"Midnattsduellen", läste Remus.
"Jag tror inte att jag kommer att tycka om det här", suckade Lily.
"Harry hade aldrig trott att han skulle möta någon pojke som han avskydde mer än Dudley, men det var innan han mötte Draco Malfoy."
"Det kan jag förstå", nickade James.
"Men förstaårseleverna i Gryffindor hade bara lektionerna i Trolldryckskonst med dem från Slytherin, så de behövde inte lida särskilt mycket av Malfoy."
"Tack gode Merlin för såna små barmhärtigheter", flinade Sirius.
"Eller åtminstone hade de inte behövt göra det innan de fick se ett anslag som satts upp i Gryffindors sällskapsrum och som fick dem alla att stöna. Flyglektionerna skulle starta på torsdag samma vecka – och Gryffindor- och Slytherineleverna skulle lära sig tillsammans."
"Harry ska lära sig att flyga!" flinade James uppspelt.
"Synd bara att han måste göra det med ormarna", muttrade Sirius.
"'Typiskt', sade Harry dystert. 'Precis vad jag alltid önskat. Att skämma ut mig på ett kvastskaft inför ögonen på Malfoy.'"
"Du kommer inte att skämma ut dig", sa James enträget.
"Han hade sett fram emot att få lära sig att flyga mer än någonting annat."
"Sådan far, sådan son", suckade Lily och skakade på huvudet med ett leende.
"'Du kan ju inte veta om du kommer att skämma ut dig', sade Ron förståndigt. 'Jag vet i alla fall att Malfoy alltid skryter om hur duktig han är på Quidditch, men vad om att det bara är prat.'
Malfoy pratade verkligen en massa om flygning. Han klagade högljutt över att förstaårseleverna aldrig fick vara med i elevhemmens Quidditchlag"
"Tja … det suger faktiskt", erkände James långsamt.
"och berättade långa, skrytsamma historier som alltid verkade avslutas med att han nätt och jämnt undankom Mugglare i helikoptrar."
De fyra tonåringarna himlade med ögonen.
"Fast han var inte den ende: om man skulle tro Seamus Finnigan hade han tillbringat större delen av sin barndom med att susa runt landsbygden på sin kvastkäpp."
"Det är mer trovärdigt", sa Lily.
"Till och med Ron brukade berätta för alla som ville höra på om den gången då han nästan hade krockat med en drakflygare på Charlies gamla kvast. Alla från
trollkarlsfamiljer pratade jämt om Quidditch."
"För att det är den bästa sporten nånsin!" flinade James.
"Ron hade redan haft en stor diskussion om fotboll med Dean Thomas, som delade sovsal med dem. Ron kunde inte förstå vad det var för spännande med ett spel bara innehöll en boll där ingen fick lov att flyga."
"Ja, det låter tråkigt."
"Harry hade kommit på Ron med att sitta och peta på Deans affisch med West Hams fotbollslag i ett försök att få spelarna att röra sig."
Alla började skratta åt det.
"Neville hade aldrig suttit på ett kvastskaft i hela sitt liv, för hans mormor hade aldrig släppt honom i närheten av något. I sitt stilla sinne tyckte Harry att hon hade god anledning, för Neville lyckades råka ut för ett ovanligt stort antal olyckshändelser även med båda fötterna på marken."
"Stackars Neville", sa Lily medlidsamt.
"Hermione Granger var nästan lika nervös för att flyga som Neville."
"Något man inte kan lära sig ur en bok", skrockade Sirius.
"Det var någonting man inte kunde lära sig utantill ur en bok – inte för att hon inte hade försökt."
"Självklart", flinade Sirius och himlade med ögonen.
"Vid frukosten på torsdagen tråkade hon nästan ihjäl dem allesammans med flygtips som hon hade fått ur en biblioteksbok som hette Quidditch genom tiderna.
"Min favoritbok", förkunnade James.
"Neville hängde fast vid hennes minsta ord, i förtvivlat hopp om vad som helst som kunde hjälpa honom att hänga fast vid sin kvastkäpp längre fram, men alla blev väldigt glada när Hermiones föreläsning avbröts av postens ankomst.
Harry hade inte fått ett enda brev sedan Hagrids lilla meddelande, någonting som Malfoy förstås hade varit snabb att lägga märke till. Malfoys berguv hade alltid sig paket med godsaker hemifrån till honom, vilka han skadeglatt öppnade vid Slytherins bord."
"Skitunge", morrade Sirius och James. Lily och Remus såg arga ut.
"En tornuggla kom med ett litet paket till Neville från hans mormor. Han öppnade det ivrigt och visade dem en glaskula i samma storlek som en stor spelkula, som verkade vara fylld med vit rök."
"En minnsalt", nickade Remus.
"Jag förstod mig aldrig på dem. De talar om för dig at du har glömt någonting, men inte vad du har glömt", sa Lily och ryckte på axlarna.
"'Det är en Minnsalt!', utropade han. 'Farmor vet att jag glömmer saker och ting – den här talar om för en om det är någonting man har glömt att göra. Titta, om håller den hårt på det här viset och den blir röd … å …' Han blev lång i ansiktet, för Minnsallt-kulan hade plötsligt börjat glöda i mörkröd färg. ' … så har man glömt nånting …'
Neville försökte komma ihåg vad det var han hade glömt när Draco Malfoy, som just gick förbi Gryffindors bord, ryckte till sig Minnsalt-kulan ur handen på honom.
"Ge tillbaka den!" skrek de fyra tonåringarna upprört.
"Harry och Ron for upp från sina stolar. De hoppades till hälften på en anledning att slåss med Malfoy, men professor McGonagall, som upptäckte bråk snabbare någon annan lärare i skolan, var där i ett huj."
"Men Minnie", stönade Sirius.
"'Vad försiggår här?'
'Malfoy tog min Minnsalt, professorn.'
Malfoy blängde surt medan han hastigt lät Minnsalt-kulan falla tillbaka ner på bordet.
'Jag tittade bara'"
"Säkert."
"sade han och smet iväg med Crabbe och Goyle efter sig.
Klockan halv fyra samma eftermiddag skyndade Harry, Ron och de andra Gryffindoreleverna nerför yttertrappan ut på skolområdet för att få sin första flyglektion. var en klar, blåsig dag"
"Perfekt väder", nickade James.
"Alla väder är perfekta enligt dig när det gäller Quidditch", sa Sirius flinande.
"och gräset gick i vågor under fötterna på dem då de marscherade nerför slänterna mot en slät gräsmatta, som låg på den sidan av skolområdet som vette mot förbjudna skogen, vars träd vajade mörka i fjärran.
Slytherinarna var redan där, och det var också tjugo kvastkäppar som låg i prydliga rader på marken. Harry hade hört Fred och George Weasley klaga över skolans kvastar; de sade att några av dem började skaka om man flög för högt eller alltid drog lite åt vänster."
"Ja, skolans kvastar suger", höll James och Sirius med.
"Deras lärare, madam Hooch, anlände. Hon hade kort, grått hår och gula ögon som en hök.
'Nå, vad väntar ni på allesammans?' röt hon åt dem. 'Ställ upp er bredvid varsitt kvastskaft. Sätt igång nu, skynda på.'
Harry tittade ner på sin kvast. Den var gammal och några av kvistarna stack ut i underliga vinklar."
"Det var inte bra valt", suckade James.
"'Håll ut er högra hand över kvasten', ropade madam Hooch där hon stod längst fram, 'och säg 'Upp'!'
'UPP!' skrek alla.
Harrys kvast flög genast upp i handen på honom"
James flinade brett.
"Men den var en av de få som gjorde det. Hermione Grangers rullade bara runt på marken och Nevilles rörde sig inte alls. Kanske kunde kvastar, precis som hästar, märka när man var rädd, tänkte Harry; det fanns en skälvning i Nevilles röst som bara alltför tydligt sade att han ville ha fötterna på marken."
"Det är en bra teori", höll Remus med och nickade.
"Madam Hooch visade dem sedan hur de skulle sitta upp på kvastarna utan att glida av från änden, och gick utmed ledet och rättade till deras grepp.
Harry och Ron blev förtjusta när hon talade om för Malfoy att han hade gjort på fel sätt i åratal."
"Ha! Rätt åt dig, din slemmiga jävel!" flinade Sirius skadeglatt.
James flinade också men nickade åt Remus att fortsätta.
"'Och nu, när jag blåser i visselpipan, sparkar ni igång från marken med all er kraft', sade madam Hooch. 'Håll kvastarna stadigt, höj er nån meter upp i luften och sen raka vägen tillbaka ner genom att böja er lätt framåt. På min visselsignal … tre … två …'
Men Neville, nervös och darrig och rädd för att bli lämnad kvar på marken, stötte hårt ifrån innan visselpipan ens hunnit nudda vid madam Hoochs läppar.
'Kom tillbaka, pojk!' ropade hon, men Neville steg rakt uppåt som en kork skjuten ur en flaska … fyra meter … sex meter. Harry såg hans förskrämda vita ansikte ner på marken som försvann, såg honom flämta till, glida sidledes av från kvasten och … PANG –"
"Kära nån", flämtade Lily och de andra kröp ihop något.
"en duns och ett otäckt brak och Neville låg i en hög med ansiktet neråt i gräset. Hans kvastkäpp steg fortfarande högre och högre och började långsamt driva den förbjudna skogen och utom synhåll."
"Vilken dålig kvast", grimaserade Remus.
"Madam Hooch stod böjd över Neville, och hennes ansikte var lika vitt som hans.
'Bruten handled', hörde Harry henne muttra. 'Se så, pojk, det är ingen fara, upp med dig.'
Hon vände sig till resten av eleverna.
'Ingen av er rör så mycket som en fena medan jag tar med mig den här pojken till sjukhusflygeln! Ni lämnar kvastarna där de är, annars kommer ni att vara ute Hogwarts innan ni hinner säga "Quidditch". Kom nu, lille vän.'
Med tårstrimmat ansikte och ett hårt grepp om sin handled stapplade Neville iväg med madam Hooch, som höll armen om honom.
De hade knappt hunnit utom hörhåll när Malfoy brast ut i skratt."
Sirius och James spottade ut en lång rad av svordomar, och blängde rasande på boken.
"Han är verkligen en fruktansvärd pojke!" skrek Lily argt. "Hur kan han skratta åt det?"
"'Såg ni ansiktet på honom, den stora klumpedunsen?'
De andra Slytherineleverna stämde in.
'Håll mun, Malfoy', fräste Parvati Patil."
"Ja, säg till honom Parvati!"
"'Ååå, tar du Longbottom i försvar?' sade Pansy Parkinson, en Slytherinflicka med ett mopsaktigt ansikte. 'Trodde väl aldrig att du skulle gilla små tjocka lipsillar, Parvati.'"
"Håll käften, din mops."
"'Titta!' sade Malfoy och rusade fram och snappade åt sig någonting ur gräset. 'Det är den där fåniga saken som Nevilles farmor skickade honom.'
Minnsallt-kulan glittrade i solen då han höll upp den.
'Ge hit den där, Malfoy', sade Harry med låg röst.
Alla slutade prata för att titta på dem."
"Ta den från honom, Harry", nickade James.
"Hamna bara inte i ett slagsmål eller i trubbel", pjåskade Lily.
"Malfoy log ett otrevligt leende.
'Jag tror jag ska låta Longbottom hämta den nånstans – uppe i ett träd – vad sägs om det?'
'Ge hit den!' vrålade Harry, men Malfoy hade hoppat upp på sin kvast och gett sig iväg.
Han hade inte ljugit, han kunde flyga mycket bra –"
"Usch. Fan också."
Han svävade i jämnhöjd med de översta grenarna på en ek och ropade:
'Kom och ta den, Potter!'
Harry grep tag i sin kvast."
"Harry! Gör det inte!", skrek Lily.
"'Nej!' skrek Hermione Granger. 'Madam Hooch sa att vi inte fick röra på oss – du kommer att sätta oss alla i klistret.'
Harry brydde sig inte om henne. Blodet bultade i öronen på honom. Han satt upp på kvasten och sparkade hårt mot marken och upp, upp for han, luften strömmade genom håret och klädnaden flög ut bakom honom – och i ett anfall av häftig glädjeyra förstod han att han hade hittat någonting han kunde göra utan att någon honom det – det här var lätt, det var underbart."
James log brett. "Han är en naturbegåvning!"
"Han riktade kvastkäppen lite uppåt för att få den att flyga ännu högre och hörde skrik och flämtningar från flickorna nere på marken och ett beundrande hejarop Ron.
Han vände kvasten tvärt så att han hamnade öga mot öga med Malfoy uppe i luften. Malfoy såg förbluffad ut."
"Ha! Det förväntade du dig inte, va? Din slemmiga jäv–"
"Sirius!"
"Förlåt Lily …"
"'Ge hit den!' ropade Harry. 'Annars slår jag ner dig från din kvast!'
'Jaså, det tror du?' sade Malfoy med ett försök till hånleende, men han såg orolig ut.
Harry visste på något vis hur han skulle göra. Han lutade sig fram och grep hårt om kvasten med båda händerna och den sköt iväg mot Malfoy som ett spjut. Malfoy lyckades vika undan i precis sista ögonblicket; Harry gjorde en tvär helomvändning och höll kvasten stadigt. Några personer nedanför klappade i händerna.
"Bra Harry!"
"'Här uppe har du ingen Crabbe eller Goyle som kan rädda skinnet på dig, Malfoy!' ropade Harry.
Samma tanke verkade ha slagit Malfoy.
'Fånga den då, om du kan!' skrek han, och kastade glaskulan högt upp i luften och susade tillbaka mot marken."
"Skynda dig, Harry, fånga den!" ropade James och Sirius.
"Var försiktig!" skrek Lily oroligt.
"Harry såg, som i ultrarapid, hur kulan höjde sig i luften och sedan började falla. Han lutade sig fram och riktade kvastskaftet neråt, i nästa sekund ökade han farten brant dykning, for i kapp med kulan, vinden visslade i hans öron och ljudet blandades med skriken från folk som tittade på – han sträckte ut handen, ett par decimeter från marken fick han tag i den, precis i tid för att dra upp kvasten i rakt läge, och han trillade mjukt på gräset med Minnsallt-kulan i ett säkert grepp."
"GRYMT!" vrålade James och Sirius, strålande som solar.
"Helt klart sökarreflexer!" nickade James.
"Det var imponerande", medgav Remus.
"Jag är bara glad att han inte är skadad", suckade Lily.
"'HARRY POTTER!'
Hans hjärta sjönk fortare än han just hade dykt. Professor McGonagall kom springande mot dem."
"Avslöjad", stönade James och Sirius tillsammans.
"Han reste sig på darrande ben.
'Aldrig – under hela min tid på Hogwarts …'
Professor McGonagall var nästan mållös av chock, och hennes glasögon blixtrade ursinnigt.
'… hur vågar du, du kunde ha brutit nacken av dig …'"
"Hon har en poäng", sa Lily, som höll med som favoritprofessor.
"'Det var inte hans fel, professorn …'
'Var tyst, miss Patil …'
'Men Malfoy …'
'Det räcker, mr Weasley. Potter, följ med mig, nu på ögonblicket.'
Harry fick syn på Malfoys, Crabbes och Goyles triumferande ansikten då han som bedövad travade iväg därifrån i kölvattnet på professor McGonagall som med stegade mot slottet.
Han skulle bli relegerad, det visste han bara."
"Det kommer du inte att bli. Fast du kommer antagligen att få kvarsittning i en vecka, eller nåt."
"Han ville säga något för att försvara sig, men det verkade vara fel på hans röst. Professor McGonagall svepte fram utan att ens titta på honom; han måste småspringa för att hinna med. Nu var det färdigt. Han hade inte ens klarat det i två veckor. Om tio minuter skulle han stå och packa sina väskor. Vad skulle Dursleys säga när dök upp på tröskeln hemma hos dem?
Uppför yttertrappan, uppför marmortrappan inne i slottet, och fortfarande sade inte professor McGonagall ett enda ord till honom."
"Den tysta behandlingen, va?"
"Hon ryckte upp dörrar och marscherade genom korridorer med Harry olyckligt traskande efter. Hon kanske var på väg till Dumbledore med honom. Han tänkte Hagrid; relegerad med tillåten att stanna kvar som skogvaktare. Han kunde kanske bli Hagrids medhjälpare. Det vände sig i magen på honom när han föreställde hela, hur han stövlade runt ägorna kånkande på Hagrids väska och såg på hur Ron och de andra utbildade sig till trollkarlar.
Professor McGonagall stannade utanför ett klassrum. Hon öppnade dörren och stack in huvudet.
'Ursäkta mig, professor Flitwick, skulle jag kunna få låna Wood ett ögonblick?'"
James höjde ett ögonbryn, och lutade sig framåt.
"Wood, det betyder ju trä? tänkte Harry förbryllat. Var Wood en träkäpp som hon tänkte använda på honom?
Men Wood visade sig vara en person, en stor, kraftig femteårselev, som kom ut från Flitwicks lektion och såg förvirrad ut.
'Följ med mig, båda två', sade professor McGonagall, och de marscherade vidare genom korridoren medan Wood nyfiket tittade på Harry.
'Kom in här.'
Professor McGonagall visade in dem i ett klassrum som var tomt sånär som på Peeves, som var ivrigt sysselsatt med att skriva fula ord på svarta tavlan.
'Ut, Peeves!' röt hon. Peeves kastade kritan i en metallask så att det skrällde och susade sedan svärande ut ur rummet. Professor McGonagall smällde igen dörren honom och vände sig om mot de båda pojkarna,
'Potter, det här är Oliver Wood. Wood – jag har hittat en Sökare åt dig.'"
Tystnad.
"INTE EN CHANS!" skrek James, chockad, innan hans ansikte klövs av ett brett flin.
"HÄRLIGT, MINNIE!" skrattade Sirius.
"Han måste verkligen vara bra", log Remus.
"Woods ansiktsuttryck växlade från förvirring till förtjusning.
'Menar ni allvar, professor McGonagall?'
'Ja, absolut', sade professor McGonagall bestämt. 'Pojken är en naturbegåvning. Jag har aldrig sett nåt liknande. Var det första gången du satt på en kvastkäpp, Harry nickade tyst. Han hade inte den blekaste aning om vad som försiggick, men det verkade inte som om han skulle bli relegerad, och lite av känseln började tillbaka i hans domnade ben.
'Han fångade upp den här saken i handen efter en femtonmetersdykning'"
"Herre …" flämtade Lily.
"Han är otrolig!" sa James stolt.
"berättade professor McGonagall för Wood. 'Skrapade sig inte ens. Charlie Weasley kunde inte ha gjort det.'
Wood såg ut som om alla hans drömmar plötsligt hade slagit in.
'Har du nånsin sett en Quidditchmatch, Potter?' frågade han upphetsat.
'Wood är kapten för Gryffindors lag', förklarade professor McGonagall.
'Han har precis rätta kroppsbyggnaden för en Sökare också', sade Wood som nu gick runt Harry och granskade honom. 'Lätt, snabb, vi måste skaffa honom en ordentlig kvast, professorn – en Nimbus Tvåtusen eller en Rensopar-Sjua, skulle jag föreslå.'"
"Nimbus", sa James ögonblickligen.
"'Jag ska tala med professor Dumbledore och se om vi inte kan rucka på den där förstaårsregeln."
"Quidditch är den enda saken som Minnie nånsin kommer att rucka på regler för", skrockade Sirius, "hon är ett väldigt hängivet fan."
"Att vi behöver ett bättre lag än förra året, det ska gudarna veta. Vi blev ju helt mosade av Slytherinarna i den där sista matchen, jag kunde inte se Severus Snape ansiktet på flera veckor …'
Professor McGonagall blickade strängt på Harry.
'Jag vill höra att du tränar hårt, Potter, annars kanske jag ändrar mig och straffar dig istället.'
Sedan log hon plötsligt.
'Din pappa skulle ha varit stolt'"
"Det är jag", nickade James.
"sade hon. 'Han var själv en utmärkt Quidditchspelare.'
"Du skojar.'"
James såg förolämpad ut. "Nej, det gör hon inte!"
Remus skrattade. "Det är en ny paragraf, Tagghorn."
"Åh, jaha."
"Det var under middagen. Harry hade just berättat för Ron om vad som hänt sedan han lämnade övningsplatsen tillsammans med professor McGonagall. Njurpajsbiten som Ron just skulle stoppa i sig stannade halvvägs till munnen, för han hade helt glömt bort den.
'Sökare?' sade han. 'Men förstaårseleverna får aldrig … du måste vara den yngste elevhemsspelaren på nästan …'
'… ett århundrade', sade Harry och skyfflade in paj i munnen. Han kände sig extra hungrig efter eftermiddagens spänning. 'Wood berättade det för mig.'"
"Wow", sade Sirius imponerat, och James såg om möjligt ännu stoltare ut.
"Ron var så häpen och imponerad att han bara satt och gapade.
'Jag börjar träna nästa vecka', sade Harry. 'Tala bara inte om det för nån, Wood vill att vi ska hålla det hemligt.'
Fred och George Weasley kom just in i salen, fick syn på Harry och skyndade sig fram till honom.
'Grattis', sade George med låg röst. 'Wood berättade det för oss. Vi är också med i laget – som Slagmän.'
'Vi kommer absolut att vinna Quidditchpokalen i år, det kan ni lita på', sade Fred. 'Vi har inte vunnit sedan Charlie slutade, men årets lag kommer att bli lysande. måste vara bra, Harry, Wood nästan skuttade av glädje när han talade om det för oss.'
'Fast nu måste vi gå, för Lee Jordan tror att han har hittat en ny hemlig gång ut ur skolan.'
'Slår vad om att det är den gången bakom statyn av Sliskige Gregory som vi hittade under första veckan vi var här. Hej så länge.'"
"Första veckan? Schysst", flinade Sirius.
"Fred och George hade knappt försvunnit förrän en långt minde välkommen person dök upp: Malfoy, flankerad av Crabbe och Goyle.
'Äter du en sista måltid, Potter? När ska du ta tåget tillbaka till Mugglarna?'"
"Skrattar bäst som skrattar sist, illern", flinade Sirius.
"Illern?" Lily höjde ett ögonbryn.
"… det verkade som ett bra smeknamn", sa Sirius med en axelryckning.
"'Du är bra mycket modigare nu när du är nere på marken igen och har dina små vänner med dig', sade Harry kyligt. Crabbe och Goyle var förstås allt annat än små, eftersom Honnörsbordet var fyllt med lärare, kunde ingen av dem göra mer än att knyta nävarna så att de knakade och se hotfulla ut.
'Jag ställer gärna upp mot dig när som helst alldeles ensam', sade Malfoy. 'I kväll, om du vill. Trollkarlsduell. Bara trollstavar, ingen kroppskontakt."
Lily stönade. "Nej, gå inte …"
"Vad är det med dig? Du har väl aldrig hört talas om en trollkarlsduell, antar jag?'
'Det är klart att han har', sade Ron och svängde runt. 'Jag är hans sekundant, vem är din?'
Malfoy såg på Crabbe och Goyle med en värderande blick på var och en.
'Crabbe', sade han. 'Vid midnatt, blir det bra? Vi möter er i troférummet, det är alltid olåst.'
När Malfoy hade gått, tittade Ron och Harry på varandra.
'Vad är en trollkarlsduell?' sade Harry. 'Och vad menar du med att du är min sekundant?'
'Jo, en sekundant är med för att ta över om du dör'"
"Det var lugnande", sa Remus sarkastiskt.
"sade Ron nonchalant och började äntligen äta sin kalla njurpaj. Då han upptäckte Harrys ansiktsuttryck, tillade han hastigt: 'Men folk dör bara i riktiga dueller, du, med riktiga trollkarlar. Du och Malfoy kan på sin höjd skicka gnistor på varandra. Ingen av er är tillräckligt kunnig i magi för att göra någon allvarlig skada. Förresten är jag säker på att han trodde du skulle säga nej.'
'Och hur blir det om jag svänger med staven och ingenting händer?'"
"Släng undan den och ge honom en smäll på nosen", erbjöd Sirius.
"'Släng undan den och ge honom en smäll på nosen', föreslog Ron."
Hundanimagusen skrattade till.
"'Ursäkta mig.'
De tittade upp båda två. Det var Hermione Granger."
"Åh, Merlin", grimaserade Sirius.
"'Kan man inte få äta ifred på det här stället?' sade Ron.
Hermione struntade i honom och vände sig till Harry.
'Jag kunde inte undgå att höra vad du och Malfoy sa …'"
"Det kunde du säkert", mumlade Sirius.
"'Det kunde du säkert', muttrade Ron."
"Okej, det här börjar bli läskigt", deklarerade Sirius och de andra flinade mot honom.
"'… och du får bara inte vandra omkring i skolan på natten, tänk på alla poäng som Gryffindor förlorar om du blir upptäckt, och det blir du säkert. Det är faktiskt väldigt själviskt av dig.'
'Och du har faktiskt ingenting med det att göra', sade Harry."
"Harry!", bannade Lily.
"'Ajöss', sade Ron.
Hur som helst var det inte vad man kunde kalla ett perfekt slut på dagen, tänkte Harry, där han låg vaken mycket senare och lyssnade i väntan på att Dean och skulle somna (Neville var ännu inte tillbaka från sjukhusflygeln). Ron hade tillbringat hela kvällen med att ge honom goda råd, som till exempel:
'Om han försöker uttala nån förbannelse över dig, är det bäst att du viker undan, för jag kommer inte ihåg hur man stoppar dem.'"
"Det var ju bra att veta", snäste Lily.
"Det fanns en mycket stor risk att Filch eller mrs Norris skulle upptäcka dem, och Harry kände att han utmanade ödet genom att bryta en skolregel till på en och dag. Å andra sidan dök Malfoys hånleende ansikte ideligen upp i mörkret – det här var hans stora chans att besegra Malfoy ansikte mot ansikte. Han kunde inte missa den."
"Det kan du visst", morrade Lily.
"Jag undrar om han ens kommer att dyka upp …" sa Remus tankfullt.
"Va?" sa Lily och rynkade pannan.
"De kanske låter bli att komma, för att Harry ska åka fast", sa Remus bistert, och Lily såg ännu oroligare ut.
"'Halv tolv', mumlade Ron till sist. 'Det är bäst vi ger oss iväg.'
De drog på sig sina nattrockar, tog sina trollstavar och smög tvärs igenom tornrummet, nerför spiraltrappan och in i Gryffindors sällskapsrum. Några enstaka glöder pyrde fortfarande i den öppna spisen och förvandlade alla fåtöljer till hukande svarta skuggor. De var nästan framme vid hålet i porträttet när en röst ljöd från stolen närmast dem:
'Jag kan inte tro att du tänker göra det här, Harry.'
En lampa tändes. Det var Hermione Granger, iförd en skär nattrock och en bister min."
"Ger hon aldrig upp!"
"'Är det du?' sade Ron ursinnigt. 'Gå och lägg dig igen!'
'Jag var nära att tala om det för din bror', fräste Hermione. 'Percy – han är prefekt, han skulle sätta stopp för det här.'
Harry hade svårt att fatta att någon kunde lägga sig i som hon gjorde."
"Jag också", instämde Sirius och James.
"'Kom nu', sade han till Ron. Han sköt upp porträttet av Tjocka Damen och klev ut genom hålet.
Hermione tänkte inte ge upp så lätt. Hon följde efter Ron genom porträtthålet och väste åt dem som en ilsken gås.
'Bryr ni er inte om Gryffindor, bryr ni er bara om er själva, jag vill inte att Slytherin ska vinna elevhemspokalen och ni kommer att göra så att vi förlorar alla poäng jag fick av professor McGonagall för att jag kände till Förvandlingsformlerna.'"
"Dunsta."
"'Gå din väg.'
'Okej, men jag har varnat er, kom bara ihåg vad jag sa när ni sitter på tåget hem imorgon. Ni är så …'
Men vad de var, fick de aldrig veta. Hermione hade vänt sig mot porträttet av Tjocka Damen för att ta sig tillbaka in genom det och fann sig stå mitt emot en tom målning. Tjocka Damen hade gått på en nattlig visit och Hermione var utelåst.
'Vad ska jag nu ta mig till?' frågade hon gällt.
'Det är ditt problem', sade Ron. 'Vi måste gå, vi kommer för sent.'
De hade inte ens kommit till slutet på korridoren när Hermione kom ikapp dem.
'Jag kommer med er', sade hon."
"Nej. Sov på trapporna."
"'Det gör du inte.'
'Tror ni jag tänker stå här ute och vänta på att Filch ska få tag i mig? Om han hittar oss alla tre, ska jag tala om sanningen för honom, att jag försökte hindra er kan ni intyga.'"
"Åh ja, för det kommer de verkligen att göra."
"'Det var det fräckaste …' sade Ron med hög röst.
'Håll mun, båda två!' sade Harry skarpt. 'Jag hörde nånting.'
Det var något slags snarkande ljud.
'Mrs Norris?' andades Ron och kisade genom mörkret.
Det var inte mrs Norris. Det var Neville. Han låg hoprullad på golvet, han sov djupt, men ryckte plötsligt till och vaknade då de smög närmare.
'Gudskelov att ni hittade mig! Jag har varit här ute i flera timmar, jag kunde inte komma ihåg det nya lösenordet för att komma in och lägga mig.'"
"Stackars Neville." Lily log svagt, men såg orolig ut.
"'Sänk rösten, Neville. Lösenordet är "Gristryne", men det hjälper dig inte nu, för Tjocka Damen har gett sig iväg nånstans.'
'Hur är det med din arm?' sade Harry.
'Bra', sade Neville och visade dem. 'Madam Pomfrey fixade den på bara en minut,'
'Fint. Jo, förstår du, Neville, vi måste vara på ett ställe, vi ses senare …'
'Lämna mig inte!' sade Neville och kravlade sig upp. 'Jag vill inte stanna här ensam, Blodige Baronen har redan gått förbi två gånger.'
Ron tittade på sin klocka och blängde sedan ilsket på Hermione och Neville.
'Om vi åker fast tack vare nån av er två, kommer jag inte att vila en sekund förrän jag lärt mig använda den där Spökförbannelsen som Quirrell berättade om, och använt den mot er.'
Hermione öppnade munnen, kanske för att tala om för Ron exakt hur han skulle använda Spökförbannelsen, men Harry väste åt henne att vara tyst och vinkade allihop framåt."
James såg plötsligt tankfull ut. "De är typ som oss just nu."
"Va?" sa Sirius förvirrat.
"Ja, Harry är som jag. Ron är som Sirius, Hermione är lite som Remus … fast Rem är inte lika irriterande och Neville skulle kunna ses som Slingersvans."
"Åh, jaha", log Sirius.
"De svävade fram i korridorer randade med månskensstrimmor från de höga fönstren. Bakom varje hörn väntade sig Harry att stöta på Filch eller mrs Norris, men hade tur. De rusade uppför en trappa till tredje våningen och gick på tå fram mot troférummet.
Malfoy och Crabbe hade inte kommit ännu."
Remus ögon smalnade. Det här verkade vara en fälla, hur du än såg på det.
"Glasskåpen med troféerna glimmade när månljuset nådde dem. Bägare, sköldar, fat och statyer glittrade i silver och guld i mörkret. De tog sig fram utmed väggarna medan de höll ögonen på dörrarna i båda ändarna av rummet.
Harry tog fram sin trollstav för den händelse att Malfoy skulle komma inspringande och genast sätta igång. Minuterna kröp förbi.
'Han är sen, han kanske blev rädd och backade ur', viskade Ron."
"Eller så kanske han inte alls tänkte komma", muttrade Remus, och fick Lily att oroligt bita på läppen.
"Sedan fick ett buller från rummet bredvid dem att hoppa till. Harry hade precis lyft sin stav, när de hörde någon tala – och det var inte Malfoy.
'Nosa omkring, lilla sötnos, de kan sitta gömda i nåt hörn.'"
James och Sirius svor högt åt både Malfoy och Filch.
"Det var Filch som pratade med mrs Norris. Skräckslagen vinkade Harry åt de andra tre att de skulle följa med honom så snabbt som möjligt; de kilade tyst mot längst bort från Filchs röst.
Nevilles klädnad hade nätt och jämnt försvunnit runt hörnet när de hörde Filch komma in i troférummet.
'De är här inne nånstans', hörde de honom mumla, 'och de gömmer sig nog.'
'Den här vägen', formade Harry ljudlöst med läpparna åt de andra och lamslagna av skräck började de smyga genom en lång pelargång fylld med rustningar. De höra hur Filch kom närmare.
Neville gav plötsligt ifrån sig ett skrämt pip och satte av i spräng – han snavade, högg tag i Ron runt midja och båda två föll handlöst rakt på en rustning.
Skramlet och braket var nog för att väcka upp hela slottet."
"Definitivt en slingersvans!" försökte James skämta och lyckades få några att le svagt.
"'SPRING!' skrek Harry och alla fyra rusade ner genom pelargången utan att titta bakåt för att se om Filch följde efter. De svängde genom en annan, med Harry ledde utan en aning om var de var eller vart de var på väg.
De tog sig igenom en gobeläng som de rev isär och befann sig sedan i en undangömd gång, rusade genom den och kom fram nära ett av sina klassrum, som de låg flera kilometer bort från troférummet.
'Jag tror att vi har skakat av oss honom', flämtade Harry. Han lutade sig mot den kalla väggen och torkade sig i pannan. Neville vek sig dubbel och drog väsande andan.
'Jag … sa det ju … åt er', flämtade Hermione och höll sig för hållet i sidan. 'Jag … sa det ju … åt er.'"
"Det är inte rätt tillfälle för 'vad var det jag sa'", sa Sirius surt.
"'Vi måste ta oss tillbaka till Gryffindortornet', sade Ron, 'så fort som möjligt.'
'Malfoy lurade dig', sade Hermione till Harry. 'Det fattar du, va? Han tänkte aldrig möta dig. Filch visste att nån skulle vara i troférummet, Malfoy måste ha tipsat honom.'
Harry tänkte att hon förmodligen hade rätt, men han hade ingen lust att säga det till henne."
"Envis, som sin far", stönade Lily.
"'Kom, så går vi.'
Så enkelt skulle det inte bli. De hade inte gått med än ett tiotal steg när ett dörrhandtag skramlade till och någonting kom utfarande ur ett klassrum framför dem.
Det var Peeves."
James och Sirius stönade högt.
"Jag trodde att ni gillade Peeves?" frågade Lily.
"Vanligtvis", nickade Sirius.
"Men han kommer aldrig precis att hjälpa dig", fortsatte James.
"Han fick syn på dem och gav till ett skri av förtjusning.
'Var tyst, Peeves, snälla du, du kommer att få oss utkastade.'
Peeves skrockade.
'jaså, här vandrar ni omkring vid midnatt, små söta förstaklassare? Aj, aj, aj, så stygga man kan vara. Försök inte smita i en hast, för nu åker ni allt fast.'
'Inte om du inte avslöjar oss, snälla Peeves.'
'Jag borde tala om det för Filch, det borde jag verkligen', sade Peeves med helgonlik röst, men hans ögon glittrade elakt. 'Det är för ert eget bästa, ska ni veta.'
'Ur vägen med dig', fräste Ron och måttade ett slag mot Peeves."
"Dålig idé!"
"Det var ett stort misstag.
'ELEVER UPPE UR SÄNGEN!' vrålade Peeves. 'ELEVER UPPE OCH GÅR I TROLLKONSTKORRIDOREN!'
De duckade under honom och sprang för livet, ända fram till änden av korridoren där de rusade rakt in i en dörr – och den var låst."
"Åh, jag hoppas en av dem känner till Alohomora!" skrek Lily och bet på fingernaglarna.
"Hermione kanske gör det", sa James långsamt.
"'Nu är det färdigt!' stönade Ron, medan de hjälplöst knuffade på dörren. 'Det är ute med oss! Det här är slutet!'
De kunde höra steg, det var Filch som sprang så fort han kunde mot ljudet av Peeves skrik.
'Äsch, flytta på er', brummade Hermione ilsket. Hon grep tag i Harrys trollstav, slog lätt på låset med den och viskade: 'Alohomora!'"
"Tack gode Merlin", de drog alla en suck av lättnad.
Remus rynkade sedan pannan. Vänta lite … en låst dörr i trollkonstkorridoren?
"Det hördes ett klick i låset och dörren svängde upp. De kilade igenom den, stängde den kvickt och pressade örat mot den medan de lyssnade.
'Vilken väg tog de, Peeves?' sade Filch. 'Fort, tala om det för mig.'
'Säg "snälla du".'
'Håll inte på och tjafsa med mig, Peeves, säg nu vart de tog vägen?'
'Jag säger inte ingenting, om du inte säger snälla du till mig', sade Peeves med sin förtrytsamma mässande röst."
"Han kommer inte att säga något", flinade James.
"'Okej då – snälla du.'
'INGENTING! Hahaha! Sa ju att jag inte skulle säga ingenting om du inte sa snälla du! Hahahaaaaaa!' Och de hörde ljudet av Peeves som svischade iväg och Filch svor i ursinne.
'Han tror att den här dörren är låst', viskade Harry. 'Jag tror att vi klarar oss. Släpp mig, Neville!' För Neville hade ryckt i ärmen på Harrys nattrock hela den sista minuten. 'Vad är det?'
Harry vände sig om – och såg mycket tydligt vad det var. Under ett ögonblick var han övertygad om att han hade vandrat rakt in i en mardröm – det här var för ovanpå allt som hittills hade hänt."
"Åh, Merlin", sa Lily uppjagat, plötsligt orolig igen.
"De befann sig inte i något rum, som han hade trott. De befann sig i en korridor.
Den förbjudna korridoren på tredje våningen. Och nu förstod de varför den var förbjuden.
De tittade rakt in i ögonen på en fruktansvärd hund, en hund som fyllde hela utrymmet mellan taket och golvet. Den hade tre huvuden. Tre par rullande, galna ögon; nosar, som ryckte och darrade i riktning mot dem; tre dreglande munnar med saliv som hängde i klibbiga trådar från gulaktiga tänder."
"… TA ER UT DÄRIFRÅN!" skrek tonåringarna med stora ögon.
"Vad tänkte Dumbledore egentligen?" skrek Lily, och började hyperventilera.
"Den stod alldeles stilla och stirrade på dem med alla sex ögonen, och Harry förstod att enda anledningen till att de inte redan var döda var att deras plötsliga uppdykande hade överrumplat den, men den höll snabbt på att komma över det, för man kunde inte ta fel på vad de där hotfulla morrningarna betydde.
Harry trevade efter dörrhandtaget – i valet mellan Filch och döden föredrog han Filch."
"Vist sagt", muttrade Sirius men såg fortfarande chockad ut.
"De ramlade baklänges, Harry smällde igen dörren, och de sprang, de nästan flög, tillbaka genom korridoren. Filch måste ha skyndat iväg för att titta efter dem annat ställe för de såg honom ingenstans, men de brydde sig knappt om det – det enda de önskade var att lägga ett så stort avstånd som möjligt mellan sig själva det där odjuret. De slutade inte springa förrän de kom fram till porträttet av Tjocka Damen på sjunde våningen.
'Var i all världen har ni varit allesammans?' frågade hon och tittade på deras nattrockar som hängde halvvägs ner på axlarna och på deras blossande, svettiga ansikten.
'Bry er inte om det – gristryne, gristryne', flämtade Harry, och porträttet svängde utåt. De kravlade sig in i sällskapsrummet och föll darrande ihop i fåtöljerna.
Det dröjde en stund innan någon av dem sade någonting. Neville såg faktiskt ut som om han aldrig skulle tala igen."
"Skyll inte på honom", sa James sympatiskt, och masserade försiktigt Lilys rygg. "Det är ok, Lily … de är ok."
"'Vad tror de att de sysslar med, när de har nånting sånt inlåst i en skola?' sade Ron tillslut. 'Om det finns en hund som behöver motion, så är det den där.'"
"Instämmer", nickade Sirius.
"Hermione hade både hunnit få tillbaka andan och sitt dåliga humör.
'Ni använder visst inte ögonen att titta med, nån av er?' fräste hon. 'Såg ni inte vad den stod på?"
"Eh … golvet?" frågade Sirius förvirrat.
"'Golvet?' föreslog Harry. 'Jag tittade inte på fötterna, jag var alldeles för upptagen av huvudena på den.'
'Nej, inte på golvet. Den stod på en fallucka. Den vaktar tydligen nånting.'"
"Antagligen De Vises Sten", funderade Remus.
"Hon reste sig upp och blängde ilsket på dem.
'Jag hoppas ni är nöjda med er själva. Vi kunde ha blivit dödade allihop – eller ännu värre, blivit relegerade. Nu tänker jag gå och lägga mig, om ni inte har nånting det.'"
"Någon behöver sortera ut sina prioriteringar."
Ron stirrade efter henne med gapande min.
'Nej, vi har inget emot det', sade han. 'Man skulle kunna tro att vi släpade henne med oss, eller vad säger ni?'
Men Hermione hade gett Harry någonting annat att tänka på när han klev i säng igen. Hunden vaktade någonting … Vad hade Hagrid sagt? Gringotts var den säkraste platsen i världen för någonting man ville gömma – möjligen med undantag av Hogwarts.
Harry trodde att han hade kommit underfund med var det smutsiga lilla paketet från valv sjuhundratretton befann sig."
"Jag tänkte precis samma sak", nickade Remus, och gav boken till Lily som hade lugnat ner sig rejält. Hon öppnade boken och började läsa:
"Allhelgonaaftonen …"