Kapitel 9: Innocent
just know you're not alone, cause I'm gonna make this place your home.
25 januari 2004.
Det soliga vinterljuset som strålade in från sjukhusets stela fönster fick bokstäverna på den blåa metallskylten att glänsa muntert. Denna tidiga morgon var botaren Casey Smethwyck, son till Hippocrates Smethwyck, utplacerad på vaktronden som innefattade rummet där Harry Potter låg inlagd. Inte något vidare speciellt roligt uppdrag egentligen, eftersom ingenting hände hos en patient i koma. Trots det var man tvungen att varje dag kontrollera att andningsrytmen och hjärtslagen var normala, byta lakan, vatten och fixa till så att rummet såg prydligt ut – inte för att det behövdes vidare ofta, med endast en rutinerad besökare. Kort sagt, Casey förväntade sig inte att något intressant skulle ske den här morgonen heller.
"Tjena, Pojken som överlevde", muttrade Casey ironiskt när han klev in i sjukhusrummet. "Hur är läget?" Han vände sina ögon mot den välkända gestalten i sängen, bara för att finna att patienten blivit vänt på sidan – antingen av någon annan botare eller av sig själv. Men vid närmare eftertanke fanns det ett hål i den teorin… Det hade varit han som kollade till Harry även igår, och då hade han legat still. Patienter i den slags koma fallet handlade om, rörde inte på sig. Och, som Casey såg när han tittade närmare, det fanns ingen möjlighet att de skulle slå ut ett vattenglas över hela sin säng.
Och de satte definitivt inte på sig glasögon bara sådär.
Det fanns alldeles säkert någon guide för vad man skulle göra om en person i koma visade tecken på att vakna upp, men Casey fann det olämpligt att försöka leta fram en. Istället gick han ner på knä bredvid sängen, tog den märkligt varma handen i sin och tryckte hårt till den. Först kom ingen reaktion alls, men sedan verkade Harrys läppar röra sig, som om han ville säga något. Casey flyttade sig spänt närmare för att höra bättre. Orden var svåra att urskilja, och lät mest som svaga vindpustar, men de fanns där.
"Snart… på… väg. Kommer", sa den svaga rösten, och sedan vände Harry bort ansiktet igen. Casey satt chockad kvar, förstenad och oförmögen att röra sig.
I samma land, samma stad, samma kvarter och samma hus, fast fyra våningar ner, var stämningen betydligt mer avslappnad. Det berodde ganska så säkert på att ingen var vaken, även om solljuset långsamt börjat ta sig igenom de deprimerande mörkgråa gardinerna. Den rödhåriga gestalten i sängen började långsamt, långsamt röra på sig, helt ovetandes om paniken som pågick några våningar upp, där botare sprang hit och dit i en enda röra och ingen tänkte på att informera de närstående. Till slut, efter tio stressfyllda minuter, konstaterade överste botaren att Harry Potter återigen var i djup koma och att det inte var någon idé att hetsa upp sig.
"Om han nu skulle vakna tar vi itu med konsekvenserna då", sa mannen långsamt och snurrade bekymmersamt en grånad hårslinga mellan sina fingrar medans han tänkte på vad konsekvenserna egentligen skulle vara. Det enda han kunde tänka på var paniken The Daily Prophet skulle få om det blev känt att herr Potter vaknat upp, och det gjorde honom så trött att han gav upp med filosoferandet.
Fyra våningar ner hade Ginny Potter vaknat.
Det tog en liten stund för henne att komma på exakt varför hon befann sig på Sankt Mungos och inte hemma i Kråkboet, innan gårdagens minnen långsamt kom ikapp henne. En helt vanlig kontroll av graviditeten på Sankt Mungos hade slutat i att hon blivit inlagd, eftersom förlossningsarbetet tydligen hade satt igång(till Ginnys stora förvånad då hon inte märkt något), men eftersom ingenting verkade hända hade beslutet om en igångsättning nästa dag tagits. Enligt klockan på sängbordet hade hon en timme kvar dit… Hon skulle alltså ganska precis hinna göra sig i ordning och äta frukost, den förmodligen sista måltiden innan livet skulle vara helt förändrat. Det var en väldigt skrämmande tanke, men den fick henne ändå att le.
Det är någon slags paus här, men jag får inte till den i skrivarväg, så det är bara en paus här.
Ganska exakt elva timmar senare var hon tillbaka i rummet igen. Det var mörkt nu också, men ljuset var på väg att lämna istället. Det var ändå ett rofyllt mörker, på något sätt. När det fylldes ut av lätta snusanden och små pip från en mycket liten varelse i Ginnys famn var det bara avslappnande.
Att hålla i ett nyfött barn är ren magi. Inte sådan som med trollstavar, inte sådan man lär sig på Hogwarts, utan den oförklarliga magi som bara finns när man känner riktigt starkt för någon. Det får en att glömma allt som har med livsproblem att göra, och får en att inse hur makalös världen är. Och det är en alldeles särskild känsla när man håller i sitt eget nyfödda barn. Flickan hade somnat för säkert en halvtimme sedan, minst, men Ginny hade inga planer på att släppa sin dotter. Hela den minimala kroppen rörde sig i takt med varje snusande, och det var lätt att se hur mycket av sin pappas utseende som den lilla flickan lyckats ärva. Ögonen var visserligen mörkbruna istället för lysande gröna, men det korpsvarta håret var exakt samma och flera av ansiktsdragen var identiska med Harrys. Då och då var det även möjligt att känna igen några av de sömniga grimaserna, vilket tvingade Ginny att kämpa hårt för att inte skratta.
"Du är så söt"; viskade hon tyst. "Om du bara visste hur många i trollkarlsvärlden som är tokiga av lycka just nu… Din pappa borde väl vara det närmaste vi kommer en kunglighet, så det är säkert många som firar nu." Ginny fick avbryta sig själv och svälja hårt för att inte börja gråta. "Jag antar att det ska hållas någon presskonferens imorgon… Oroa dig inte, du kan sova dig igenom allt. Det är jag som måste vara vaken." Den lilla flickan öppnade ett sömnigt öga, som för att visa ungefär hur intresserad hon var, och stängde det sedan igen medans hon knöt näven hårdare om sin mammas lillfinger.
Så oskyldig. Så ovetandes om världens hemskheter, så opåverkad. Så perfekt.
Det svaga ljuset från halvmånen var det enda som återstod nu, men Naomi Lily Olivia Potter sov lugnt vidare.