Daphne Greengrass

Daphne skyndade fram genom den tomma korridoren. Under skoldagarna kryllade det av elever här, men nu var det så tyst att hon kunde höra det dämpade ljudet av sina fotsteg mot heltäckningsmattan. Det var fortfarande några minuter kvar tills utegångsförbudet började gälla för de äldre eleverna, men vid det här laget var nästan alla tillbaka i sina uppehållsrum.

Nervositeten fick henne att känna sig som om hon blivit träffad av en förhäxning. Hennes händer darrade, magen hade dragit ihop sig och hur mycket hon än svalde förblev hennes mun alldeles torr. Samtidigt kunde hon nästan inte låta bli att dansa fram genom korridoren. Jag gör det! Jag gör det verkligen! Jag ska klottra!

Hon sneglade på ett porträtt av en ovanligt tjock dam som hon visste var ingången till Gryffindors uppehållsrum.

Porträtten glodde tillbaka. "Om du letar efter ditt uppehållsrum är du i fel sida av slottet", ropade det efter henne, men hon låtsades inte höra. Istället började hon räkna dörrarna på höger sida. Ginny hade sagt den fjärde dörren efter porträttet av Den tjocka damen…

Daphne knackade försiktigt på dörren innan hon öppnade. Hennes hjärta dunkade snabbare när hon fick syn på Ginny som väntade därinne. Precis som Daphne var hon svartklädd, men medan svarta kläder fick Daphne att se blek och sjuklig ut gav de Ginny ett mystiskt, nästan farligt, uttryck. Daphne hade inte svårt att förstå varför så många killar tyckte hon var snygg.

"Hej", sa Daphne andlöst. Hon gled in i städskrubben och stängde dörren efter sig så tyst hon kunde.

Det lilla utrymmet lystes upp av Ginnys trollstav. Skrubben var ännu mindre än den de brukade ha möten i. Det fanns inte ens plats att sätta sig på golvet.

"Gick det bra?" undrade Ginny.

Daphne nickade. "Ja. Jag mötte inte någon på vägen hit. Till Pansy och de andra sa jag att Patil-tvillingarna bjudit in mig till deras tjejkväll. Du vet, jag har ju spådomskonst med dem. Jag tror inte Pansy misstänkte någonting. Ingen i Slytherin tycker det är särskilt konstigt att smyga efter utegångsförbudet. Hur gick det för dig? Fick du tag på det?"

"Vänta en sekund." Ginny stoppade handen i bakfickan och drog fram ett mörkrött prefektmärke. Det silvriga P:et glimmade i ljuset från trollstaven när hon räckte det till Daphne. "Jag tror jag lyckades ganska bra med kopieringsförtrollningen. Jag funderade först på att stjäla Heathers märke, men bestämde mig för att jag lika gärna kunde kopiera det."

Daphne höll upp det falska prefektmärket i ögonhöjd. På nära håll syntes det att P:et inte var av äkta silver, men när det hade glittrat till i Ginnys hand hade hon aldrig kunnat ana att det var en kopia. Hon gav tillbaka märket till Ginny, som nålade fast det på sin tröja.

"Det är inte den perfekta förklädnaden. Både McGonagall och Dumbledore vet att jag inte är prefekt, så om vi träffar någon av dem är det kört. Men Filch skulle vi säkert kunna lura. En gång kom han på mig med att försöka smuggla in en flaska eldwhiskey i slottet, och jag lyckades slå i honom att Dumbledore gett mig specialtillstånd att dricka sprit."

"Vad sa du till honom?"

"Jag berättade att jag led av sjukdomen medusiansk giftnäsa, och att om jag inte drack alkohol varje timme började det läcka giftig gas ur min näsa. Jag råkade nog också nämna att gasen var särskilt dödlig för ynkar."

Båda brast ut i skratt. Den nervösa klumpen i Daphnes mage började långsamt lösas upp. Så länge hon var med Ginny skulle hon klara sig, det var hon övertygad om.

Hon sneglade på sitt armbandsur. Utegångsförbudet hade börjat gälla, men det var fortfarande några minuter tills det var dags. Ginny hade sagt att Gryffindorarna inte var särskilt noga med tider, och därför hade de bestämt sig för att vänta en stund för att vara på den säkra sidan.

Under några ögonblick stod de tysta. Daphne blev plötsligt väldigt medveten om hur liten skrubben var, och hur nära de stod varandra. Hon kunde nästan räkna fräknarna på Ginnys näsa.

"Får du någonsin dåligt samvete när du ljuger?" frågade Ginny utan förvarning.

Daphne hoppade till och tittade hastigt bort från Ginnys ansikte. "Nej, oftast inte."

"Inte ens… inte ens när du ljuger för dina vänner?"

Om hon bara visste hur mycket jag ljuger om. Att jag är kär i Theodore, att jag älskar att festa, att jag sover ordentligt om nätterna, att jag vill arbeta på Trolldomsministeriet, att jag tycker om mina vänner, att jag tycker om mig själv. Jag vet knappt själv vad som är sant längre.

"Varför undrar du?" svarade hon undvikande.

Ginny bet sig i läppen. "Jag ljög för Hermione. Häromdagen frågade hon mig hur det gick med feministföreningen, och jag sa att det inte blivit något av det. Du vet, hon är rätt petig med regler, och jag tror inte hon skulle uppskatta det vi håller på med. Det kanske inte låter som en big deal för dig", tillade hon, "men jag har aldrig ljugit för henne förut."

"Nej, jag förstår att det är jobbigt", skyndade sig Daphne att säga. "Men det här är viktigt, eller hur? Det handlar om våra rättigheter. Och dessutom skulle du väl inte ha ljugit om du inte var tvungen."

"Det förstås", sa Ginny. Hon verkade ta sig samman. "Förresten, måste vi inte dra nu?"

Daphnes hjärta hoppade över ett slag. Hon hade nästan glömt varför de stod här och trängdes i städskrubben.

"Har du sprayburkarna?"

Till svar räckte Ginny fram en till henne. Hon tog emot den med viss motvilja. Bara att hålla i den kändes farligt, som om den var fylld med dödligt gift och inte rosa sprayfärg.

"Då går vi då", sa Ginny.

"Då går vi", ekade Daphne.

Dörren gled upp med ett svagt gnissel. Daphnes hjärta slog snabbare i bröstet. Korridoren utanför var öde. Så tyst de kunde klev de ut och började smyga fram mot porträttet av Den tjocka damen fyra dörrar bort.

"Hon sover!" viskade Ginny när ljudet av tunga snarkningar nådde dem. "Det underlättar saker och ting. Kom!" Hon gick fram till väggen mitt emot porträttet. "Vill du börja?"

"Nej! Börja du. Jag säger till om det kommer någon."

"Okej. Då kör jag nu." Ginny var blek om kinderna, men hennes bruna ögon glittrade. Hon skakade bruken, lyfte handen och började spraya.

Trots att Daphne skulle hålla utkik kunde hon inte ta ögonen från Ginny och bokstäverna som växte fram på väggen. Färgen var knallrosa och självlysande. Det skulle vara omöjligt för Gryffindorarna att inte lägga märke till budskapet när de klättrade ut genom porträtthålet följande morgon.

Efter vad som kändes som en evighet var Ginny äntligen klar. Hon tog ett steg tillbaka för att betrakta det hon skrivit.

"Ser det bra ut?" frågade hon.

"Javisst, jättebra. Kom nu, vi måste vidare."

De gav bokstäverna en sista blick innan de vände sig om och skyndade iväg genom korridoren.

Både Ginny och Daphne hade vänner i Ravenclaw och varit i deras uppehållsrum många gånger förut, så problemet var inte att hitta dit. Problemet var att göra det obemärkta. Daphne tyckte att vartenda andetag, vartenda steg, till och med vartenda hjärtslag ekade så högt mot stenväggarna att någon säkerligen måste höra dem. Varje gång de svängde runt ett hörn höll hon andan. Tänk om de stötte på Peeves? Inget prefektmärke i världen skulle rädda dem i den situationen.

"Undrar hur det går för Susan och Hannah", viskade Daphne till Ginny medan de slank bakom en gobeläng där det gömde sig en hemlig trappa.

"Vi skulle ha märkt ifall de hamnat i trubbel", sa Ginny, men hennes oroliga min avslöjade att hon inte var så säker som hon lät.

Tillslut, efter att ha gått upp för hundratals steg i en spiraltrappa (Har den alltid haft såhär många steg?), kom de fram till den anspråkslösa dörren med portklappen formad som en örn bakom vilken Ravenclaws uppehållsrum låg.

Ginny såg uppfodrande på Daphne. "Din tur. Se till att göra stora bokstäver, så det blir tydligt. Jag håller koll på trappan."

Daphne vände sig mot stenväggen mittemot dörren. Den tycktes torna upp som framför henne och bli större och större ju längre hon tittade. Hon svalde hårt. Hennes hand darrade när hon skakade om sprayburken och började måla.

Hon kunde inte låta bli att ideligen kasta blickar över axeln, trots att hon visste att Ginny höll utkik. Det kändes som varenda sten i väggen iakttog hennes rörelser. Tänk om någon öppnade dörren bakom henne och fick se vad hon höll på med?

"Daphne!"

Ropet fick henne att hoppa till. Det var nära att hon sprayade över hela ordet "INTE". Hon snurrade runt.

"Hallå?"

"Ssssch!" kom Ginnys ilska röst en bit nedför trappan. "Vill du väcka hela elevhemmet eller?"

"Det var någon som ropade."

"Vad snackar du om? Det var ingen som ropade. Skynda på nu, vi måste möta upp Hannah och Susan!"

Långsamt vände sig Daphne mot väggen igen. Hade hon bara inbillat sig? Hon trodde inte det. Men om det inte var en inbillning, då måste det ju ha varit…

Ja, det fick hon fundera på senare. Nu hade hon verkligen inte tid. Hastigt lyfte hon sprayburken, avslutade meningen med ett frågetecken och småsprang några steg nedför trappan där Ginny väntade med korslagda armar.

"Färdig?" undrade hon.

"Färdig."

"Bra. Kom. Susan och Hannah väntar på oss."

Hannah Abbott

"Två minuter kvar, Hannah! Två minuter!" Susan var på gränsen till sammanbrott. Den senaste kvarten hade hon ömsom vankat fram och tillbaka, ömsom studsat omkring i städskrubben de gömde sig i. Hannah hade aldrig sett henne så här nervös. Inte ens inför deras G.E.T.-prov ifjol.

"Merlins arsle, kan du ta det lugnt?" väste Hannah mellan tänderna, för Susan hade knuffat till henne så hon nästan vält omkull en skurhink. "Någon kommer höra oss!"

Hade hon fått bestämma själv hade hon knappast valt Susan som klottringspartner. Till och med Queenie hade varit bättre. Men både Ginny och Susan hade insisterat på att det var mer praktiskt på det här viset. Hannah och Susan gick ju i samma elevhem.

"Har du sprayfärgen?" frågade Susan för minst nionde gången.

Hannah suckade. "Ja."

"Daphnes vägbeskrivning?"

"Ja."

"Prefektmärket?"

"Ja."

Susan kastade en avundsjuk blick på det glänsande, gulsvarta märket på Hannahs bröst. Hon hade aldrig riktigt kommit över att Hannah blivit utsedd till prefekt. Skulle Hannah vara ärlig förstod hon inte själv varför Dumbledore valt henne. Susan brydde sig mycket mer om regler och hade högre betyg än Hannah i alla ämnen.

Men någonting måste jag vara bättre på, intalade Hannah sig själv, annars skulle Dumbledore inte valt mig.

"Kom, nu går vi", sa hon.

Susan spärrade upp ögonen. "Men det är en halvminut kvar?"

"Du kan stanna här en halvminut om du vill. Jag tänker i alla fall dra nu." Hannah sträckte sig mot städskrubbens dörrhantag. Hennes handflator var fuktiga av svett och hon fumlade lite innan hon fick upp dörren.

Susan följde efter med tvekande steg. "Jag tycker verkligen att vi borde vänta en halvminut till. Jag jobbade faktiskt jättemycket med tidsplanen så att alla skulle bli klara samtidigt, och om vi bryter den redan nu…"

"Bara gör det", stönade Hannah. "Eller ska jag göra det åt dig?"

"Nej, nej, jag gör det!" Susan stirrade på väggen framför sig. Hannah kunde se hur hennes händer skakade när hon lyfte sprayburken. Kanske var detta första gången hon medvetet bröt mot skolreglerna.

Medan Susan klottrade höll Hannah koll på en hög tunnor som fanns i ett hörn på höger sida av korridoren. Gömd inuti en av tunnorna fanns ingången till Hufflepuffs upphållsrum. Följande morgon, när deras elevhemskamrater klättrade ut för äta frukost i Stora salen, skulle de mötas av F.I.G.H.T.:s budskap i stora, självlysande bokstäver på väggen mittemot.

"Nej!" kved Susan plötsligt. "Jag skrev fel! Det skulle vara ett 'en' innan 'tjej'!"

Hannah snurrade runt. På väggen stod det nu "VARFÖR ÄR DET ÄCKLIGT OM TJEJ".

"Skriv "TJEJER" då, det funkar väl?"

"Ja, det funkar." Susan såg ut som om hon skulle kunna gråta av lättnad. Hastigt vände hon sig tillbaka mot väggen och avslutade meningen.

"Klar?"

"Jag tror det", svarade Susan andlöst. Hon stirrade som förhäxat på bokstäverna hon skapat, till synes oförmögen att vika undan med blicken.

"Vi måste sticka!" Hannah drog henne otåligt i ärmen. "Annars kommer vi hamna efter i tidsplanen!"

Ordet "tidsplan" fick Susan att kvickna till och hastigt vända sig om. "Javisst. Kom, så går vi."

Under tystnad gick de genom korridoren och uppför trappan till entréhallen. Den jättelika marmortrappan stirrade anklagande på dem då de skyndade sig genom rummet med så lätta steg de kunde. Hannahs hjärta bultade i bröstet. En våg av lättnad svepte genom kroppen när de nådde fram till trappan ned till fängelsehålorna, men hon visste att den svåraste biten inte var över. Den hade bara börjat.

Labyrinten av tunnlar under slottet hade aldrig skrämt Hannah förut, men hon hade aldrig heller smugit genom de fuktdrypande gångarna på natten förrän nu. Minsta lilla ljud förvreds till underliga ekon och facklorna kastade hotfulla skuggor över stenväggarna. Framför dem slingrade sig tunnlarna, plötsligt förvillande lika varandra. Hon kunde inte låta bli att rysa till.

Susan grep tag i hennes arm. I vanliga fall skulle Hannah ha skakat av sig henne, men nu var hon glad att ha någon att hålla i.

"Vägbeskrivningen?" Susans röst var gällare än vanligt.

Hannah stack handen i jeansfickan och fick upp papperslappen Daphne gett henne igår kväll. "Det står att vi ska svänga till höger direkt efter trappan, och sedan ska vi fortsätta framåt tills vi kommer fram ett porträtt av Morgana. Då ska vi ta av till vänster."

Susan nickade. Utan att släppa Hannahs arm började hon gå genom tunneln till höger, och Hannah hade inte mycket val än att hänga med. Hon kastade en blick över axeln för att se hur trappan försvann bakom hörnet, och hon hade den naggande känslan av att det var sista gången hon såg den.

Skärpning! sa hon till sig själv. Det är samma korridorer som du gått genom tusen gånger tidigare på väg till trolldryckskonsten. Varför skulle allt vara så annorlunda bara för att det är natt?

Ljudet av fotsteg nådde dem. Det blev högre och högre, och längre fram i tunneln lösgjorde sig en mörk gestalt ur skuggorna. Susans naglar borrade sig in i Hannahs arm.

"Slappna av", väste Hannah till henne. "Jag har prefektmärket minns du väl? Bara bete dig som vanligt."

Ljuset från en fackla föll på skepnadens ansikte, och Hannah kände genast igen Nathaniel Douglas, Ravenclaware och översteprefekt. Han gick genom korridoren med snabba steg. När han fick syn på Hannah och Susan som klamrade sig fast vid hennes arm ryckte han till. Han nickade igenkännande mot Hannah men undvek att möta hennes blick.

Susan betraktade honom över axeln tills han försvunnit runt ett hörn. "Tänk om han fattar att det är vi som har klottrat? Han är översteprefekt, Hannah! Han kommer anmäla oss!"

Hannah suckade. "Använd hjärnan! Han är Ravenclaware, han har ingenting att göra här nere så sent på kvällen. Såg du inte hur skyldig han verkade? Han har säkert langat eldwhiskey till några tredjeårselever. Han kommer inte anmäla oss, för då måste han förklara varför han befann sig i fängelsehålorna efter utegångsförbudet." Hannah gjorde sitt bästa för att låta säker på sin sak, men det var inte lätt när magen dragit ihop sig till en knut.

"Ja, du har säkert rätt." Susan nickade, men släppte trots det inte greppet om Hannahs arm.

De passerade porträttet av Morgana och svängde till vänster. Hannah kastade en blick på vägbeskrivingen. "Leta efter en byst av Elizabeth Burke. Uppehållsrummet ligger mitt emot."

"Där!" Susan pekade på en kal vägg några meter framför dem. "Det måste vara ingången."

"Ska jag klottra där?"

"Nej, gör det på väggen mittemot. Annars kommer det inte synas ordentligt."

"Okej." Hannah svalde. Trots kylan var hennes panna fuktig av svett. Hon kramade sprayburken hårt i sin hand innan hon skakade om den och började måla.

När hon var färdig väntade vägen tillbaka genom källargångarna, men plötsligt såg allting annorlunda ut. Facklorna lyste muntert upp deras väg och skuggorna på väggen dansade för dem när de gick förbi. Susan hade släppt taget om Hannahs arm. Ändå kunde Hannah inte låta bli att ge ifrån sig en suck av lättnad när de nådde fram till trappan.

Viskande röster kom ekande ned från entréhallen, och när Hannah och Susan klivit upp för de sista trappstegen fick de syn på två svartklädda gestalter som stod hopkurade i skuggan av marmortrappan.

"Ginny! Daphne!"

De fyra tjejerna möttes i mitten av entréhallen, alla med blossande kinder och lysande ögon.

"Har ni väntat länge?" frågade Susan.

"Nej, bara några minuter. Men vi hann börja bli oroliga."

"Hur har det gått för er?"

"Klottret är på plats", förkunnade Ginny. "Vi stötte inte på någon på vägen, inte ens Peeves."

"Vi mötte Nathaniel Douglas i fängelsehålorna, men jag tror inte han misstänkte någonting", sa Hannah.

"Douglas?" Daphne spärrade upp ögonen. "Är inte han Ravenclaware? Vad gjorde han där?"

Ginny gav sig en fnysning. "Så det honom Dean får drakgiftet ifrån!" När alla vände sig mot henne fortsatte hon: "Ja, Dean sa att han skulle träffa sin langare ikväll. Han har vägrat berätta för mig vem som fixar grejerna åt honom, men det måste alltså vara Douglas. Det hade jag aldrig gissat. Är inte han översteprefekt?"

"Drakgift?" Susan stirrade på henne. "Tar du drakgift?"

"Ja, vaddå då?"

"Ginny, det är farligt! Det finns en anledning till att ministerat har listat det som en icke-bytbar vara av klass C. Du blir relegerad om någon får reda på det, för att inte tala om fängelse!"

"Ingen kommer heller få reda på det, det vill säga, om inte du skvallrar", snäste Ginny.

Susan öppnade ilsket munnen, men Hannah hann först. "Ska vi stanna här och bråka tills McGonagall hittar oss och ger oss en straffkommendering för resten av livet, eller ska vi klottra?"

"Klottra", sa Daphne med en blick åt Ginnys håll.

Susan och Ginny blängde på varandra men skärpte sig ändå. Tillsammans pratade de igenom hur de skulle organisera sig, och snart var alla i full gång med att spraya rosa bokstäver över entréhallens golv. Det tog dem mindre än tio minuter att bli klara. Under ett ögonblick betraktade de sitt verk, och värme, olik något annat hon någonsin känt förut, spred sig i Hannahs bröstkorg. Hon hade aldrig trott att hon någonsin skulle känna sig såhär stolt över sig själv.

De stannade inte länge i entréhallen utan sa hastigt hejdå till varandra. När hon och Susan skyndade sig tillbaka till sitt uppehållsrum i kökskorridoren var Hannahs fötter så lätta att det nästan kändes som om hon flög. De rosa bokstäverna på väggen utanför ingången lyste vänligt mot dem. Hannah kastade en sista blick på dem innan hon klättrade in genom tunnan. En tanke slog henne: det är nu det börjar.

Hej!

Hoppas alla har haft en toppensommar. Jag ber som vanligt om ursäkt för att jag tagit så lång tid på mig att skriva klart kapitlet. I gengäld är det i alla fall extra långt.

Innan någon frågar tänker jag säga såhär: JA, ni kommer få reda på vad tjejerna klottrade. Jag är en ganska elak människa och älskar att undanhålla viktig information, särskilt när jag skriver. Men jag lovar att berätta vad de skrev för budskap redan i nästa kapitel.

För de som undrar så kommer informationen om Hufflepuffs uppehållsrum från Harry Potter-wikin, som i sin tur har hämtat fakta från Pottermore. För att komma in i uppehållsrummet är hemligheten att knacka på rätt tunna i takt till orden Helga Hufflepuff.

Jag hoppas kunna skriva nästa kapitel snart, men vågar inte lova någonting. Ni får helt enkelt hålla utkik!

/SilverSandy