Kapitel 10: Ett raseriutbrott

När Maria vaknade nästa morgon hade hon en dundrande huvudvärk. Hon visste vad det betydde. Hennes far ville henne någon. Men på något sätt visste Maria redan vad det var han skulle säga. Hon gick upp och klädde på sig. När hon skulle ta på sig medaljongen hon fått av sin mor märkte hon att den saknades. Hon blev rasande. Hon rusade till uppehållsrummet och skrek:

- Vem har tagit min medaljong, så att det ekade.

Uppehållsrummet blev så tyst att man kunde höra en nål falla till golvet. Nu kände hon det igen. Den där känslan hon haft så många gånger förut. Det började skjuta blixtar omkring henne och hon började sakta förändras. Hennes ögon blev nästan klarröda och lyste i mörkret. Precis som hennes fars ögon. Hon såg en stor rädsla sprida sig i allas ögon.

Plötsligt kom Snape in och skrek.

- Maria vad tror du att du håller på med, du skrämmer de andra. Sluta omedelbart.

Nu lyssnade inte Maria längre.

- Vem har tagit min medaljong, upprepade hon och hon visste att alla var för rädda just nu för att inte lyda henne.

Och mycket riktigt några sekunder senare kom det en medaljong flygandes genom luften. Hon gick därifrån utan så mycket som ett ord. När hon kom tillbaka till sovsalen lugnade hon ned sig och ögonen blev åter igen blåa och blixtarna slutade flyga omkring henne. Hon satte på sig medaljongen och gick tillbaka till uppehållsrummet. Blickarna där speglade fortfarande en stor rädsla för henne. Nu visste hon att hon var respekterad. På vägen ut mötte hon David och Vinn.

- Hej, vart är Jean, frågade hon snällt.

- Vart tror du. I sjukhusflygeln så klart. Du träffade henne med en av dina blixtar. Hur får man vara så dum. Jag fattar inte att du ens kunde, fräste David

- Det var inte meningen att skada henne. Vi är ju vänner, försökte Maria

- Nej Maria, vi var vänner. Vi ses, sa Vinn fort och de gick därifrån.

Hon gick en bit och plötsligt märkte hon att någon stirrade på henne. Hon vände sig om och såg Snape stå där och titta ilsket på henne.

- Du skulle inte ha gjort så Maria. Jeauqlin kanske inte överlever.

- Tror du inte jag vet det, jag kan inte kontrollera det. Det bara blir så när jag är arg, fräste hon argt tillbaka och sprang därifrån.

Hennes huvudvärk hade bara blivit värre och hon sprang snabbt upp till biblioteket för att kontakta sin far.

- Far vad vill du, jag har läxor, sa Maria trött.

- Jag märker att du har träffat Grårygg. Var det nyligen. Du låter arg, sa Voldemort kallt.

- Nej honom träffade jag igår natt. Visste du att någon hade stulit min medaljong, frågade hon undrande.

- Nej, fick du tillbaka den, frågade Voldemort utan att visa något intresse för ämnet.

- ja det fick jag, efter ett raseriutbrott, sa Maria och hon märkte att hennes far blev förvånad.

- det betyder att alla vet vem du är nu, eller hur? Jag förmodar att de blev rädda.

- Du skulle sett deras miner. Det var nästan lika kul som att se någon bli torterad och dödad. Jag skadade Jean också förresten.

- Din kompis?

- Jag, hon är på sjukhusflygel och kanske inte överlever.

- Gör hon inte det så slutar du på Hogwarts och kommer hem. Annars kan det innebära problem.

- Jag vet, så dum är jag inte.

- Är du ledsen över vad du gjorde, frågade Voldemort .

- Nej, borde jag vara det. Hur är det med Devon.

- Din bror mår lika bra som vanligt. Hur så?

- Jag bara undrade. Jag måste gå jag har lektion. Jag hör av mig

- Nej jag hör av mig. Kontakta mig inte om jag inte ber dig om det, sa hennes far strängt. Lovar du.

- Ja far jag ska inte kontakta dig. Kan du hälsa Devon från mig.

- Visst men jag förstår inte vad det ska vara nödvändigt för.

- Jag vet. Men jag börjar nu. Måste dra.

Maria sprang snabbt till förvandlingskonstlektionen. Hon kom precis i tid. Lektionen gick åt till att repetera vad de tidigare hade gått igenom så Maria lyssnade inte så noga. Hon kunde redan vartenda ord som kom ut ur McGonagalls mun.

- Maria, professor Dumbledore vill prata med dig, följ med mig är du snäll, sa McGonagall när lektionen var slut.
Maria följde efter och när hon kom till Dumbledores kontor, knackade hon försiktigt på dörren.

- Kom in, hördes en röst.

- Ni ville träffa mig Professorn, sa Maria och tittade rakt in i Dumbledores ögon.

- Om jag har förstått rätt så är du alltså Voldemorts dotter. Stämmer det - Ja professorn, det stämmer.

- Du använde också särskilda krafter för att skada en elev imorse, fortsatte han.

- Det var en olycka professorn. Jag kan inte kontrollera mina krafter när jag blir så arg.

- Vad var det som hade hänt?

- Det var någon som hade tagit min medaljong som jag fick av mamma samma dag som hon dog.

- Hur gammal var du när hon dog och hur dog hon.

- Jag var nio år och pappa dödade henne. - Vet du varför?

- Ja. Det var för att han inte ville att jag skulle bli som henne. Hon var god. Jag kommer ihåg det som om det var igår. Det var kväll och jag skulle gå och lägga mig när han kom. Han knackade inte. Han ville prata med mamma själv och sa till mig att gå och lägga mig. Jag gick upp till mitt rum. Jag skulle precis byta om när jag hörde ett skrik. Jag rusade ner och ut på gatan. Pappa skrek till mig att stanna där jag var. Jag ville inte se. Jag började gråta. Jag kunde inte göra någon. Hade jag gjort det skulle han ha dödat mig också. Det sa han. Jag blundade när han sa den dödande förbannelsen. Han sa till mig att komma och sen åkte vi hem till Lucius. Jag har inte sett mamma sen dess. Far vill att jag glömmer henne. Men det går inte. Jag vet inte ens vad som hände med hennes kropp efter det.

- Jag beklagar, det gör jag verkligen. Jag vet att du är ledsen men jag måste fråga dig det här. Har han någonsin skadat dig?

- Nej inte fysiskt. Han rör varken mig eller min bror.

- Har du en bror? vad heter han?

- Devon, han är åtta år just nu, svarade Maria med tårar i ögonen.

- Okej, tack så mycket för det. Du kan gå. Det är sent.

Maria gick snabbt ner till sovsalen och gick och lade sig. Hon somnade snabbt och vaknade inte förrän nästa morgon.