Draco Malfoy

Draco följde Hermione med blicken när hon försvann ned för trapporna och ut genom dörren. Sedan vände han sig till mannen bredvid sig och mötte honom med hans mest inställsamma leende.

"Ursäkta mig sir, vet du hur lång tid det är kvar tills föreställningen börjar?"

Mugglaren vände sig mot honom och Draco fick en obehaglig känsla av att han träffat mannen förut. De hasselbruna ögonen verkade bekanta och han hoppades att det inte var någon av han fars vänner. Han började överväga att följa Grangers exempel, och gå på toaletten, tills han listat ut vem mannen var men nyfikenheten höll honom kvar.

"Bara ett par minuter skulle jag tro, så din dejt måste nog skynda sig om hon ska hinna tillbaka innan den börjar", svarade muntert samtidigt som han log varmt mot Draco och hans fru nickade instämmande.

"Har vi träffats förut? Jag tycker jag känner igen dig."

Mannen skakade på huvudet.

"Jag tror inte det, vad heter du min gosse?"

"Neville Longbottom", svarade han då han antog att han gjorde bäst i att inte avslöja sitt namn om det nu var en dödsätare och hans fru som hade kommit för att leta efter honom. Han kunde inte vara nog försiktig nu när han var på flykt från den största trollkarlen genom alla tider.

"Det känner jag inte igen, gör du det Jean?" Han vände sig till sin fru som även hon såg konfunderad ut. Hon hade mörkt hår och hennes blå ögon gnistrade på ett sätt som han bara visste hur en annan persons gjorde.

"Nej tyvärr", svarade hon.

"Vad heter ni?"

Draco visste redan svaret innan mannen öppnade munnen.

"Mitt namn är Hugo Granger och det här är min fru Jean. Ringer det några klockor?"

Han skakade på huvudet innan han reste sig.

"Det är nog bäst att jag kollar hur det går min dejt, jag vill inte att hon ska missa operan."

Det sista han såg var deras nickande ansikten innan han med snabba steg små sprang åt det hållet som Granger hade förvunnit.

Han behövde inte leta länge innan han hittade henne. Utanför operan stod hon lutad mot en vägg och med tårarna rinnande ned för hennes kinderna. Hon såg mer uppgiven ut än vad han någonsin hade sett henne. Han tvekade men gick sedan fram och la armarna om henne. Draco höll henne där mot sitt bröst ett tag tills hon hade gråtit klart. Hon hade först ryggat undan från hans beröring men när hon känt igen honom hade hon kastat armarna runt hans halls och hållit krampaktigt tag i honom som om hon skulle gå sönder om hon släppte. När hennes snyftningar kom med längre mellanrum backade han bak så långt så han kunde se hennes ansikte men var fortfarande så pass nära så att deras kroppar snuddade vid varandra.

"Är du okej?" viskade han och var försiktig med att inte betona någon stavning fört hårt.

Trots det puttade hon bryskt bort honom samtidigt som hon skrek;

"Nej, jag är inte okej… jag är långt ifrån okej."

Hon banade sedan sin väg genom folkhopen utanför operan och Draco följde efter henne som en villsen hund. Han visste bättre än att komma bort från henne och han trodde också att hon behövde honom nu, och han var skyldig henne det efter allt som hon hade gjort för honom. Så han följde efter henne men höll ett avstånd på två meter för att inte tvinga sig på henne. Trots det trodde han att hon kände av hans närvaro för efter ett par gator saktade hon in och han tog det som en tillåtelse att sluta upp vid hennes sida. De gick under tystnad ett tag tills Draco kände att han var tvungen att säga något. Dock så hade han aldrig varit bra på att trösta andra.

"Du visste att dem skulle vara där." Det var snarare mer utav ett konstaterande än en fråga och hon kollade bort när hon svarade.

"Ja, eller jag hade hoppats på att de var där. Fast inte så nära. Jag trodde jag kunde hantera det men när han kollade på mig… Han kände inte igen mig Malfoy, hur ska jag klara av det?"

Draco tänkte precis slänga ut sig en kommentar som innehöll faktan att det brukar bli så när man justerar någons minne men bet sig i tungan. Om hennes rödgråtna ansikte inte var bevis nog till att det inte var läge så var hennes blick det. Gnistran var borta.

"Till och med hat skulle vara bättre", fortsatte hon med en röst knappt högre än en viskning. "Han kunde få hata mig bara han visste att jag var hans dotter. Jag önskar att jag bara kunde ha lämnat dem utan att behöva få dem att glömma att… glömma mig. Men de skulle ha skrivit till Dumbledore och Hogwarts håller starkt på föräldrarnas makt, speciellt i mugglar världen där det är andra regler och lagar. Men jag vill inte att de ska leva hela deras liv utan att komma ihåg mig!"

"Granger… "

Hon avbröt honom.

"Snälla kalla mig inte vid mitt efternamn. Varje gång du gör det tänker jag på dem."

Han smakade på hennes förnamn och fann eftersmaken relativt behaglig.

"Okej … Hermione, de kommer inte dö utan att veta att de har en dotter. När kriget är slut och du har gått ut skolan kan du åka tillbaka till dem och få dem att komma ihåg dig och då kan de få hata dig hur mycket de nu än vill."

Hon log lite men leendet övergick snabbt till snyftningar. Hon stannade upp och han ställde sig återigen framför henne.

"Vad nu då?"

"Tänk om jag dör, då kommer jag inte kunna ändra deras minnen."

Han placerade sina händer på hennes axlar och hon kollade förvånat upp på honom.

"Du kommer inte dö."

"Men tänk om … "

Nu var det hans tur att avbryta henne.

"Då lovar jag att besöka dem och själv ändra deras minnen. Om det är det du vill så lovar jag att det ska få veta att deras dotter ändrade deras minnen och sedan dog. Så kan de få både hata och sörja dig."

Granger skakade av hans armar och han kände sig ganska stolt över att ha fått henne att blixtra till. Han föredrog henne arg framför ledsen alla dagar i veckan.

"Nej, det är klart jag inte vill. Tror du att alla är lika själviska som du Malfoy. Allt jag vill är att dem ska vara lyckliga."

"Draco", rättade han henne.

"Va?"

Han flinade.

"Om jag måste kalla dig Hermione måste du kalla mig Draco."

Hon himlade med ögonen.

"Okej visst … jag gör det, men du har ingen anledning."

Han ryknade pannan.

"Vad då ingen anledning?"

"Jag ville inte bli påmind om mina föräldrar vad är din ursäkt."

Han flinade igen.

"Du glömmer att vi är i samma situation, fast skillnaden är att mina föräldrar verkligen hatar mig."

Hon såg ut att tänka efter lite innan hon svarade.

"Det är sant men dina föräldrar är värda att hata det är inte mina, mina är goda."

Draco suckade djupt.

"Ni gryffindorare och era uppdelningar. Grang… Hermione", rättade han sig efter en sträng blick från henne som var obehagligt lik McGonagalls. "Värden består inte av onda och goda människor, det finns bra och dåliga saker i alla."

"I vissa finns det mycket mer dåliga än bra", muttrade hon men han ignorerade henne.

"Det råkar faktiskt vara så att jag tycker väldigt mycket om mina föräldrar trots omständigheterna. Min mamma är den mest fantastiska mamman i hela världen och min far har hela mitt velat ge mig det bästa."

"Men nu råkar det vara så att du är Draco Malfoy."

Han kunde inte hålla sig för skratt.

"Vad menar du med det? Tycker du att jag är ond Hermione Granger?"

"Ehh ja, är inte det tydligt."

Nu var det hans tur att vände sig och gå ifrån henne. Han flinade för sig själv när han hörde hur det funkade och hon följde efter.

"Jag menade inte så, jag vet att du inte är ond men fortfarande så har du gjort mycket onda saker i ditt liv."

Han vände sig om med ett flin som sträckte sig från det ena örat till det andra.

"Lägg ned Hermione", han böjde sig fram så han kunde känna hennes varma andetag mot sina läppar. Hon ryggade undan och han kunde urskilja skräck i hennes blick. "Du får gärna se mig som ond om det gör så att du har respekt för mig." Sedan vände hans sig igen och muttrade över axeln. "Mina ambitioner var aldrig att vara en hjälte."

Han sträckte ut handen bakom sig för att stänga dörren efter sig men Granger hann före och med en fot i springan förblev den öppen.

"Draco, jag är ledsen. Jag menade inte så."

Hennes röst var patetiskt ynklig och han kunde inte förstå varför hon behövde bry sig så mycket hela tiden.

"Tror du jag blev ledsen för att du antydde att jag var ond", han skrattade ett skratt som till och med fick huden på hans egna armar att knottras. "Du kan kalla mig mycket värre saker än ond."

Han såg hur hon ilsknade till.

"Okej visst, om det är så du vill ha det. Jag tycker du är feg som alltid ska gömma dig bakom en vägg som inte tillåter någon att bry sig om dig. Jag har alltid vetat att det är din stolthet och osäkerhet som har gjort att du varit elak mot mig tidigare men jag trodde att vi hade kommit längre än så. Jag trodda att väggen var bort och att du börjat bry dig."

Draco sänkte huvudet, han klarade inte av att möta hennes blick. Det kändes som om han tillät de där hasselbruna ögonen att borra sig in i hans skulle hon se rakt igenom honom. "Draco." Hennes röst lät nästan bedjande nu. "Jag har precis haft det värsta mötet i mitt liv och just nu håller jag på att gå sönder så kan inte du bara krama om mig och viska att allt kommer bli bra och att jag har fattar rätt beslut."

Med ett steg förvann avståndet mellan dem och Hermione var helt plötsligt tryckt mot hans bröst med hans armar var runt henne i en beskyddande omfamning. Hon grät stilla samtidigt som han strök henne tröstande över håret och viskade;

"Allt kommer bli bra Hermione, för det du gjorde mot dina föräldrar var för både deras och ditt bästa."