Disclaimer: Jag äger karaktärerna och storyn, den underbara världen tillhör J.K Rowling

Kapitel 10

Synen var vacker, små ljus brann här och där över hela rummet och jag visste vart vi var, killarnas sovsal. Mitt i sovsalen låg en filt på golvet med några gråa kuddar och på filten stod det en tårtbit. Jag försökte prata men jag var mållös, det var så fint, bara för mig. Jag kysste honom i brist på ord och han kysste mig tillbaka.

"Tack" sa jag tyst samtidigt som vi satte oss ner på filten och han log mot mig "Jag funderade faktiskt på om vi skulle på typ picknick, fast utomhus då, men det var bara en av många gissningar" Han skrattade.

"Utomhus? Du är för gullig du Jane" Sa han samtidigt som han tog upp en sked som låg på tallriken. Han tog en bit av tårtan på skeden och lyfte den mot min mun. Smaken fyllde upp hela mig och jag kunde inte låta bli att sucka,

"Den var såå god" Sa jag och han log samtidigt som åt en bit själv.

"Mm den var god" Sa han också och jag visste att han upplevde samma känsla som jag. Jag tog skeden ur hans hand och han tittade frågande på mig. Jag delade tårtan i två bitar och från den ena tog jag en så stor bit jag kunde få upp på skeden. Jag kastade en blick på Marcus som fortfarande såg lite förvirrad ut. Jag lyfte då upp skeden i ansiktshöjd och med den fart jag kunde, kastade jag tårtbiten mot honom. Jag träffade mitt i ansiktet på honom och jag började gapskratta. Han kollade surt på mig, men han kunde inte hålla sig för skratt och hans sura min sprack snabbt upp i ett leende.

"Nu ska du få" Sa han och tog upp resten av tårtbiten som jag redan hade tagit av med bara händerna. Jag ställde mig upp för att springa iväg men halvvägs uppe fick han tag i min arm och drog ner mig på marken. Han höll fast mig och jag skrek av skratt.

"Nej Marcus, gör det inte, gör det inte!" Skrek jag och han närmade tårtbiten mitt ansikte. Jag skrattade så mycket att jag hade svårt att andas och jag kunde se att han också skrattade.

"Nu blev det jobbigt va?" Sa han och jag försökte dra mig ur hans grepp.

"Jag ger mig! Jag gör vad som helst!" Skrek jag och fortsatte att skratta.

"Verkligen vad som helst?" Sa han och han drog tårtbiten lite längre bort från mitt ansikte. Jag drog ner lite på mitt skratt och såg att han hade torkat bort tårtan från sitt ansikte.

"Ja, vad som helst" Sa jag lugnt samtidigt som jag försökte hämta andan.

"Okej det går jag med på" Sa han och släppte greppet om mig. Jag satte mig upp och tittade på honom när han flinade.

"Å andra sidan" Sa han och tryckte tårtbiten rakt i mitt ansikte. Jag skrek av alla krafter jag hade och tog upp händerna i ansiktet. Vi skrattade när jag försökte ta bort det mesta av tårtan från mitt ansikte. Jag böjde mig fram till Marcus och kysste honom och han kysste mig tillbaka. Vi satt länge och bara skrattade, kysste varandra då och då och åt upp det lilla som var kvar av tårtan.

"Kom" Sa jag efter ett tag och jag ställde mig upp. Han följde efter mig när jag gick mot fönstret i hörnet av rummet. Jag satte mig och kollade ut på snön som fortfarande föll så fint från himmelen.

"Det är jul snart" Sa jag och han nickade.

"Jag gillar julen, alla samlas och man har kul, det är så fridfullt" Sa han och jag log mot honom.

"Julen är helt klart bästa delen på året" Sa jag och lade en hand mot rutan för att känna kylan rusa genom blodet. Jag tog bort handen och tittade på handavtrycket som var kvar efter min hand på fönstret. Marcus tog sin hand och satte den bredvid mitt avtryck och tog efter ett tag bort den. Han ritade ett hjärta runt de två handavtrycket och jag skrattade lågt.

"Vad?"

"Precis som i Lady och Lufsen" Sa jag och log mot honom.

"Precis som vadå?" Sa han förvirrat och jag skakade på huvudet.

"En mugglargrej bara, inget att bry sig om" Sa jag och kysste honom snabbt.

"Kan du inte berätta?" Frågade han och kollade på mig med något som såg ut att efterlikna valpögon.

"Kanske en annan gång" Sa jag och tänkte att vi faktiskt kunde kolla på filmen någon gång.

"Kan vi inte gå ut och ha snöbollskrig?" Sa jag otåligt och Marcus skrattade åt mig.

"Det är nästan mörkt, snart får vi inte vara ute" Sa han och jag tittade bedjande på honom.

"Snälla? Vi hinner lite i alla fall" Sa jag och hoppades på ett "Ja".

"Okejdå, bara för att det är din dag idag" Sa han och jag flög upp för att springa och hämta kläder så snabbt som möjligt. Det som hade hänt flera gånger samma termin hände igen. Allt blev suddigt i svart och rosa. Jag vet inte varför just svart och rosa, men allt blev mer och mer otydligt. Jag kunde höra Marcus i bakgrunden säga något, men jag kunde inte urskilja orden som kom från hans perfekta mun. Jag föll långsamt ner mot golvet och jag sträckte ut armarna för att stoppa fallet så mycket som möjligt. Jag slog hårt ner i marken och de rosa serpentinerna på marken blev snart svarta, precis som resten av världen.