10. Varulven och Dementorerna

När Harry vaknade morgonen efter var han helt utmattad. Han hade testat att förvandla sig till ett flertal personer, bland annat Sirius, Dumbledore, McGonagall, Snape, Malfoy ("Jag förstår inte hur han klarar av att se ut så här varje dag," hade Harry sagt för sig själv med Mafloys släpiga röst), Ron, Yoshua och Neville. Innan han gick och lade sig hade han testat att bara ändra en viss del av sitt utseende. Han hade blundat och koncentrerat sig riktigt hårt, även om det var enklare nu än första gången, och färgat sitt hår Weasley-rött och sina ögon bruna. Jaha... hade han tänkt Så där skulle jag alltså se ut om jag vore en Weasley. Han hade bestämt sig för att inte berätta för varken Hermione eller Yoshua om sin förmåga. Att berätta för Ron övervägde han inte ens.

Det var fredag kväll och Harry satt och pratade med Yoshua om hans skola i japan.
"Det var hemskt." sa Yoshua och fick ett plågat ansiktsuttryck. "De kom in och dödade nästan alla. Jag gömde mig i ett osynligt skåp, men det var bara några få andra som lyckats gömma sig. Lärarna försökte skydda skolan, men dödsätarna var för många. När till sist aurorerna kom, var det bara jag och några få andra som fanns kvar i livet. Det låg döda elever och lärare överallt. Det fanns också några få dödsätare här och var, vissa lamslagna, andra döda. Jag och resten av de överlevande skickades till olika skolor över hela världen, dels för att skydda oss, dels för att vi skulle få fortsätta vår utbildning. Jag kommer aldrig glömma synen som mötte mig när jag kom ur skåpet. Alla lemlästade kroppar..."

"Lemlästade?" utbrast Harry förvånat. Nog för att det var obehagligt med folk som blivit utsatta för den dödande besvärjelsen, men man kunde knappast kalla dem lemlästade. Yoshua såg forskande på honom.

"Ja, just det." sade han som om han just kommit på någonting. "Vi i japan lägger stor vikt på heder och ära. Inte ens onda trollkarlar sjunker till den nivå att de använder den dödande förbannelsen. Vi lever i en samuraj kultur, och om vi ska döda någon använder vi svärdsförbannelsen, inget annat, så att vår motståndare får en ärlig chans." Han verkade sjunka in i hemska minnen, att dömma av hans avlägna ansiktsuttryck. "Jag kunde faktiskt se det mellan en springa i skåpet... Alla kroppar..."

Det var en lång och obehaglig tystnad under vilken Harry kunde föreställa sig effekten av svärdsförbannelsen. Yoshua återvände till läxorna de höll på att göra, och Harry lade märke till att han höll på att skriva uppsatsen om Grindewald som han själv gett sig själv och hans klasskamrater i läxa. Harry hade tänkt att de skulle hitta likheter och skilnader mellan Grindewald, den onda trollkarl som Dumbledore besegrade 1942, och Voldemort. Harry, som snart var klar med sina läxor, gick fram till fönstret och såg ut över markerna runt Hogwarts. Det var snart fullmåne ute. Kanske en dag eller två till, sen skulle Lupin någonstans på jorden förvandlas till en varulv. Harry skakade på huvudet och gick tillbaka och satte sig med Yoshua. Hermione och Ginny hade försvunnit ut genom porträtthålet för mer än en timme sedan, och Harry började bli orolig. Vanligtvis brukade de bara vara borta högst fem minuter innan Hermione återvände med ett högst hemlighetsfullt ansiktsuttryck. Harry hade ännu inte fått ur henne vad hon och Ginny talade om, och han vägrade använda sin förmåga att ändra utseende eller läsa tankar för att lista ut det.

"Antingen vill hon att jag skulle veta, eller så vill hon det inte," tänkte han bestämt.

Han hade också varit noga med att inte använde sin vampyrhörsel för att tjuvlyssna de gånger han kunde se dem. Han bestämde sig för att försöka leta reda på dem. Han gick ut genom porträtthålet och ignorerade alla kvinnliga elever som fnissade och stirrade på honom vart han än gick. Harry hade fler än en gång sett dem fixa i ordning håret när de trodde att han inte såg.

Harry hade lyckats stänga ute detta till en början, men nu började det bli löjligt. Han ställde sig bakom en gammal rustning och slöt ögonen. Han kände de underliga känslorna i hela kroppen när hans kropp förvandlades, och sedan skyndade han snabbt vidare. Varje gång han passerade någon elevskara, nickade alla mot honom, och mummlade, "God kväll, professorn," följt av viskningar som han bara kunde höra med hjälp av sin vamyr hörsel. Harry förstog att det var fler än han som hatade Snape...

Han brydde sig inte om vart han gick, utan lät fötterna föra honom framåt. Men just som han rundade hörnet till biblioteket fick han höra något som fick honom att rycka till.

"Jovisst, professorn, jag såg dig runt hörnet där borta..." sa en pipig röst; antagligen den ljushåriga förstaårs eleven som gått förbi Harry några sekunder tidigare.

Harry svalde och slöt ögonen och återvände till sin normala skepnad, men istället för att gå runt hörnet vände han på klacken och gick i motsatt riktning, om nu Snape skulle veta om hans förmåga. Han gömde sig i ett tomt klassrum tills Snape sprungit förbi. Han vände sig om och insåg att han kommit in i klassrummet för trollformellära, som nu var helt tomt sånär som på han själv som stirrade ut i den ekande tomheten.

Han lämnade klassrummet utan att byta skepnad, för han ville inte ta risken att hans förmåga skulle bli avsjöjad mer än gång på samma kväll.

Han letade igenom biblioteket, men han kunde inte hitta dem någonstans. Han gav upp, och började gå tillbaka till Gryffindor tornet och funderade på varför han över huvud taget ansträngt sig för att hitta dem. Men när han kom tillbaka till Gryffindor tornet satt de där, och så fort han kom in ropade de till sig honom.

"Harry, kom hit!" ropade Hermione. Först nu såg Harry att Ginnys ögon var rödkantade, och Harry förstog att hon antagligen gråtit en hel del. Han kände en stöt av medlidande och oro, men någonting i hans under medvetna sa åt honom att ignorera dem. Det är Hermione du skall känna medlidande med. Hon är din flickvan... sa den mycket irriterande rösten igen. Han bestämmde sig för att ignorera den, men då blev den genast mycket kraftigare. Det var som att vara under imperiusförbannelsen--fast värre. Harry blev medveten av att han stannat halvägs fram till Hermione och Ginny. Han skakade bestämt på huvudet, och långt inom sig kände han hur någonting forsade fram, som om han någonstans rasat en dam, och han höll på att dränkas i bilder. Små bilder av saker han inte minns att han sett, Hermione som höjde sin trollstav mot honom, misstankar, skuggiga figurer...Bilderna försvann lika snabbt som de kommit. Men de var bekannta, som om de hänt förut, en slags deja vu känsla svävade över det hela. Han antog att det var bilder från den gången Hermione förhäxat honom för att få honom att lägga sig ner...

Han skakade på huvudet igen.

"Vad då, nej?" frågade Hermione. Harry tittade på henne som om han aldrig träffat henne. Det var någonting som inte stämmde. Han sammlade sig själv, och funderade på vad han skulle säga.

"Jag bara skakade på huvudet," sa han sannings enligt och skyndade sig fram till dem och satte sig ner mitt emellan dem där de lämmnat plats åt honom. Han hade knapt slagit sig tillrätta innan Ginny slängt sig i hans armar.

"Åh, Harry, det är fruktans värt!" kved hon mot hans bröst. Hon började snyfta. "V-Vi fick j-just reda på det... En attack... Bill...Charlie..." Harry kände en stöt av obehag i maggropen. Han hade en hemsk för aning. Han höjde ögonbrynen mot Hermione för en förtydling, men det hade inte behövts, för Ginny började förklara. "Det v-var en d-dödsätar attack på drakreservatet där Charlie arbetade, och Bill var där och hälsade på... De säger att det var vampyrer som gjorde det... Och Charlie... Bill... De har inte hittat dem än, men de befarar det värsta. Antingen har de blivit själlösa eller vampyrer eller så har de dött..." Harrys värsta farhågor besannades. En attack mot familjen Weasley, den enda familj han någonsin haft. Hur skulle Mrs. Weasley reagera på detta? Men det fanns viktigare saker nu.

"Vet Ron om det?" frågade han, men tillade snabbt "Och Fred och George?"

"F-Fred ska just berätta det för George. Jag ville be dig att berätta för Ron." snyftade Ginny.

Harry kände en stöt i hjärtat den här gången. Hur skulle han förklara det här för Ginny? "Ginny, jag tror inte han vill höra det här från mig."

"Du är ju hans bästa vän!" utbrast hon förvånat och Harry anade en liten antydan till illska, så han skyndade sig att vidare utveckla.

"Jo, du förstår, vi är inte riktigt överens just nu." ljög Harry. Sanningen att säga var de värre fiender än Harry och Malfoy någonsin varit. I varje fall från Rons sida.

"Det här är viktigare än några små... Pojkgräl!" skrek hon ursinningt och snyftade högljutt sammtidigt som hon dunkade honom hårt i bröstet. Att se henne så uppriven skar hårt i Harry, men den lilla rösten kämpade för att göra sig hörd igen, men Harry lugnade ner den med andra känslor, bland annat villrådighet. Skulle han förklara för henne? Skulle hon kunna förstå? Skulle hon skylla på honom? Han tittade desperat på Hermione, som antagligen visste vad han tänkte. Hon nickade beslutsamt, och Harry vände sig mot Ginny med den tanken att han kunde skylla på henne om Ginny tog det dåligt.

"Ginny, jag är inte ovän med Ron, det är Ron som är ovän med mig. Du förstår, jag ville vara ärlig mot honom, så det var jag, men då blev han arg... Du vet hur det är." Harry avbröt sig för att välja nästa ord med omsorg, men Ginny misstolkade det hela.

"Kläder? Ett bråk om kläder?" frågade hon misstroget. "Harry, det här är viktigt."

"Nej, det är allvarligare än kläder, Ginny. Harry är en erechon vampyr." förklarade Hermione åt honom. Ginny hade öppnat munnen för att säga någonting mer där hon satt och snyftade fortfarande nästan i knät på Harry. Hon stängde den igen och lät huvudet falla ner i Harrys bröst korg med en sådan kraft att Harry nästan tappade andan samtidigt som hon gav ifrån sig ett långdraget kvidande och släppte fram alla sina tårar.

"Ron, den idioten!" kved hon och började banka Harry på axeln igen. Harry lade en tröstande hand på hennes axel. Den lilla rösten vaknade nu till liv, men den var inte så liten längre. HUR KAN DU!!! DIN FLICKVÄN SITTER UNGEFÄR EN HALVMETER BORT, OCH DU BÖRJAR REDAN NÄRMA DIG EN ANNAN FLICKA!! Harry stängde ute rösten som gormade och svor. Det var ju inte hans innre röst. Vad var det som höll på att hända? Hermione verkade inte alls uppmärksam på röstens påstådda 'närmanden', utan tittade medlidsamt på dem. Efter en kvart slutade Ginny att snyfta, och reste sig upp. Hon darrade fortfarande, och ögonen var ännu mer söndergråtna nu. Men hon verkade beslutsam, och tittade på Harry.

"Harry, jag tror ändå det blir bäst om du berättar för honom. Han kanske glömmer av sina rasistiska åsikter om du gör det. Snälla försök?" Hon tittade bedjande på honom, och Harry nickade. Rösten i hans huvud började omedelbart gorma och skrika igen, men Harry började lära sig hur han stängde ute den, men han kände sig ändå som om han gjorde någonting han inte borde göra. Han gjorde detta för Ginny, för djupt inom sig visste han att Ron inte skulle bli imponerad av att en 'vampyr' berättade för honom att andra vampyrer anfallit hans bröder...

Han reste sig upp och började gå imot pojkarnas sovsal, och han kände på sig att det var bäst att bestämma sig för hur han bäst skulle tackla problemet. Plötsligt upptäckte han att han stog utanför dörren till sin sovsal. Han öppnade dörren och gick in i rummet. Neville satt i sin säng och läste en bok om örter ("Leva eller dö, en bok om livsfarliga och helande örter och växter), Dean läste en mugglartidning, och Ron satt och pratade med Seamus, som verkade vara milt intresserad av vad Ron hade att säga. Harry gick fram mot dem, och Seamus tittade upp och nickade till hälsning. Harry nickade tillbaks, och vände sig sedan mot Ron. "Ron, jag måste tala med dig i enrum. Det är viktigt." sa Harry och slängde en blick på Seamus, som plockat upp sin läxa i förvandlings konst. Rons ansikte förvreds till ett hånleende.

"Och varför skulle jag vilja tala med dig?" sa han högt. Alla vände sina ansikten mot dem, och Neville tappade sin bok om örter i golvet, som slog upp en sida om djävulens snara, som Harry, Ron och Hermione stött ihop med under deras första år. Harry suckade.

"Antingen kommer du med mig, eller också så får jag väl jaga ut alla andra," sa han och indikerade med handen mot Neville, Seamus och Dean. "Det är du som bestämmer."

Ron tittade på de andra som såg ut som om de verkligen inte ville lämmna rummet. "Ja, då får du väl jaga ut dem då." sa han med ett hånleende, som inte alls klädde honom. Harry suckade uppgivet.

"OK grabbar, Ron här har ett litet problem någonstans i huvudet, så ni får pallra er härifrån." sa han och vände sig om. Alla muttrade, men gjorde som de blev tillsagda. När rummet var tomt igen, vände han sig mot Ron igen. "Ja, nu när rummet är tomt kanske jag kan berätta för dig..."

"Berätta vad då, vampyr?" sa han i en äcklad ton, som om ordet 'vampyr' smakade illa.

"Ron, det här är ingenting att skämta om. Charlie och Bill..." Harry visste inte vad han skulle säga här näst. "De... Bill var på besök hos Charlie i rumänien, och... Reservatet blev attackerat--av dödsätare... De är borta, Ron."

Det såg ut som om Ron tappat luften. Harry kunde se hur hans ögon tårades. "H-Hur då, 'borta'?"

"Ron..."

"Det kan inte vara sant!" snyftade han.

"Ron, det är det inte heller. De är inte döda, det var inte så jag menade. De är helt enkelt borta."

Ron verkade lugna sig lite. "Men... Men då måste de ju leva. De kanske bara är fångar..."

"Jo, men det kan vara värre." sa Harry. Han ville helst inte säga någonting om vad det var för några dödsätare som anfallit reservatet. "De kan vara... själlösa. Eller halvampyrer. Ron, det var vampyrer som anföll reservatet."

Harry kunde se hur Ron blev röd om öronen och i ansiktet, och i hans ögon flammade en hatfylld eld upp. Han gav Harry den mest hatfyllda blick Harry någonsin sett. "Jasså, du ville bara skryta, eller hur, dödsätare. Jag har fått nog av dig." sa han med iskallt lugn. "Du ska DÖ!!!" Han hade på mindre än en sekund hittat sin trollstav, men Harry, som redan var beredd på en sån reaktion höll upp handen, och Ron avbröt sig. Harry kände ilskan byggas upp inom sig.

"Ron, du är en idiot, vet du det? En fullkommlig idiot. Tror du verkligen att jag skulle bli dödsätare?" sa han lungt. Ron verkade inte kunna säga någonting, men sen lös han ögon upp igen.

"Jag vet inte, skulle du det, vampyr? Du är inte Harry Potter, du är inte min vän. Du är en vampyr, en ondskans varelse som inte kan vara någonting annat än ond."

Harry öppnade munnen för att säga någonting, men Ron hade höjt sin trollstav igen. Harry duckade för förhäxningen han sköt mot honom, och sedan pekade han på honom och sa, "Expelliarmus!", och trollstaven flög ut ur Rons hand. Harry fångade den i luften. Rons ansikte förvreds av blint hat.

"Då så, vampyr! Du har mig där du vill ha mig. Obeväpnad och oförmögen att slåss mot dina onda krafter. Bit mig!" skrek han så att spottet yrde. Harry lade märke till hur det blev alldeles tyst nere i sällskaps rummet. Harry insåg plötsligt att alla nere i sällskaps rummet antagligen hört allt vad Ron sagt, så Harry höjde också sin egen röst.

"Ron, jag är en erechon vampyr. Jag må vara stark, men jag tänker inte använda min styrka mot andra än dödsätare. Jag tänker INTE bita dig, eller någon annan människa heller för den delen. Ta din trollstav och stick!" skrek han och slängde trollstave i ansiktet på honom. Ron såg först överraskad ut och det tog ett par sekunder innan han vände på klacken och stegade ut ur rummet. Harry satte sig ner i sin säng och kände hur hans ilskan kokade upp igen. Hur kunde Ron vara så... Dum, så... Idioisk, så helt intelligensbefriad att han gapar om något sådant. Tja, tänkte han. Här kan jag ju inte sova inatt. Grabbarna sticker väl pålar i mig så fort jag somnat... Han ställde sig upp och marsherade ner för spiral trappan och in i sällskapsrummet. Allas blickar var fästa på honom, men Ron syntes inte till. Harry bet ihop sina tänder och marsherade med rask takt igenom sällskapsrummet mot porträtt hålet och försökte att ignorera de skräckslagna blickarna han fick. De enda i rummet som verkade vara på hans sida var Hermione och Ginny... Nej vänta, det fanns fler. Fred och George, som satt i ett hörn av rummet och såg villrådiga ut, men verkade inte hata eller frukta honom... Adrian nickade uppmuntrande mot honom... Yoshua verkade väldigt uppspelt över någonting, och vinkade glatt, vilket var den mest vakna rörelse Harry någonsin sett honom göra... Och Neville tittade underligt på honom. Hans blick var blandad av skräck, beundran och medlidande. Harry fäste blicken framför sig igen och såg hur några förstaårselever skräckslaget gav plats åt honom. Han gick ut genom porträtthålet och skyndade sig iväg mot försvar mot svartkonst klassrummet, där han hade sitt kontor. Efter några minuter var han framme vid dörren och gick in i klassrummet, och fortsatte sedan in i sitt kontor. När han kom in lade han sig in den härliga sängen för att sova. Han skulle just somna när Hermione och Ginny kom in. Ginny verkade ha lugnat ner sig, för hon varken snyftade eller darrade, utan såg bara orolig ut. Hermione verkade också orolig.

"Harry, är du ok?" frågade Ginny. "Åh, Ron den idioten. Var har han fått sånna idéer ifrån?"

"Det är ok, Ginny..." började Harry, men hon verkade inte hålla med.

"Nej, Harry. Det är verkligen inte ok. Inser du att han börjar låta precis som... Som nazisterna under andra världskriget?"

Harry blev helt shockad. "Ginny, hur kan du vet om andra världs kriget? Jag trodde det var mugg..."

"Jo, det var mestadels mugglarnas krig. Men min farfar tog värvning i mugglarnas armé, för han tyckte att det var för allvarligt för att ignoreras av trollkarlsvärlden. Fast trollkarlsvärlden hade ju såklart också problem, för det var ju på den tiden som Grindewald var i farten... Men i vilket fall omkom han i invasionen av normandie, D-dagen."

Harry lade en tröstande hand på Ginnys axel igen. "Jag är ledsen, Ginny. För att du aldrig fick lära känna din farfar."

"Nej, du ska inte vara ledsen för det." sa Ginny avfärdande. "Jag är faktiskt glad att jag inte gjorde det. Det var inte på de allierades sida han stred, det är därför vi sällan pratar om honom. Alla familjer har ju ett skelett i gaderoben."

"Menar du att..?" började Harry förvånat.

"Just det. Han stred på axel makternas sida. För Hitler. SS." hon suckade sorgset. "Ron verkar ha ärvt hans sätt att tänka..."

Harry skakade på huvudet. "Ron kommer över det. Det är bara någonting han fått för sig. Lita på mig. Jag tänker inte låta honom gå den vägen till mötes."

Ginny log. "Tack." Deras ögon möttes igen, och Harry kände hur han blev varm i kroppen ännu en gång (Hermione är din flickvän, inte Ginny!!). Han bestämmde sig för att titta bort från de sorgsna bruna ögonen som hade en sån konstig effekt på honom, och tittade istället på Hermione som verkade ha huvudet fullt av tankar igen. De satt där en bra stund, och Harry kunde se ur ögonvrån hur Ginny tittade underligt på honom, men han bestämmde sig av någon anledning att ignorera detta.

"Harry jag kom att tänka på en sak... Tänk om Ron är dödsätaren i profetian..." sa Hermione plötsligt.

"Vilken profetia?" kom det nyfiket från Ginny. "Är Ron med i en profetia?"

"Vi får hoppas att han inte är det..." sa Harry. "Men om jag ska vara ärlig, så tvivlar jag starkt på att det är han... Ginny, har din pappa varit dödsätare?"

"V-Va?!" utbrast Ginny. "Skulle min pappa vara dödsätare? Det är mugglartokiga Arthur Weasley du talar om!"

"Tack. Jag ville bara påpeka det för Hermione." sa Harry.

"Ja, just det ja..." sa Hermione eftertänksammt och bet sig i underläppen. "Då kan det inte vara han... Men han är ju född i månens tecken..."

"Ja men han kan ju knappast vara ensam i Gryffindor om att vara född i månens tecken?"

"Vänta nu," avbröt Ginny. "Vad menar ni med månens tecken, och Gryffindor, och att min pappa skulle vara dödsätare? Och vilken profetia pratar ni om?"

Harry och Hermione tittade på varandra, och Harry nickade, och vände sig därefter mot Ginny och började förklara allt för henne. När han var klar såg hon shockad ut. "Så du menar att..." började hon. "Att du kan prata med dina föräldrar i sömmnen, och då menar jag prata med dem?"

"Japp." sa Harry för enkelhetens skull. "Fast bara ibland. Det har bara hänt en gång. Och nu, mina damer, är det bäst att ni går tillbaka till tornet. Det är sent, och om någon hittade er utanför sällskapsrummet nu, skulle ni få strafftjänst... Och Hermione, du är prefekt, så du skulle antagligen bli av med nålen... Eller ivarje fall rapporteras till Dumbledore, så det blir nog bäst om ni lånar min osynlighetskappa." Han reste sig upp ur sängen och försökte fösa ut dem genom dörren. Men det gick inte så bra.

"Men tänk om vi stöter imot någon? Jag vill inte bli av med nålen..."

"Mamma skulle bli galen!"

"Och tänk om jag blev rapporterad..."

"Lugna er!" överröstade dem Harry, och fick en idé. "Ni kan sova här." Hermione och Ginny tittade osäkert på varandra. Harry skrattade. "I egna sängar, fattar ni väl. Ni förstår, jag pratade med McGonagall om hur Dumbledore trollar fram saker, och hon gav sovsäckarna som ett exempel..." Harry viftade med trollstaven, och två lila sovsäckar flög ut ur spetsen och landade i en hög på golvet. "Tja, jag har inte bemästrat den fullt än..."

Hermione höjde ögonbrynen mot honom som för att säga "Det där kunde jag gjort mycket bättre", men Ginny såg road ut. Harry log åt deras ansiktsuttryck, och började klä av sig. Plötsligt lade han märke till hur båda tjejerna började fnittra.

"Vad?" frågade han. De körde in nävar i munnen för att kväva fnittret.

"Du--Du kunde ju tagit av dig under täcket." kom det tillslut från Hermione. Harry såg att Ginny tittade underligt på honom. Och blicken var inte fäst på ansiktet. Harry himlade med ögonen.

"Kom igen. Hermione, du har ju sett mig såhär förut när jag sov över hos dig, och Ginny, du har väl antagligen sett dina bröder, och..."

"Ja mina bröder ja." sa Ginny med menande tonfall, och började sedan fnittra igen. Harry suckade uppgivet och kröp ner under täcket. Harry hade väntat sig att de skulle sluta att fnissa när han gjort det, men istället fnissade de ännu mer.

"Vad nu då?" frågade han irriterat. Hermione och Ginny såg på varandra under tillfällig tystnad. Sedan bröt de ut i ännu värre fnissningar. Han skakade på huvudet. De var hysteriska. Helt galna. Han vände sig mot väggen och slöt ögonen...

Han kände igen den doften. Det luktade liljor, och Harry visste varför. Han var vid sina föräldrars hus--sitt hus. Han stod vänd mot huset och lät fötterna stega fram till fram dörren. Han knackade på. Det var hans mammas röst som svarade, "Kom in!" och Harry öppnade dörren och styrde stegen mot köket. Men istället upptäckte han att han var på väg mot barnkammaren på övervångingen. I korridoren utanför barnkammaren stod en liten hylla med en vas som innehöll en lilja (ingen större överraskning, tänkte Harry), och brevid vasen stod ett fotografi med Potter familjen. Men någonting stämde inte, och Harry kunde inte komma på vad. "Kom in, Harry." hördes rösten igen. Harry skakade på huvudet för att bli av med tankarna på vad som inte stämmde på bilden, och öppnade dörren brevid den lilla hyllan. Barnkammaren var mindre än vardagsrummet, men minst lika bekvämt. Inne i ett hörn fanns ett litet lekbord som var översållat med leksaker av olika sorter. Utmed väggen brevid dörröppningen i vilken Harry nu stod i, fanns en vit vagga--hans vagga. Väggarna var klädda i ljusblå tapeter, som Harry av någon anledning visste att man lätt kunde ändra på, om nu barnet skulle visa sig vara en flicka. I mitten av rummet stod tre sittpuffar, som också de var ljusblå. Två utav puffarna var upptagna. En av en lång man med lika svart och oreglerigt hår som han själv, men bruna ögon. I den andra puffen satt en vacker ung kvinna med rött hår och gröna ögon. Hans föräldrar strålade mot honom där de satt i sina puffar, och Harry log mot dem och satte sig i den lediga puffen mitt imot.

"Hej på dig, grabben!" sa James Potter. "Kvinnligt sällskap ina...Aj!" Lily hade boxat honom på axeln. Lily såg varnande ut, men Harry kunde ana ett leende.

"Hej på dig, pappa." härmades Harry och tittade på honom och sin mamma. Han kunde inte få nog av att titta på dem. I hela sitt liv hade han undrat över hur det kändes att prata med sina föräldrar, och nu visste han. Det var underbart. James masserade sin axel där Lilys slag träffat. Harry skrattade. James höjde på ögonbrynen åt honom, men han log fortfarande.

"Ja, du kanske tycker det är roligt," sa James och tittade ömt på Lily, " men hon är en jäk--förlåt, min lilja--ärduktig på att slåss. Du skulle inte skratta om hon slog dig på axeln..."

Hon skrattade. "Nu ska vi inte överdriva, älskling. Dessutom så måste vi ju..."

"Nej, inte än Lily. Du vet ju att han måste vakna efter vi har berättat för honom..."

Lily ryckte på axlarna. "Som du vill."

"Så, Harry," började hans pappa igen, och vände sig mot honom. "Jag kan känna att du har problem som bara en pappa kan hjälpa till med...Eller möjligtvis en bror... Vill du prata om det?"

Harry höjde frågande på ögonbrynen. "Vad menar du? Vilket problem?"

"Jag tror du vet, om du tänker efter..."

"Jo, men jag har ju trots allt ganska många problem, och jag tror inte du kan hjälpa mig med något av dem. Ron, dödsätaren från Gryffindor, Bill och Charlie, Voldemort (de ryckte inte till vid namnet), och det faktum att jag är en vampyr, och alla fördommar som kommer rasa imot mig. Vilket kan du hjälpa till med?"

"Du räknade inte upp det problemet jag tänkte på."

"Har jag mer problem?" frågade Harry och tänkte efter. Och plötsligt fick han en föraning om vad hans pappa pratade om. "Jasså, du menar min 'innre röst' som jag misstänker inte är min längre?"

"Delvis den..." sa James och granskade honom. "Jag talar om 'problemet' Hermione-Ginny."

Harry blev helt förbluffad. "Hur visste du..?"

"Jag har mina källor," sa James och skrattade. "Och mitt råd till dig är, såklart, följ ditt hjärta. Lita inte på din hjärna, för den kan vara vilseledande, eller hur liljan min?"

Lily nickade. "Ja, det borde ju vi känna till, eller hur?"

James nickade med ett bistert ansikts uttryck. "Jo, det känner vi till allt för väl..."

Harry tittade frågande på dem. "Vad då?"

Hans föräldrar utbytte besvärade blickar. Tillslut sa James, "Jag och Lily blev tillsammans när vi gick vårt femte år... Men först efter en hel del osäkerhet. Först var jag otroligt rädd för din mamma. Vi hade kännt varandra, eller rättare sagt, jag hade försökt hålla mig undan från henne, sedan vi började skolan. Jag vågade inte säga någonting till henne, för jag var rädd att hon bara skulle skratta åt mig..."

"Just så var det för mig också." sa Lily och nickade instämmande. "Jag var precis lika skräckslagen som din pappa."

"Jag tror," kom det från James "att vi båda varit mer eller mindre kära i varandra, men att vi ignorerat det i alla år. Det var under vårt femte år vi först berättade hur vi kände för varandra. Vår första träff ägde rum i Hogsmeade... Kommer du ihåg hur mycket det snöade på hemvägen? Det var också den dagen som... Som jag blev föräldralös."

"Blev du föräldralös?" utbrast Harry förvånat.

"Ja det är klar!" utbrast James. "Annars hade mina föräldrar fått ta hand om dig istället för den där..." han sa den mest passande anmärkingen om moster Petunia Harry någonsin hört, och Lily nickade. "...och hennes otroligt..." ännu en fantastisk anmärkning, på morbror Vernon den här gången, som Harry lade på minnet. Om inte annat så var drömen sannerligen lärorik. "...man. Tror du att Dumbeldore lämnade dig till dem bara för att jäklas? I varje fall så började Remus dra sig undan just då, mer och mer för varje dag. Sirius verkade på något sätt nöjd över det hela, men vägrade att berätta något, på samma sätt som Remus vägrade berätta något. Det slutade med att Remus slutade vara tillsamans med oss, och satt i något hörn. Jag försökte prata med honom, men han slöt sig som en mussla, och började hacka på mig såfort jag kom i närheten. Lily trodde jag stängde ut honom, och hon blev väldigt arg och besviken på mig, som man kan förstå. Hon hade alltid vetat om Remus lycantropi, och eftersom hon var mugglarfödd hade hon inga som helst fördomar mot varulvar. Hon började bli lite kylig mot mig, och en kväll när vi satt nere i sällskapsrummet frågade hon om jag var 'stolt över att ha sårat en varulvs känslor'. Jag begrep först inte vad hon pratade om, men sedan började allt klarna. Jag sprang upp och förklarade för Sirius exakt vad jag tyckte om hans uppförande..."

Lily avbröt honom med ett hjärtligt skratt. "Förklarade? Han hade ju en blåtira stor som hela Gringotts i flera veckor!"

"Han förtjänade det." försvarade sig James harmset. "Men vi blev ju vänner igen, såklart. Han insåg att han gjort fel, och han började anstränga sig för att hjälpa Remus istället för att frysa ut honom. Det var faktiskt Sirius som kom på idén med animagi. Det tog inte lång tid att lära sig, men vi fick det att se ut som om vi inte skulle hinna klart under vår skoltid. För vi visste att vissa elever och lärare visste vad vi gjorde. Sedan blev det ett stort slagsmål mellan Sirius och Snape. Det var någonting han sagt om mig och Lily som hade släckt hans hjärnkontor. Han hade kläckt ur sig någonting, fråga mig inte vad, som hade fått Snape väldigt intresserad av att vara vid det piskande pilträdet vid fullmåne. Det var under vårt sjunde och sista år. Jag hade varit på svinhuvudet och tagit mig en Eld Whis... Aj... (Lily slog honom på axeln) Tagit mig en honungsöl menar jag, och så var jag väl lite "trött" för jag hörde inte riktigt på när Sirius berättade om sin plan. Jag hängde bara på. Fram mot kvällen visste jag fortfarande inte vad planen gick ut på, bara att vi skulle göra något mot Snape. Vi gömde oss i skogsbrynet medans Remus gick ner under marken. Jag trodde att han gjorde det bara för att han snart skulle förvandlas, och att han inte hade tid med 'skämtet'. Så kom Snape, och han gick ruskigt nära trädet. Jag antog då att skämtet var att få honom att gå under grenarna och bli ner slagen, men när han tog upp en lång gren var det försent. Han hade snabbt hoppat ner i hålet och jag skyndade mig såklart dit, men han var redan försvunnen, så jag hoppade ner i hålet efter honom. Han hade hunnit en bra bit, nästan fram till stugan, när jag kom ifatt honom och började släpa honom tillbaka mot trädet. Han gorma och svor såklart, för han såg inte vem det var i mörkret. Sedan kom Remus, och plötsligt blev han tyst. Vi sprang så snabbt vi orkade båda två, men han var den snabbare. Han kom först ut ur hålet, och jag kom efter, och när jag nästan kommit upp kände jag en smärta i benet, och när jag fick upp det var det bara blodiga slamsor kvar av det."

"Men.. Då måste du ju vara..."

"En varulv, ja."

Harry blev helt lamslagen. "Men... Men borde inte jag..?"

"Nej, Lycanis Hemophila går inte i arv, Harry. Till skillnad från Porphyric Hemophilia, som du har. Fast eftersom du är erechon vampyr, så kan du vara lugn. Om du får barn med en annan erechon vampyr blir barnet en erechon vampyr, om du får barn med en männsika eller halv-vampyr blir det likadant. Men om du får barn med en fullblods vampyr... Då blir barnet en människa... Och så skulle jag såklart bli väldigt besviken om du skulle bli så 'vänlig' ihop med en fullbl..." James avbröt sig för att ducka undan ett slag från Lily. "Okej, okej."

Harry skrattade. "Det är nog ingen risk. Men hur reagerade Sirius på det?"

"Vad? Att jag blev varulv eller att jag blev varulv när jag riskerade mitt liv för att rädda Snapes?"

"Båda delarna."

"Ja, han tyckte synd om mig för att jag blivit varulv... Helt onödigt såklart. Det är ju bara en gång i månaden jag måste låsas in. Vad gäller Snape grejen, så insåg han att det varit fel av honom att nästan göra Remus till en mördare bara för något Snape sagt om mig och Lily. Han hade... Har ett komplicerat liv."

"Ja, det undrar jag verkligen hur det känns," sa Harry sarkastiskt. James skrattade glädjelöst.

"Jo, jag förstår vad du menar."

Lily skruvad oroligt på sig. "James, Harry kommer snart bli väckt om vi inte skyndar oss."

James suckade. "Okej, okej. Harry, vi kommer berätta en profetia..."

"Ännu en?"

"Ja, och var snäll och sluta avbryt mig. Vi måste skynda oss innan någon väcker dig...

Vargen skall hjälpa fladdermusen,

Flamman som anföll skall ångra sig till tusen.

Faderns förädare skall förlåtas snart nog,

För när han skyddade sonen han dog..."

Harry skulle just säga någonting, men kände hur han föll...

Harry vaknade av att Hermione och Ginny satt och pratade vid hans skrivbord. Han reste sig upp.

"Gomorron." hälsade han sömndrucket.

De tittade oroligt på honom. "Harry, vi har någonting att berätta..."

"Bra, för det har jag med. Ni kan börja."

"Tja, vi har redan ätit frukost, och Hermione fick sitt exemplar av The Daily Prophet. Voldemort har stigit ut i det öppna. Dementorerna släppte lös alla fångar i Azkaban och visade öppet stod för Voldemort. Ingen vet var de tagit vägen. Och dessutom står det en del gräsliga lögner om dig här..." sa Ginny.

"Ännu mer?" frågade Harry uppgivet. "Tog du inte hand om Rita, Hermione?"

"Jo, det är klart jag gjorde. Det här är någon annan. Läs själv." Hon räckte honom den ihoprullade tidningen. På framsidan fanns en bild av en dementor och under den stod rubriken 'Ni-Vet-Vems återkommst, Dementorerna visar öppet stöd'.Harry slog upp sidorna om massflykten, och var glad att foton inte fångade dementorernas förmåga att suga ur all glädje i dess omgivning, även om han kände kalla kårar längs ryggraden...

'Klockan åtta igår kväll fick The Daily Prophet underrättelser från en anonym källa att Dementorerna släppt lös alla fångar och anslutit sig till Ni-Vet-Vem som återkommit så sent som i juni förra året. Enligt ett uttalande från trolldoms ministern själv, Cornelius Fudge, har han länge misstänkt att dementorerna skulle ställa sig i Voldemorts tjänst om Voldemort bara bad dem,

Harry fnös föraktfullt. "Dumbledore har misstänkt det, inte Fudge..."

"Läs vidare," sa Hermione.

men har inte kunnat göra någonting pågrund av ekonomiska skäl. En högt upsatt ministerieman berättade att det inte var någonting fel med budgeten, och att det i själva verket var Dumbledore som misstänkt dementorerna, och åtskilliga gånger försökt övertala Fuge att sparka dem, men Fuge har alltid sagt att 'Jag och många andra sover bara trygt i våra sängar för att vi vet att dementorerna vaktar Azkaban.' Ministerie mannen föredrog att vara anonym.

"Förståeligt..." mummlade Harry. "Men var står lögnerna om mig?"

Hermione lutade sig fram mot honom över tidningen, och bläddrade fram några sidor åt honom, tills han möttes av ett fotografi av hans egna leende ansikte, och rubriken 'Harry Potter, mörkrets herres värsta nemesis, eller mäktigaste bundsförvant?'.

Tidningens specialutsända reporter, Collie Bucklehoose, fick idag nys om oroande fakta att en vampyr för närvarande skulle studera på Hogwarts skola för häxkonst och trolldom. Liknande rykten spreds för ca 30 år sedan, men de negligerades av rektor Albus Dumbledore, eftersom personen som påstods vara vampyr, Severus Snape, för nuvarande lärare i trolldryckskonst på Hogwarts, i själva verket led utav en hud sjukdom som gjorde att han fick blekt skinn och utslag av solen. Men nu berättar källor på Hogwarts att Harry Potter, pojken som överlevde, har visat tendenser på övermänsklig styrka och uthållighet, och dessutom har han ett flertal gånger använt dessa krafter i slagsmål, vilket lett till att ett flertal elever hamnat på sjukhusflygeln. Andra källor informerar oss att Harry Potter i själva verket blev biten av vampyren Ticondius i sommras. ÄrHarry Potter en halvampyr, och om så är fallet, varför låter Dumbledore denna uppenbara fara gå kvar på skolan? Vi talade med en elev från Hogwarts som föredrog att vara anonym.

'Hur länge har du kännt Harry Potter?' frågade Daily Prophets utsände. Eleven tvekade ett tag innan han fortsatte. 'I lite mer än fyra år. Och den Harry Potter jag lärde känna är som borta. Han är en ondsefull varelse, som redan bitit en av mina vänner, Hermione Granger som antagligen lockats av hans vampyr krafter, och jag misstänker att hans nästa offer blir Yoshua Hinoku, en japansk kille som började på Hogwarts lagom till terminstarten. Jag misstänker att han anslutit sig till dödsätarna, eftersom han inte längre är Harry Potter, utan en ondskans varelse som inte skulle tänka två gånger innan han mördade sin bästa vän om mörkrets herre bad honom om det.'

Nuvarande rektor, Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore, fanns inte tillgänglig för kommentar, och vår utsände vågade inte tala med Harry Potter, Ni-Vet-Vems av vissa påstådda högra hand.

Harry upptäckte att hans händer var hårt knutna, och att han var röd i ansiktet. Hans hjärtrytm höjdes, och han kände hur ett raseri utbrott var påväg. "Hur kan han? Att Ron bara kan säga sånna saker om någon som varit hans bästa vän! Eller dig Hermione, som om du skulle vara nån... Nån..."

"Det är okej, Harry." började Hermione.

"Nej, det är inte okej!" vrålade Harry.

Hermione som tydligen insåg att Harry höll på att sprängas av ilska, bestämmde sig för att byta samtals ämne. "Vad var det du ville berätta?"

Harry gick med på ämnes bytet eftersom han ändå ville berätta om sin dröm. När han var klar med sin berättelse verkade både Hermione och Ginny mystifierade. Harry väntade tyst på att Hermione skulle komma med ett svar, och mycket riktigt; efter några minuter lyste hennes ögon upp.

"Harry, jag har det! Fladermusen är antagligen du... Vargen kan ju vara din pappa, men det kan ju inte stämma. Kanske Lupin... Eller vilken annan varg som helst? Flamman som anföll, kan antingen vara eld eller någon Weasley..." Hon hostade och det lät väldigt mycket som 'Ron'. Harry nickade. "Det var allt. Resten är obegripligt. Faderns förädare... Kanske hänger den ihop med den förra profetian? Kanske personen som ska bli dödsätare hade en pappa som blev förådd? Och kanske skickad till Azkaban?"

"Vilket innebär att min pappa inte kan vara..."

"Jag vet, Ginny." suckade Hermione uppgivet. "Du har tjatat om det där hela morgonen nu. Men det betyder att allt blir mycket enklare. Vi frågar ministeriet om det fanns någon i Azkaban som..."

"Ministeriet lämmnar inte ut sån information." avbröt Ginny, och slog med det ut hoppet för en enkel lösning. "Hemlighetsstämplat, för fångarnas beskydd."

Harry skrattade glädjelöst. "Sen när bryr sig ministeriet om fångarna i Azkaban? De har, nej, hade ju dementorer som vakter..." Ginny ryckte bara på axlarna. De lämnade kontoret tillsammans och gick ner till frukosten. Hermione och Ginny tittade på när Harry åt, och Harry lade märke till att stora salen, som varit nästan tom när han, Hermione och Ginny kom ner, nu började befolkas igen. Men nu befolkades den bara av den kvinnliga hälften av eleverna. Harry upptäckte till sitt förtret att även förstaårs flickor stirrade på honom, även om de tydligen gjorde det för att vara häftiga. Harry var säker på att han inte varit så omogen när han var förstaårselev. Någonting med flickornas beteende fick Harry att misstänka att de tyckte det var spännande att se hur nära de vågade sig honom. Antagligen hade hans vampyrrykte spridits från både Gryffindor och The Daily Prophet. En Rawenclaw flicka med lockigt brunt hår, som såg ut att vara i Harrys ålder, gick ner längs Gryffindorbordet. Hon gick på Harrys sida av bordet, som om hon ville undvika att bli sedd av honom. Hon började tveka när hon kom i närheten av honom, och hennes ansikts uttryck sa Harry att hon egentligen inte ville gå där. Hon rörde sig nu så långsamt att Harry misstänkte att hon skulle börja gå baklänges om hon gick långsammare. Nu var hon framme vid honom, och Harry kunde höra hur hon stannade, som om hon väntade på att han skulle röra sig. Harry var noga med att oberört fortsätta äta sina flingor, och inte göra någon allt för plötslig rörelse, så att hon inte skulle bli rädd och springa omkring i skolan och skvallra om hur han nästan anföll henne. Hon gick långsamt vidare, tydligen bestämmd att inte dra till sig hans uppmärksamhet, vilket hon misslyckats med totalt. När hon var några meter bort från honom vände hon sig försiktigt om, som om hon ville göra sig säker på att han inte började sig göra redo för att anfalla henne eller nåt. Eftersom Harry fortfarande åt sina flingor, suckade hon lättat och gick lite snabbare ner längs bordet och träffade sina Rawenclaw vänninor. De skrattade upphetsat, och Harry kunde se att flickan med det lockiga håret var stolt över sin insats. Men nu ändrades plötsligt stämmningen i gruppen. Harry spetsade öronen.

"...Insats, men jag tror inte du kan--eller vågar--göra om den." sa en annan Rawenclaw flicka med blont hår som slutade vid midjan.

"Inte?" frågade den lockiga flickan utmanande. "Jag gör det gärna igen. För samma pris."

Den blonda flickan verkade tänka efter ett tag, men Harry var noga med att inte läsa vad hon tänkte. Efter ett tag verkade hon bestämmt sig. "Visst, men närmare den här gången."

"Okej." sa den lockiga flickan, och började gå ner längs bordet igen. Harry hade svårt att ignorera henne den här gången, fast lyckades ändå låtsas som om han bredde en smörgås under tiden det tog för henne. Harry kunde se att hon fått lite själv förtroende, eftersom hon gick lite snabbare den här gången. Men hon stannade ändå bakom honom, men gick vidare efter några sekunder. Harry tittade på Hermione och Ginny, som skakade uppgivet på huvudet. Han kände sig lättad att det fanns några som fortfarande verkade ha vettet i behåll. Han tittade envist på sin mat igen när flickan gick förbi honom ännu en gång. Och ännu en, men Harry lyckades kontrollera sig. Varje gång kom hon närmare och närmare honom, tills hon tillslut snuddade vid honom. Harry började darra av vrede. Hermione och Ginny uppfattade faran och försökte lugna honom genom att himmla med ögonen mot Rawenclaw flickorna, som för att säga att det inte var någonting att bry sig om. Men det hjälpte inte ett dugg. Hon närmade sig igen, men när hon gick bakom honom den här gången, sträckte han blixtsnabbt ut armen framför henne för att stoppa henne, och han hörde hur hon flämtade till. Hon stirrade skräckslaget på honom. Han reste sig upp och ställde sig framför henne, och han kände hur hans hjärta dunkade plågsamt hårt av vrede. Han hade svårt att hålla rösten stadig.

"Om du går förbi här en gång till..." sa han hotande. All hennes färg försvann ur hennes ansikte. "Biter jag... Eller nej vad säger jag? Så får du kvarsittning, menar jag!" Felsägningen hade varit avsiktlig, och flickan såg skräckslagen ut och backade undan från honom. "Förstått?" Hon nickade. "Bra." Han satte sig ner igen, och kände hur vreden fortsatte att koka inom honom, när flickan vände sig om och sprang. Men nu var den ivarje fall tillfredsställd, och Harry tänkte inte tänka på alla rykten som skulle spridas nu. Hermione och Ginny tittade förbluffat på honom, närmast rädda, och Harry återvände till sin mat, som han tvingade i sig innan han reste sig upp och började gå mot entre hallen. Ginny och Hermione följde efter honom under tystnad. När han kom ut i entre hallen stötte han på Yoshua.

"Hallå, Harry! Hur går det med jakten?" frågade han ironiskt. "Hörde att du anföll någon för några minuter sedan..."

Harry skrattade glädje löst. "Jo, jag gjorde väl det."

"Och du tror inte du kommer få problem?"

"Med vad?"

"Ja antagligen kommer väl ditt så kallade 'offer' att berätta för sina föräldrar, som berättar föe ministeriet, som..."

"Okej, jag fattar. Men jag är inte orolig. Finns det någon jag litar på kan ta hand om sånt så är det Dumbledore."

"Jag fattar inte vad det är som är så speciellt med Dumbledore." sa Yoshua eftertänksamt. "Alla talar så högt om honom, som om han vore någon hjälte..."

"Dumbledore är den tokigaste, underligaste, mest sympatiske, visaste, och kraftigaste trollkarl någonsin. Till och med Vol--förlåt--Du-Vet-Vem fruktar honom. Det var han som besegrade..."

"Okej, okej." sa Yoshua. "Jag fattar."

"Nej, det gör man inte förrän man talat med honom." sa Harry bestämmt.

"Harry, det är bäst jag och Ginny går nu." sa Hermione plötsligt. Harry vände sig mot henne.

"Varför så bråttom? Ni har hela dagen på er..."

"Du kanske har hela dagen på dig. Men inte vi."

"Vad ska ni göra då?" frågade Harry nyfiket. Han kände att vreden börjat rinna ur hans ådror. Hermione därimot såg plötsligt väldigt arg och irriterad ut, och Harry började fudera på om hans vrede liksom smitit över till henne.

"Vad då, är du min pappa eller nått eller?" utbrast hon, plötsligt rasande. "Måste jag berätta precis allt jag gör för dig? Är jag någon typ av tjänare som ska avlägga rapport? Tror du..."

"Okej, okej, Hermione! Jag bara undrade. Jösses!" sa Harry och viftade med handen åt henne. Men hon verkade bara se ännu argare ut, men sa ingenting, utan forsatte att stirra rasande på honom. Harry utbytte en blick med Yoshua, och till sin förvåning såg han att han såg smått road ut.

"Vad nu då?" kastade Harry ur sig.

"Inget." svarade Yoshua unvikande, och tittade upp i taket. Ibland blev det så att Harry, som vanligtvis var en ganska smart och kvicktänkt kille, blev lite förvirrad, och han fattade inte ens varför. Ibland när folk uppträdde sig såhär, tappade Hary helt enkelt tråden och fattade ingenting. Harry skakade bara på huvudet.

"Ja, gå ni och gör vad ni ska då." sa han. "Jag finns i Gryffindors sällskapsrum när ni blir klara med vad det nu kan vara. Om ni nu vill träffa mig." tillade han med ett tillgjort sårat tonfall, vilket fick Hermione att mjukna lite.

"Åh, Harry, det är inte det, det är bara... Jag kan inte berätta..." sa Hermione tvekande och tittade frågande på Ginny. Ginny skakade bestämmt på huvudet. "Nej, jag kan inte berätta..." sa Hermione slutgiltligt. Harry suckade.

"Som du vill." sa han lungt, och gick upp längs trapporna. Vad var det Hermione och Ginny sysslade med egentligen? Hemliga möten och viskningar, som om de vore mitt uppe i någon form av konspiration. Vad var det de inte kunde berätta för honom, pojken som besegrat mörkrets herre fyra gånger? Han kände vreden växa inom sig igen, men han slöt ögonen och räknade tyst till tio, sedan var alla känslor borta för honom. Han slog upp ögonen igen, för att upptäcka att Ginny och Hermione var borta och att Yoshua tittade roat på honom. Harry höjde ögonbrynen mot honom.

"Vad?" frågade Harry otåligt.

"Jag tror jag vet vad som håller på att hända." svarade han lungt. Harry väntade efter en fortsättning. Den kom inte, så han tog saken i egna händer.

"Och..?" frågade han uppfodrande.

"Och jag tror att din flickvän har 'sin tid' om du förstår vad jag menar."

Harry fattade inte ett dugg. Det fanns så mycket han aldrig skulle begripa om tjejer. Tydligen syntes hans förvirring, för Yoshua rynkade menande pannan mot honom. Harry fattade fortfarande ingenting. Efter några sekunders hårt tänkande kom han på det.

"Jasså..." sa han och nickade. "Då fattar jag."

"Vilket innebär att hon kommer vara lite otrevlig ett tag." sa Yoshua med ett menande tonfall. Harry insåg plötsligt att Yoshua började ta Rons plats som bästa vän. Harry funderade en stund på om det verkligen var rätt, och om han själv var lika illa som Ron. Nej, det är Rons egna fel. Om du visar honom att han inte spelar någon roll för dig, kanske han ändrar sig, sa den lilla rösten som Harry fortfarande var säker på var hans. Men han ville inte lyssna till den. Ron var hans bästa vän. Han kunde inte förstå varför, men trots allt Ron gjort, skulle han ändå kunna förlåta honom. Det var bara någonting som inte stämmde med Rons beteende. Han skulle aldrig kunna svika honom så som han tydligen gjort. Eller? sa rösten igen. Harry suckade och nickade mot trappan åt Yoshua för att visa att de skulle gå. Plötsligt slog han handen för pannan, men det var inte ärret som gjorde ont. Han fick den värsta huvudvärk han någonsin upplevt, och han kände hur han tappade balansen. Plötsligt fick han samma känsla som förra gången, som om han rasat en dam... Han såg bilder av Ron som försökte säga någonting så snabbt som möjligt i ett mörkt klassrum. Harry kunde inte se vad han sa, men visste att det varit viktigt. Sedan såg han hur Hermione stormde in i klassrummet och riktade sin trollstav mot honom. Han kände hur han blev svag i benen och han svajade oroande. Yoshua stödde upp honom så att han inte skulle rammla ner för trappan.

"Hur är det?" frågade han osäkert.

"J-Jag är o-okej..." flämtade Harry. Vad betydde bilderna han fick, och varför kom dom?

"Men..." började Yoshua.

"Det har varit en jobbig morgon helt enkelt. Vi går upp till Gryfindor tornet. Jag mår fint." sa han trött. Kanske det bara är så att jag är trött? tänkte han för sig själv. Han kunde knappt stå på benen, men på något sätt lyckades han kämpa sig upp till sällskaps rummet och upp till sin sovsal utan några mer frågor om hur han mådde. Han hade aldrig förr kännt sig så utmattad. Han slängde sig i sängen och slöt ögonen. Men han for genast upp igen av en svidande smärta i ryggen, och ett kraftigt hostanfall. Han kände sig svimfärdig. Han föll omkull på golvet med handen på strupen, för han kunde inte andas längre. Hela hans kropp genom borrades av smärta, och han önskade att allt bara kunde ta slut. Han kände hur halsen fylldes av något som Harry starkt misstänkte var blod, för ögonblick senare kände han blodsmak i munnen, och han kände hur blodet rann ut ur hans mungipor. Han hostade, och en kaskad av blod flög upp i luften och landade i hans ansikte. Han la sig på sidan, och blodet flödade ut ur hans mun och bildade en liten pöl på golvet. Han insåg plötsligt att hans enda chans att överleva var att ta sig ut ur rummet. Han började krypa mot dörren, men hans armar och bens övermänskliga styrka hade försvunnit, och han rammlade ihop på golvet på samma ställe där han fallit. Han undrade när någon skulle märka oljudet, och just då slogs dörren upp av Yoshua som stormade in med otrolig hastighet. Harry undrade om hans hjärna kanske tagit skada av vad det nu än var som fick honom att reagera såhär. Yoshua gick fram till Harry, som väntade sig att Yoshua skulle börja släpa honom ut ur rummet, men istället lyfte han lätt och ledigt upp Harry, som om han inte vägde mer än en sko kartong, och bar ut honom ur rummet och ner till sällskapsrummet.

"Kalla på läkare!" skrek han till den förvirrade folksamlingen i sällskaps rummet. Harry kunde inte se vilka som var där, för han hade börjat se suddigt. Han hostade upp ännu en kaskad av blod, och Yoshua vände honom på sidan och dunkade honom i ryggen, men det gjorde bara så att Harry fick ännu ondare, så han måttade ett slag mot Yoshuas hand, men han tog bara bestämmt bort hans hand varje gång han försökte få honom att sluta. Tillslut kräktes Harry av smärtan, och han kunde se att också det var blodigt. Men så insåg plötsligt Harry att Yoshua inte borde kunna hålla imot honom. Harry antog att det hade att göra med svagheten han kände. Hans smärta blev värre och värre, och svarta prickar dansade framför hans ögon. Vad är det som händer? tänkte han. Om jag nu ska dö, så vill jag åtminstone veta varför! Han såg hur någon klättrade in genom porträtthålet, och såg plötsligt hur någonting vitt störde hans synfält.

"Vad har hänt?" hörde han Dumbledore fråga eleverna.

"Jag vet inte, professorn, jag hitta honom såhär." förklarade Yoshua. "Uppe i vår sovsal." Vid de orden skyndade Dumbledore förbi Harry, och upp för spiraltrapporna, medans en andra person lutade sig ner brevid Harry. När hennes ansikte kom tillräckligt nära såg Harry att det var madam Pomfrey, Hogwarts skolsköterska. Hon granskade Harry en stund, innan hon hällde in en varm dryck i hans mun och tryckte med handen mot hans strupe och tvingade honom att svälja. Harry försökte svälja, men halvägs nere hostade han igen, vilket fick medecinen att flyga upp i ansiktet på Pomfrey, och Harry såg att trolldrycken var klarblå. Pomfrey struntade i att tvätta sitt ansikte, och hällde i honom trolldrycken igen. Den här gången lyckades Harry få ner hela drycken, och all smärta försvann omedelbart, och hans synfällt skärptes, och hela elevskaran runt omkring honom kom i fokus igen. Han hade slutat hosta, och han kände sig inte längre illamående. Han insåg plötsligt att han badade i svett, och hans klädnad var nersölad med blod, trolldryck, och dagens mat. Harry darrade.

"Precis som jag trodde," mummlade Pomfrey, och hjälpte honom på fötter. Han var tvungen att luta sig mot henne, för även om han var botad hade inte all styrka återvänt. Just som han hittat balansen kom Dumbledore nerstörtande igen. Harry hade aldrig sett Dumbledores ansikte så bistert förut.

"Om jag någonsin får reda på vem som lagt vitlök i den här pojkens säng, med avsikt att döda honom..." började han, och hans röst darrade av outsäglig vrede, "Kommer den skyldige på nära håll få erfara anledningen till att Voldemort fruktar mig mer än döden." Han stegade ut ur rummet, och alla stirrade lamslaget efter honom.