"Jag sitter här och ser på när barnen leker och då tänkte jag att ni ändå kunde få höra fortsättningen."

Jag vaknade och såg att Harry redan var vaken och satt framför brasan. jag klev lätt över de andra två som sova och gick fram till Harry. Jag la en hand på hans axel, jag han inte reagera innan han tog tag i min arm och slängde mig på golvet sedan såg han vem det var.
"O förlåt Cara, det var inte meningen." sa han och satte sig bredvid mig, jag satt lite förvånat på golvet och log sedan.
"Det gör inget Harry. Jag var bara inte beredd." skrattade jag och ställde mig upp och satte mig i fåtöljen mitt i mot Harry.
"Black?" frågade jag och såg på Harry, jag behövde inte läsa hans tankar för att förstå vad han tänkte på. Harry nickade och jag såg ett hat i hans ögon jag aldrig sätt förut, jag gick fram till honom.
"Jag förstår dig Harry. Jag förstår att du måste vara arg, men försök att inte göra något dumt." sa jag vänligt och han såg på mig. Jag drog upp honom på fötter.
"Kom så går vi en bit."
"Vi har bara pyjamas på oss." svarade Harry men jag bara log
"Det är jullov." svarade jag honom och drog ut honom ur tornet och han såg på mig.
"Du är bra konstig." sa han och kunde inte låta bli att skratta lite och jag kände mig lite gladare.
"Ja men jag får dig att skratta i alla fall." sa jag och Harry nickade.
"Men Cara varför tror du inte Black gjorde det. Jag menar han dödade mina föräldrar." Frågade Harry och jag såg på honom.
"Jag sa inte att han inte gjorde det, jag tror bara inte han gjorde det för Voldemort och jag vet inte varför. Det är bara det att alla som jag har frågat vet inte hela sanningen. Det är väldigt många hål i berättelsen." Svarade jag honom och han såg på mig och han vet inte vad han skulle säga. Jag hörde steg bakom oss och såg våra vänner.
"God morgon sömntutor." skrattade jag och de såg på oss
"Varför har ni pyjamas på er?" frågade Ron och jag såg på honom och skrattade.
"Varför inte."
"Du ser… förfärligt ut." sa Mioni och såg på Harry, och jag förstod vad han menade, han var blekare och såg tröttare ut än vanligt. Jag hade inte tänkt så mycket på det, han såg nästan ut som Sirius.
"Jag mår fint." sa Harry när vi åter var tillbaka till uppehållsrummet och vi slog oss ner framför brasan. jag såg ut genom fönstret, och såg att det snöade, Krumben låg framför brasan och spann. Brasan sprakade och på något sätt kändes det tryggt att bara sitta här.
"Harry, lyssna på oss." Sa Hermione efter att ha utbytt blickar med oss. "Vi förstår om du är uppskakad efter igår men gör inget dumt."
"Som vad då?" frågade Harry.
"Som att försöka jaga Black på egen hand." sa Ron och jag hörde att de övat in det här samtalet, men Harry svarade dem inte.
"Du tänker väll inte jaga Black på egen hand?" frågade Hermione oroligt
"Black är inte värd att dö för!" sade Ron skarpt och Harry såg på dem och jag förstod honom. Verken Mioni eller Ron har råkat ut för att någon som man kan lita på har förrått dem.
"Vet ni vad jag ser och hör varenda gång jag kommer nära en dementor?" vi skakade på huvudet. "Jag kan höra min mamma skrika och vädja till Voldemort. Och om ni hade hört er mamma skrika på det viset, precis innan hon dödades, skulle ni inte glömma det i första taget. Och om ni fick reda på att deras bästa vän förrådde dem och skickade Voldemort efter dem…"
"Det finns inget du kan göra" sa Hermione och såg olyckligt på Harry och jag kände mig skyldig på något sätt. Det var inte mitt fel, men det var min egen far som sätt till att Harry hamnat i den här situationen. Jag ställde mig upp och gick fram till fönstret jag hörde hur de diskuterade Black och att Draco hade vetat hela tiden. Jag såg på snön som föll utanför och la huvudet mot det kalla glaset och kände snart en hand på min axel och vände mig om och såg in i Harrys gröna ögon.
"Vi ska gå ner till Hagrid. Ska du med?" frågade han och jag nickade och svängde med trollstaven och snart hade jag på mig en svart klänning och en svart tjock mantel. Mina vänner kom ner från sina sovsalar och vi började gå igenom det öde slottet och ut genom porten. Det gick långsamt genom den djupa snön. Den förbjudna skogen såg förtrollad ut, alla träden såg silvriga ut och Hagrids stuga såg ut som en kaka med glasyr ovanpå. Ron knackade men vi fick inget svar.
"Han kan väll inte gått ut?" sa Hermione och darrade till under sin mantel
"Jag hör något konstigt ljud där inne." sa Ron och vi la örat mot dörren och vi hörde ett jämmer
"Kan det vara Fang?" frågade Ron och jag skakade på huvudet
"Vi kanske bör hämta någon?" sa Hermione
"Hagrid!" skrek Harry och bankade på dörren. "Är du där inne?"
vi hörde hur någon reste sig och snart öppnades dörren och vi såg på Hagrid som hade röda ögon och rinnande tårar. Vi såg på honom.
"Ni har fått reda på det." sa han och kastade sig om halsen på Harry. Det såg faktiskt ganska komiskt ut, tills Harry höll på att ramla ihop under Hagrids tyngd, vi drog bort honom och satte honom ner på en stol. Vi såg på Hagrid som satt och grät. De andra slog sig ner vid bordet och jag såg på Fang som låg framför brasan och inte riktigt visste vad han skulle göra. Jag satte mig hos honom och han la huvudet i mitt knä.
"Hagrid vad har hänt?" frågade Hermione och såg förskräckt på honom och Harry började läsa ett brev som Hagrid hade fått. När Harry började förstod jag att det var dåliga nyheter. Jag visste att det rörde Vingfåle och jag visste att det skulle bli en rättegång. Stackars Hagrid och stackars Vingfåle. Harry slutade läsa och Ron sa
"Men Hagrid, men du sa ju att Vingfåle inte är någon elak hipogriff. Han slipper säkert…"
"Ni känner inte de där fågelskrämmorna i kommittén. De vill utrota alla intressanta djur." sa Hagrid och torkade ögonen med armen. Hagrids snyftande avbröts av ett ljud från ett av hörnen och vi såg Vingfåle ligga där. Jag var förvånad över att vi inte hade märkt honom tidigare och vi såg på Hagrid.
"Jag kunde ju inte lämna honom bunden ute i snön, alldeles ensam på julen." sa Hagrid och vi såg på hipogriffen, han var sötare en de flesta av Hagrids husdjur.
"Du måste ha ett väldigt starkt försvar. Jag är säker på att du kan bevisa att Vingfåle är ofarlig." sa Hermione
"Det spelar ingen roll vad jag säger." snyftade Hagrid. "De där djävularna går allt i Malfoys ledband. De är rädda för honom och de gör som han vill. Och om jag förlorar kommer Vingfåle bli…" han började gråta igen.
"Men Dumbledore?" frågade Harry.
"Han har redan gjort nog för mig. Och han har fullt upp med dementorerna och Black som smyger omkring…" sa Hagrid och vi såg på Harry men han sa inget om Sirius. Han ville nog inte göra Hagrid ledsnare.
"Du får inte ge upp Hagrid. Hermione har rätt, du behöver ett bra försvar. Du kan kalla in oss som vittnen." Sa Harry och log
"Ja och jag är säker på att jag läst om ett fall där de friade en hipogriff, jag kan läsa in mig på det." sa Mioni och log men Hagrid snyftade ännu högre och mina två vänner bad om hjälp från Ron.
"Jag kan göra en kopp te? Svarade han och vi stirrade på honom.
"Mamma gör alltid te till oss när vi är ledsna." muttrade han och började koka te
"Ja och sedan har du ju Cara." sa Harry och jag såg på honom med stora ögon.
"Ja du som känner Malfoys kan väl bara be dem lägga ner fallet." sa Ron och såg på mig.
"Jag tror inte ens jag som känner Malfoys kan få Lucius att lägga ner fallet. Jag tror inte ens mörkrets herre hade kunnat få honom att göra det." sa jag och de log lite, till och med Hagrid drog på mungiporna och jag kände mig lättad att han var gladare. Vi satt hela dagen hos Hagrid och pratade om allt mellan himmel och gjorde och när vi gick var både Harry och Hagrid gladare. Vi gick upp till uppehållsrummet som nästan var tomt, Hermione började slå i böcker om hipogriff rättegångar och hon hittade en där de fällt en.
"Titta vad de gjorde" sa hon förfärat och ajg kände hur det vände sig i magen på mig. Hur kunde de göra något sådant. Klockan närmade sig elva och jag kände att jag höll på att somna sittandes.
"Jag går och lägger mig. Vi syns i morgon." sa jag glatt och gick mot mitt rum. Jag kom in och trollade fram lite jul saker, en gran några strumpor, en adventsljusstake och lite annat innan jag kröp ner i sängen.

Jag vakade morgonen där på och log. Det var julafton och snön vräkte ner. Det knackade på dörren och Hermione stod utanför i pyjamas och jag hann knappt öppna innan hon hade dragit ner mig till granen i uppehållsrummet där killarna redan satt.
"Får vi öppna dem nu?" frågade Ron och Hermione nickade och killarna nästan flög över sina paket. Ron mumlade över sin tröja och jag blev förvånad när jag också hade fått en. Jag såg på den röda tröjan med en svart häst på. Den var faktiskt riktigt snygg och jag drog på mig den och blev genast lite varmare. Jag öppnade Hermiones paket och såg en grön kjol och jag log mot henne och hon log tillbaka när hon öppnade sitt paket och fann en lila klänning. Jag öppnade sedan killarnas paket och såg ett teleskop.
"Ja du gillar ju stjärnorna." skrattade de och jag nickade, de log glatt åt sina paket när de öppnade dem. Jag hade gett Ron en miniatyr quidditchplan och han skrattade när han såg på den, Harry såg på sitt paket och log. Han höll i ett par egna schackpjäser och spelarna var kända trollkarlar han log åt mig. Jag öppnade Severus paket och såg ett par riktigt snygga svarta klackskor. Jag log, jag älskar Sevs presenter. Hermione såg på mig
"Han vet i alla fall vad han ska köpa." skrattade hon och jag nickade.
"Jag tror knappt mina ögon." sa Ron och vi såg på dem, Harry höll en åskvigg. Vi såg på den och Harry släppte den och den svävade och stannade i den perfekta höjden för Harry att sitta upp.
"Vem gav dig den?" frågade Ron, han var i chocktillstånd.
"Titta efter om det finns något kort" sa Harry och Ron började kolla efter ett kort men hittade inget.
"Jag hittade inget. Jösses vem kan ha tänkas lägga ut så mycket pengar på dig?"
"Jag är säker på att det inte är Dursleys i alla fall." Sa Harry som nästan var lamslagen av häpnad.
"Jag slår vad om att det är från Dumbledore. Han skickade ju osynlighetsmanteln anonymt…"
"Ja men den tillhörde ju Harrys pappa." sa Hermione och Harry nickade
"Precis han gav den bara vidare till mig. Han skulle inte lägga ut hundratals galleoner på mig, han kan ju inte gå runt och skänka såna här saker till eleverna…"
"Det är därför han skickade den utan att tala om vem det var från honom. Så att idioter som Malfoy inte skulle kunna säga att det var favorisering. Tänk dig Malfoy. Han kommer bli så avundsjuk." sa Ron överlyckligt och jag såg på honom och skakade på huvudet
"Jag kan inte tro det." mumlade Harry medans Ron låg och skrattade medans han tänkte på Malfoy. "Vem?"
"O jag vet. Lupin." sa Ron när han hämtat sig lite.
"Va? Lupin" skrattade jag. "Om han hade så mycket pengar kunde han ju köpt sig en ny klädnad." skrattade jag och de andra stämde in
"Jo det förstås. Men Lupin gillar ju Harry och han var ju bortrest när Harry kvast blev förstörd så han kanske åkte till Diagongränden." föreslog Ron
"Men han var sjuk när Harry spelade matchen." sa Hermione
"Han var inte i sjukhusflygeln i alla fall. Jag var ju där och hade straffkommendering som ni minns?" sa Ron
"Jag kan inte föreställa mig att Lupin har råd med något sådant." sa Hermione samtidigt som Krumben kom ner från trappan, han hade glitter runt halsen och såg inte alls för glad ut över det.
"Håll honom borta!" sa Ron och tog tag i Scabbers och försökte gömma honom.
"Men tycker ni inte det är lite konstigt. Jag menar ju det är ju en väldigt bra kvast, inte sant?" sa Hermione och Ron suckade
"Det är den bästa kvasten som finns, Hermione."
"Då måste den väll vara väldigt dyr?" frågade Hermione
"Den kostar säkert mer än alla Slytherins kvastar tillsammans." sa Ron nöjt
"Är det inte konstigt att inte lämna ett kort då? Jag menar om man köper en sån dyr present vill man inte då berätta vem det är ifrån?" protesterade Hermione
"Vem bryr sig?" snästa Ron. "Harry kan jag få testa den efter dig?"
"Jag tycker inte någon av ska testa den där kvasten riktigt än." sa Hermione och vi såg på henne
"Vad tycker du Harry ska göra då? Sopa golvet kanske?" sa Ron, men Mioni han aldrig svara innan Krumben tog ett skutt mot Rons bröst där Scabbers var. Scabbers försökte fly över Rons axel och hans ägare fick tag på honom i sista stunden och han riktade en spark mot Krumben som ilsket flydde upp till sovsalarna med Hermione efter sig. Ron såg argt på henne och sedan på Scabbers som såg ut att vara väldigt sliten. Jag tror inte han har så länge kvar och leva och hur mycket än Ron klagade över sin råtta tror jag han hade blivit ledsen i fall han dog. Och Ron o Harry började genast diskutera kvasten och jag såg på den. När klockan slog tolv gick vi ner till stora salen för lunch. Ron och Hermione hade fortfarande inte pratat med varandra. Vi gick in i matsalen och såg att de fyra borden var borta och i stället stod det ett bord i mitten. Severus, McGonagall, Dumbledore, Sprout, Flitwick och Filch satt vid bordet tillsammans med två nervösa förstaårselever. Vi slog oss ner och lärarna log glatt mot oss.
"God jul." sa Dumbledore och log mot oss. "Eftersom vi var så få i år tyckte vi det var dumt att använda elevhemsborden"
Vi log och slog oss ner vid bordet.
"Smällkarameller!" sa Dumbledore ivrigt och gav en smällkaramell till Snape som motvilligt drog i den och en spetsig häxhatt med en uppstoppad gam på. Vi såg på Snape och vi kunde inte låta bli att små skratta och Severus såg på mig och jag log. Han knep ihop munnen till ett smalt sträck och gav Dumbledore hatten som glatt satte den på huvudet och började sedan äta. Jag såg på den goda maten och började äta. Efter en stund kom Trelawney ner till oss i en glittrande klänning och vi såg på henne.
"Vad trevligt att" Sa Dumbledore och reste sig upp.
"Ja jag satt och såg i min kristallkula och såg hur jag lämnade mitt rum och anslöt mig till er. Och vem är jag att säga nej till ödet? Jag skyndade mig ner så fort jag kunde och jag hoppas ni kan förlåta min sena ankomst?" sa vår spådoms lärare
"Visst, visst. Men sätt dig ner." sa Dumbledore sa han och drog fram en stol mellan Sev och McGonagall, men professor Trelawney satte sig inte ner utan såg oroat på bordet.
"Jag vågar inte professorn. Om jag slår mig ner blir vi tretton vid bordet. Och inget kan föra mer otur med sig. Glöm aldrig att om tretton personer äter vid samma bord blir den som rester sig först också den som kommer dö först." sa hon oroligt
"Sätt dig ner Sibylla." sa Minerva otåligt och Trelawney slog sig försiktigt ner och väntade sig nästan att blixten skulle träffa henne, men inget hände. Hon såg sig omkring och
"Vart är vår kära professor Lupin?" frågade hon
"Jag är rädd att han är sjuk igen. Högst oturligt att det skulle ske på julafton." sa Dumbledore
"Men det visste du väll redan Sibylla?" sa McGonagall och höjde ögonbrynen och jag kunde inte låta bli att lägga märke till tonen av ironi. Trelawney såg iskallt på henne.
"Naturligtvis visste jag det, Minivera. Men man vill ju inte skylta med att man är allvetande. Så jag låtsas ofta som jag inget vet för att slippa göra andra nervösa."
"Det förklarar ju en del." sa professor McGonagall syrligt och Trelawney sänkte rösten
"Om du absolut vill veta Minerva så har jag sätt att stackars Lupin inte kommer vara bland oss särskilt länge till. Hans tid är kort och han flydde då jag erbjöd mig att läsa i kristallkulan…"
"Det kan jag mycket väl förstå." Sa min föreståndare kort och jag log för mig själv
"Jag tror inte det är någon fara med Lupin." Sa Dumbledore högt och tydligt för att avsluta de två kvinnornas diskussion. "För visst har du framställt en ny omgång elixir åt honom Severus?" frågade Dumbledore
"Ja." svarade Sev tort
"Vad bra. Då kommer han snart vara sig själv igen. Har du smakat på de här korvarna Cara?" frågade Dumbledore mig
"Nej professorn." svarade jag honom och han skickade över dem och jag tog några
"Goda eller hur?" frågade han och jag nickade. Lunchen var faktiskt riktigt trevlig och Trelawney uppförde sig nästan helt normalt. Vi satt och pratade och även vi fick smällkaramells hattar och Dumbledore satte tillslut en hatt på Severus huvud, en rosa också och jag höll på att dö av skratt och han såg argt på mig men jag kunde inte sluta skratta. När vi sedan var mätta reste jag, och Harry oss upp och Trelawney såg förskräckt på oss
"Kära ni, vem av er reste sig först upp från stolen. Vem?" frågade hon förskräckt
"Jag vet inte." sa jag och såg osäkert på Harry.
"Jag tvivlar på att det gör någon större skillnad." sa professor McGonagall kyligt. "såvida det inte står en galen yxmördare utan för dörren och väntar på att slakta den förste som träder ut i entréhallen"
och vi skrattade till och med Sev smålog, och Trelawney såg högst förolämpad ut.
"Ska ni två med?" frågade Harry och Ron nickade och reste sig och vi såg på Hermione
"Nej." mumlade hon "Jag vill prata lite med professor McGonagall."
vi nickade och gick upp till uppehållsrummet och satte oss. Harry hämtade kvasten och kvastputslådan han fått av Hermione. Han satte oss sig hos mig och Ron. Men Harry hittade inget han kunde förbättra på kvasten. Han bara satt och såg på den när McGonagall och Mioni kom in, vi såg förvånat på vår föreståndare. Hon hade bara varit här en gång hon såg på oss och sedan på kvasten. Hermione satte sig hos oss och gömde sig bakom en bok.
"Det är alltså den här det är frågan om?" sa McGonagall och såg på kvasten. "Miss Granger har just informerat mig om att någon skickade en kvast i julklapp, Potter"
Vi såg på Hermione som gömde sig bakom sin bok, som var upp- och nervänd.
"Får jag?" frågade vår lärare och hon väntade inte på något svar utan tog den från killarna. "Hmm, fanns det inget meddelande alls, Potter? Inget kort? Ingen information alls?"
"Nej" svarade Harry och såg på kvinnan i grönt.
"Jag förstår…" svarade hon. "Ja då är jag rädd att jag måste ta han om den här Potter"
"Va?" sa Harry och reste sig upp "Varför det?"
"Den kan ha utsatts för olycksbringande besvärjelser." svarade McGonagall. "Jag är förstås ingen expert, men jag är säker på att madam Hooch och professor Flitwick kommer plocka isär den bit för bit…"
"Plocka isär den!" sa Ron upprört och såg på professorn som om hon var galen.
"Det kommer inte ta mer än några veckor. Du får tillbaka den när vi är säkra på att det inte är någon fara med den." sa hon
"Det är inget fel på den." Sa Harry med lätt darrande röst. "På hedersord, professorn…"
"Det kan inte du veta, Potter. Inte fören du har flugit på den och det kommer inte på frågan fören den är undersök." svarade McGonagall.
"Men varför, professorn?" frågade Ron
"För att jag precis som miss Granger tror att det förmodligen är Sirius Black som skickat den." svarade hon, och jag såg på dem
"Nej professorn, Black skickade inte kvasten till Harry. Jag gjorde." sa jag till henne och ställde mig upp

"Nej nu tänker jag gå en promenad med barnen och min hund, Wizardmon. Haha jag låter nästan som vem som helst."

*kash*