Kapitel 10

Draco

Draco gick långsamt ut ur klassrummet Han ville vara själv, men som det såg ut som på Pansy letade hon efter honom. Draco gömde sig snabbt bakom en staty och satte sig ner och lutade sig mot statyn. Det var skönt, att vara ensam.

Draco tänkte tillbaka på den första lektionen i försvar mot svartkonster. De hade övat på icke-verbala förhäxningar. Potter hade förstås fått straffkommendering, men det var ju inte precis en hemlighet att professor Snape och Potter hatade varandra.

Hermione hade varit den första på att lyckas med en icke-verbal förhäxning, men Snape hade låtsats att han inte hade sett det. Draco började nästan att protestera mot den orättvisa behandlingen, men sen kom han på vart han var och höll tyst. Han ångrade sig nu i efterhand, han skulle ha sagt något…

Hermione hade sett åt hans håll några gånger under lektionen. När hon sett på honom, hade hon sett orolig ut, som om han skulle i vilket ögonblick som helst skulle berätta om att han hade kysst henne för resten av klassen. Till slut hade han gett henne ett leende för att på något sett visa att han inte tänkte säga något. Efter att ha sett hans leende hade hon inte sett åt hans håll under resten av lektionen.

Han hade kysst henne, två gånger. Han hade kysst henne två gånger och hon hade kysst honom tillbaka. Hade hon kanske samma känslor för honom som han hade för henne? Draco hoppades innerligt på det. För annars förstod han inte varför hon skulle kyssa honom tillbaka…

"Där är du ju Draco!" sade en glädjestrålande Pansy. "Vad gör du på golvet?"

"Sitter!" snäste Draco åt henne och reste sig upp för att gå till nästa lektion.

Snäsandet hade tydligen inte avskräckt Pansy för hon kom snart upp vid hans sida och försökte smyga in armen under hans, men hon lyckades inte riktigt. Men det störde inte Pansy alls, utan hon började pladdra på om hur roligt det varit på lektionen och återberättade allt som om Draco inte varit där. Draco slutade lyssna efter bara första meningen och började istället att titta ut genom fönsterna och betraktade den spegelblanka sjön.

"… synd att smutsskallen Granger lyckades först med att utföra en icke-verbal förhäxning…" Ilskan började att sjuda inom Draco när han hörde dessa orden och ökade på stegen och han hade snart lämnat Pansy bakom sig.

Efter lunchen hade han dubbeltimme i trolldryckskonst, utan Pansy.

Han blev överlycklig inombords när han såg att Hermione kom ner, med Potter och Weasley i släptåg.

Deras ögon mötte varandra i en halv sekund, innan Hermione rodnande sänkte huvudet och lät det burriga, bruna håret dölja ansiktet.

När professor Snigelhorn släppte in dem i klassrummet, "råkade" Draco hamna bakom Hermione. Han drog in hennes doft i näsan. Hon luktade underbart, som rosor och nytvättat hår.

Inne i klassrummet möttes han av Hermiones doft igen, fast tillsammans med sin kvastkäpp och doften av skog. Han mådde plötsligt jättebra och kände sig nästan berusad av hans favoritdofter. Han fångade Hermiones blick igen och log ett litet diskret leende.

Hermione

Varför ler han mot mig hela tiden? tänkte Hermione undrande samtidigt som hon diskret tittade mot Malfoy.

Hans leenden gjorde så att hennes hjärta tog några extra skutt och fick henne att nästan le tillbaka. Men Hermione lyckades tygla sitt ansikte och lät det vara uttryckslöst.

Professor Snigelhorn ställde sig längst fram i klassrummet, efter att ha gett Ron och Harry ett par begagnade läroböcker, och började prata om de fyra trolldryckerna som han tillrett inför deras lektion. Hermione svarade på alla frågor om de två fösta trolldryckerna.

"Vad är detta för en trolldryck då?" sade Snigelhorn och pekade på kitteln som sände ut de förföriska dofterna. Hermiones hand sköt upp i luften. "Ja?"

" Det är Amortentia!" sade Hermione.

"Alldeles korrekt!" log professor Snigelhorn. " Det är ju nästan löjligt att fråga men vad har den för inverkan?"

"Det är världens starkaste kärleksdryck!"

"Alldeles riktigt! Du kände igen på det typiska pärlemorsskimret, antar jag?"

"Bland annat, ja. Men även på ångan som stiger upp i karaktäristiska ångor och den har även olika dofter beroendes på vad vi attraheras av. För mig luktar det som nyklippt gräs och färskt pergament och…" Hermione hade tänkt säga Draco Malfoy, hon rodnade och avslutade inte meningen.

"Får jag fråga vad fröken heter?" frågade Snigelhorn vänligt.

"Hermione Granger, sir."

"Granger! Är du möjligen släkt med Hector Dagworth Granger?"

" Nej, sir. Jag är mugglarfödd."

" Åh, är det du som enligt mr Potter är smartast i årskursen? Är det här din vän Harry?"
" Ja, sir" svarade Harry. En värme spred sig inom Hermione, Harry hade sagt att hon var bäst i årskursen.

" Sa du att jag var bäst i årskursen? Å, Harry!"

Ron började genast att säga samma sak, men Hermione hyssjade honom för att fortsätta lyssna på Snigelhorn

Hon sneglade lite åt Malfoys håll och upptäckte att han såg på henne. Hennes hjärta gjorde ett par volter i bröstet på henne och tittade mot Snigelhorn igen.