Hejsan, sa ju tre reviews men tog två istället. Kan säga att nästa gång kommer vi vänta tills vi fått tre reviews.

KiaRiddle: hehe tacktack :) dem där småfelen är nog mest mitt fel, men ska fixa det :)

Torbjörn: Tack så jättemycket :)

Eric

Efter att jag och Hailey skrivit upp oss på listan över dem som ville vara medlemmar eller hur man ska förklara det, gick vi tillbaka till vid behov rummet. Det var ett rum som vi använt ganska mycket nu för tiden. Rummet var ofta fantastiskt, och man sov bra där. Det här var första gången jag inte sovit på hela natten. Hailey låg framför mig, hon låg på sin mage och andades djupt, vilket betydde att hon fortfarande sov. Hela kvällen, natten och morgonen hade jag tänkt på min mamma och pappa. Jag tänkte på hur mycket jag saknade dem båda två, men mest av allt min mamma. För henne skulle jag aldrig träffa igen, det gjorde ont att tänka på, vetskapen av att jag aldrig skulle få träffa henne igen. Aldrig få höra henne skälla på mig eller gnälla över att jag inte städat mitt rum.

"Vad tänker du på?" frågade Hailey plötsligt, jag ryckte till.

Jag hade varit så långt in i mina egna tankar att jag inte märkt att hon vaknat.

"Min mamma" sa jag sannsenligt och suckade, jag fick veta att hon dött för bara några timmar sedan.

Och det kändes som om en del av mig saknades. Det gjorde ont att veta att jag aldrig mer skulle få träffa henne, jag skulle visserligen få se bilder av henne men aldrig få höra hennes röst igen.

"Det är okej att sakna henne" Hailey vände sig om och tittade nu på mig, hon visste alltid vad jag tänkte.

Jag sa inget utan rörde istället vid hennes hand och tittade på den istället för ansiktet.

"Saknar du dina föräldrar?" vi hade inte pratat mycket om hennes riktiga föräldrar, vi hade alltid vetat att hon varit adopterad men ingen av oss kunde nog gissa att hon hade en brorsa.

Ännu mindre en tvilling, som inte bara var speciell utan som var den som skulle rädda oss alla ifrån Voldemort. Jag vet att hon ibland var avundsjuk på Harry, men sa inget om det. Hon var inte avundsjuk pågrund av att han var "världens räddare" men för att han fått bo med deras föräldrar.

"Jag hatar dem för att dem lämnade mig" sa hon enkelt, vi hade alltid kunnat säga sanningen till varandra. "Men jag saknar dem och vill träffa dem ändå, om du förstår vad jag menar"

VI kunde inte ljuga för varandra, jag märkte på henne om hon ljög och hon märkte på mig om jag ljög.

"Jag förstår inte hur du menar" började jag, och tittade fortfarande på henne. "Men jag kan gissa"

Hon nickade enkelt och torkade diskret bort en tår ifrån hennes kind. Hailey kunde gråta framför mig, men hon försökte verkligen att inte göra det.

"Nu går vi" Hailey hoppade nästan ur sängen och satte på sig kläder, jag gjorde detsamma men det tog mycket längre tid för mig än det gjorde för henne.

Klockan var nio på morgonen och lektionerna hade satt igång. Inte för att vi hade bråttom, mamma hade redan lärt oss det mesta. Både jag och Hailey märkte att något var fel när vi med en gång blev skickade till Dumbledors kontor. För det första hade vi inte gjort något fel, eller iallafall inte Hailey. Men efter några minuter befann vi oss på Dumbledors kontor, där stod även en annan man vi aldrig träffat förr. Han såg utsliten ut, och hade två stora ärr i ansiktet.

"Mr Black, Miss Davis" sa rektorn enkelt och viftade enkelt med handen, vi satte oss på två stolar framför honom och tittade enkelt på de båda männen.

Dumbledor satt på sin stol och tittade på oss, det kändes som om han bara under några sekunder fick reda på allt som hänt oss i livet. Fick reda på allt vi någonsin gjort, någonsin sagt och tänkt vilket var en läskig tanke.

"Det här är Remus Lupin" sa Dumbledor plötsligt och mannen med ärren kom fram till oss.

Efter presentationen fick vi reda på att det fanns en organisation som slogs emot Voldemort och hans dödsätare. Fast det hette Fenixorden istället, dem berättade också att Harry och Weasly syskonen åkte till Grimmaldiplan nummer 12. Detta var som högkvarteret för Fenixorden, dem berättade inget om vilka som var medlemmar där men jag kunde gissa. När vi kom dit öppnade Remus dörren till köket. Där stod Snape, Harry och Sirius dem var uppenbarligen upptagna och märkte inte när vi kom in.

"Är Snape med i Fenixorden?" väste Hailey upprört till Remus som bara nickade, vi hade fått reda på att han var varulv.

Men det gjorde inget.

"Kallar du mig feg?" skrek pappa, han försökte knuffa undan Harry som stod emellan pappa och Snape.

Denna svarade något ja inte hörde men det gjorde min pappa väldigt arg. Jag såg att Harry inte skulle klara att hålla borta pappa mycket länge till. Hailey hade nog märkt att jag ville vara ensam med min pappa och två "fiender" för hon hade diskret lämnat rummet.

"Hej pappa" sa jag enkelt och gick emot dem, Sirius såg ut som om julafton och hans födelsedag var på samma dag.

Snape å andra sidan vände sig stelt om och log stelt, Harry gjorde ingen min alls. Jag förstod inte alls varför Snape hatade mig så mycket, men jag förstod varför Harry betedde sig om han gjorde.

"Eric" han gick fram till mig och lade armarna om mig, på ett ögonblick hade allting ändrats.

Snape gick långsamt fram till oss medans Harry nu inte var uppmärksamhetens mittpunkt längre tittade på. Pappa höll en arm om mina axlar medans Snape stirrade kallt på oss.

"Likheten är slående" väste Snape kallt, och innan någon av oss reagerat på det han faktiskt sagt var han borta, bara sådär.

Vilket var väldigt bra, för just då öppnades dörren av Arthur Weasly. Han hade enligt Dumbledor blivit attackerad, och var skälet till att Den gyllene trion och Weasly syskonen hade åkt hit.

"Kul att du är frisk igen Arthur" sa pappa stelt och klappade försiktgt Arthur på axeln, denna bet ihop läpparna och log ansträngt.

"Visst är det Sirius, lunchen är redo" sa han sedan, pappa följde mig till matsalen där vi skulle äta.

Inom bara några minuter var rummet fyllt. Jag satt med Sirius på högersidan, Hailey på vänster. Vid bordet fanns även Fred, George, Ginny, Ron, Harry, Hermione, Arthur och Remus. Det var dem enda jag träffat förut, där fanns även Tonks, Molly, Bill och Charlie.

"Det som förvånar mig är att varken Hailey och Eric frågat något om Fenixorden" sa pappa plötsligt, alla vände blickarna emot oss.

bara Weasly syskonen, Den gyllene trion, Sirius och Hailey visste om att jag var Sirius son.

"Vad gör ni?" frågade Hailey plötsligt, hon måste ha sett att jag inte hade en aning om vad man skulle fråga.

"Vi är motsatsen till dödsätare" började Arthur förklara men blev genast bortkastade, om man nu kunde säga så.

"Jag vet vad ni är och vad ni gör men hur gör ni det?" frågade hon, det blev tyst i rummet, detta var tydligen ett ömt ämne som ingen ville prata om.

"Jag tycker inte att dem är tillräckligt gamla för att veta det" sa Molly helt plötsligt, man såg tydligt att hon var tvillingarnas mor. "Dem är inte redo"

Dem hade samma röda hår, ansikte och till min förvåning till och med samma blick.

"Det tycker jag" sa pappa helt enkelt och tittade på oss båda med lugn blick.

Dem andra verkade inte märka att den lilla dispyten skulle utvecklas till ett gräl. Vilket tydde på att dem bråkade om sånna här saker ofta.

"Det tyckte du om Harry också och titta på honom" fräste hon och pekade upprört åt Harrys håll.

Denna tog inte illa upp utan grinnade brett emot Sirius, som besvarade det.

"Vad skulle Erics föräldrar säga om det?" frågade hon sedan och jag bet mig i läppen för att hindra mig själv ifrån att skratta.

Pappa gjorde uppenbarligen samma sak.

"Den han har kvar skulle nog tycka att hans son var både mogen och redo för att höra det" sa han enkelt, Molly var påväg att explodera.

"Och hur vet du det?" fräste hon och ställde sig upp, pappa härmade hennes rörelser och dem stod nu och stirrade argt på varandra.

"För jag är hans pappa"

Det enda som hördes sedan var flera dunsar då väldigt många i Fenixorden ramlade ner och svimmade. Bland annat hade Ginny svimmat, Tonks, Molly och till min förvåning Ron.

"Jag tycker att dem tog det bra" sa pappa och log retligt emot mig och jag nickade bara, lade sedan armen om Haileys nacke. "Jag måste prata med er båda två"

Hailey

Vi fick aldrig tid att gå åt sidan för att snacka med Sirius, innan Harry banade sig en väg genom de som svimmat och de som tog hand om de svimmade, Ginny var den första att kvickna till, fram till oss.

"På tal om familjer, jag måste prata med dig, Hailey", sa han och tog ett steg mot hallen. Han såg att Eric följde med. "Enskilt", tillade han.

"Det du kan säga till Hailey, kan du även säga till oss", svarade Eric och såg trotsigt på Harry.

Harry tittade menande på Sirius, som om han bad om hjälp.

"Nej, Eric. Det här borde dem få prata om ensamma." Sirius hade något skadat i rösten, som om han tänkte på något hemskt.

Motvilligt stannade Eric kvar medan jag följde efter Harry ut i hallen och upp på övervåningen till ett rum där vi kunde prata ostört. Dörren stod på vid gavel, ingen av oss brydde sig om att stänga den.

"Jo, du har ju pratat om att du vill veta något om våra föräldrar, och jag alltid lämnat ämnet."

Jag nickade sakta, det fanns något olycksbådande med det här.

"Det fanns en anledning till det." Han dröjde ut på det. Jag ville skrika åt honom att öppna den jävla munnen och säga det nån gång, det är min familj med! Han drog ett djupt andetag och såg mig i ögonen, det gjorde mig bara oroligare. "Jag bor inte hos min ...våra föräldrar."

Vaddå, jo det gjorde han ju visste!

Men sen kom jag att tänka på något, hade inte mina styvföräldrar alltid sagt att jag hade ett syskon till, och att min bror hade hamnat hos en släkting? Jag hade ju inte trott på det, dem slank ju ofta som alltid en liten lögn ur deras munnar, undrar vad mer dem har sagt som kan ha varit sant? Vad mer hade dem sagt om släktingen? Hade dem hetat Dusle? Nej, Dursey? Eller var det Dursley? Nu när jag tänker på det är jag ganska säker på att det var Dursley.

"Dursley?" frågade jag högt, ville ha det konstaterat.

"Hur visste du det?!" utropade han. "Vet du om vad som har hänt våra föräldrar?"

"Hänt? Har någonting hänt? Jag trodde dem bara inte ville ha oss!" Okej, nu var jag orolig.

"Det är klart dem ville ha er. Mer än något annat. Men ödet verkar ha en sjuk humor. När man är lycklig och allt verkar bra vill ödet jämna ut det och det är då det blir såhär." Svarade Sirius olyckligt från dörröppningen, och svepte armen i en båge över rummet.

Rummet? Det var ju städat och fint, ett vanligt sovrum, vad var det med det? Men sen kom jag på det. Han menade inte rummet, han menade oss. Mig och Harry. Min oförstående blick måste ha avslöjat mig, så suckade en gång men fortsatte.

"Lily och James var två av mina bästa vänner, och jag kommer alltid att komma ihåg dem som dem var. Omtänksamma, vänliga. Sträcker alltid ut en hand till en behövande. Eller inte alla behövande, Snorgärsen var ett stort undantag." Ett blekt leende syntes ett ögonblick i Sirius ansikte innan han såg äldre och mer härjad ut igen.

"Vad snackar alla om? Jag har ingen lust att lyssna på en massa gåtor! Vad menar du med att du alltid ska komma ihå...." Jag tystnade när jag uppfattade innebörden av de orden. Jag hade inga föräldrar. Döda.

Det kändes som om jag hela tiden hade väntat på det svaret. Jag hade känt mig rätt beredd på det mesta, men det här var lite för mycket. Vad jag än hade väntat mig hade nog varit allt förutom det här. Jag hade aldrig känt mina föräldrar, men kände ändå tårarna som började svämma över mina ögon, nu skulle jag inte få chansen att göra det heller.

"Hur länge?"

"Fjorton år", det var Harry nu som svarade. "Dödade av Voldemort." Han gav mig ett foto på det som antagligen var våra föräldrar. Mamma var rödhårig med samma gröna färg på ögonen som Harry. Pappa hade samma hår- och ögonfärg som mig, men jag hade samma ansiktsform som mamma.

Jag nickade och vände mig mot dörren. Var skulle jag bo? Jag tänker inte flytta tillbaka till Brooke och mina styvföräldrar, aldrig.

Som om dem kunde ha hört mina tankar, svarade Eric som också stod i korridoren:

"Sirius har lovat att vi sa få bo här hos honom, eller jag har ju inge val, mamma är död. Men du får gärna flytta hit." Eric tittade på mig och log svagt för att se hur ledsen jag var. Jag log tillbaka, inte glatt men inte heller helt ledset. Jag kunde inte riktigt känna mig helt ledsen, för som sagt jag hade aldrig känt mina föräldrar.

"När börjar nästa D.A.?" frågade jag Harry, jag tänkte göra vad som än krävdes för att kunna kämpa mot den där jädrans Voldemort.

Harry log mot mig, glad att jag inte tog nyheten om våra föräldrar alltför hårt. "Imorgon."

--

Veckorna flög fram så fort att jag nästan började undra vart alla dagar tagit vägen. D.A. mötena gick superbra, det visade sig att jag och Eric hade väldigt bra anlag för utövning av trolldom. Så bra att Hermione blev väldigt avundsjuk, inget mig eller Eric emot. Vi visade gärna upp att vi klarade av uppgifterna på bara första eller andra försöket.

Vi hade även kommit med egna trollformler som var användbara, ett exempel är bombarda maxima(AN: den som Umbridge använder i Fenixorden då hon kommer in till vid-behov-rummet), som kan förstöra barriärer och ha sönder stora stycken av väggar, väldigt användbar. För att prova på den, fick vi först träna på att bygga upp en egen skyddsbarriär i form av en vägg, och sen skulle våran partner ha sönder den med våran trollformel. Väggarna var inte gjorda för att stå emot så mycket tryck, men gav personen som uttalat den ett försprång i en strid och därför passade dem perfekt även när vi tränade.

Att ta sig hit i rummet utan att Umbridge eller hennes allierade elever fick syn på oss var inte så svårt när Eric visade mig alla hemliga gångar han hittat i slottet, vi hittade t om en gång utanför slottet som gick direkt in i Vid behov rummet. Den hade varit väldigt hjälpsam i flera fall. Vi hade smugit ut från slottet flera gånger för att gå till Hogsmeed och kolla i affärer eller ta en honungsöl på Svinhuvudet.

Vi hade sett att vi några av gångerna varit förföljda så då hade vi bara tagit tunneln från krogen som gick direkt till Vid behov rummet. Krogens värd, Aberforth var väldigt generös och lät oss använda den, han tyckte heller inte om Umbridges följeslagare. De tappade direkt bort oss och vi skrattade åt deras miner när vi inte kunde hittas någonstans. De trodde säkert att dem bara inbillat sig allting, jag skulle inte vilja vara i deras kläder när Umbridges fick reda på det. Fast det ödet hade dem själva valt, så jag ödslade ingen tid på medömkan.

Det var nu bara två dagar kvart till jul och jag hade fortfarande inte köpt någon present till Eric. Jag visste vad jag skulle köpa, men jag visste inte när jag skulle få tid, vi tillbringade så mycket tid tillsammans nu, speciellt efter att hans mamma dog. Vid behov rummet kändes nästan mer som våran sovsal numera än vad dem riktiga gjorde. Jag visste att Eric var extra mycket med mig för att försöka komma över att han aldrig skulle se sin mamma igen. Jag visste bättre än att utnyttja det, så jag gjorde inte det. Det var han som kom till mig ändå, och sa jag nej skulle han få skuldkänslor för det han gjort.

Jag låg och tänkte på allt det här när jag låg i sängen i Vid behov rummet och såg Eric sova. Han verkade så ömtålig och fridfull när han sov, och han var så vacker. Alla hans perfekta drag syntes tydligare och vackrare i månskenet som ett magiskt fönster släppte in. Han var helt förtrollande, jag fattar inte att jag inte sett det tidigare, allt verkade komma nu, när vi började vårt år här på Hogwarts, men det gjorde ingenting. Jag hade Eric nu, hur skulle jag klara mig utan honom, nu när jag vet hur fantastiskt det kan vara? Vi hade massor gemensamt, det värsta var att ingen av oss hade en hel familj. Men hade vi bara varandra skulle allt bli bra.

Såå, här var ännu ett kapitel :) som vanligt Eric av mig och Hailey av missy. Ingen nytt kapitel fören vi fått våra tre reviews elr hur missy? Hehe hon håller med ;P iallfall hoppas ni gillade kapitlet och om ni har några idéer så är dem mottagna kanske inte använder oss av dem får se ;P