Här är ett kapitel till :):):):)

Hailey

Jag älskade verkligen Eric, jag har nog vetat det ett tag nu, men jag ville bara konstatera det en gång till.

När jag vaknat tidigt i morse i 'Vid behov rummet' sov Eric fortfarande och jag kysste lätt hans nakna rygg innan jag klädde på mig och slank ut ur rummet innan han vaknade. Att skolka fick inte bli en vana, även om det var roligare än lektionerna. Idag var det helg, så det var ingen fara.

Även om jag inte tycker om själva lektionerna så betyder det inte att jag inte är bra i mina ämnen, för det är jag – och Eric. Även om Sarah, Erics mamma, var lite elak och konstig och borta ibland så hade hon i alla fall lärt oss massor, så i princip var lektionerna vi hade bara repetitioner för mig och Eric.

I min sovsal sov alla tjejerna fortfarande så jag kunde i lugn och ro ta en dusch och byta mina kläder. I dag tog jag på mig en vit, långärmad, tajt tröja med snygg urringning till ett par ljusblåa,tajta jeans. Jag hade en röd och svart tunn sjal som jag knöt försiktigt runt halsen för att dölja de nya sugmärkena jag fått under natten. Det var inte så att jag skämdes för dem men det kunde bli lite pinsamt om en lärare tex frågade om dem eller om mina kompisar bara hade lust att retas. Jag var inte en person som tog saker man retar mig för på allvar men i längden blir det väldigt irriterande och uttråkande.

Jag åt en snabb frukost i köket hos husalverna. Eric hade hittat köket med hjälp av Fred och George, som ingenting verkade undgå här i slottet. Eric hade visat hur man tog sig in och nu var jag här för att äta en tidig frukost. Är man bara trevlig mot alverna så är dem väldigt trevliga mot dig. När jag ätit gick jag tillbaka till sovsalen för att checka att jag gjort alla läxor som vi hade fått – jag var alltid ute i tid att göra dem. När allt var klart var mitt på dagen.

Jag hittade en hopvikt lapp på min huvudkudde som jag inte hade sett förra gången jag varit i sovsalen. Jag vecklade ut den och läste det som stod.

Hejsan sötnos!

Hoppas du sov gott innan du gick imorse.

När du gjort dig klar kan du väll möta mig bakom statyn av häxan på tredje våningen? Jag har någonting jag vill visa dig...

Älskar dig

Eric

"Hejsan Hailey!" Hälsade Hermione bakom mig när hon gått upp ur sängen. "Morgonpigg, ser jag." Hon log stort mot mig. Eh... nog för att jag var morgonpigg, men inte kan hon väll använda det uttrycket klockan tolv på dagen? "Jag hörde inte när du kom tillbaka inatt."

Nej, kanske för att jag intekom tillbaka inatt. Vad spelar det ändå för roll för hennes del? Varför bryr hon sig egentligen?! Men bäst att inte fråga. "Nehe, nej du sov ganska djupt såg det ut som", det var bara till hälften lögn, hon såg ut att sova djupt när jag kom in i morse. Men Hermione skulle tolka det som om jag kommit mitt i natten.

"A, mina föräldrar brukar säga att jag gör det, jag antar att jag får det bekräftat nu." hon blinkade åt mig och för första gången någonsin tyckte jag att hon irriterade mig djupt. Vad var det för löjlig blinkning som hon gav mig? Tror hon att jag är hennes bästa vän som hon berättar massa hemligheter för, eller? Trots det jag tänkte visade jag ingenting – som vanligt.

Lite ansträngt log jag mot henne. "Aa antar det. Men ska gå nu, måste möta Eric."

"Okej, vi ses!" Hon log ett leende som såg ut att tillhöra en affärskvinna. Jag rös när jag vände mig om, hon gav mig kalla kårar. Varför hade jag inte sett hennes falska leenden förut?

Snabbt skyndade jag mig upp på tredje våningen och letade mig fram till häxan som skulle stå där. Jag hade precis hunnit fram till den när Eric snabbt tog tag i min arm och drog mig bakom statyn. Där kysste han mig först sakta innan den blev mer passionerad. Han drog sig undan lite men jag ville inte avsluta kyssen där så jag ställde mig på tå för att nå och kysste honom igen. Han log men besvarade min kyss. Som vanligt var hans läppar alldeles mjuka och smakade sött. Nu var det jag som avbröt kyssen.

"Var det ingenting som du skulle visa mig?" Jag höjde på ögonbrynet.

"Nej det kan vänta", svarade han och böjde sig ner för ännu en kyss. Jag väjde undan.

"Nej, vet du vad! Nu visar du mig det jag kom hit för att se!" sa jag "strängt" med händerna på höfterna.

Eric bugade sig djupt och låtsades också lyfta på hatten. "Som madam önskar." När han rätade på sig igen kunde vi inte hålla våra roller längre utan brast i skratt.

"Vem där?!" En bit bort i korridoren hörde vi tydligt Filtch. Och hans steg var på väg hitåt.

"Ojdå, bäst att skynda sig", fick jag kvidande fram mellan skrattanfallen.

"Svara!" röt Filtch till igen – ännu närmare.

Vi lyckades kväva vårt skratt så pass att Eric kunde ta fram sin stav och säga någonting så att väggen bakom statyn, där vi stod, ljudlöst flyttade på sig så att vi kunde komma förbi och in i en slags tunnel. Lika tyst som väggen hade öppnats, stängdes den. Väl inne i tunneln kunde vi inte längre hålla oss så vi brast på nytt ut i skratt igen.

"Kom, skynda dig, jag är inte säker på att väggen dämpar ljudet här inifrån. Och det vore synd om Filtch hittar och ockuperar det här stället." Eric log stort och glänsande.

Vi tog oss sakta längre in i tunneln som var upplyst med facklor som satt i hållare på väggen. Jag provade att röra vid lågan, men den avgav ingen värme så dem måste vara gjord på magiskt sätt.

"Vart är vi påväg?" frågade jag Eric efter ett tag.

Han vände sig om och gick baklänges när han skulle svara. "Du får se", hans speciella leende som jag älskade lyste upp hans ansikte och han tog mig i handen när han skulle vända sig om igen. Han sköt mig framför sig så att jag gick först när gången började utvidga sig och bli större, det gick en skarp sväng och sen uppenbarade sig ett stort rum, där det fanns ett dukat bord för två med två höga stearinljus som brann mitt på bordet.

"Åå!" Jag fick inte fram några ord som kunde beskriva hur jag kände mig just då. Rummet var svagt belyst, så ljusen på borden gav det mesta lyset och drog på så sätt till sig uppmärksamheten. "H-har du gjort allt för min skull?" frågade jag svagt och bara stirrade på allting.

"Nej, jag tänkte bara visa dig vad jag tänkte erbjuda min nya dejt för att göra dig svartsjuk."

Jag gav honom en sur blick och han skrattade. "Så du blir svartsjuk på att det inte är dig som jag har fixat det till?"

Jag boxade till honom på armen och stirrade på honom. "Det är inte kul." Eric skrattade svagt innan han fann sig i rollen som en högt uppsatt man som bjöd en fin dam på restaurang.

"Varsågod, min dam. Kom och sätt Er." Vi gick fram till bordet och han drog artigt ut stolen så att jag skulle kunna sätta mig och så knuffade han in den igen, men den fastnade i den fina mattan som låg under bordet. Han knuffade en gång till men den ville ännu inte flytta på sig. Eric såg irriterad ut när han för en tredje gång inte kunde få stolen att flytta in. Han böjde på sig så han kom i ögonhöjd med mina ögon. "Jag är ledsen min dam, men det verkar som att Ni får ta och sitta en bit från bordet."

Jag fnissade åt hans misslyckade försök att flytta på stolen samt hans sätt att "lösa" problemet.

Maten låg fint uppdukat på faten; någon slags filé med klyftpotatis, sås, grönsaker, gelé. I glaset framför mig antog jag att det var honungs öl – fråga mig inte hur han fått tag i den. Maten var utsökt och vi samtalade och skrattade oss genom den. Efter maten dök nya tallrikar upp med efterrätten på. Efterrätten bestod av jordgubbs sorbet med kolasås/chokladsås och färska jordgubbar. Eric sträckte sig fram över bordet med en chokladdoppad jordgubbe mellan fingrarna. Jag öppnade munnen och tog en tugga. Dom var jättegoda och jag log stort när han sträckte sig fram med en till jordgubbe.

Jag tog en av mina egna och doppade i chokladen för att sträcka mig fram och ge till honom. Han skrattade han också.

"Det här är ju en middag som jag bjuder på, då ska inte du mata mig."

"Det är väl klart att jag ska!" skrattade jag. "Så som du har spillt kan du behöva någon som tar hand om dig."

"Men jag har inte spillt någonting!" utbrast han och tittade sig omkring runt platsen där han satt och åt.

"Nehej? Och vad är då det här?" frågade jag och sträckte fram handen för att putta till hans tallrik med glass så att allt rann ut på bordet och ner i hans knä. Han drog snabbt efter andan när den kalla glassen spred sig och blötte ner honom.

"Det här ska du få ångra, Hailey!!"

Jag bara skrattade åt honom då han reste sig upp för att torka bort det mesta med en servett. Plötsligt hejdade han sig och log ett hemlighetsfullt leende i två sekunder, innan han fick fram ett perfekt pokerface igen, det hände så fort att jag nästan trodde jag inbillat mig det där leendet. Nästan all glass var borttorkad när han gick framåt och ställde sig framför mig för böja sig ner och kyssa mig, då gjorde den där hemlighetsfulla blicken sig påmind i mitt huvud och jag flyttade på min tallrik med glass samtidigt som jag kysste Eric. För säkerhetsskull öppnade jag strax halvt mina ögon igen, jag litade inte riktigt på Eric.

Jag mera anade än märkte hur han letade med vänsterhanden på bordet efter min tallrik. Efter några sekunder öppnade han sakta ögonen och vred huvudet mot bordet för att kunna se ner på bordet vart glassen tagit vägen. Jag kunde inte hålla tillbaka ett jätteleende när han vred sig ännu mer för att leta upp den försvunna tallriken, men inte hittade den.

Jag avbröt kyssen, om den nu kunde kallas det. "Letar du efter något?" Jag la huvudet på sned och kollade, fortfarande leende, på honom där han desperat letade efter min glass, som jag höll bakom ryggen. Han till och med la sig på alla fyra och kollade under bordet. Jag tog tillfället i akt och hällde min smälta glass över huvudet på honom. Glassen rann nerför nacken när han stannade upp och frös till is. Sakta, sakta ställde han sig upp med sorbeten rinnande i luggen och sakta, sakta vände han sig om mot mig med hans busflin lekande på läpparna.

Jag skrattade och ställde mig upp. Han log ännu mer och jag antog att det här var ett bra tillfälle att fly på – ni vet, "Hellre fly än illa fäkta" och den meningen kändes alldeles för bra just nu, så jag vände mig hastigt om för ett försök att springa ifrån honom, men Eric var både snabb och han stod för nära för att jag skulle få en chans att springa härifrån. Lekfullt fällde han mig ner och gnuggade håret med glassen mot min mage. Jag skrattade högt när han sen också började att kittla mig.

Nerkladdade med glass och fulla i skratt bestämde vi oss för att vi skulle använda det stora rummet ordentligt, vilket menades att vi skulle dansa. Eric hade redan fixat allt innan, med musik och allt, men han hade inte räknat med sorbeten. Men det gjorde inget eftersom vi båda nu hade den på sig.

Vi kysste varandra och den här kvällen blev en av de bra i raden.

Eric

Jag satt vid sjön och tittade ner emot skogen. Detta var ett bra ställe att tänka över allt som hänt, och det var mycket som behövde tänkas igenom. Först av allt ville Hailey inte längre ens vara i samma rum som "Den gyllene trion", och om det gick att undvika var hon helst inte det. Harry hade gång på gång försökt tvinga mig att lura henne att träffa honom men jag gick aldrig med på detta. Till råga på allt det här, så hade Angelina och Fred nu förklarat sin kärlek för varandra och jag var 100% säker på att jag älskade Hailey. Och det skrämde mig, jag har aldrig känt så här starkt för någon i mitt liv, jag visste inte hur jag skulle reagera.

"Hatar det här" muttrade jag för mig själv och började igenom tänka på min pappa och mamma.

Jag kallade dem inte föräldrar för dem var inte som föräldrar ska vara. Visst älskade jag dem båda två, och jag var inte arg på någon av dem. Men för mig skulle jag alltid ha en pappa och en mamma men jag skulle aldrig kunna kalla dem mina föräldrar. Men det är inget dåligt eftersom föräldrar ofta blir förknippade med något dåligt.

"Tjenare Eric" jag tittade bakom mig och såg George, han hade varit ensam nu ett tag mest pågrund av Angelina och Fred.

Kriget var enligt dem över oss och därför ville han ge sin bror så mycket tid med Angie som han kunde få.

"Hej George, hur är det?" han satte sig jämte mig och tittade tankspritt ut på sjön igen, han hade tänkt mycket nu för tiden.

Och jag var inte den enda som märkte det, till och med Hailey hade märkt att något var fel med honom. Fred hade självklart också märkt att något var konstigt men han verkade inte vilja fråga, han trodde att om George ville prata med honom om det så skulle han berätta även om Fred inte frågade, eller hur man nu skulle förklara.

"Det är bra" svarade han enkelt, solen sken på hans hår och fick det att verka rödare och vildare än någonsin.

Inte för att jag brydde mig så mycket, men både Fred och Georges hår hade på något sätt en magisk dragningskraft så man var helt enkelt tvungna att titta på det.

"McGonagall har skickat mig att hämta dig" sa han sedan, jag svarade genom att grina brett och började sedan gå emot hennes kontor.

Jag hade varit där så många gånger att jag nu visste var det var och tack vare både Fred och George visste jag dem hemliga gånger man kunde ta för att kunna komma dit ännu snabbare.

"Mr Black" jag suckade och vände mig bakåt, denna lilla passage gick först ner till Snapes klassrum och sedan kunde man gå in igenom ännu en tavla så kom man till Minervas klassrum.

Denna gången brukar ofta vara bra, men då brukar jag inte heller träffa Snape på vägen dit. Han var jätteglad över det som nyss hänt. Umbridge hade stor makt på skolan och hade nu tillsatt en inkivitor patrull som i stort sett bestod av dödsätare och Slytherin elever. Dem kunde bestämma mer än prefekterna och kunde till och med ge prefekterna straff. Vilket enkligt Hermione Granger var skamligt, hon sa det ungefär tio gånger per dag och det började bli jobbigt att lyssna på.

"Snorgärsen" jag log ironiskt och bockade som en "duktig liten pojke", detta fick till min stora lycka hans ansikte att bli illrött och man såg tydligt att han skulle explodera vilken sekund som helst.

Detta var en av dem sakerna som jag pratat med pappa om, han berättade om allt när dem växte upp och självklart berättade han om Snape också. För man kan verkligen säga att han var en stor del av deras uppväxt. Eller det var fel sagt, hur som helst var han med rätt mycket eftersom att min pappa och James Potter ofta retade Snape.

"Mr Black jag minns inte att jag såg dig på min lektion igår" väste han som en ord och smög närmare mig, jag fick bita mig i läppen för att inte börja skratta.

Snape visste inte att jag hört om allt som min pappa gjort emot honom. Pappa hade berättat för mig om sju års mobbning och det tog ungefär tre timmar, och det sa mycket.

"Och jag minns inte att jag någonsin sett dig köpa schampo" sa jag enkelt, att vara uppstudsig emot lärarna hade alltid varit min specialite.

Nästan som mitt märke, fast min pappa anmärkte torrt att han hade använt det långt före mig. Men då svarade jag med samma mynt att enligt honom var James också sån. Så då gick vi båda med på att vi tog bara Black familjen och då var det bara jag och pappa som kunde detta. Han berättade också om hans kusin Andromeda och hennes dotter Tonks, men det hörde egentligen inte hit.

"Så arrogant du är" muttrade denna, jag log bara ironiskt vilket bara fick honom att se ännu argare ut. "Precis som din pappa, han var också arrogant, trodde han visste bäst, var bäst och snyggast bara för att han var en Black"

Han tystnade och såg på mig, men jag rörde inte en muskel utan stod tyst och stilla med sammanbitna läppar och stirrade argt på honom.

"Och se var all arrogans tog honom" fortsatte han, jag knöt nävarna och det kändes som om jag skulle bita sönder mitt läpp. "Han blev en massmördare och blev inslängd i Azkaban, enligt mig var det inte straff nog dem borde ha dödat honom medan dem haft chansen"

"Håll käften" skrek jag då och visade för första gången hur arg jag var, staven hade jag tryckt upp emot hans kind och visste nu inte vad jag skulle göra.

Det märkte nog Snape också, för han såg väldigt nöjd ut ett tag.

"Kvarsittning Black hos Umbridge" väste han fram, jag ville slå till honom och på något sätt skada honom så mycket jag kunde.

Men istället gick jag därifrån och gick den långa vägen till McGonagalls kontor. Jag knackade och där inne satt hon, men inte bara hon. Där var också Dumbledor, Cornelius Fudge den nuvarande trolldomsministern och Umbridge.

"Hrm, Mr Black jag fick höra att Mr Snape att ni fått kvarsittning stämmer det?" frågade Dolores och såg oerhört nöjd ut.

Hon såg ut som ett barn på julafton, vilket var något man inte kunde säga om dem andra tre. Dem såg ut som om döden knackat på dörren, vilket den kanske hade gjort.

"Mr Black sätt er ner" stammade McGonagall, jag gjorde det utan att ifrågasätta men nu var jag defenitivt nervös.

Minerva stammade inte, hon var inte en stammare. Hon hade en tydlig röst fylld till brädden med autorite, och hon stammade defenitivt inte. Det var också något fel med Dumbledor, han höll sina händer knutna och tittade ner på golvet som om han inte vågade möta min blick. Jag satt nu ner på en stol framför henne och såg för första gången att till och med Cornerlius såg nervös ut, jag trodde att mitt hjärta skulle stanna vilket ögonblick som helst.

"Jag är rädd att vi har dåliga nyheter" började hon, redan då hade jag börjat gissa vad som kunde ha hänt men jag ville inte tänka det ännu mindre höra dem säga det.

Det blev tyst en lång stund, man såg att varken Minerva eller Dumbledor ville säga det. Kanske var det därför Umbridge gick fram, lade sin hand på min axel och log. Det såg ut som om hon försökte vara tröstande men istället såg hon väldigt elak ut.

"Din mamma blev för två timmar sedan mördad av dödsätare" berättade hon enkelt som om det inte var något alls. "Vi tror att dem försökte få över henne på deras sida"

Jag såg hur hennes mun fortsatte röra på sig, jag visste mycket väl att tårar nu rann nerför mina kinder och att dem andra stod och tittade på mig medans Umbridge förklarade detaljerat hur min mamma dött. Det gjorde ont i hjärtat och halsen, det var som om någon skurit upp mig och nu satt med en skalpell och hackade lite överallt.

"Eric mår du bra?" frågade Minerva, Umbride såg då för första gången att jag grät men hon sa inte förlåt och hon försökte inte göra saken bättre istället gav hon ifrån sig något läte jag inte kunde identifiera och gick ut ur rummet.

"Jag mår bra" förklarade jag och lämnad sedan rummet, dem fyllde inte efter mig vilket jag var tacksam för.

Vi skulle ha Minerva i nästa lektion, och jag var rätt säker på att hon inte hade något emot att jag skolkade. Och det kvittade ändå för jag kunde redan allt det här, Hailey och jag var redan proffs något som Hermione Granger ibland var irriterad över, men har man en gåva så har man.

"Möt oss vid Zonkos sen" sa Fred och George när jag gick förbi dem, jag stannade och tittade på dem, tårarna hade nu försvunnint men i vilken sekund som helst skulle dem fortsätta rinna. "Vi måste få lära oss riktig försvar emot svartkonster"

Jag fortsatte gå och hittade till sist vid behov rummet, jag gick in dit och bara lade mig i en soffa och låg sedan där. Anledningen till att jag gömt mig här var att jag var en kille, vilket betydde att jag grät inte. Och jag ville inte heller att Hailey skulle se ner på mig.

"Eric är du här?" jag

Jag kände igen rösten och satte mig upp, Hailey kom springade det långa svarta håret efter sig. Jag älskade henne mer än allt annat och jag ville inte förlora henne för allt guld i världen.

"Hur visste du att jag var här?" frågade jag hon satt nu jämte mig och tittade enkelt på mig, vilket kändes bra.

"Minerva" hon kysste mjukt mina läppar och vi satte oss nära varandra. "Berätta"

Och det gjorde jag, hon behövde bara säga ett ord för att jag skulle berätta om allt som hänt den här dagen. Hon hade sån makt över mig, om hon frågade mig om något kunde jag inte neka henne det.

"Vi måste gå nu" förklarade jag helt plötsligt, det kändes mycket bättre även om jag fortfarande var ledsen så kände jag mig bättre. "Vi ska till Zonkos och träffa Fred och George"

Vi hade skickat ett brev till pappa där vi berättat om allting. Förhoppningsvis skulle han svara rätt snabbt. Jag höll Hailey i handen medans vi gick emot Zonkos, jag höll nu mer om det Fred och George sa. Vi var tvunga att lära oss försvar emot svartkonster riktigt. Jag hade redan förlorat min mamma, jag skulle inte förlora Hailey också. Hon var det viktigaste jag hade, hon var mitt liv.

Såå jag har skrivit Eric och missy skrev Hailey :) Vi har bestämt att vi lägger inte upp nåt mer kapitel fören vi fått tre reviews :) Så kommentera så får ni ett kapitel, men minst tre ska det vara. Lova nu ?? ;P och förlåt för att jag inte uppade innan, men min mamma tog min dator.