Kapitel 11: Mark & Melinda.
"Jag är ledsen om jag skrämde dig," svarade Melinda skamset innan han hade hunnit se vem det var.
Han vände sig om igen och stirrade ut mot sjön igen.
"Den är verkligen vacker," sa Melinda och satte sig bredvid honom.
"Precis som du," svarade Tom och kysste henne.
De satt på samma ställe och myste i ett par timmar innan det började mörkna.
"Kom, vi måste gå," sa Tom och reste på sig.
"Varför?"
"Det blir snart mörkt och jag har läxor som jag måste göra."
"Låt någon annan göra dem."
"Det är läsning, jag kan inte be någon lära sig ett par sidor och sedan bara kopiera det."
"Varför inte. Det låter som en bra idé," sa Melinda och tog hans hand.
"Det skulle både vara fusk och förnedrande. Du vet att jag inte fuskar, Mel."
Melinda suckade uppgivet, men sa inget mer. Tom såg på henne att hon var lycklig.
Känslan han hade haft några timmar tidigare hade försvunnit och han var inte längre säker på att han älskade henne.
De gick sakta han i hand mot slottet, men blev stoppade av ett slytheringäng. Förmodligen sjundeårselever, annars hade de inte vågat göra något mot honom.
"Skolans nya turturduvor," sa en av pojkarna.
Förmodligen ledaren för gruppen.
"Ärligt talat så hade jag väntat mig mer av dig Tom, och en smutsskalle också."
"Jag är ingen smutsskalle," utbrast Melinda.
"Melinda har rätt. Om inte jag minns rätt så är båda hennes föräldrar renblodiga," sa Tom med orden riktade mot ledaren som han trodde hette Mark.
"Och vad är du? Halvblod," utbrast Mark och hela gänget brast i skratt. "Dessutom påstår du dig vara slytherins arvtagare också. Även om vi inte har sett några bevis för att du är det."
"Kom då, så ska ni få bevis," sa han och gick förbi dem med en sån bestämdhet att de inte kunde göra annat än att släppa förbi honom.
Han ledde dem till andra våningen. De verkade ha lite svårt att hinna med i hans takt, men de han ikapp honom på flicktoaletten.
"Vad gör vi här?" Frågade Mark, nu en smula nervös.
"Du ska få se," svarade han och började väsa och öppningen till hemligheternas kammare öppnades.
Gänget stirrade på honom som om han inte var riktigt klok.
"Vem vågar hoppa," frågade han och utan tvekan hoppade Melinda rakt ner i hålet.
"Vågar smutsskallen så vågar jag också," fnyste Mark och hoppade han också.
"Ingen mer?"
De andra skakade på huvudet och sprang därifrån så fort de bara kunde.
"Berätta inte för någon," skrek han efter dem och de mumlade något till svar.
Tom förmodade att det var ett ja. Sen hoppade han också.
"Det var väl inte så farligt," sa han när han stod bredvid Melinda och Mark.
"Vart är vi?" frågade Mark, nu med ostadig röst.
"I hemligheternas kammare såklart," svarade Tom som om det vore den självklaraste saken i världen. "Kom så ska jag visa dig."
"Tom, tänk om ditt husdjur kommer igen," frågade Melinda oroligt.
"Ta det lugnt. Hon kommer bara om jag kallar på henne," svarade han och fortsatte att gå tills de kom till samma sal där Rose hade dött.
Fast det hade ju inte Melinda någon aning om eftersom han hade varit tvungen att modifiera hennes minne efter det.
Det var tur att han hade sett till att städa upp här innan han tog med sig Melinda hit.
"Vad tror du att det här bevisar? Knappast att du är Slytherins arvtagare," hånflinade Mark.
"Nej, du har rätt, det gör det inte," sa han och började västa något på ormspråk. "Nu ska du få träffa mitt husdjur."
"Vad är ditt husdjur?" Frågade Mark nyfiket.
"En basilisk," svarade Melinda och tog Toms hand.
"Är du rädd?" Frågade han och tog hennes hand.
"Lite," erkände hon. "Men inte lika mycket som förra gången."
Han log mot henne och kysste henne igen.
Mark såg äcklat på vad de gjorde.
"Nu är det bara och vänta," kungjorde han och trollade fram tre fåtöljer som de slog sig ner i.
"Mark, när basilisken kommer måste jag be dig att blunda," började Tom.
"Varför?" Ville han veta.
"Annars kommer du att dö," svarade Tom och ryckte på axlarna som om det egentligen inte spelade någon roll för honom.
I utkanten av rummet hördes ett hasande ljud och hans basilisk kom närmare.
"Mark, Melinda, blunda," sa han och de slöt ögonen.
"Kom, min vän," väste han och strök den stora basilisken utmed fjällen.
"Vad vill ni, mästare," väste ormen tillbaka.
"Jag vill att när mina vänner öppnar ögonen så ska du inte döda dem. Titta istället på en fläck i taket,
förstår du?" Fortsatte han att väsa och nickade mot Melinda och Mark.
"Som ni önskar, mästare. Jag gillar det inte, men jag ska göra som ni säger."
Han talade lugnt med ormen en stund till innan han bad Melinda och Mark öppna ögonen.
Mark tappade nästan hakan av förvåning.
"Du skojar?" Frågade han chockat.
"Borde jag det?" Svarade Tom och satte sig ner. "Några fler tvivel?"
Mark skakade på huvudet och stirrade fortfarande chockat på ormen som om han bara trodde att det var en dröm.
Tom såg att han nöp sig i armen för att vara säker och han blev mer förtvivlad över att han inte vakade.
"Du kan gå nu, min vän," väste han och ormen slingrade sig sakta därifrån
Tom log och kollade på Melinda som stod med ett outgrundligt ansiktsuttryck.
Han gick fram till henne.
"Vad är det, älskling," frågade han och kramade om henne.
"Inget. Kan vi gå nu?" Svarade hon och Tom nickade och tog dem genom kammaren igen.
Den här gången kom de ut på samma ställe som de hade kommit in och de gick tillsammans med Mark ner till uppehållsrummet.
Tom kollade på klockan och hajade till. Tiden gick väldigt fort där nere. Det var redan halv elva och de hade lektioner imorgon.
Han sa god natt till Melinda och gick till sin sovsal där han stötte på Abraxas och Cygnus.
Han berättade för dem vad han hade gjort och kunde till slut inte hålla sig för skratt.
En stund senare låg alla tre i en hög på golvet och skrattade. Tydligen hade Abraxas och Cygnus också tyckt att det var väldigt komiskt.
Men det hade varit ganska roligt att se Marks ansiktsuttryck. Någon sånt fick man nog aldrig se igen.
När de hade hämtat sig tillräckligt mycket för att ställa sig upp bytte de snabbt om till sina pyjamasar och kröp ner i sängen där skrattattacken fortsatte.
Någonstans mitt i den måste han ha somnat för han kom aldrig ihåg att han hade slutat skratta.
Han vaknade med ett ryck av att någon skrek. Det lät som Melinda, men han var inte säker.
Han slängde va sig täcket och rusade till uppehållsrummet där han hittade Melinda. Någon var fel med henne, det visste han omedelbart.
Han sprang fram till henne, lyfte upp henne och bar henne till sjukhusflygeln där han la henne i en säng och hämtade madam Hopkins.
"Gift," konstaterade hon och körde ut honom.
Tom försökte protestera, men det var lönlöst. Han gick oroligt ner till uppehållsrummet och satte sig för att läsa en bok, men efter en stund var han tvungen att lägga ifrån sig den eftersom han var för orolig för Melinda.
Någonstans mitt i all oro måste han ha somnat för han vakande av att någon knackade honom på axeln.
"Tom, vi börjar nu," sa Abraxas och lämnade honom ifred.
Tom nickade, tog sina böcker och följde efter de andra.
Lektionen var tråkig och eftersom han var orolig för Melinda var inte detta en av hans bästa lektioner som det vanligtvis brukade vara.
Så fort lektionen var slut sprang han upp till sjukhusflygeln igen, men till sitt stora förtret fick han fortfarande inte träffa Melinda.
Imorgon, hade madam Hopkins sagt och Tom hade gått tillbaka till uppehållsrummet med tunga steg.
Han bytte böcker och gick till nästa lektion, fortfarande lika orolig för Melinda.
På kvällen gick han och la sig tidigt. Nagini låg som vanligt vid hans fötter och han undrade för en sekund om Nagini hade förgiftat henne.
"Nagini," väste han och ormen rörde lite på huvudet.
"Ja, mästare," svarade hon.
"Har du förgiftat någon mer än mig?"
"Nej, mästare," blev svaret och Tom log.
Nästa morgon vaknade han tidigt och det första han gjorde, efter att han hade klätt på sig, var att gå upp till Melinda.
Han knackade på dörren och gick in. Med det fanns ingen i rummet.
Han gick och knackade på madam Hopkins dörr som öppnades efter en stund.
"Vart är Melinda, hon ligger inte i någon säng?"
"Jo, det är så här, mr Riddle..." började hon.
"Vad?" avbröt han.
"Om du inte avbryter mig hela tiden så kanske jag kan berätta det för dig," snäste hon och fnyste.
"Förlåt," sa Tom skamset och väntade spänt på vad madam Hopkins skulle säga.