Kapitel 10- Quidditch

Lektionerna i Försvar Mot Svartkonster hade blivit Quirinus värsta ämne. Professor Marrigburn var lika hemsk och elak mot honom som på första lektionen och hon letade alltid en anledning till att dra av poäng från Ravenclaw. Om Quirinus hade rätt någon gång, så ignorerade Marrigburn det.

"Hon är verkligen en mara!" viskade Frank i skydd av en bok.

Quirinus nickade. Professor Marrigburn svepte förbi deras bänk och gick fram till katedern. Det blev otäckt tyst.

"Jag kan meddela er att nästa lektion kommer vi att ha en praktisk övning, och jag förväntar mig att ni har med er trollstavarna." Marrigburn lät giftig på rösten.

"Vad blir det för en övning, professorn?" frågade Quirinus

"Fem poängs avdrag för dumma frågor, Quirrell! Precis som din moster!" sa Marrigburn och log elakt.

Efter lektionen gick Quirinus och Frank till biblioteket.

"Stackars moster Lucy, som var tvungen att gå i samma årskurs som Marrigburn!" sa Quirinus.

"Jag håller med. Synd att Marrigburn inte gick med Jodie!" sa Frank.

Quirinus kände hur det ryckte i mungiporna; moster Jodie hade nog tråkat ut Marrigburn ordentligt. Dom kom in i biblioteket och stötte på Sam.

"Där är ni!" sa han. "Jag tänkte tala om att det är en Quidditchmatch idag efter lunchen. Ravenclaw mot Gryffindor. Ni borde komma och se den." Hans ögon lyste.

"Det ska bli kul!" sa Frank

"Ja, verkligen", sa Quirinus.

Han kunde få annat att tänka på än alla orättvisor. Sam log mot dom och gick i väg med Fiona, fjärdeårseleven.

"Tror du att du kommer att våga kolla på den? Med tanke på att du är rädd för kvastar!" sa en röst.

Quirinus snodde om och kände sig ytterst rasande. Där stod Rabastan Lestrange och log elakt.

"Jag är inte rädd för kvastar!" fräste Quirinus. "Vad har du fått den idéen ifrån?" tillade han.

"Åh, erkänn att du darrar som ett asplöv, varje gång du ser en kvast! Jag har nog hört att du har bett att få slippa flygövningen! Tro inte att jag är dum!" sa Lestrange.

Snape dök upp bakom Lestranges rygg och log försmädligt. Han hade förstås hört allt. Quirinus spände ögonen i Lestrange och väste:

"Det är nog du som är rädd av dig! Du går ju och gnäller hos Snape så fort nån ger dig svar på tal! "

Marrigburn kom fram till dom. Av hennes min hade hon hört nästan allt.

"Åh! Mr Quirrell! Inte ska du väl bråka med någon annan elev efter min lektion?" sa hon och log elakt. Lestrange flinade och gick iväg.

"Nej, professor Marrigburn. Men det var Lestrange, han…", började Quirinus men Marrigburn avbröt honom.

"Jag har sagt att du inte ska ljuga! Tio poäng från Ravenclaw!" sa hon.

Din hemska ragata! Inte undra på att moster Lucy hatade dig! tänkte Quirinus argt.

"Hon försöker bara skada dig", väste Frank och gav Marrigburn en ilsken blick.

xxx

Efter lunchen, gick Quirinus upp till pojkarnas sovsal för att hämta sin halsduk, det höll på att bli kallt. Nere i uppehållsrummet var alla lika uppspelta. Adam, Martin och Jake gjorde en banderoll och med Franks hjälp, lyste färgerna starkt.

"Det här ska bli så spännande! Det är första gången jag ska få se trollkarlsvärldens sport", sa Sharon, som hade dykt upp bakom Quirinus.

Han rodnade och sa:

"Jodå. Men det låter lite som fotboll, tycker du inte det?"

"Jo, det gör det. Sarah och Sam har förklarat för mig. Och Fiona har visat mig bollarna, hon är ju Jagare", sa Sharon glatt. "Skulle du kunna tänka dig spela Quidditch?" tillade hon.

Quirinus skulle just svara när Jake kom fram till dom och sa:

"Din uggla var utanför fönstret. Jag tog in honom, han måste väl ha kommit senare än vanligt."

"Åh, tack Jake", sa Quirinus och tog emot Henry, glad över att slippa hitta på en lögn till Sharons fråga. "Ursäkta mig, det är privat det här", tillade han vänd mot Sharon.

Hon log och sa:

"Det är okej."

Quirinus gick upp till pojkarnas sovsal, lossade brevet från Henrys ben och läste:

Käre Quirinus!

Tack för ditt brev. Jag är jätteglad över att du har kommit in i Ravenclaw! Min egen lillebror! Jag grät av glädje. Mamma har kanske redan sagt det, men jag säger det ändå. Jag har börjat jobba på Sankt Mungos sjukhus och jag träffar John där, pojken som jag berättade om, kvällen innan du fick morfars klocka. Han är lika gullig och rolig, precis som när vi gick på Hogwarts. Oj så jag pratar! Du hade ju skrivit till mig av en annan anledning! Ja, jag kände Remus Lupin och hans vänner lite grann, trots att dom gick i Gryffindor, precis som pappa gjorde! Jag hade börjat femte året och blivit prefekt just då, och då började dom första året. Och ja, jag stoppade James och Sirius för deras upptåg. Och ibland upptäckte jag att Snape gjorde en hel del dumma saker. Bry dig inte om honom och den där Lestrange. En sak ska du veta, Snape ljuger bara, jag var fenomenal på Quidditch! Jag måste tyvärr sluta, jag ska jobba på natten. Men lyd mitt råd nu, och oroa dig inte för flyglektionen. Lycka till!

Kram Claire

"Okej, det blir väl så!" mumlade Quirinus för sig själv och stoppade ner brevet i väskan. Sedan tog han Henry på armen och gick ner.

"Där är du! Den börjar snart! Kom nu!" sa Frank glatt.

"Du är verkligen värre än David!" skrattade Quirinus och lät Henry flyga iväg mot ugglesalen.

xxx

Läktaren var fullsatt och flera elever bar Ravenclaws färger. Alla var uppspelta när laget kom ut. Gryffindorlaget kom ut i sina guldröda färger. Quirinus blev överraskad när han fick se James bland spelarna.

"Kaptenerna skakar hand!" sa domaren, madam Hooch.

"Det är hon vi ska ha under vår lektion i flygning!" sa Sarah, som satt bakom Frank. Quirinus vände sig bort och fick se Fiona skaka hand med Gryffindors lagkapten.

"Alla spelare är ute på planen!" skrek kommentatorn, som visade sig vara Sirius. "Kaptenerna har skakat hand, alla har satt sig på sina kvastar. Domaren tar upp klonken…" Sirius tystnade när Madam Hooch tog upp en stor röd boll och kastade upp den i luften, "… och spelet börjar!"

Flera av åskådarna jublade och Quirinus kunde inte låta bli att vissla av glädje när Fiona fick tag i Klonken. Det var ovanligt spännande; Zoe, som var Ravenclaws Sökare, cirklade runt och såg sig om Kvicken, som Quirinus hade sett i en bok. Det fanns även två Dunkare, som slagmännen skulle hålla borta från dom andra spelarna.

"Zoe Jenkins från Ravenclaw har fått syn på Kvicken, men James gör sig beredd att följa efter!" skrek Sirius efter en stund, då det stod trettio-tjugo till Gryffindor.

Kom igen Zoe, du tar nog Kvicken! tänkte Quirinus och höll tummarna. Plötslig, innan någon hade lagt märke till det, kom en Dunkare av misstag fram mot platsen där Quirinus satt. Dunkaren slog honom ordentligt i vänstra armen.

"Mark Hunter från Gryffindor slår av misstag en Dunkare mot läktarplatsen och någon ser ut att ha blivit träffad", ropade Sirius.

"Säg något! Gör det ont!?" frågade Frank förskräckt.

Quirinus kände sig så yr, och ögonen tårades av smärta, att han inte kunde svara. Han kände hur han föll ihop. Det hördes en massa röster som pratade högt. Sedan blev det svart.

xxx

Quirinus vaknade av att några stod och pratade. Han slog försiktigt upp ögonen och fick se Frank, Jake, några Ravenclawspelare och Mark Hunter från Gryffindor. Där fanns även madam Pomfrey, skolsköterskan.

"Hur känner du dig?" frågade Frank oroligt.

"Bra", svarade Quirinus och satte sig försiktigt upp. Det gjorde lite ont i armen men den var nog inte bruten.

Mark Hunter kom fram emot honom och sa:

"Jag är verkligen ledsen för den där dunkaren! Jag slog med all med min kraft och jag såg inte vart den tog vägen!" Han såg väldigt skuldmedveten ut.

"Det är ingen fara", sa Quirinus och vände sig till Frank. "Vann vi?" tillade han.

"Ja. Det gjorde vi", sa Frank, som hade fått tillbaka färgen i ansiktet. "Zoe tog Kvicken innan du kom in hit!" tillade han och log.

"Nu är det bäst att ni går så att han får vila", sa madam Pomfrey.

"Vi kan prata senare", mumlade Quirinus till Frank. Han sjönk tillbaka mot kuddarna och somnade.

xxx

På kvällen kände Quirinus att han mådde bättre och beslöt sig för att gå tillbaka till uppehållsrummet.

"Om du börjar känna dig yr, kan du komma tillbaka", sa madam Pomfrey vänligt.

Quirinus sa god natt och gick. När han kom upp till uppehållsrummet, satt Sharon där och gjorde läxorna dom hade fått dagen innan. Quirinus ställde ner väskan.

"Hur känner du dig?" frågade Sharon oroligt.

"Det känns bra" sa Quirinus och satte sig i en fåtölj.

Varför skulle han bli så röd i ansiktet? Sharon log lättat och återvände till sin bok. Hon var så söt och hennes hår såg ännu guldaktigare ut i skenet från brasan.

"Vad har ni andra fått göra medan jag har varit i sjukhusflygeln?" frågade Quirinus.

"Åh, det är inte så mycket, vi brukar ju inte ha några lektioner på fredagseftermiddagarna ", svarade Sharon. Det blev tyst.

"Jag går och lägger mig nu", sa Quirinus till Sharon. "God natt."

"God natt. Hoppas att du inte kommer att må illa", sa hon.

Quirinus kände hur han nästan svävade uppför trappan. Frank satt där och väntade.

"Ni har pratat igen. Du och Sharon", sa han.

"Ja, det har vi, och jag fick inte tunghäfta!" sa Quirinus stolt. Han lyfte på armen och skulle ta av sig klockan, när han upptäckte att den var borta.

"Den föll av din arm, så jag la den i din väska. Var inte ängslig. Den har inte gått sönder", sa Frank.

"Och väskan glömde jag där nere!" suckade Quirinus. "Jag går och hämtar den. Tack för att du tog hand om den", tillade han och började gå mot trapporna.

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

"Känn en doft av kärleken!" Haha, skojade bara! Nej men allvarligt, visst kan man känna lite romans i luften. ;)