Så här är det andra kapitlet jag lovade att lägga ut idag! Bra va?? Och det är långt också!! Känner mig stolt!

11. En oväntad vändning

Lily fattade inte hur Remus och kompani kunde vara så... så naiva. Trodde de verkligen att hon bara skulle ge upp sådär, och låta James, det kräket, komma undan så lätt? Hon var, till skillnad från dem, inte någon idiot! Om hon följde efter dem, skulle de leda henne till James, det kunde hon ana. Så hon följde efter dem, i smyg, med minst femtio meters mellanrum i korridorerna. När de kom ut utanför slottet blev det svårare att undgå upptäckt, ju glesare det blev med folk, för om bara en av de tre tonårskillarna skulle få för sig att se sig om, måste Lily kasta sig bakom närmsta träd eller sten, eller in i närmaste klunga av elever. Knepigt, eftersom den klungan en gång bestod av sjunde årets slytherinare. Men tack och lov hände det inte så ofta...

Hon märkte att den ofullbordade kvartetten också var på väg mot Piskande Pilträdet: Ingen tvekan om att de visste var James fanns! Hon såg de lugna trädet, och sedan gå närmare, in mot stammen och... försvinna. Var tog de vägen? Alla tre kan väl inte ha gömt sig bakom trädet, eller? Lily skyndade sig närmare, och märkte en tunnel vid rötterna som hon aldrig tidigare märkt. Hon gick, efter viss tvekan, ner dit. Trots allt var hon en gryffindor, så mörka, okända tunnlar som hon inte hade en aning om vart de ledde borde inte skrämma henne! Speciellt inte med tanke på att minst tre, antagligen fyra, andra gryffindorare var där inne, någonstans.

Men när hon kom till slutet av tunneln ändrade hon åsikt: Det här var ju Spökande Stugan! Hade hon gått fel, hade det funnits mer än ett vägval i tunneln? Hon trodde inte det, men använde det gärna som anledning att återvända till tunneln.

Då hörde hon rösterna. Först trodde hon att det var spöken, men sedan kände hon igen James röst, och den var faktiskt väldigt trygg att lyssna till mitt i spökhuset. Sedan kom hon på varför hon var här, och marscherade uppför trapporna, och vidare rakt mot dörren, bakom vilken ljudet verkade komma ifrån. Impulsen var att slita upp den, men den var låst med en formel, och hon beslöt sig för att hon lika gärna kunde lyssna lite på vad som sades innan hon använde en lämplig motformel.

"... Tack för omtanken, Måntand. Det positiva är att hon kanske lugnade ner sig lite när hon fick den, det negativa är att om hon inte gjorde det, är hon nu beväpnad, och en allmän fara för alla som står emellan henne och mig", fick James ur sig, allt i ett svep. "Men det var väl ändå det bästa att göra... eller åtminstone det mest rättvisa." Han suckade. Black tog till orda.

"Tja, då har du lärt dig något, Tagghorn: Försök inte göra det rätta." Lily fnös. Det rätta?! Så fanken heller! Vad fan menar han med det? "Hade du inte beklagat dig över ditt dåliga samvete, och babblat på om allt du ångrar i den där genvägen, hade Evans aldrig blivit sur! Då hade du kanske hånglat upp henne mot en vägg någonstans just i detta ögonblick!" fortsatte han. Såå typiskt dig, Black! Tror du ens på det själv? Tror du faktiskt att jag ens skulle röra det samvetslösa kräket?! Fast... ett samvetslöst kräk borde inte kunna få dåligt samvete... Lily skakade hopplöst på huvudet, och mumlade en formel, men dörren gick ändå inte att öppna.

Så hon fortsatte att lyssna ett tag till, medan hon försökte komma på en bättre formel. James suckade där inne.

"Du känner henne inte särskilt bra, Tramptass. Hon skulle nog fortfarande ha varit upprörd över Snape, även om hon inte vetat det här..." Oh, Potter spelar djup och insiktsfull! Jag tror jag svimmar!

"Och?"

James suckade igen. "Och, jag har faktiskt lite taktkänsla, Tramptass." Ja säkert! "Man gör inte så, då hade hon bara fått ännu en sak att vara upprörd över."

"Varför bryr du dig så mycket om henne, för?" undrade Sirius smått irriterat.

"För att jag... jag älskar henne, det vet du ju!" ... Va? "Är det inte anledning nog, kanske?"

"... Jag har aldrig ansträngt mig så mycket för en tjej...", mumlade Sirius. Vi vet!

"Vi vet!" utbrast James. "Det kan ju bero på att du har minst hälften av skolans tjejer i din hand om du vill ha dem! De dyrkar ju för fan marken du går på! Alla har det inte så jävla lätt, du kan ju bara vänta på att bli utbjuden, och tacka och ta emot som den tjejälskare du är!" Remus gav ifrån sig ett underligt, kvävt ljud, som lätet från ett sårat djur, men ingen där inne verkade märka det.

"James, du har också tjejerna efter dig, bara inte just den tjej du faktiskt råkar vara väldigt galet kär i. Var inte du tvungen att dumpa den där Abbot för ett tag sedan, för att kunna gå med Lily till Hogsmeade? Nyhet Tagghorn, det är tisdag idag! Så just nu krävs det nog ett mirakel för att du ska slippa gå ensam", malde Sirius på. "Plus att du inte vet ett jävla dugg om mitt kärleksliv...", mumlade han dämpat, men om någon annan än Lily hörde det, ignorerade de honom. Lily kände sig underligt lättad mitt i alla förvirrade känslor. Så det var mig han hoppades få gå med?

"Jag vet, men jag struntar väl i Hogsmeade just nu! Jag vill... ha allt det här ogjort. Måntand, du har en tidvändare, va? En som fungerar som den ska, alltså." Lily gissade på att de andra tre killarna stod och gapade, för det var vad hon själv gjorde. Skulle han resa tillbaka i tiden bara för att hon inte skulle få reda på hans plan? Det fega, ansvarslösa kräket! Hon skulle definitivt sätta stopp för det, det var hennes plikt som prefekt.

Men formeln hon nu yttrade fungerade inte heller. Irriterande! Det var säkert Remus som låst dörren, hon kunde inte tänka sig att någon av de andra kunde så avancerade formler. Okej, snart skiter jag i allt vad sunt förnuft heter! Snart spränger jag upp dörren, och spränger James i fler bitar än han kan räkna!

"Nej, glöm det Tagghorn, jag lånar inte ut min tidvändare till dig, bara så att du kan rätta till misstaget att säga planen högt. Det är helt klart mot reglerna!" Tack så mycket, Remus. Du passar faktiskt som prefekt du också.

"Men jag ska inte resa tillbaka till vad som hände nyss i den där gången. Jag ska hindra oss från att förhäxa Snape till att börja med, så att han aldrig kallar Lily för smutsskalle!" V-va? Det var en oväntad vändning!

"Vaddå, så du tänker... gå tillbaka till ruta ett?" undrade Peter förvirrat. James bekräftade det hela med ett enkelt "ja", vilket chockerade alla i, och utanför, rummet.

"Vad fasen tjänar du på det?!" ville Sirius veta. En djup, lite otålig suck hördes.

"Lily slipper ha en anledning att hata mig. Jag kan inte leva med att hon gör det."

"Nej, det är sant. Måntand gav ju tillbaka henne staven, som sagt..."

"Jag menade inte så, Tramptass!" svarade han irriterat. "Måntand, snälla! Det är ju för en god sak."

"Jo, jag vet det, Tagghorn, men..." började Remus, "... är det verkligen så smart?" Låt honom inte göra det!

"Antagligen inte", suckade den glasögonprydda gryffindoraren. "Men... jag måste göra det."

"Du vet att allt kan gå väldigt fel? Om du bara blir sedd en enda gång..."

"Det kommer inte att hända. Jag vidtar min försiktighetsåtgärd." Lily förstod inte, men det gjorde uppenbarligen Remus.

"Och hur går det då med Lily? Om vi faktiskt lyckas – ja vi, Tagghorn, du tror väl inte att jag låter dig åka själv? – Om det går, så kommer hon att vara ihop med Snape igen."

"Jag vet. Det är väl så det ska vara, antar jag", sa han sorgset. "Så det hade varit om vi inte lagt oss i... Om det gör henne lycklig, så är det väl de två som är menade för varann, inte vi två. Jag kanske måste sluta leva i framtiden, nu. Det är kanske dags att jag gör vad som är rätt..."

Lily drog efter andan, och bara stirrade på dörren hon hade framför sig. Hon hade definitivt aldrig anat att James Potter faktiskt kunde vara så... djup. Det hade tydligen inte Sirius heller.

"Eh... Hör du vad du själv säger, Tagghorn? Jag trodde att du ville ha henne!"

"Det vill jag! Men... det vill uppenbarligen inte hon..." ... Eh... "Man kan inte tvinga sig på någon, Tramptass."

"Har du ens försökt?" Gah! S-t-ö-r-i-g!! Du förstör stämningen med dina kommentarer, Black!

"Du är ju helt omöjlig!" utbrast han irriterat. "Måntand?" lade han sedan, desperat till. Lily gillade det inte. Desperat passade inte James alls. Remus Lupin suckade.

"Jaja, då!" Nej! "Men inte nu. Imorgon, efter lektionerna." Nej, sa jag! "Fort innan det blir mörkt... Du vet vad som händer imorgon, va?" Va??

"Visst, såklart. Tack. Jag blir skyldig dig en tjänst."

"Åh, tänk inte på det, James. Allvarligt, strunta i det. Om man annars ska räkna alla gånger jag ställt upp för er, är du skyldig mig många fler tjänster. Så bry dig inte om det."

"Vaddå 'för er'?!" utropade Sirius. "Vi, som i Peter och jag, tjänar inte ett jävla skit på det här." Han lät så allvarligt sårad att Remus började skratta åt honom.

"Jag hjälper dig med läxorna imorgon också, Sirius. Innan vi ger oss iväg. Du då Peter?"

"Va? Nej, jag klarar mig nog..."

Samtalet verkade lida mot sitt slut. Lily hade för länge sedan gett upp försöket att få upp dörren, och koncentrerade sig istället på att snabbt ta sig ut ur huset och tunneln. Hon skulle få strafftjänst om hon inte var i uppehållsrummet inom en kvart, och dessutom ville hon helst tänka igenom allt det här!

Ojojoj, vet ni vad jag har upptäckt??

Det är typ bara två kapitel kvar på detta kapitlet!!!!!! Och jag har glömt att förvarna er om att det skulle ta slut så snabbt!!! Skäms på mig! :S