Kapitel 9

Efter att ha stått och ångrat sig en stund rätade Bella på sig, rättade till kläderna och började långsamt gå tillbaka till tre kvastar. Vad som hade hänt med den där andra killen visste hon inte. Hon brydde sig inte ens. Allt hon oroade sig för nu var sig själv. Hon visste att Voldemort hade menat allvar den här gången. Även fast hon egentligen inte hade gjort något! Okej, så hon hade legat halvnaken, men det var inte som om det hade hunnit börja göra något… roligt. Så det var onödigt av Voldemort att bli så arg. Faktum var att om inte han hade gjort henne så arg från första början så skulle det här aldrig ha hänt.

Allt var Voldemorts fel.

Bella log bittert. Nu skulle hon bara få Voldemort att förstå det också. Och det skulle antagligen vara omöjligt.

Men det hade varit onödigt av honom att kalla henne omogen. Bella sparkade på lite grus som studsade iväg. Hon var visst vuxen. Rent juridiskt i alla fall. Sen kanske hon inte hade samma livserfarenhet som han hade, men det var ju inte så konstigt. Han var ju… gammal.

Bella suckade. Varför föll hon alltid för fel personer?!

Hon steg in på tre kvastar och stannade tvekande i dörröppningen.

Rosmerta kom fram till henne.

"Trubbel med pojkvännen?" frågade hon lent.

Rosmerta var ett år äldre än vad Bella var och hade gått i Ravenclaw. Bella hade flörtat med henne för lite över ett år sedan, men det hade inte gått så lyckat. Efter det hade nämligen Rosmerta gått tillbaka till killar igen. Bella hade bara haft lite kul.

"Onej, inte alls, har du sett honom?" svarade Bella lika lent.

"Han stormande in och sedan ut igen. Han betalade inte så jag antar att du får göra det," Rosmerta log triumferande.

Bella svor tyst för sig själv, men log så vänligt hon förmådde. Det var alltid en dum idé att vara elak mot dem som hon var skyldig pengar. Bättre att vänta tills efteråt.

Hon gick upp till rummet och upptäckte att Voldemort hade fått hennes kläder att försvinna precis lika effektivt som den där killen. Turligt nog så låg hennes handväska med pengar kvar under sängen.

Utan bagage gick hon tillbaka ner till Rosmerta och betalda med ett påklistrat leende.

"Tack så hemskt mycket för all hjälp," sa hon ironiskt.

"Åh, det var så lite så," svarade Rosmerta lika ironiskt "Och lycka till med din pojkvän, hoppas han tycker om tillskottet."

Bella, som hade varit på väg ut, vände sig hastigt om "Tillskottet? Vilket tillskott?"

Rosmerta såg plötsligt väldigt belåten ut "Åh, har du inte fått morgon illamåendet än? Jag menar, alla andra kan ju se ditt… tillstånd."

Bella såg ner på sin kropp. Hon kunde inte se någon skillnad "Vad pratar du om?"

Rosmerta såg ut som om hon hade fått en försenad julklapp "Du är ju gravid! Det syns på hur du går och på din utstrålning. Fast det är sant, du läste ju aldrig spådomskonst. Då skulle du ha lärt dig att se på någon när de var… ja."

Bella blev mycket blek "Du ljuger! Man kan inte veta sånt genom att bara se på en människa! Pucko!" sedan rusade hon ut därifrån, med Rosmerta skrattande bakom sig.

Eftersom Bella inte hade någon annan stans att ta vägen så transfererade hon sig tillbaka till Voldemorts hus i London. Det var i alla fall bättre att handskas med hans vrede än med Rosmertas lögner.

Men när hon kom dit var ingen där, förutom Evan. Han satt inne i köket.

"Vad gör du här?" frågade hon surt.

"Jag jobbar här," svarade han en smula förvånat "Varför är du ensam?"

"Har inte du med att göra!" fräste hon.

"Ta det lugnt," Evan höjde händerna "Jag behöver bara prata med herren."

"HAN ÄR INGEN HERRE!" exploderade Bella "HAN ÄR EN SJÄLVUPPTAGEN GRIS SOM INTE KAN TÄNKA ATT ANDRA OCKSÅ HAR KÄNSLOR!"

Evan gapade och såg sig nervöst omkring "Lugna dig, Bella. Jösses, vad är det med dig?"

De var en utmärkt fråga. Bella visste inte själv. Kanske var det Rosmerta som hade skakat henne så att hon höll på att bli galen. Eller så var det för att hon fortfarande var sur över att Voldemort inte kunde förstå varför hon hade gjort som hon hade gjort från första början.

Istället för att säga något, vände sig Bella om och gick upp till vad hon kallade sitt och Voldemorts rum. Självklart var han inte där.

Hon kastade av sig kläderna och gick in i duschen. När hon var klar så ställde hon sig och såg på sig själv i helfigursspegeln. Hon såg precis likadan ut som hon alltid hade gjort innan. Samma långa svarta hår. Samma mörka ögon. Samma födelsemärke format som en halvmåne över vänstra höften. Inte kunde hon vara gravid!

Hon kände på sin mage. Nej, där fanns inget. Det kunde inte vara något. Rosmerta hade bara skrämt henne för att hon hade fattat att Bella och Voldemort hade bråkat.

Med den tanken i huvudet gick hon och lade sig. Trotts att hon inte hade varit uppe särkilt länge så var hon redan jätte trött.

Hon somnade direkt.

Nästa morgon efter frukost så spydde hon för första gången.

-----

Voldemort kom inte tillbaka den veckan. Inte nästa heller.

Tillslut så hade hela september gått och då han till slut kom tillbaka i mitten av oktober fanns det inga som helst tvivel på att Bella var gravid. Hennes mage hade börjat växa, fast än så länge kunde hon dölja det med lite pösiga tröjor, så ingen annan förutom hon (och Rosmerta) visste något.

Hon blev inkallad till hans arbetsrum sent en kväll. Det regnade och åskade ute. Bella kunde inte låta bli att vara rädd.

Hon öppnade dörren med en darrande hand. Hon hade förändrats under månaden som hade gått, blivit mer nervös. Och orolig för barnets skulle. Hon visste fortfarande inte ifall hon ville behålla det eller inte. Hon var för ung! Men hon ville inte gå till någon botare, hon litade inte på dem. Hade aldrig gjort.

Han satt bakom ett skrivbord. En brasa brann i rummet, och en lampa sken milt från skrivbordet. Det första som slog Bella var hur trött Voldemort såg ut. Han drog handen genom sitt svarta hår när hon kom in och lutade sig sedan tillbaka mot stolen.

De såg på varandra ett tag.

"Du är rädd," konstaterade Voldemort.

Bella orkade inte försöka förneka det. Hon nickade istället.

Voldemort såg belåten ut.

"Så det var det som du bestämde dig för att straffa mig? Låta mig leva i ovishet?" Bella kunde inte låta bli att bli lite hoppfull.

Voldemort log "Nej, jag kom hit för att jag inte kunde komma på något lämpligt straff."

Bella blev irriterad. Trots att hon hade förändrats till det sämre så hade hon fortfarande alla dessa extra hormoner som rusade omkring i kroppen.

"Varför ska du ens komma på nått? Jag menar, det hände ju ingenting!"

"Jag tänker inte låta dig komma iväg så lätt," svarade Voldemort iskallt.

"För att jag inte gjorde som du ville eller för att jag sårade dig?" flög de ur Bella. Hon ångrade sig direkt.

Voldemort svarade inte. Han rullade sin trollstav mellan fingrarna. Innan hon hann reagera lyfte han den och sa tyst "Crucio."

Hon skrek inte. Tysta tårar rann bara nerför hennes kinder. Det gjorde fruktansvärt ont, men hon bet sig i läppen. Om hon inte skrek så skulle han ta i hårdare och då… skulle hon förlora barnet!

Bella blev lite förfärad över att det var det hon ville. Hon ville inte ha kvar barnet. Hon ville ha bort det. Det var en parasit som växte i hennes kropp. Det skulle bort. Och om de överlevde det här så skulle hon trotsa sin skräck mot botare och gå dit.

Smärtan slutade och Bella kände till sin stora förtret att barnet var kvar. Varför hade han slutat?

"Intressant," hörde hon Voldemorts röst ovanför sig "Du döljer något Bella."

Han vände på henne och lade henne på rygg och så såg han in i hennes ögon.

Bella kände att han trängde in i hennes tankar. Och snart hörde hon honom flämta till.

Hon vaknade ur det paralyserande greppet.

Voldemort såg på henne med stor förvåning. Bella reflekterade flyktligt över att det var första gången han hade visat några stora känslor för henne. Tydligen hade det varit en svår chock.

"Du vill inte ha kvar det," mumlade han för sig själv.

Bella skakade på huvudet.

Plötsligt hårdnade hans blick och han frågade misstänksamt "Vems barn är det?"

"Ditt, jag har inte varit tillsammans med någon annan man sedan vi träffades."

Voldemort sjönk ner på golvet bredvid henne.

"Men du vill inte ha det kvar."

"Vill du det då?"

Voldemort såg på henne med en blick som hon inte kunde förklara. Hon blev rädd att han ville behålla barnet. Vad skulle hon göra då?

"Jag trodde bara inte att jag kunde…" han tystnade.

Bella blev intresserad och plötsligt så kom all hennes nyfikenhet som hade legat och slumrat i en månad tillbaka.

"Vad då?"

Voldemort såg länge på henne. Nu kunde hon se att han var förundrad "Jag trodde inte jag kunde få barn."

"Varför inte?"

Voldemort såg hårt på henne igen "Är du säker på att du inte…"

"Helt säker, fostret är ungefär tre månader gammal," hon log "Och för tre månader sedan var jag bara upptagen av dig."

Voldemort log inte tillbaka "Jag har kommit på ditt straff," sa han istället och reste sig "Du ska behålla barnet."