A/N: Här är kapitel tio! Hoppas ni gillar det :) Lite utfyllnad bara, but no less weird..

Enjoy!

Puff - den Patetiska Parodin

Kapitel 10
Kackel i trädgårdslandet

Lollo, Natta och Tuldus gick igenom korridorerna, på väg till lektionen efter lunch.

"Åh, kan inte Neville komma hit till oss!" sa Tuldus drömmande.

"Stackars pojk", sa Lollo. "Tror du Wera och Manda har våldtagit någon kille än?"

"Nej", sa Tuldus. "Wera skulle aldrig våldta Malfoy, och Manda är för försynt."

"Ja", sa Lollo och skrattade.

Så gick de förbi biblioteket.

"Åh, hit vill jag!" sa Tuldus.

"Ja, jag ska i alla fall fortsätta", sa Natta.

"Jag med", sa Lollo.

"Jaha, jag kommer senare då", sa Tuldus och gick in i biblioteket. Hon vandrade med stora ögon genom biblioteket, medan hon synade bokhyllorna uppifrån och ner. Hon visste inte vad det var hon letade efter, men hon greppade den närmsta boken och satte sig ner vid ett bord och började läsa. Boken verkade handla om historiska häxor och trollkarlar, och detta fångade Tuldus intresse.

Samtidigt kunde hon höra avlägsna muttranden och trampanden. Hon tittade upp för att se vad det var, men när hon inte såg något så återgick hon till sitt läsande.

-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-

Neville Longbottom vandrade fram och tillbaka genom biblioteket, nervös över kommande lektion. Det var Örtlära. Örtlära var hans grej, och om han inte visade sig bra i det kanske inte Tuldus skulle tycka om honom. Han hade liksom gillad Tuldus ända sedan de presenterats för varandra. Men han hade aldrig riktigt vågat visa det för henne, på dessa två dagar. Nu travade han fram och tillbaka, undrandes över hur han skulle bete sig om han råkade hamna med henne ifall de skulle jobba två och två.

På väg ut ur biblioteket gick han förbi ett bord där det satt en flicka och läste. Till sin stora förskräckelse fick han se att det var ingen mindre än Tuldus själv som satt där. När han gått förbi ena bokhyllan var han bara tvungen att gå förbi henne igen. Som tur var märkte hon inget. Han gick fram och tillbaka, förbi henne, flera gånger utan att hon märkte något. Samtidigt försökte han tänka ut smarta grejer han kunde säga till henne.

"Jaså, sitter du här och läser?" Nej, så kan jag ju inte säga! Det är ju så självklart! Vad gör man annars i ett bibliotek?

"Tänk, Neville, tänk!" muttrade han för sig själv. "Feeeeeel the fooooorce, Neville!"

Kanske, "Tjena, stumpan! Ska vi 'umgås' lite?" Merlin, nej! Det låter ju som något som Malfoy skulle säga!

Han vandrade av och an förbi henne, tills han hörde ett "hej", och han flög upp i luften. Det var Tuldus som äntligen insett att Neville faktiskt traskade fram och tillbaka vid henne.

"Tjenna!" sa han sedan. Åh herre, min skapare! Vem tror jag att jag är? Merlin? "Jag menar 'hej'…"

"Har vi Örtlära, eller är jag helt borta?" frågade Tuldus som om hon alltid känt Neville.

"Jo", sa han mållöst.

"Jamen, då sticker vi då!" sa Tuldus glatt och plockade ihop sina böcker.

"Jag kan bära de där åt dig, om du vill", sa Neville tyst och rodnade smått.

"Okej", sa Tuldus och log. "Tack." Men inombords bubblade hon av glädje.

-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-

Lollo och Natta satt utanför de stora växthusen och bläddrade igenom deras böcker om Örtlära.

"Alltså", sa Lollo. "Är det bara jag, eller är Wera helt såld på Draco Malfoy?"

"Näe, menar du verkligen det?" frågade Natta ironiskt. Sedan skrattade hon. "Ja, jag håller med."

Just då kom Manda springandes mot dem. "Lollo! Natta! SOFIE!"

Lollo och Natta tittade skeptiskt på henne. "What?"

"Theezy… och då… Sevvie… Fi– hon kallas Fifi!"

"Manda, ta det lugnt", sa Lollo. "Vad babblar du om?"

Precis då Manda skulle öppna munnen för att säga något mer kom Wera släpandes på någon. "Lollo! Manda! Natta!" ropade hon. "Ermin!" Hon gjorde en fanfar och pekade på personen hon dragit med sig, som visade vara ingen mindre än Ermin Andersson, deras fjolliga vän ifrån mugglarskolan. "Alltså, nu måste ni bara höra!" sa Wera. "Vi gick ner dit, och så, och sen, och då, och jag, därför att, men i alla fall, och han", hennes röst hade för länge sedan gått upp i falsett, och det gick i 120 kilometer i timman, så man hörde inte ett ord av det hon sade.

"Ja, och…" sa Manda som också började tala i 120 kilometer i timman.

Till slut stod de där, kacklandes som två hönor, tills Lollo vrålade att de skulle vara tysta.

"Kan ni berätta vad som hänt, långsamt och en i taget?" frågade hon.

"Han förstörde allting!" sa Wera och pekade på Ermin.

"Määh!" sa han i försvar. "Det gjorde jag ju inte!"

"Det var hemskt!" gnällde Manda.

Precis då började alla andra elever komma, och de fyra flickorna, plus Ermin, tystnade tvärt. Wera gav Lollo en jag-berättar-senare-blick, och Manda lika så, och sedan gick de in tillsammans med de andra. Professor Sprout kom in i växthuset och ställde sig längst fram i byggnaden.

"Välkommen", sa hon. "Idag ska vi lära oss om Flora Aurora. Någon som vet vad det blomman är användbar till?"

"Det är Törnrosas dotter", sa Wera. "Hon används till– ja, det ska vi väl kanske inte gå in på…"

"Bra försök", sa Sprout med ett leende, medan Lollo, Manda, Natta och Tuldus suckade.

"Vadå 'försök'?" frågade Wera förolämpat. "Du vet inte ens halva sanningen om den riktiga Flora Aurora!"

"Wera, du bara måste öppna munnen, va?" viskade Lollo till Wera.

"Flora Aurora är en österländsk blomma som skyddar mot onda krafter", sa Hermione Granger.

"Det var rätt, miss Granger", sa Sprout.

"Ni har fel!" sa Wera. "Ni vet ingenting om Flora Aurora, för hon är Flora Aurora!" Wera pekade dramatiskt på Manda, som inte fattade ett skvatt.

"Va?" frågade hon korkat.

"Ingenting", sa Wera. "Kom nu Manda, så går vi! Jag tror jag såg Johnny Depp utanför huset!"

"Oh no!" sa Manda förtjust. "Mot oändligheten och vidare!" Sedan lämnade de två flickorna växthuset, och lämnade de andra som frågetecken; förutom Lollo, Natta och Tuldus. Ermin hade inte ens märkt att de gått.

"Alltså, det där måste ha varit den sämsta bortförklaringen de någonsin kommit med för att slippa lektionen", sa Tuldus.

"Den där går till historien", sa Lollo och tog fram ett litet block för att skriva upp händelsen.

"Ta det lugnt", sa Natta till Sprout. "Detta är fullkomligt normalt när det gäller Manda och Wera."

"Jahaja", sa Sprout. "Men, då fortsätter vi då."

-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-

"Professorn, är Flora Aurora Törnrosas dotter, eller är det en blomma?" frågade Blaise förvirrat. "Jag menar, båda verkar ganska trovärdiga."

Draco gav honom en är-du-dum-på-riktigt?-blick, innan han insåg att han faktiskt var det, och gav honom sedan ett slag i bakhuvudet.

"Aj!" tjöt Blaise, och de andra i klassen började fnittra åt honom. "Se nu vad du gjorde! Du skämde ut mig offentligt!"

"Som om det aldrig har hänt", sa Draco ironiskt och himlade med ögonen.

"Seså, pojkar", sa Sprout. "Nu koncentrerar vi oss på vad vi ska göra. Jag kommer nu dela in er två och två. Mr Potter, du får jobba med Miss Näsström. Mr Flinch-Fletchley, du får jobba med Miss Abbott. Mr Mcmillan och Miss Bones, Miss Turpin och Mr Goldenstein, Mr Boot och Mr Finnegan, Miss Parkinson och Miss Granger, Miss Kira och Mr Longbottom, Miss Brucklehurst och Mr Thomas, Mr Corner och Miss Greengrass, Mr Crabbe och Mr Goyle, Mr Weasley och Miss Padma Patil, Miss Brown och Miss Parvati Patil, Miss Petersson och Mr Malfoy, och slutligen, Mr Zabini och Mr Andersson. Med eran partner ska ni nu försöka samla så mycket nektar som möjligt ifrån varsin Flora Aurora, men se upp; vätskan är mycket frätande."

-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-

"Tur att inte Manda och Wera är här", viskade Lollo till Tuldus och Natta. "Då hade de kastat den där nektarn lite överallt."

"Ja, på alla andra än sig själva", sa Natta.

"På alla killar", sa Tuldus. "Men vänta lite… jag får jobba med Neville!" Hon skuttade lyckligt bort till den blyga pojken som syntes skina upp så fort hon kom i närheten.

"Jag går bort till Harry", sa Natta och började traska iväg.

Lollo skrattade smått ondskefullt och gnuggade sina händer. "Nu… nu kan jag djävlas så mycket jag vill med Mr Malfoy! Mwha!" Så gick hon bort till den blonde pojken som inte alls verkade vara så glad att se henne.

"Hur gick det på straffkommenderingen då?" frågade hon och armbågade honom i sidan. "Jag hörde att Ermin kom och förstörde allt… tell me the dirty details!"

"Det angår dig inte", muttrade Draco.

"Nehe", sa Lollo och ryckte på axlarna. "Jag kan alltid fråga Wera senare, och få hennes synvinkel av det hela."

Draco muttrade något ohörbart, och Lollo log triumferande.

"Hon måste ha nämnt Gerard Butler, va?" frågade Lollo.

Genast så blev Dracos blick mörk.

"Säg inget mer!" sa Lollo och gjorde en dramatisk handgest. "Dina ögon säger allt! Men det är normalt, hon pratar om honom hela tiden. Ibland kan det komma någon annan in i bilden, men han blir snabbt överkörd av Butler."

Draco muttrade något och slog ursinnigt ner blicken i golvet.

"Nemen", sa Lollo med baby-röst. "Inte van att bli dissad? Stackars liiiiiiiiiiiiten! Och oooerfaaaaren…! Naaaaaaaw… jag kan lägga in ett gott ooooord för dig, om du viiiiiiill!"

"Jag behöver ingen hjälp", snäste Draco. "Jag kan få vem jag vill, var jag vill, när jag vill, hur jag vill!"

"Det tvivlar jag starkt på", sa Lollo.

"Okej!" sa Draco upprört. "Då säger vi såhär; jag ger dig femtio galleoner om jag inte lyckas fånga henne innan nästa vecka!"

"Haha, taget!" sa Lollo och de två skakade händer. "Du kommer aldrig att lyckas. Detta måste jag se!"

"Hur kan du vara så säker på att jag kommer att misslyckas?" frågade han. "Till och med du skulle kunna falla för min charm."

Vid detta laget låg Lollo ner på golvet, och kippade efter andan mellan varje skratt.

"Vänta du bara", morrade Draco och hans ögon smalnade. "Hon är min innan du hunnit säga Quidditch!" Sedan började han arbeta, medan Lollo fortfarande kämpade för att få lite luft till lungorna.

-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-

Tuldus och Neville jobbade på glatt. De hade lyckats tömma halva blomman på sin nektar, och Tuldus började ta till med drastiska åtgärder för att få ut det sista.

"Kanske man ska göra såhär", sa Tuldus och närmade sig blomman med en kniv.

Åh nej! Vad håller hon på mig? Tänkte Neville. "Nej!"

Tuldus tittade konstigt på honom. "Va? Varför inte då?"

"Det är lättare att vända den upp-och-ner och vänta på att det ska rinna ut", sa Neville och lyfte varsamt upp blomman och vände den om.

"Oj, du är riktigt bra på att ta hand om blommor", sa Tuldus imponerat.

"Ja, det är ju mitt favoritämne", sa Neville. "Jag har ju faktiskt ett U i det."

"U som i Ur-bra", sa Tuldus och log.

Neville mumlade lite och rodnade häftigt.

-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-:-

"Öhm", mumlade Harry. "Jag vet inte riktigt hur man ska göra…"

"Vi ska tömma den på nektar", sa Natta. "Spelar det någon roll hur man gör, bara det kommer ut?"

"Okej", sa Harry och klämde lite försiktigt på blomman. Tyvärr så råkade han klämma lite för hårt, och blommans nektar sprutade ut och hamnade på bröstet av Nattas förkläde, som genast började fräta bort.

Åh nej! Tänkte Harry panikslaget. Vad har jag gjort?

"Men åh!" grymtade Natta. "Muuuu!"

"Öhm", sa Harry. "Bä?"

"Muuu!"

"Bäää?"

"Muuu!"

"Bäää!"

"Muuuuuuu!"

"Bäääääää?"

"MUUU!"

"BÄÄÄ!"

"Kuckelikuuuuu!" hördes bortifrån hörnet. Det var Blaise som också ville delta i bondgården. "Klockan är sjuuuu!"

"Öhm", sa Harry. "Jag kommer strax." Sedan sprang han iväg till andra sidan av klassrummet, där Ron stod. "Roooon!" gnällde han. "Ron, du bara måste hjälpa mig!"

"Vad har du gjort nu då?" frågade Ron och suckade.

"Jag råkade spilla nektar på henne!" pep Harry. "Du måste hjälpa mig!"

"Harry, jag kan inte vara dig hjärna hela tiden!" sa Ron.

"Ron, du har ingen hjärna", sa Harry och höjde på ena ögonbrynet.

"Nej, kanske inte det", sa Ron. Sedan tittade han ner ett slag, och sedan på Harry igen. "I alla fall inte här uppe!" Han pekade på sitt huvud, och Harry suckade och gick tillbaka till Natta. När han kom tillbaka var hålet på förklädet borta.

"Men, men…" sa han. "Det var ju nyss ett hål där!"

"Ja, men det försvann", sa Natta enkelt. "Puts väck, kaputt, borta med vinden, desaparecido, poissa, maqan, zhdukur, gone, disappeared, farinn, allés, verdwijnen, abeo, scomparire, hilang, kieuseru! Med andra ord; borta."

Harry tittade på henne med vidöppna ögon. Han hade tappat tråden någonstans vid desa-något.

"Alltså, jag bytte", sa Natta för att förenkla allt för honom. Han var ju trots allt bara en kille.