Dagarna gick. Varje dag besökte Hermione mig, ibland hade hon med sig Potter och Weasley. Ganska ofta faktiskt.
När jag en dag fick jag lämna sjukhusflygeln. Hela den skoldagen var jag rädd för att någon slytherinare skulle dyka upp och göra något. Jag vet hur hur far brukade behandla mugglare och ynkar. Och far gick ju i slytherin. Min mor gick i Ravenclaw.
Men ingen sa något. Varför berättade inte Draco för någon?
Dagarna gick, och jag fortsatte som vanligt med mina lektioner. Ingen sa något om jag var en ynk, ingen. Jag blev förvånad, och letade rätt på Draco.
"Ey!" ropade jag när jag såg honom. Han stannade och vände sig om. När han såg mig så skyndade han sig bort från mig. Men jag var snabbt ikapp honom och tog tag i hans överarm.
"Vad vill du?" fräste han tyst.
"Varför har du inte berättat för någon?" viskade jag.
"Om vad?" frågade han förvirrat. Idiot.
"Om mig! Varför har du inte sagt till alla att jag är en ...ynk" väste jag och viskade lågt det sista ordet.
"Vill du det?"
"Nej! Men..." sa jag, innan han avbröt mig.
"Har du verkligen så låga tankar om mig?" väste han.
"Ja, det har jag. Du går i slytherin, din far mördade min mor, du går i slytherin" räknade jag upp.
"Du sa att jag går i slytherin två gånger." påpekade han.
"Jag vet, det var med meningen."
"Men du, om du nu så gärna vill att hela skolan ska få veta att du är en ynk så kan jag gärna berätta det!" fräste han och försökte dra sig loss från mitt grepp. Han kom loss och gick snabbt därifrån. Jag stod kvar och såg honom försvinna runt hörnet.