(Först en liten författarkommentar tillägnad min kollega Ulrika Fjellborg - när man tar bort och byter ut kapitel blir gamla "reviews" kvar, så din kommentar kan te sig ganska malplacerad till mitt nya kapitel 11, men jag vet att den är till en sämre verision av det som nu är kapitel 10).

Kapitel 11. Löftet till Loiliri.

En gång hittade Gork Loiliri gråtande och med sönderrivna kläder. Han tog tag i hennes axel och frågade vad som hade hänt. Loiliri for genast upp och spottade och fräste och gav Gork en smäll. Gork tog tag i hennes handleder och dängde henne mot väggen och höll fast henne där.

"Lägg av att ställa till slagsmål för ingenting! Det är jag, Gork, och jag frågade bara vad som hade hänt!"

"Iiiiih!! Låt mig vara!", sade Loiliri.

"Är det de storskändande kräken Conak och Vart som har varit på dig eller har du bara blivit galen i alla fall?", frågade Gork.

"Inte vet väl jag ett stinkande mögelsvampsnår av vad de dyngråttorna heter!", sade Loiliri. "Stick iväg, jag har ingen lust att knulla med dig!"

Gork släppte Loiliri några sekunder men tyckte sig inte kunna bara gå iväg utan att försöka hjälpa henne. Han tänkte på hur han själv hade känt sig i samma situation och kom på en idé.

"Kom, vi går till hinkrummet!", sade han och började släpa iväg med henne. Loiliri förstod naturligtvis inte att Gork helt oskuldsfullt tänkte tvätta av henne i en hink utan trodde att han tänkte våldta henne i hinkrummet, så hon började slåss. Det blev ett slagsmål och Gork vann.

"Varför in i hjärnan på en tumskruv börjar du slåss hela tiden, din dyngdrypande mögelkärring!?", sade Gork som började bli ganska arg.

"Om jag är en mögelkärring så borde det väl inte vara så stjärnhimmelssvårt för dig att låta mig vara ifred?", sade Loiliri.

"Vad tror du om mig? Jag är ingen våldtäktsman! Jag har aldrig våldtagit någon och lovar att aldrig göra det heller! Jag tänkte bara….", började Gork.

"Jaha, men snälla låt mig vara ifred", sade Loiliri. "Du kan ändå inte hjälpa mig!"

Gork lomade iväg. En ganska kort tid senare fick han veta av en annan orcherkvinna att Loiliri hade tagit livet av sig. Då blev han mycket dyster till sinnes och tänkte igenom vad som hade hänt när han träffade henne för sista gången, och allt som Rimak tidigare hade sagt och gjort.

"Loiliri", viskade han. "Jag lovar att aldrig, aldrig någonsin våldta någon."