Kapitel 11 - Himlen
Tystnaden bröts endast av andetagen från förväntansfulla dödsätare. I en stor sal, byggd för att likna en amfiteater, hade de samlats på läktarna. På ett kallt stenbord uppe på scenen låg Nathaniel på rygg. Hans armar och ben var fastkedjade i bordet. Bredvid honom, vänd mot publiken, stod Voldemort. Med darrande händer lyfte han kniven han höll i och gjorde snabbt ett snitt över vänstra handleden.
"Öppna munnen," beordrade han samtidigt som han vände sig mot Nathaniel, som gjorde precis som han blivit tillsagd utan att tveka, Voldemort behövde inte tvinga honom. Smärtan i hans bröst var så fruktansvärd att han var beredd att göra vad som helst för att slippa den.
Voldemort pressade sin uppskurna handled över hans mun. "Drick."
Nathaniel svalde långsamt det blod som rann ner i hans mun, utan att reflektera över smaken. Efter en halv minut drog Voldemort bort sin arm och räckte den mot Peter Pettigrew, som snabbt helade den.
"Trolldrycken," krävde Voldemort.
Pettigrew ilade över scenen för att hämta en flaska fylld med en mörkgrön vätska. När han drog ur korken spreds en lukt så skarp att även de högst upp på läktaren kunde känna den. Det luktade snarlikt ammoniak, fast sötaktigt. Pettigrew räckte flaskan till Voldemort som genast förde den till sina läppar och drack halva. Han grinade illa. Sedan var det Nathaniels tur att dricka, vilket han gjorde.
"Några sista önskningar?" frågade Voldemort med ett falskt leende.
Skynda dig.
Voldemort skrattade som en vansinnig. Några av dödsätarna stämde in trots att de inte visste vad han skrattade åt. "Det här måste göras ordentligt, min son. Men jag ska försöka skynda mig."
Pettigrew hämtade ännu en trolldryck, denna var kolsvart.
Nathaniel.. Han ryckte till. Det var Hermiones döende röst.
"Sluta," mumlade han tyst. Han ville inte höra mer.
Varför dödade du mig?
Någon skrek. Flera händer tryckte ner honom och något tjockt, klumpigt rann ner i hans hals. Hans kropp brann, han ville hålla för öronen, han ville stänga ute det fruktansvärda skriket men händerna hindrade honom. Tillslut kom mörkret som han längtat efter och allting försvann.
…
"Hermione, är du säker på att du mår bra?" viskade Ron.
Hon nickade. "Du vet själv att man inte kan utföra Avada Kedavra utan att verkligen vilja det."
Blicken Ron gav henne var allt annat än övertygad. "Jag tycker fortfarande att det var en dålig plan."
"Den funkade ju, eller hur?" sa hon med ett höjt ögonbryn.
"Tyst nu," muttrade en av aurorerna. "Vi är nästan framme."
"Kunde vi inte bara ha använt kvastkäppar?" Ron lät inte glad. De hade tvingats gå över en mil.
"Det här är det enda sättet att ta oss förbi deras skyddsbesvärjelser," sa Dumbledore lugnt. "Hade vi använt kvastkäppar hade vi troligtvis missat flera av dem."
Ron suckade. "Jag förstår inte hur mugglare.."
"Tyst nu, Weasley!" utbrast auroren irriterat, varpå han själv blev hyssjad av flera andra.
"Där är det," sa Harry tyst och pekade mot vad som såg ut att vara ett litet tält. "Jag trodde Volde.."
Hermione slog snabbt handen för Harrys mun. "Säg det inte, du kommer avslöja oss."
"Om ni inte håller käften snart.." Auroren och Ron stirrade surt på varandra.
"Confundo," sa Dumbledore lugnt och pekade på en av dödsätarna utanför tältöppningen. "Gör er redo. Vi är snart framme."
De drog fram trollstavarna och smög försiktigt efter Dumbledore mot tältet. Skyddsbesvärjelserna togs bort, en efter en, och dödsätarna de mötte togs om hand så diskret som möjligt.
Hermione kände hur hon drogs mot tältet. Det var som om en varm flamma vilade i hennes hjärta, och ju närmre tältet de kom desto mer vaknade flamman till liv och fyllde henne med kraft. Hon visste att det var Nathaniels livskraft som ledde henne rätt.
Plötsligt hördes ett fruktansvärt skrik. Harry högg tag i hennes arm och hindrade henne från att störta in i tältet. Smärta. Det kändes som om hela hennes kropp brann.
"Jag måste.." Harry drog henne bakåt.
"Hermione, sluta, du kommer avslöja oss." Ron hjälpte till att dra henne bakåt.
Aurorerna följde efter Dumbledore in i tältet och i flera minuter rådde totalt kaos. Harry lämnade Hermione med Ron och sprang in i tältet för att hjälpa till. Efter en stund avtog blixtrandet och det öronbedövande ljudet från trollstavarna och reducerades till det ensamma skriket som de hört från början.
Hermione kämpade för att komma ur Rons grepp, men han stod, likt en björn, utan att släppa henne. Hon lämnade klösmärken på hans armar och sparkade honom på fötter och ben men han vägrade släppa.
"Släpp mig! Släpp mig, Ron!"
"Nej," sa han bestämt. "Jag tänker inte låta något hända dig."
Hermiones panikslagna hjärna sökte desperat efter logiska argument. Hon kom dock inte på något bättre än: "Om du inte släpper mig kommer jag att hata dig för evigt!"
Ron ryckte till men släppte inte greppet om henne. "Det spelar ingen roll. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag lät något hända dig. Dig som jag älskar mest av alla!" Skriket från tältet tystnade och smärtan hon kände försvann. Hon visste inte hur lång tid som gått, men det var fortfarande mörkt ute.
"Ron.." mumlade hon.
Han rörde sig inte. "Ja?"
"Du kan släppa mig nu."
"Gå inte in i tältet, vi vet inte vilka som vann," varnade han.
Hon nickade och han släppte henne långsamt, fortfarande med ett stadigt grepp om hennes arm. Ron älskar mig. Hur hade han menat egentligen?
"Varför kommer ingen ut?" frågade han förvirrat.
Hermione kände att Nathaniel fortfarande levde, men när det kom till Harry hade hon ingen aning. "Det kommer nog ut någon snart. Hoppas att Harry är oskadd," sa hon oroligt.
"Jag kan inte fatta att han gick in utan oss.. Fast det är ju sån han är."
Tillslut öppnades tältfliken och ett blont huvud stack ut. "Kommer ni eller?" sa den griniga auroren.
Hermione skyndade sig in efter honom. Rummet hon steg in i såg ut som en stor amfiteater. Längst ner, på scenen, såg hon Nathaniel liggande på ett stenbord. Han rörde sig inte.
"Hermione! Ron!" Hon såg Harry stå bredvid Nathaniel. Dumbledore och flera läkare från St. Mungos stod också där.
Hon gick ner till Harry, noggrann med att undvika att kliva på dödsätarna som låg utspridda lite här och var.
"Mår du bra?" frågade hon när hon nådde Harry.
Harry log. "Toppen. De flesta av dödsätarna flydde när de insåg att allt inte stod rätt till med Voldemort."
Hermione såg bort mot Voldemorts orörliga kropp. "Är han död?" frågade hon försiktigt.
"Nej, bara oförmögen att ta sig tillbaka till sin kropp." Det var Dumbledore som svarat. "Om han återvänder kommer han att prövas i rättegång, tillsvidare kommer han att låsas in i Azkaban."
"Ja, det gick ju fort," mumlade Ron. "..Och löjligt enkelt. Är ni säkra på att det här inte är en fälla?"
"Säg inte så, Ron. Var tacksam att en sak här i världen faktiskt gick som det skulle. Det är nog första gången," Harry log. Det var som om en vikt lyfts från hans axlar och han såg lyckligare ut än han gjort på länge.
"Hur mår Nathaniel?" frågade Hermione oroligt.
Harry ryckte på axlarna. "Bra, enligt Dumbledore. De försöker väcka honom just nu."
Hermione klappade Harry på axeln och gick bort till läkarna som omringade stenbordet. Trots att hon inte ville hålla med Ron så hade det han sagt låtit vettigt. Det hade gått alldeles för enkelt. Kanske var hon bara ovan att saker och ting gick planenligt. Nathaniel stönade som om han hade ont.
"Hur mår han?" frågade Hermione oroligt och tittade på den ansvarige läkaren.
När han skakade på huvudet sjönk Hermiones hjärta. "Han har fått en hel del trolldrycker som vi inte förstår effekten av, och några som vi bara hört talas om innan. Inte det lättaste att göra något åt."
Utan att bry sig om läkarna trängde hon sig fram till Nathaniel. Hon såg hur hans ögon rörde sig frenetiskt under ögonlocken. Svettpärlor glittrade på hans panna.
"Du ser ut att ha ont," mumlade hon och tog hans hand. "Alohomora." Hon pekade trollstaven mot hans bojor och såg nöjt hur de öppnades med ett klick. "Kom tillbaka nu, Nathaniel," sa hon mjukt.
…
Det var mörkt, men smärtan försvann inte. Voldemort och omvärlden var borta, men alla minnen fanns fortfarande kvar.
Var är jag?
Han kunde inte prata. Trots att hans tankar var röriga lyckades han dra sig till minnes att hans kropp troligtvis inte var med honom.
Just det, min kropp tillhör någon annan nu.
Nathaniel förstod inte varför han fortfarande existerade, om man nu kunde kalla det för att existera. Om han nu fortfarande kunde tänka borde det väl betyda att han var på väg någonstans? Det kändes dock inte som att han rörde på sig.
Nathaniel? Hör du mig?
Det var Hermiones röst igen, men den här gången lät hon inte anklagande, bara förvirrad. Trots att han var övertygad om att han inbillade sig valde han att svara.
H-Hermione?
En känsla av lättnad sköljde över honom som en våg. Det var dock inte hans egna känslor.
Nathaniel! Du måste vakna nu.
Vakna? Hermione, jag är död.. Och det är du också.
Plötsligt började världen att skaka och ljuset strömmade in.
"Nathaniel, vakna!"
Han stirrade upp på Hermiones ansikte. Hon hade tagit tag i han axlar och skakade honom våldsamt.
"Himlen.." mumlade han. Men varför hade han hamnat där?
"Vad sa han?" Den här gången var det Rons röst.
Nathaniel satte sig tvärt upp och såg sig omkring. Han var i ett vitt rum med två stora fönster vilka försåg rummet med ett bländande starkt ljus. Bredvid hans säng stod Harry och Ron. Hermione satt på sängkanten. Han stirrade chockat på Hermione utan att säga något.
"Nathaniel, hur mår du?" sa hon med ett milt leende.
Utan att svara sträckte han sig fram och nuddade hennes axel. Det faktum att hans hand inte gick rakt igenom henne, och att hon var varm, bidrog ytterligare till hans förvirring.
Ron sträckte sig fram och tog Hermiones hand. "Dumbledore sa att han troligen inte skulle vara.. Sig själv.. När han vaknade. Det är nog inte lönt att prata med honom."
Nathaniel kände sig plötsligt irriterad. "Jag är inget psykfall," snäste han. "Om du hade varit jag hade du också blivit chockad över att hamna i himlen."
Ron blinkade. "Himlen? Vi är på St. Mungos." Han log roat.
Irritationen steg. "Jag dödade er, alltså måste det här antingen vara himlen eller helvetet. Eftersom ni är här borde det vara himlen, och jag måste ha hamnat fel."
"Nathaniel, vi är inte döda." Hermione log.
"Jag dödade dig," sa han kort. Kanske var det helvetet i alla fall.
"Ingen kan använda avada kedavra utan att mena det."
"Jag såg dig dö."
"Nej, jag bara fejkade. Harry och Ron var egentligen inte där.."
"Du är död," avbröt Nathaniel.
Ron suckade högt. "Vi lever! Är det så svårt att förstå? Hermione, kom. Det är ingen idé."
Nathaniel såg Hermione resa sig för att gå. Hennes ögon var blanka och hon så ut som om hon skulle börja gråta.
"Tror du verkligen att jag skulle stå här och välkomna dig om du mördat Hermione och Ron?" muttrade Harry och tittade ner i golvet. Hans händer var knutna vid hans sidor.
"Hur kan ni möjligtvis ha överlevt?"
Hermione vände sig tvärt, med nytt hopp i ögonen. "Jag hittade formeln som håller dig vid liv och kastade den på dig. Det var bara jag i rummet, de andra du såg där var egentligen i ett annat rum."
"Hermione, jag kände att du dog!"
Plötsligt kände han hennes närvaro igen. "Såhär menar du?" Hon försvann.
Nathaniel trodde att hans hjärta skulle stanna. Framför sig såg han återigen hur livet i hennes ögon slocknade. Till hans förvåning stod Hermione fortfarande kvar framför honom när han öppnade ögonen. Han hade inte ens insett att han stängt dem.
"Det är inte.."
"Det är möjligt. Du dödade inte någon av oss."
Nathaniel hade inget svar på detta. Han hade ingen aning om hur han skulle reagera. Han gick igenom det han sett på ministeriet igen, trots att det var smärtsamt. "Flyttnyckeln," muttrade han tillslut.
"Snögloben? Den var mest för att övertyga Voldemort," det var Harry som pratat.
"Var är Voldemort? Jag känner honom inte längre."
"Hans kropp är i Azkaban, hans sinne.." mumlade Harry. "Är någon annanstans."
"Men inte i mig?"
Hermione log. "Nej, han kan inte skada dig längre."
I flera minuter satt Nathaniel och stirrade ner på sina händer. Det kunde inte vara sant. Aldrig hade han varit fri förut, och nu plötsligt så kunde han göra precis vad han ville. Han skulle aldrig behöva skada någon igen.
"Betyder det att jag är.." hans röst höll inte. Han grät. Utan att säga något satte sig Hermione på sängkanten och la armarna om honom.
"Um.." Ron skruvade på sig. "Tyckte jag hörde mamma ropa," mumlade han innan han skyndade sig ut i korridoren. Innan dörren stängts haspade Harry också ur sig en ursäkt och följde efter Ron.
Hermione var inte helt ovan att trösta gråtande personer, men det fanns det väl ingen tjej som var. Nathaniel var dock annorlunda än de andra. Om hon inte sett tårarna skulle hon inte ha trott att han grät. Inte så mycket som en snyftning gav han ifrån sig, och han skakade inte.
"Hur mår du?" frågade hon igen.
Efter en stund kom svaret. "Bättre." Hans röst lät ansträngd, som om han var tvungen att tvinga fram orden.
"Eleverna på Blackfield har blivit flyttade till Hogwarts," sa hon, mest för att få honom att tänka på något annat.
Nathaniel stelnade till. "Du måste skoja. Slytherins sovsalar kommer bli överfulla." Han försökte låta lättsam.
"Det finns säkert dem som hamnar i Gryffindor, som du."
"Jag skulle inte räkna med det," mumlade han och drog sig undan från Hermione. Han hade slutat gråta. "Eleverna därifrån skadar andra för att de vill, inte för att de blir kontrollerade."
Hermione nickade förstående. "Jag borde kanske hämta en läkare som kan skriva ut dig, du verkar ju må relativt bra," sa hon med ett leende.
Nathaniel tittade ner på sina händer igen. "Antar att jag får stanna på Hogwarts resten av sommarlovet."
Hermione skakade på huvudet. "Du ska bo hos mig."
Han tittade förvånat upp. "Men.."
"Det är redan bestämt. Mina föräldrar var lite svåra att övertyga, men när de hörde att Harry och Ron också skulle med, gick de med på det."
"Så vi ska bo alla fyra hemma hos dig?"
"I en månad. Efter det ska vi vara hos Ron. Du kommer att älska hans familj. Fred, George och Ginny har du redan träffat, men han har tre bröder till.."
Medan Hermione glatt tjattrade vidare kände Nathaniel hur han för första gången verkligen kunde njuta av något, och veta att det var han som njöt av det. Ingen annan.
(Sista kapitlet! Inte mycket till slutstrid, jag vet.. Men det blir bättre i del två, som kommer snart! Där blir det mer action, mer kärlek och mycket, mycket mer mörker och smärta ;) Tack till alla som har läst, hoppas ni gillade den och ser fram emot del två! Btw så kommer del två att heta: Viljan att kämpa.)