sig överallt och ingenstans på en och samma gång. Fan, ingen sa nåt om nån övermänsklig gamling med osynligt vapen!

– De är alldeles för långsamma! hånade Walter. Likätare är i slutändan bara likätare. Ihärdiga, men knappast oövervinneliga!

Han lät inte ens ansträngd.

Det var då eldgivningen plötsligt upphörde. Jan kastade en blick över axeln, för att finna att likätarna stod blickstilla. Han insåg att någonting var lindat kring deras slöa kroppar. Någonting som såg ut som hårtunna linor, som nästan verkade blänka en aning i skenet från taklamporna. Jan tittade tillbaka på Walter, som stod med de knutna nävarna höjda och de andra ändarna av linorna virade kring sina fingrar. Gamlingen drog åt och resultatet var ingenting annat än spektakulärt.

Likätarna klövs i flera bitar, som landade på golvet ackompanjerade av våta ljud. Luke stirrade storögt på scenen som bredde sig ut framför honom. Det låg kroppsdelar överallt och blodet som hade spillts var tillräckligt för att fylla ett badkar. Korridoren hade förvandlats till ett blodbad – bokstavligen.

Jan kände hur svetten pärlade sig i hans panna. Han stirrade storögt på Walter då han hotfullt närmade sig. Den där gamle gubben hade dödat nästan femton likätare inom loppet av ett par få sekunder. Det var helt jävla otroligt. Han var definitivt inte bara någon gubbstrutt som hade irrat bort sig från ålderdomshemmet.

– Jag rekommenderar att du pissar på dig, sa Walter. Och ber till din odugliga gud.

Men vänta lite, tänkte Jan. Var inte det här precis vad jag ville ha? Jo, det stämde. Han hade, utan några större förhoppningar, letat efter en utmaning och här var den, mitt framför näsan på honom. Hittills hade det varit rena barnleken att plöja sig igenom Hellsing så kallade "styrkor." Det var på tiden att någonting faktiskt hände. Han drog på munnen, innan han gav upp ett högljutt skratt.

– Fan, vad härligt! anmärkte han. Att slakta er idioter började bli riktigt jävla tråkigt!

Han knäppte med fingrarna. I ena änden av korridoren marscherade en ny hord med likätare upp för trappan och tågade fram till honom, med både sköldar och vapen höjda. De var större i antalet än gruppen han nyss hade förlorat. Den är flockan bestod av runt omkring trettio likätare. Det fanns inte en chans att farfar skulle klara av så många på en och samma gång.

Walter såg en aning överväldigad ut – men bara för ett ögonblick. Han kastade en blick över axeln och ropade:

– Fröken Seras, nu skulle det passa med lite eldunderstöd!

Han tog ett steg åt sidan och det var först då som Jan märkte att den ena dubbeldörren i andra änden av korridoren stod öppen. Mitt i dörröppningen låg en ung kvinna på mage, med ett stort gevär i händerna. Eller var det verkligen ett gevär? Hon befann sig i krypskytteposition, men vapnet påminde mer om en raketkastare – eller någon typ av kanon.

Jan hann knappt förstå vad det var som pågick förrän hon avfyrade. Den stora kulan lämnade mynningen och han tog ett rent instinktivt hopp åt sidan, för att pressa sig själv mot väggen. Trots att projektilen passerade honom med en halvmeters marginal, kunde han känna luftdraget ifrån den. Kulan gick rakt igenom ett av leden med likätare och sänkte effektivt ett dussin på en och samma gång. Den bara rev igenom deras kroppar som om de inte vore gjorda av papper. Likätarna föll omkull med var sitt stort, gapande hål i bröstkorgen.

Okej, det där hade han inte räknat med. De var visst ena luriga jävlar, de här Hellsingsvinen.

Hon höll redan på att ladda om sitt vapen. Den där jävla slynan, Seras, som gamlingen hade kalla henne för... Hon hade snart gjort sig förtjänt av samma förstklassiga behandling som Integra Hellsing skulle få.

Jan uppfattade i ögonvrån hur den gamle jäveln skyndade sig in genom dörren som han hade kommit ifrån, noggrann med att stänga efter sig. Så lätt kommer du inte undan! I det ögonblicket avfyrade Seras sitt vapen igen. Jan böjde på benen och samlade kraft, innan han hoppade upp och undvek att träffas av kulan, som kom farande genom korridoren i alldeles för snabb hastighet för att likätarna skulle kunna se den. Han voltade mitt i luften, innan han stadigt landade på båda fötter. Bakom honom uppstod en explosion; det var som om den där kulan hade innehållit en jävla massa smällare, som nu detonerade och skapade en fyrverkeriuppvisning i rött, gult och orange. En hastig blick över axeln avslöjade att de kvarvarande likätarna föll livlösa ner på golvet. Värdelösa skitstövlar! Ska man få nåt gjort får man göra det själv!

Jan sparkade ner dörren som Walter hade försvunnit in genom. Stora träbitar och mindre flisor flög åt alla möjliga håll, allt medan röken från explosionen spred sig och försämrade hans synfält, trots hans supervampyrsyn. Han höjde kpisten och avfyrade vilt in i rummet.

– Vad sägs om det, din gamla sate? morrade han.

När röken långsamt började sänka sig ner mot golvet klickade det bara tomt i kpisten. Jan insåg plötsligt att Walter inte längre befann sig i rummet som han hade sökt skydd inuti. Det fanns inte ens blodstänk på golvet, som kunde förtälja att han hade lyckats skada gamlingen. Det enda han verkade ha lyckats åstadkomma var att skjuta väggen full med en jävla massa kulhål.

Var...?

Han hann inte ens tänka färdigt den tanken förrän han kände hur det ryckte till i underläppen. Överraskat tittade han ner och såg hur en av de där tunna, uppenbarligen dödligt vassa, linorna hade snurrat sig fast om en av hans piercingar. Han svor lågmält för sig själv då någon drog i linan och den lilla guldringen slets loss från underläppen.

Jan spottade ut blodet som samlades inuti hans mun och såg sig omkring. Det var då han fick syn på Walter, till vänster om honom, ett par meter bort. Han gav upp ett ilsket krigsvrål och planerade mentalt hur han skulle gå tillväga för att den gamle jäveln skulle lida så mycket som möjligt då han krossade livet ur honom. Men då han tog ett steg framåt med kpisten i båda händerna, med avsikten att slå gubben i ansiktet med kolven, stoppades han plötsligt då någonting tog ett järngrepp om hans ena handled.

Vapnet föll ur händerna på honom, innan hans arm vreds om och tvingades in bakom rygen på honom, i en smärtsam vinkel som verkade hota att slita kroppsdelen från sin axel. Det tog inte lång tid förrän den andra armen råkade ut för samma sak, varpå någonting slog undan fötterna under honom. Han föll handlöst ner på golvet och landade hårt på mage, samtidigt som han kom till insikt om att hans angripare hade följt med honom i fallet och nu satt grensle över korsryggen på honom.

– Är du okej, Walter? frågade en ljus röst.

Jan vred på huvudet och såg att det var den jävla käringen med kanonvapnet som hade fällt honom, och som nu höll honom ner på marken. Fan, vad stark hon var! Om hon hade varit en vanlig människa, hade han lätt kunnat ta sig ur hennes grepp och smälla henne på käften. Men hon var uppenbarligen inte någon människa.

– Dra åt helvete! väste Jan ilsket. Det är jag som ska vara överst!

Seras böjde sig fram och skallade honom i bakhuvudet, vilket omtöcknade honom med ett flertal pulserande stötar av smärta.

Walter sträckte på sig och vände sig om, med skymten av ett leende på läpparna.

– Jadå, svarade han. Men jag tror att jag är lite ringrostig.

Jan åtrhämtade sig snabbt – han var ju ändå en vampyr – och försökte streta emot så gott han kunde, men utan större framgång. Den där blonda subban behövde sättas på plats, så självbelåten hon såg ut att vara.

– Imponerande grepp, anmärkte Walter. Var lärde du dig det?

– Jag var ju faktiskt polis förut, svarade Seras menande.

– Bort med dig! inflikade Jan argt. Din jävla vampyrsubba!

Lugna ner dig, sa han mentalt åt sig själv, ovillig att ge dem tillfredsställelsen i att se hur jävla förbannad han var. Han klämde fram ett ansträngt skratt och blängde upp på gamlingen, som tornade upp sig över honom.

– Är den här bruden den bästa ni har? hånade han. Inte undra på att ni föll som bowlingkäglor, era jävla kukhuvuden!

Det smala leendet föll omedelbart från Walters läppar och en strikt bestämdhet lade sig i stället över hans anlete.

– Det är jag som ställer frågorna här, sa han bestämt. Vad är syftet med den här attacken? Varifrån kommer du?

Jan höjde på ögonbrynen i spelad förvåning.

– Vem, jag? frågade han. Jag är bara en turist som hade vägarna förbi, tänkte bara titta in och säga hej. Är det lugnt, eller?

Walter gav Seras en kort nickning. Vampyrbruden släppte taget om Jans högra arm, men han hann inte använda den nyvunna friheten för att ta sig loss från hennes grepp. Walters fot for nämligen ner på handen med förvånansvärd styrka, vilket fick det att knaka till högljutt, och höll den fastpressad mot golvet. Jan kunde inte förhindra sig själv från att ge upp ett kort skrik av smärta. Det kändes som att varenda litet ben i hans hand hade krossats och malts ner till tusentals småbitar.

– Unge man, sa Walter lågmält. Den vänstra står näst på tur.

Som för att understryka vad han just hade sagt, valde han att trycka åt extra hårt mot handen med hälen på sin sko. Jan grimaserade och gjorde en skarp utandning mellan sina hårt hopbitna tänder.

– Vi följde bara order, okej? snäste han. Vi blev tillsagda att anfalla Hellsings högkvarter och döda alla vi stötte på. Vi skulle se till att förgöra De Tolvs Orden och er tama vampyr.

– "Vi"? upprepade Walter. Du arbetar inte ensam. Vem mer har befäl?

Jan gav upp ett överlägset hånskratt.

– Du är smart du, sa han ironiskt. Just nu håller min storebrorsa på att spöa den odöda skiten ur Alucard!

A/N: Jag brukar inte använda mig av så starkt språk, men... ja, det hör ju till Jans karaktär.