Förf. not: Cirkeln är sluten.

En man och en kvinna står i en skog. Det är natt och stjärnorna skådar ner på dem. För stjärnorna må de te sig små och oansenliga, kanhända är det också så. Men vad som ska utspelas denna natt är varken smått eller oansenligt, det är sonandet av ett brott och det måste föregås av en förklaring. Och hur börjar man förklara något sådant?

Imaén av Clairion har tänkt hårt och länge på detta. Och hon har funnit att tiden för ljuva ord och osanning är förbi. Hon berättar om deras möte den natten då skogen marscherade. Hon berättar om sin plan och om sitt dåd. Hon talar lugnt, men hjärtat klappar hårt i brösten på henne, för hon förväntar sig ett utbrott av vrede när som helst. Hon vet att mannen framför henne kan vara farlig, oberäknelig. Han drivs inte längre av logik och genomtänkta handlingar. Den Gríma som hon mötte i Rohan skulle kanske inte fara ut mot henne med en dolk i högsta hugg, men sådan han nu är… vem vet? Hon talar och hon lugnar honom genom det band mellan dem som nu är så kort att hon tror sig om att kunna hålla honom genom sinnets makt, om bandet bara håller.

Och det tycks hålla stadigt, det ryck och den vansinnets dimma som hon väntar sig ska komma över honom låter vänta på sig. Olika uttryck far över hans ansikte, men inte den vrede hon räknat med. Han ser på henne, oförstående:

"Var du där för att påverka mig när först jag sökte allians med Saruman? Viskade du i mitt öra när jag förgiftade min konungs sinne och sände hans son i döden?"

Imaén skakar på huvudet, hon försöker förklara att den dimma och den misär han nu lever i inte borde ha varit, att hon skulle ha låtit honom gå sin egen väg och fatta egna beslut, så som är var och ens rätt som fri människa.

Han ler sorgset. Tror hon verkligen att han var fri den gången då hon påstår att de skulle ha mötts? Han kan fortfarande inte minnas det. Det beror på besvärjelsen, har hon förklarat. Han är inte säker på att han tror henne.

"Låt säga att jag tar dina ord för sanning", börjar han och Imaén får något lättat i blicken, men han är inte färdig än: "vilken väg och vilka beslut tror du att jag skulle ha tagit? Vad annat skulle jag ha blivit? Du var inte den första som viskade sagor till mig", tillägger han vemodigt.

Och det är sant. Hon vet att han har rätt, att den vite trollkarlen spridit sitt gift i hans sinne under lång tid. Men hon är inte beredd att se sig som skuldfri i denna sak. Felat måste helas, och hon är fast besluten att genomföra vad hon kom för. För sin egen skull såväl som för hans.

"Låt mig få ta dimman ifrån dig. Gå inte härifrån som Orm, utan som Gríma, son av Gálmód, som en man fri att fatta egna beslut om vem han ska följa".

Han tvekade. Dimman hade blivit en tröst, ett skydd mot verklighetens hårda leverne och skammen över vad han blivit. Hon insisterade. Att skingra dimman och förvirringen skulle kunna ge honom kraften att bryta den makt Saruman fortfarande höll över honom, kraft nog att trotsa smärta och skam och välja en egen väg.

"Varför ber du ens om lov? Du har bestämt dig. Du är stark och jag är svag i detta, säkert kan du bryta bandet närhelst du önskar", sade han tillslut med en trött suck.

Imaén såg bort för ett ögonblick. "Det är inte så enkelt. Bandet jag vävt kan inte repas upp endast från ena änden. Du måste också vara delaktig och…", hon sökte efter ordet, "villig".

Något glimtade till i hans blick. Hon hade enligt hans mening varit väl generös med att berätta precis hur hon gått tillväga för att förleda honom. Att få veta att den troligtvis sista sköna kvinna han någonsin varit i lag med var en han inte ens kunde få minnas var en grym tanke för en som alltför sällan njutit en kvinnas omsorger. Det skulle ha varit ett gott minne att ha. Han tog ett steg mot henne. Han började få nog av prat.

"Förklara dig, häxa. Är besvärjelsen bunden i köttet såväl som i sinnet? Vad måste du göra för att lyfta den?" Han sträckte sig efter henne.

Imaéns näsa rynkades fast hon försökt förmå den att låta bli. Han luktade, nej stank av blod, svett, smuts och vem vet vad annat. Hon tänkte snabbt:

"Inte så", sade hon och lade handen på hans bröst. Det var sinnets magi som höll honom tillbaka, men det berättade hon inte för honom. "Först måste du renas från de missdåd du utfört under besvärjelsens påverkan", improviserade hon kvickt. Hon hade sparat och snålat på tvålen hon skaffat i Minas Tirith, detta var hon nöjd med nu.

"Låt gå", sade han, inte helt övertygad om vad som avhöll honom från att kräva henne här och nu. "Lova mig bara en sak", fortsatte han med ett slugt leende på läpparna, "den här gången vill jag minnas".

Imaén log trött tillbaka. Det här skulle komma att bli svårare än hon föreställt sig. Hon ryckte på axlarna: "Jag lovar att inte fördunkla fler minnen för dig".

Med detta tycktes han låta sig nöja. Han tillät henne att lossa på hans klädnad och leda honom ner till vattnet. Han var vagt medveten om att han borde ha mer känt mer skam över sin magra kropp och sina blåmärken, men hans förväntan överskuggade skammen. Han undrade hur mycket hennes besvärjelse hade med saken att göra, men frågade ingenting. Han vadade ut tills vattnet nådde honom till midjan medan hon klädde av sig och hämtade tvålen. Strax var hon bredvid honom med ett par kvicka simtag; Gríma, som inte kunde simma, betraktade fascinerad hennes rörelser i vattnet. Så fort hon var nära honom, naken i vattnet, ville han åter röra henne, men hon höll honom fortfarande tillbaka. Senare. Hon tryckte mjukt ned honom på knä i vattnet så att hon skulle nå att tvätta hans hår. Hennes händer var mjuka mot hans skalp och han slappnade av. Glömd var kniven som han lämnat kvar på stranden. Väckt var en lust som Sarumans Orm inte vetat om att han fortfarande kunde uppleva.

All tvål gick åt, men Imaén grämde sig inte över detta, ty det gör sig icke att gräma sig över väl använda ting, endast över förslösade. Som de steg upp ur vattnet ville han genast röra henne igen, och igen stillade hon hans iver; natten var ännu ung. För detta värv gick det inte an att brådska. Hon förde honom mot den bädd hon berett i gräset. Helst hade hon först gett honom att äta och dricka, men hon visste att den hunger som nu drev honom gällde annat än föda, och hon var beredd att stilla den. Det var inte nödvändigt så att en besvärjelse som utnyttjat köttets lust måste brytas av detsamma, men i detta fall var det kanske ändå tvunget, tänkte Imaén. Om Ormen inte trodde att han hade något att vinna av allt detta, var det möjligt att han skulle kämpa emot och värja sig. Så mycket bättre om han var villig och delaktig. Dessutom mindes hon honom som idog och grundlig. På det hela taget fanns bara fördelar, hur hon än vred på saken.

Han följde henne fram till bädden, huttrande efter badet. Nattluften var ännu inte höstens kyliga nyp i kinderna, men svulten som han var fanns inte mycket kvar som skyddade mot kylan. Han ville desperat ta i kvinnan som stod framför honom, värma sig i hennes omfamning, men han hindrades alltjämt. Viss nu om att det var hennes verk som hindrade honom, började han bli otålig att bli fri från denna hennes besvärjelse. När två står nakna och båda är villiga, vad skäl finns där att förhindra handling? Tydligen något ändå, ty nu talade kvinnan:

"Ett må du veta". Hennes uppsyn var allvarlig, han värjde sig mot hennes allvar:

"Jag vill ingenting veta. Jag söker ingen mera kunskap", försökte han, men hon lät sig inte bevekas:

"Ett måste du veta: du måste lyda när du vet att det är dags att släppa taget".

Han rynkade pannan, oförstående:

"Hur vet jag när det är dags att släppa taget? Hur kan jag ens släppa det?"

"Du kommer att veta", sade kvinnan enkelt, "och när du vet, måste du genast hörsamma kallelsen, eljest är allt förfelat".

Han närde en vag tanke om att allt han känt och strävat efter visat sig förfelat oavsett hans intentioner, men han nickade bifall till Imaén. Fick han bara röra henne, var han villig att tillmötesgå de villkor hon ställde. Han sträckte sig åter mot henne, och äntligen fanns där ingenting som höll honom tillbaka.

Så snart hon gett sitt tillstånd var han över henne, flämtande och febrigt greppande. Sist de möttes hade Imaén dolt sig själv bakom minnet av den som han hade kär, och hon hade tänkt att de hungriga omsorger han visat då ej varit avsedda för henne, utan för en annan. Hon hade känt skam över att förleda honom så, men njutningen hade överskuggat skammen. Denna gång var det hon själv som var i centrum för hans uppmärksamhet, och hon fann hans hunger krävande och svår att stilla; som en vårflod spräcker en fördämning vällde allting fram på samma gång, och han sveptes med av flodvågen, oförmögen att behärska sig. Han, som alltid hållit de känslostyrda för svaga, hade inte kunnat styra sina känslor och lustar nu ens om han på allvar försökt. De sjönk ner tillsammans, flämtande, som han lät sina händer utforska hennes kropp kände han dess gensvar, och detta eggade honom än mer. Att en kvinna skulle känna gensvar, än hellre åtrå mot honom var nästan för mycket att ta in. Han red på flodvågen, alltjämt riskerade han att dras ned under den, att tappa både vett och kontroll; han var vagt medveten om att hans händer på hennes kropp var alltför ivriga, för hårdhänta; i hennes gensvar blandades njutningens toner med gny av smärta, men han kunde inte hindra sig själv. Hon var här och han var här, och flodvågen var starkast av dem alla.

Imaén kippade efter andan. Hans hunger och lust stod inte att stoppa, hans medvetande var på väg rätt in i den hotande dimman och därifrån fanns kanhända ingen återvändo. Hon måste förmå honom att sansa sig, att sakta ner; om tillfället gick förlorat skulle hon kanske missa chansen att bryta förtrollningen. Och vad skulle hon svara de vise vid sin hemkomst? Jag färdades att söka, men fann intet utom lust. Jag sökte att hela, men drunknade i åtrå. En helare kan jag ej längre kalla mig, sänd mig bort ur er åsyn! Nej. Detta dög inte alls. Imaén lät sina händer flyga till hans axlar, till hans kinder, till hans hår:

"Sakta, än är natten ung. Det duger inte att skynda, låt oss njuta av varandra", manade hon.

Men den man som kallats Ormstunga hade ingen tid att förlora. Han täcke hennes mun med sin och dränkte hennes protester. Han lät sina händer smeka hennes rygg i en båge, han lät sin mandom finna sin väg och träda in i henne, han lät floden svepa över sig i våg på våg av njutning, allt medan han kände kvinnans gensvar, och hur hennes kropp hälsade hans och mötte honom, våg för våg. Han var förlorad. Han flöt, ögonen slutna i vällust och fröjd. Han öppnade dem för att möta hennes blick. Och möttes utav ringar av eld.

Förf. not: Nu är sagan nästan all, jag lovar!