Förvirring!

Länge satt de där på sängkanten. Harry sa inget, visade ingen reaktion på vad Petunia hade berättat. Bara satt där och tänkte på allt- Inte heller Petunia sa något mer, utan verkade förlorad i sina minnen. Tillslut reste hon på sig och gick ut ur rummet. Harry märkte det knappt.

Resten av fredagen satt han kvar på sängen. Likaså både lördagen och söndagen. Tankarna malde i hans huvud, samtidigt kände han sig väldigt tom. Kunde det verkligen vara möjligt? Men på måndagsmorgonen landade Hedwig på sängen bredvid honom innan han hann försjunka alltför långt ner i sina tankar. Försiktigt nöp hon honom i fingrarna, öronen och näsan tills Harry fokuserade hela sin uppmärksamhet på henne. Sakta, som en dimma lättade runt honom insåg han att det låg ett brev på sängen. När hade hon kommit med det? Av att döma av regnfläckarna så kunde det inte varit nyss – solen strålade varmt från en klarblå himmel. Försiktigt tog han upp brevet och öppnade det. Ut föll en liten, röd fjäder.

Käre Harry,

hoppas du fortfarande är kvar på Privet Drive. Ditt brev oroade mig mycket. Vad det än handlade om och vad som än har hänt hoppas jag att du kan förlåta mig för att jag tvingar dig att vara kvar ytterligare en dag. Ja, imorgon (tisdag) så kommer vi och hämtar dig tillslut.

Då jag har känt Petunia i många år har jag hoppats på att ni skulle hitta närmare varandra än vad ni har gjort, men det verkar som om jag hoppats förgäves. Detta sörjer jag djupt över, för er skull.

Stanna där du är så syns vi snart.

Dumbledore

Jaha? Oh ja, han hade hotat med att rymma. Det hade han nästan glömt. Väskorna stod fortfarande orörda på golvet. Vad hade han tänkt på, vart hade han tänkt ta vägen? Han skakadade på huvudet åt sig själv. Men varför fick han fjädern? Han hade ju redan fått en som han kunde använda i nödfall då han behövde få kontakt med Orden. För visst var det Fawkes fjäder. Eller…? Han tittade på det några gånger, men inte verkade den vilja avslöja någon hemlighet. Sakta försjönk han återigen i havet av frågor och tankar.

Nästa gång Harrys tankar avbröts var det för att någon knackade på hans sovrumsdörr. "Ja?" Försiktigt sköts dörren upp och utanför stod Helene.

"Hej", hon log. "Stör jag?"

"Nej då, inte alls."

"Bra. Undrade vart du har tagit vägen. Om de hade varit elaka mot dig igen. För i sådana fall är det bara att du kommer över till oss, det vet du va?" Och så log hon igen. Ett sådant där förtrollande, magiskt leende. Harry blev alldeles knäsvag, sån tur var satt han redan. "Jag babblar. Jag har saknat dig. Jag ville bara ha en ursäkt för att få träffa dig igen."

"Kom in, slå dig ner." Harry pekade på sängen bredvid honom. Försiktigt klev hon in i rummet. Helt plötsligt blev Harry väldigt medveten om det faktum att hon var en tjej. Hur urbota dum kunde han vara och föreslå att hon skulle sätta sig på sängen! Vad skulle hon tro om honom! Desperat kollade han sig omkring. Vart skulle han erbjuda henne sittplats annars? På kofferten? Nä… Och så var det försent. Hon satt bredvid honom. TUNGHÄFTA! Vad skulle han säga? Det enda han kunde tänka på var att hennes höft bara var några ynkligt få decimeter från hans. Hennes arm och hand liggande i sängen mellan dem. Skulle han ta tag i den? Som en blixt for minnet på en annan utsträckt hand genom hans huvud. Vad fånig han hade varit som inte tagit den! Men om Helene inte ville? Om hon inte tänkte på vart hon placerat handen. Försiktigt tittade han upp på henne. Hennes gröna ögon var magnetiska.

Hennes leende störde honom. Det var som om hon förstod precis hur han kände det! Förstod utan att bekymra henne ett enda dugg! Som om hon lekte med honom. Desperat slet han undan blicken. Det kändes som om hon utstrålade värme. Hela tiden var han medveten om henne. Varför försvann hon inte! Men sitta och stirra in i väggen kunde han bara inte! Så oartigt. Han tog sats. "Hur ä…", hann Harry börja innan han blev avbruten av Helene.

"Vilken fantastisk fjäder!" Va! Vem! Vad! Harrys förvirring slutade tvärt när han fick syn på den röda fjädern som han satt och höll i, fjädern han fått med brevet och själv suttit och funderat över när hon kom. "Vart har du hittat den? Är den riktigt? Från en papegoja?"

"Nä, från en fenix." Redan innan han hann säga färdigt meningen insåg han vilket blunder han gjort. Fenixar är MAGISKA FÅGLAR! Hur skulle han förklara detta nu då? Snyggt jobbat!

"Jaså. Hur har du fått tag på en sån? De är riktigt värdefulla!" Va? Visste hon vad en fenix var?

"Ähuum, från en vän."

"Från en av dina brevugglevänner?" Hennes leende drev honom verkligen till vansinne. Till på köpet passade Hedwig på att hoa så att han inte kunde säga något annat. Typiskt!

"Får jag hälsa på henne?" Utan att vänta på svar var Helene redan uppe på fötter och framme vid Hedwig som tronade ovanpå hans byrå. Harry flög mer eller mindre upp efter henne och lyckades slå tån i kofferten. Då slog det honom: vilken tur att han hade packat ner alla magiböcker! Annars hade han fått något betydligt knepigare att förklara än en enstaka fjäder!

"Var försiktigt! Hon kan nypas." Helene drog snabbt undan handen. Hedwig klapprade missnöjt med näbben. Och så vände hon sin blick mot Harry och tittade riktigt anklagande på honom. MAT! Han hade inte gett henne mat! Han hade ju packat ner ALLT! Hennes bur, hennes vatten och hennes mat! Stackars Hedwig. Klart hon tittade anklagande på honom. Hon måste hålla på att svälta ihjäl som han behandlade henne. Han snurrade runt och hann öppna kofferten innan tankarna hann ikapp honom. Lysande! Avslöja allt bara! Snabbt stängde han igen. Hade Helene märkt något? Nej, tur. Hon verkade fortfarande försöka prata med Hedwig. Ytterst försiktigt öppnade han kofferten igen och rotade snabbt rätt på påsen med fågelfrö och vattenskålen. Med en ursäktande min räckte han fram skålarna till Hedwig. Helene skrattade när Hedwig burrade upp fjädrarna och vände ryggen till.

"Hon tycker visst inte om dig idag." Hennes skratt drev honom till vansinne. Det var som om det bubblade fram, som bubblande kolsyra och fick honom att tänka på läskedryck. Hon vände sig sakta om och tittade rakt på honom.

"Det är en fin fågel du har. Hon är en riktigt personlighet." Helenes ögon var som glittrande smaragder. Som klara bergssjöar. "Tycker du mycket om fåglar?" Varför pratade hon om fåglar?

"Nja, inte speciellt. Hur så?"

"Du äger en jättefin uggla och din vän skickar dig dyrbara fjädrar." Tusan också! "Varför då?"

Hennes läppar var utsökta. Tungan gled omedvetet över underläppen. Varför skulle hon envisas med att prata fåglar!

"Ähuum, de är praktiska." Hans hjärna fungerade inte längre.

"Jaså? Jag vet att ugglan levererar brev till dig, men fenixfjädern? Den är en riktigt raritet. Jag trodde att det bara var de som var riktigt intresserade som skaffade sig sådana. Jag skulle ge vad som helst för att få ha en."

"Du tycker om fåglar?" Till svar fick han ännu ett pärlande, kolsyreskratt. Försiktigt vände hon sig om. Klänningen smekte hennes smidiga kropp. Så tog hon ett steg framåt. Solens strålar fick hennes hår att bilda en gloria kring hennes ansikte.

Ähuum, vad gjorde han? Han tog ett steg bakåt i ett desperat försök att rensa tankarna, vilket resulterade i att han snubblade över kofferten och blev flaxande som en väderkvarn för att hålla balansen. I ett sista desperat försök fick han tag på något att hålla i, bara för att i nästa ögonblick stå inför fullbordad katastrof. Mitt på golvet låg han själv över kofferten med alla Hogwartssaker. Över honom låg Helene. De gröna ögonen sökte sig allt djupare in i hans. Hennes mun kom allt närmare hans. Och så…