Jag snurrade runt ett varv framför spegeln, betraktade den lila klänningen. Det var i mycket få fall jag bar långklänningar, eller klänningar över huvud taget, och jul var en av de få tillfällena. Utanför mitt fönster virvlade snön omkring och jag kunde höra en bil tuta. Det var antagligen Godfrey, så jag hoppade i ett par gympaskor och sprang ut. Det blåste upp till storm, och jag huttrade till. Godfrey, Baronessans butler, slängde upp bildörren.
"Hoppa in!" ropade han och jag log stort när jag såg May, Tan och Loretta i bilen.

Jarlaheim var mysigare än vanligt med all snö och julbelysning. På torget stod några tjejer och pratade, i skuggan av en enorm gran med kulor som glittrade i alla möjliga färger. Men jag gick genast till caféet, för jag frös väldigt mycket och hade glömt rocken hemma. Det var varmt och redan ganska fullt där inne, men det var inte alltför hög volym. Bara ett trivsamt sorlande. Jag hittade ett litet bord och tog upp min mobil, smsade Myra.
Är du här? Några sekunder senare stod hon framför mig, och jag tittade upp och log stort. Hon hade en skjorta och ett par jeans, alltså typ sina vanliga kläder.
"Wow, har jag missat något? Ska du på nobelmiddag efter detta?" log hon och slog sig ner mittemot mig. Jag log ännu större.
"Det vore väl något, va?" log jag "Och du ska till stallet efter firandet ser jag"
"Hey! Jag har en blus... eller skjorta på mig!" sa hon allvarligt, men fnissade sedan med mig.

Efter ett tag vid caféet kände jag en känsla som absolut inte var rätt. Något var extremt fel. Mitt hjärta började banka hårdare.
"Myra... Jag mår inte så bra. Kan vi gå till Jorvikstallet?" frågade jag och hon nickade. Jag hade fått en underbar jacka av Myra, som jag nu med glädje svepte om mig. Vi köpte lite brända mandlar, och sedan påväg mot stallet berättade jag om tjejerna som jag och Godfrey mött. De som jag fått en dålig känsla av. De som skulle rida Nisse. Myras ögon växte och jag insåg att jag hade haft rätt - de hade inte haft lov. Varför hade jag inte hindrat dem?! Vi sprang mot stallet.

Jag kastade på Ember sadeln. Han frustade högt men spände inte upp magen - han visste att det var allvar. Jag drog på mig ett par jeans som jag haft med mig om ifall att, och en t-shirt under jackan. Sedan sprang jag ut ur stallet med Ember efter mig, kastade mig upp i sadeln.
"Nisse är borta Ember. Vi måste hitta honom!" viskade jag och Ember la öronen bakåt.
Jag gillar inte det här! Det är inte en bra idé sa han och jag visste att han hade rätt - det var aldrig en bra idé att rida ut i en snöstorm. Myra satt redan på Issy, hennes palominoarab, och vi satte genast av. Jag kisade genom stormen och försökte se något, men kunde inte se något alls. Men det var inte bara snöstormen. Jag kände det Ember kände - något otroligt fel dolde sig i skuggorna. Ju närmare Gröndal vi kom, desto mer protesterade Ember.
Det är inte säkert här! Vi måste vända skrek han i mina tankar.
"Kliv av Siri!" ropade Myra, och i nästa sekund såg vi båda Nisse nere vid vattenbrynet. Jag styrde Ember ditåt, men bara efter några steg tvärstannade han och vägrade fortsätta.
"Kom igen Ember!" ropade jag till honom, och han strök öronen bakåt, spände hela sig.
Det är farligt där! Vi måste härifrån sa han igen, och sedan kastade han sig framåt, och jag var för trött och kall för att kunna hålla balansen, och föll genom luften. Jag hann tänka att jag skulle landa mjukt, men sedan kändes det som mitt ben skulle ryckas av och jag släpades över marken. Något hårt slogs mot mitt huvud och jag försökte desperat behålla medvetandet, men det svarta svalde mig.

Jag blinkade mot det skarpa ljuset, det kändes som mitt huvud hade klyvts i två delar. Jag kände att någon höll i min hand, så jag vände huvudet ditåt. Myra. Hennes bruna ögon var blanka och fulla med tårar.
"Myra.." viskade jag, men det kom mest ut som en väsning. En tår rann ner för hennes kind.
"Jag trodde du var död" snyftade hon. Jag försökte le mot henne, men det gjorde ont. Varför gjorde det ont? Sedan mindes jag. Julfesten. Snöstormen. Nisse.. Ember!
"Hur mår Ember?" frågade jag, och jag kunde se i Myras ögon att det var fel fråga "Snälla Myra, vad har hänt med Ember?!". Hjärtat slog fortare, jag kunde höra det bulta.
"Han har ingen livslust kvar" började hon "han har inte ätit eller sovit på tre dagar"