Kapitel 10

"Kom in, miss Riddle," ropade Zabini när hon knackade. "Lås dörren."

Ytterligare en månad hade gått och hennes uppförande hade faktiskt förbättrats. Men nu fick hon strafftjänstgöring för allt hon gjorde fel, och eftersom han gjorde henne väldigt nervös så gjorde hon automatiskt fel.

Denna kväll i slutet av november, var hon där för att hon tidigare på dagen hade råkat få sin fågel att flyga rakt på honom när hon skulle förvandla den till ett pappersplan.

Det hade varit helt och hållet ett misstag, men han hade sett väldigt förtjust ut över att få straffa henne igen.

Efter tredje gången där nere hade Pandora kommit på att hennes lärare njöt av att skada henne, och det skrämde henne mer än slagen.

"21 slag idag då, miss Riddle," log Zabini. "Jag tror vi ska prova något nytt, ta av dig din klädnad."

Pandora stirrade på honom.

"Jag tänker inte stå här hela dagen, miss Riddle."

Pandoras händer darrade när hon drog av sig sin klädnad. Under dem hade hon en vit t-shirt och jeans. Men han bad henne inte att ta av dem.

Ingen annan hade märkt hennes sår på ryggen, och hon lyckades fortfarande hålla högsta betyg i alla ämnen. Det var för att hon begravde sig själv i skolarbete för att glömma Zabini.

Hon hade ingen makt över honom. Han kunde göra vad han ville och om hon berättade det för någon så skulle han ändå få rätt. Trodde hon, men hon vågade inte försöka.

"Ibland tror jag att du gillar det här, miss Riddle," sa Zabini tankfullt och lade handen på henne strimmiga rygg.

Hon ryckte till och drog sig undan. "Jag gillar det inte."

"Varför fortsätter du då störa lektionerna?"

"Det gör jag inte!" kved hon. "Du hittar fel på mig hela tiden. Du märkte inte ens att Gamp satt och kastade äpplen i huvudet på Rebecca, du var alldeles för upptagen med att titta på mig!"
Han verkade inte ens höra vad hon sa. "Jag vill se dem."

"Va?"

"Markerna på ryggen. Visa dem."

Pandora mådde illa när hon vände sig om och lyft upp t-shirten så att han kunde se de röda sträcken.

"Som en tavla…" viskade han.

"Du är sjuk," snyftade Pandora.

Han gav henne ett slag med piskan som fick henne att falla omkull.

Pandora rullade ihop sig till en liten boll och skyddade huvudet när piskan fortsatte att slå till mot hennes rygg. Hon grät och kände hur hennes kropp började göra motstånd mot smärtan.

Hennes kraft började pulsera i henne och var nära bristningsgränsen då han slutade.

Pandora vågade inte titta upp, men hennes sinnen gick på högvarv. Hon kunde känna lukten från blodet som rann nerför hennes rygg, hon kunde höra hur han rörde sig mot henne. Hon kände smärtan från varje sår han hade skapat.

Han drog upp henne i håret och slängde upp henne på skrivbordet.

Han hoppade upp på bänken och satte sig grensle över henne.

Pandora såg skräckslaget upp och fick syn på hans hungriga blick.

Han såg precis ut som Tom gjort när han hade tänkt…

"NEJ!" skrek hon.

Han lade handen för munnen på henne. "Sch… det här går snabbt över."

Hans andra hand började treva över hennes kropp.

Hon drog en sista suck, slöt ögonen och lät sin kraft skölja över henne och träffa mannen som var på henne.

Han var död innan han träffade marken.

-----

Femtio mil därifrån vaknade Tom med ryck.

Han kände energiurladdningen som om den kom från hans egen kropp.

Det tog inte många sekunder innan han hade räknat ut att det var Pandora. Något hade gjort så att hon förlorade kontrollen över sina krafter.

Inte bra.

Tom satte sig upp i sängen och stönade när huvudvärken gav sig till känna.

Han knep ihop ögonen och muttrade en lång ramsa.

När han öppnade ögonen svor han igen. Han borde verkligen röja upp här. Det var otroligt hur stökigt det kunde bli på lite drygt tre månader.

Han hade hyrt en vindsvåning i Newcastle dagen efter han stuckit.

I ungefär en månad efter det hade han stannat där uppe och bara gått ut för att köpa mat.

Efter den månaden hade han börjat sätta sig ute på pubar och försökt glömma sin olycka.

Sista månaden hade han börjat dricka.

Men sedan fick han dåligt samvete tillsammans med baksmälla (eller så fick han dåligt samvete på grund av baksmällan) så han brukade dricka sig fullpackad en kväll och ligga och ångra sig i tre, sedan dricka sig fullpackad, ångra sig i tre…

Kvällen innan hade druckit sig packad som as och nu kunde han knappt stå.

Han vinglade in i det lilla badrummet, slängde ut vad det nu var som ockuperade handfatet, och fyllde det med kallt vatten och doppade huvudet däri.

Hans huvud kändes lite bättre efter det och han gick tillbaka till rummet, snubblade över högar av skräpmat, spritflaskor och drivor av smutstvätt, och kom fram till kokvrån. Han öppnade kylskåpet och tog ut en vattenflaska som han halsade.

När han drog efter andan så började han tänka.

Han var tvungen att ta sig tillbaka. Något hade hänt Pandora. Den krafturladdningen skulle ha kunnat döda någon.

Hon behövde hjälp. Hon kanske inte ens var vid medvetande.

När Hermione hade haft en sådan urladdning när hon var gravid med Pandora hade hon blivit riktigt sjuk.

Pandora skulle behöva hjälp och nu var han tvungen att hjälpa henne. Och om någon hade skadat hans dotter och inte redan var död skulle han döda den.

Han hittade en par svarta jeans och en svart t-shirt som inte var alltför skrynkliga eller smutsiga.

Han gick in på toaletten igen och steg in i duschen. Efter en lång dusch och efter att ha borstat tänderna många gånger så var han redo att möta sin familj igen.

Gudarna skulle veta att han hade saknat dem.

-----

Pandora frös. Hon kände sig helt tom, men på något sett lyckades hon hasa sig ner från skrivbordet och få på sig sin klädnad igen. Men sedan hade hon inte tillräckligt med krafter kvar för att ta sig därifrån. Hon satt hopkurad på golvet och stirrade på liket.

Hjärtat hade brustit på mannen. Blod hade runnit ut ur näsan på honom och droppat ner på framsidan av hans klädnad. I de döda ögonen kunde man fortfarande se förvåningen.

En röst i Pandoras huvud skrattade hysteriskt.

Pandora ville mest gråta.

-----

Minerva McGongall kände den magiska vågen slå genom slottet. En del elever och de flesta lärare kände det också.

Luna kom fram till henne. "Det har hänt något."

Minerva nickade. "Vilka är det som saknas som har sådan kraft.."

"Blaise."
"Någon elev?"

"Pandora."

Minerva fick onda aningar. "Vi går till Blaises kontor."
De båda kvinnorna lämnade stora salen där middagen höll på att serveras och gick ner till fängelsehålorna. Minerva kände oron stiga för varje steg hon tog.

De kom fram till kontoret och upptäckte att det var låst. Hon öppnade det med sitt trollspö och när dörren flög upp var hon tvungen att dra efter andan.

Blaise låg död vid väggen och i mitten av rummet låg en liten varelse hopkrupen och darrade.

"Luna, hämta Poppy och sedan försöker du kontakta Hermione," sa Minerva lågt.

Luna försvann och Minerva gick fram till flickan.

Pandora märkte inte att hon var där.

Minerva trollade fram ett skynke och tänkte Blaise kropp och gick sedan fram till flickan.

"Pandora?"

Flickan stirrade rakt framför sig.

Minerva suckade. Det verkade inte finnas några tvivel om att Pandora dödat Blaise. Vad Minerva inte hade en aning om var varför.

-----

Tom anlände till Hogsmed vid halv sex på kvällen, bara en timme efter att han känt Pandoras krafturladdning. När han väl hade bestämt sig att han skulle tillbaka så hade han inte vetat vart han skulle och om han vågade träffa Hermione.

Han saknade henne så att det värkte i hans blod, men han visste inte om han vågade tillbaka. Han ville inte skada henne igen.

Tillslut hade han bestämt sig för att gå direkt till Pandora och hoppas på att de inte slängde ut honom.

Han förvandlade sig till sin ormskepnad och slingrade sig förbi säkerhetsanordningarna tills han var framför de stora portarna. Där förvandlade han sig tillbaka och drog upp huvan på manteln så den dolde ansiktet.

Han knackade på porten.

Efter någon minut öppnades den och en man såg ut. "Ja?"

"Jag söker min dotter."

"Vem är din dotter?"

"Pandora Riddle."

Mannen ryckte till. "Varför vill du träffa henne?"

"Jag har anledning att tro att hon har blivit skadad," svarade Tom med ilska i rösten.

"Okej… om du ger mig dig trollstav så tar jag dig till professor McGonagall."
Tom muttrade några svordomar men gav trollstaven till mannen som slog upp dörren och lät honom komma in.

"Hon är nere i fängelsehålorna," sa mannen och gjorde en gest åt honom att stiga före.

Tom började snabbt gå med mannen bakom sig.

När de hade kommit ner och gått ett tag mötte de Luna.

"Vad gör du här?" frågade hon.

"Den här mannen säger att han är miss Riddles far och han vill träffa henne."

Tom lät huvan falla. "God kväll, Luna… fast jag antar att det är professor Dolohov nu?"

Hon nickade och synade honom. "Du kan ge tillbaka trollstaven till Tom, mr Cann."

Cann såg skeptiskt ut. "Men jag trodde…"

Tom höll ut sin hand och fick efter ytterligare en misstänksam blick tillbaka sin trollstav innan Cann gick därifrån.

"Du kände också vågen," konstaterade Luna.

Tom nickade. "Skadades någon?"

Luna slog upp dörren till ett kontor och steg in.

Tom följde efter.

Det första han fick syn på var en gråhårig kvinna som stod och darrande försökte göra en undersökning på ett lik.

Liket var en ung man. Tom suckade och blicken föll på Minerva McGonagall som satt på huk bredvid Pandora som verkade vara helt borta.

När Minerva fick syn på honom reste hon sig.

"Vad gör du här?" frågade hon hårt.

"Är det inte en fars plikt att ta hand om sina barn?" frågade han milt.

Hon bleknade. "Voldemort."

Han gjorde en grimas. "Jag brukar kallas Tom nu för tiden."

Minerva nickade långsamt. "Hur visste du…"

"Jag kände det."

"Jaså… vet du vad som har hänt då?"

Tom såg sig omkring. "Pandora råkade mörda någon."
"Råkade?"

"Hon förlorade kontrollen över sina krafter…" han rynkade pannan och såg närmare på rummet. "Hon måste ha varit under stor psykisk press… Vem är det där?" han pekade på liket.

"Det är… var Blaise Zabini, läraren i förvandlingskonst och föreståndare för Slytherin."
Tom kände igen namnet, men brydde sig inte. Döda människor behövde inte lika mycket uppmärksamhet som de levande.

Han gick fram och satte sig på knä bredvid sin dotter. "Pandora?"
Hon visade inga tecken på att ha märkt honom. Hon stirrade bara rakt fram samtidigt som hon kramade om sina knän.

Han knäppte med fingrarna framför hennes ögon, men fick ingen respons.

"Varför var Pandora här?" frågade han, reste sig och gick fram till kvinnan som höll på att undersöka liket.

"Hon hade strafftjänstgöring," svarade Minerva.

"Varför då?"

"Det vet jag inte."

Tom gjorde snabbt en egen undersökning av liket. "Hjärtat har exploderat på honom."
"Hur vet du det?" frågade sköterskan.

"Hjärtat finns inte kvar längre och om du öppnar upp klädnaden skulle du få se att han hade blåmärken över hela bröstet."

Sköterskan nickade. "Jag tar med mig… honom till något ställe där jag kan undersöka mer ordentligt…"

Några minuter senare hade sköterskan försvunnit med liket.

Luna hade försvunnit tidigare, men kom nu tillbaka. "Hermione är på väg."
Tom ryckte till och kände hur han blev nervös. Hur skulle han kunna träffa hennes efter vad han hade gjort?

Han bestämde sig för att oroa sig för det senare och gick tillbaka och satte sig framför Pandora.

Minerva såg intresserat på. "Vad ska du göra?"

Tom försökte gå in i hennes tankar, men suckade när han stötte på en vägg. Hans lilla flicka var bra på att inte visa vad hon tänkte.

"Jag vet inte…" han reste sig igen och gick på måfå fram till skrivbordet.

Där låg allt huller om buller. Han såg över bordet och upptäckte något.

"Blod…"

Minerva såg också ner. "Det kommer väl från Blaise?"

Tom tog lite på fingrarna och luktade på det. "Nej… det kommer från Pandora."

Han vände sig om igen och lyfte upp sin dotter som om hon varit en docka och satte henne på skrivbordet igen. När han gjorde det hade hennes klädnad fallit åt sidan. Han drog av den helt och såg genast vad blodet kommer ifrån.

Hennes rygg.

Hans ögon smalnade. "Jag trodde ni hade slutat med spöstraff här!"

McGongall såg lamslagen ut. "Det har vi också… man får bara använda sig av det i undantagsfall, men då måste man ha tagit upp det med mig och ingen har…"

Hon avbröts av att dörren öppnades och en väldigt blek Hermione kom in.

Tom spärrade upp ögonen när han såg henne. Hon såg sjuk ut.

När hon fick syn på först honom och sedan sin dotter tog hon tag i dörrkarmen samtidigt som hon slöt ögonen.

Hon öppnade dem igen och Tom kunde se att hon förträngt sin svaghet genom sin ilska.

"Vem," hon darrade på rösten "ska jag bli arg på först?"

Tom svalde. "Mig."
Hon stegade fram till honom och slog till honom i ansiktet.

Minerva gav ifrån sig en flämtning.

Tom höll sig för näsan. Den var inte bruten, men han blödde.

Hermione slog armarna om honom. "Om du sticker igen…"

"Vi får prata om det sen," mumlade han och helade sin näsa med sin trollstav.

Hermione släppt honom och såg på sin dotter istället. "Pandora?"

Pandora rörde sig fortfarande inte. Hon satt bara på skrivbordet.

"Vad har hänt med henne?" frågade Hermione oroligt.

"Någon, jag misstänker Blaise Zabini, har piskat henne."

Hermione blev arg igen. "Var är han? Jag ska döda honom."

"Hermione," Minervas röst var allvarlig. "Han är redan död."

Hon spärrade upp ögonen.

"Pandora förlorade kontrollen över sina krafter och dödade honom," sa Tom.

"Dödade?"

"Ja."

Hermione lade handen på Pandoras kind. "Min lilla älskling."

Pandora rörde lite på sig.

Tom rynkade pannan. "Vi kanske ska prova att prata hennes modersmål?"

Hermione rynkade pannan. "Vad… just det… men jag kan inte."

"Vad är hennes modersmål?" frågade Minerva.

"Prassel," svarade Tom och vände sig sedan mot sin dotter. "Pandora?"

Pandora lyfte lite på huvudet.

"Gör det ont?"

Hon nickade knappt märkbart.

"Varför gör det ont?"

"Han slår mig."

"Vem?"

"Zabini."

"Varför slår han dig?"

"Han tycker om det."

Tom knöt näven och andades lugnt för att inte bli arg. "Hur länge har han slagit dig?"

"Kommer inte ihåg."

"Vad var det som hände ikväll?"

"Ikväll?"

"Något hände ikväll, något som inte hade hänt innan?"

"Ja."

"Vad hände?"

Pandora svarade inte, istället så drog hon upp knäna och tårar började rinna nerför kinderna.

"Pandora, det är inte farligt längre, han kan inte skada dig mer."

Flickan vaggade långsamt fram och tillbaka.

"Pandora? Det kommer kännas bättre efter att du har berättat. Då kan jag ge dig något så att du somnar. Vill du somna?"

Hon nickade.

"Då måste du berätta."

"Han…"

"Ja?"

"Han slog mig… mer än vad han brukar… och sen…"

"Sen?"

"Han ville… han tryckte ner mig på bänken och ville… men jag ville inte… jag kunde inte…"

"Det är ingen fara Pandora, han borde inte ha gjort det."

Inombords kokade han av vrede.

Hermione hade sjunkit ihop på golvet och börjat hyperventiler. Minerva försökte hjälpa henne även om hon inte hade förstått vad Pandora hade sagt.

"Han försökte våldta henne," sa Tom hårt. "Din kollega försökte våldta min dotter."
Minerva såg helt skräckslagen ut.

Tom trodde han skulle spricka i ilska. Ingen hade rätt att skada hans dotter.

"Du sa att jag skulle få sova, pappa," viskade Pandora.

"Ja, Panda, du ska få sova…" han tog fram sin trollstav och viskade en förtrollning som fick henne att somna.

Han tog emot henne och höll henne i sin famn. "Hon måste till sjukhusflygeln."

Minerva nickade stumt. Hermione reste sig långsamt.

De gick långsamt upp till sjukhusflygeln. När de kom fram lade Tom Pandora ner på mage och trollade bort hennes blodiga t-shirt.

"Jag behöver något för såren," sa han stelt.

Minerva nickade igen och gick in till sköterskans kontor. Hon hade fortfarande inte kommit tillbaka. Antagligen höll hon på att undersöka Zabinis lik.

Minerva kom tillbaka med en salva som Tom applicerade över Pandoras rygg. När han var klar tog Hermione av henne byxorna och drog täcket över henne, sedan kysste hon sin dotter på bakhuvudet.

"Jag förstår inte hur…" Minerva såg fortfarande chokad ut.

"Det verkar inte som du har särkilt bra koll på dina anställda," sa Tom kyligt.

"Jag måste ta itu med det här på en gång… jag måste skriva till ministeriet och…" Minerva suckade. "Hermione kan stanna här, men jag tror att det är bäst om du…"

"Jag försvinner innan någon hinner komma," avbröt Tom.

Minerva nickade och försvann.

"Ska du lämna mig igen?" frågade Hermione bittert.

"Jag borde," svarade han.

"Nej."

"Varför inte?"

"Jag känner mig inte hel utan dig…"

"Hermione…" han sjönk ner på sängen bredvid Pandoras. "Om jag hade dödat dig..."

Hon kom fram och lade händerna på hans axlar. "Jag är död utan dig."

Av ren impuls drog han ner henne i sitt knä. "Vi borde inte…"

Hon såg sorgset på honom och drog fingrarna genom hans hår. "Jag vill bara känna något… vad som helt."
"Du är inte ensam," hans händer letade sig upp under hennes tröja.

"Jag vill bara röra dig," hon smekte hans kinder och läppar.

"Pandora är väldigt dåligt, vi borde…" hans läppar rörde nästan hennes och han kunde känna hennes andedräkt.

"Lämna mig inte igen…" hon smekte hans hals.

"Jag har saknat dig så," viskade han och tryckte henne närmare sig och kysste henne hett.

Hon gav till ett litet kvidande men höll honom som om hon var rädd att han skulle gå up i rök.

Han lade sig ner mot sängen med henne ovanpå och smekte hennes rygg. Hon fick av honom tröjan och rörde varenda centimeter av hans hud med sina händer.

Pandora försvann från hans tankar samtidigt som hans kön började resa sig mot Hermione.

Hennes händer var nere vid hans byxor nu och hon kämpade med att få upp dem samtidigt som hon klamrade sig fast vid hans mun.

Han drog upp hennes kjol och slet av hennes trosorna.

Hon drog lika våldsamt ner hans byxor och placerades sig över hans kön.

De tänkt inte längre, de bara gjort.

Hon började rida honom våldsamt och han hjälpte till genom att hårt föra ner hennes höfter.

Hon skulle alldeles säkert få blåmärken efter hans fingrar, men det skulle han också få. Hermione höll ett krampaktigt tag i hans axlar.

Det tog bara tre minuter för dem båda att komma.

Då släppte alla spänningar. Hermione gav till ett tjut av återhållen sorg. Hon hade inte tillåtit sig att bryta ihop, men nu tillsammans med orgasmen kunde hon inte hålla sig längre. Hon grät när hon sjönk ihop på honom.

Hon klamrade sig fast vid honom med armar och ben och grät som ett litet barn.

Tom höll om henne och vaggade henne långsamt fram och tillbaka. Han kände sig så otroligt lättad.

Efter tio minuter var attacken över och Hermione somnade utmattad i hans famn.

Tom fick henne att försiktigt rulla av honom och drog sedan på sig sina kläder igen.

Hermione gnydde i sömnen och med en suck så lade han sig bredvid henne igen. Hon slog genast armarna om honom och föll ner i djup sömn.

Han vågade inte somna.

Om någon från ministeriet skulle komma var han tvungen att förvandla sig till orm och försvinna därifrån innan de fick syn på honom.

Men ingen kom, och Hermione vaknade igen efter lite drygt en timma.

"Du är fortfarande kvar…" viskade hon.

"Ja."

"Och vi hade sex på Hogwarts."

"Jepp."

"Vem som helst skulle ha kunnat komma in."
"Precis."

Hon suckade och smekte hans arm. "Sover Pandora fortfarande?"

"Ja, jag tror hon kommer sova länge."
"Jag har saknat dig."

"Du visade det ganska tydligt ja."

"Var har du varit?"

"Ingenstans…"

"Vad har du gjort?"

"Inget viktigt."

"Har du varit med någon annan?"

Han grep tag i hennes nacke och tvingade henne att se honom rakt i ögonen. "Nej. Har du?"

"Nej."
Han kysste henne. "Bra."

"Varför är du så svartsjuk?"

"Jag kan inte hjälpa det."
"Du äger inte mig…"

"Jag vet… men jag har ensamrätt på vissa delar," hans hand gled ner mellan benen på henne.

"Tom," muttrade hon. "Men så länge du inte missköter det…"

"Skulle aldrig falla mig in."

Hon fnittrade men stelnade till när de hörde fotsteg.

"Låtsas som ingenting," viskade han och förvandlade sig till orm.

Hermione hann precis ställa sig upp och rätta till kläderna innan dörren flög upp och Ginny Weasly kom in tillsammans med Minerva och två män som såg ut att vara från ministeriet.

"Jag förstår inte vad som är meningen med där här," fräste Minerva. "Flickan sover och jag tänker inte tillåta er att väcka henne."
Tom höll sig hoprullad i skuggorna under sängen, men kunde ändå se det mesta som hände i rummet.

"Jag ville bara se om det var sant att hon hade blivit slagen," sa en äldre man utan hår.

"Men hon sover…" hävdade Minerva.

"Minerva, du måste förstå att vi vill vara säkra," Ginny hade stigit fram. "Men det är Hermione som får bestämma, det är din dotter."

"Okej, men bara titta, hon behöver inte undersökas," Hermiones röst var hård.

"Mrs Riddle, ni förstår väl att vi måste…"

"Det räcker om ni använder ögonen," sa Hermione kallt.

Tom såg hur hon drog bort täcket över Pandoras rygg och de två andra från ministeriet flämtade till.

Ginnys ansikte var som hugget i sten. "Jag tror vi kan dra slutsatsen att miss Riddle utövade självförsvar och inte behöver anklagas för mord."

"Självfallet… men vi behöver ändå få veta vad som hände," framhävde den flintskallige mannen.

"Pandora har blivit slagen under en längre tid, men inte vågat berätta det för någon. Ikväll försökte Zabini våldta henne och då förlorade hon kontrollen över sina krafter. Jag har sett henne göra det innan när hon har varit pressad," förklarade Hermione. "Jag kunde själv förlora kontrollen när jag var gravid med henne."
"Det är ovanligt, men vi har hört om det," den andre mannen nickade för sig själv. "Jag antar att vi kan släppa anklagelserna och kalla det en olyckshändelse. Ingen kommer känna till er dotters inblandning i händelsen… men jag ber er att lära henne att kontrollera sina krafter."
"Självklart."

"Ska vi gå tillbaka till mitt kontor då?" föreslog Minerva.

Männen nickade och följde rektorn ut ur rummet. Ginny stannade kvar.

"Är du säker på att det var en olyckshändelse?" frågade Ginny Hermione.

"Ja… Pandora sa att han tyckte om att slå henne."

Ginny rynkade pannan. "Och din man har inget med det att göra?"
"Varför skulle han det?"
"Jag vet att han är här, Hermione," sa Ginny lugnt.

"Va?"

"Snälla, ditt hår är rufsigt, sängen här är helt i ordning och du ser mer levande ut än vad du har gjort på länge, inte helt den synen som man förväntar sig av en mor som precis har fått veta att hennes dotter blivit slagen, alltså har det hänt något bra också."

Tom såg inte Hermiones ansikte, men han visste att hon rodnade.

"Han kom tillbaka…" viskade Hermione.

"Nu ikväll?"

"Ja, när jag kom hit var han redan här… han fick ur Pandora vad som hade hänt och sedan sövde han henne…"

"Var är han nu då?"

"Han stack…"
"Du skulle inte låta honom sticka igen," påpekade Ginny.

Tom bestämde sig för att det var lika bra att ge sig tillkänna. Det verkade som om Hermione hade fått tillbaka sin vän och Tom ville inte vara anledningen till att de började bråka.

Han gled fram under sängen och förvandlade sig till man igen.

Yay! Jättelångt nytt kapitel! Okej, jättehemskt också, men ja... det löste ju sig... nu får ni bara vänta och se vad Ginny kommer säga när hon for träffa Tom igen. Mehehe.

Jag ska lägga ut en ny fic idag! Den ska heta "Revenge comes dressed in blood." Det kommer också vara en Voldemort-vinner-kriget fic, men den har inga spolier från DH... i alla fall inte än så länge. Och så är den på engelska... handlar mest om Hermione, Ginny och Voldemort. Och lite Snape.

Så... kolla gärna in den!