Hogwarts läser HP: Fången från Azkaban

by lealover1

De är nu inne på 3 boken & fler lögner än någonsin kommer avslöjas, hur kom egentligen Sirius Black in i slottet & varför dagen innan? Vad var han ute efter för 3 år sen? Varför hatar Gyllene trion Scabbers så mycket? Kommer Harrys förbannelse upphöra eller är han dömd att ha den tills sista boken? Inget kunde förbereda alla på vad de kommer få veta & kan de fixa gamla misstag?

11. Bittert nederlag

Tagghorn fn: Okej, nu skäms jag en aning för att inte inse att ni var två olika personer. Förlåt mig. Jag jobbar fortfarande på hur jag ska kunna kontakta Harry, uppenbarligen inte med hjälp av internet för sådan utrustning funkar inte i magiska världen, jag har tappat bort hans telefonnummer (hemsk tanke, jag vet) och min uggla har virrat bort sig ute i skogen, men jag säger till när hon återkommer så kan du få låna henne. Åh, får jag vara med och spränga lärarrummet? Tusan, jag måste verkligen komma på vem du är. Jag skulle vilja gissa nu, men jag har så lite tid på mig och måste få upp det här kapitlet, jag ger det en chans nästa gång. Hoppas du är nöjd med kapitlet

Cjutipaj: Jag förstår hur du tänker och Amelia Bones kommer att lista ut att Sirius är oskyldig innan orden sägs i boken, just nu är hon bara väldigt upprörd för allt bevis pekar på att han var den som såg till att alla i hennes familj utan Susan blev mördade, och det gör så att hon inte kan tänka så klart som hon skulle göra. Jag jobbar just nu på att hon ska lägga undan sina personliga känslor och låta henne fokusera på kall fakta, hon vet redan att det är något som inte stämmer och jag tror att i nästa kapitel så kommer hon att börja fundera ordentligt. Som du hör finns det en anledning till varför hon hatar Sirius så mycket. Regulus är en person som kommer dyka upp i någon bok, Aberforth är jag inte så säker på än, men jag funderar på att slänga in honom mot slutet av sjätte boken, jag ve det är ett tag kvar men jag vill sprida ut alla "gäster" och presentera en ny vid varje bok i princip och eftersom just de två först får stora roller i sjätte/sjunde boken så kommer de troligtvist dyka upp då ifall jag tar med dem.

Dragonslayeroffaboulness: självklart bryr jag mig, jag bryr mig om allt som mina "läsare" har att säga. Jag har inte gett tonåriga James & Lily så mycket tanke, jag kan tänka mig att det skulle bli svårt, att Harry är i samma ålder som sina föräldrar men jag ska tänka över det. När det gäller Regulus så är det en tanke jag har funderat på länge, jag är nyfiken på honom och som det ser ut nu så kommer han att dyka upp förr eller senare, och självklart kommer han inte vara helt ond. Jag tror att han är mer grå, han tror på det här renblodiga saken delvis men han insåg att Voldemorts sätt var fel. Han försökte ju trots allt lämna "gruppen". Jag ska se vad jag kan göra och när han i så fall skulle komma in. Några förslag?

Guest: Hej, hur menar du med att ta med Jasmine i Hogwarts läser böckerna? Förresten så har jag inte svarat på den frågan förut, du är den första som frågar något om Jasmine och oroa dig inte över att ställa samma fråga som någon annan, jag har inga problem med att svara på samma fråga flera gånger. Glad att du hitta min fanfiction och fortsatte att läsa den förresten. I alla fall, hon kommer att nämnas då och då i boktexten och i femte boken tillexempel kommer jag göra om Snapes värsta minne så att det inkluderar henne. Men hon är tyvärr död och blev dödad av en av Voldemorts anhängare, jag har inte beslutat vem än men det är inte Voldemort som dödat henne så hon kommer inte att dyka upp i kyrkogården i alla fall. Jag är så glad över att höra att du gillar sättet jag skriver den äldre generationen på och att det är på det sättet som du själv såg dem, eftersom vi inte vet alltför mycket om dem så är det lättare att skriva om dem för man kan skapa sin egen uppskattning om dem, och precis som du vill jag veta mer om det (håller fortfarande tummarna för att JK ska skriva en bok om marodör-eran). Gymnasiet har blivit bättre och jag trivs nu och jag hoppas att du själv gör det, Högstadiet är bland de bästa åren i skolan, även om det är en hel del arbete.
Vi hörs.

Vem: Jag är glad att du gillade kapitlet, det kanske blev lite mycket quidditch, men jag har blivit en aning mer besatt av spelet sen jag äntligen läste quidditch genom tiderna. Visst är det vidrigt att ha metall i munnen, men jag antar att Harry tyckte att det var gott. Men jag är glad över att du gillade just den meningen, jag tyckte det verkade så bedårande för jag har verkligen hela scenen uppmålad framför mig i mitt huvud. Ögonen är trots allt fönstren till ens själ, så det är bara logiskt att Harrys ögon avslöjar honom. Jag kan faktiskt inte minnas vilket brott det är de har begått… vänta, jag tror jag minns nu. Jo, det var så. Jag vet inte om jag borde berätta. Vill du veta? För det är stor chans att jag annars avslöjar vad de mena i slutet av tredje boken.

Vem: Ha, du verkar bli avbruten ofta. Att jag kalla madam Pomfrey för madam Poppy var tyvärr bara ett misstag från min sida och jag ska leta reda på det när jag har tid och rätta till mitt misstag. Agaton, det är ett fint (och ovanligt, men ovanligt är bra) namn. Jag fick inte döpa våran, min syster vägrade tillåta mig. Ja, låt alla besökare samlas på hög avsvimmade framför Mandragororna, det låter som en underbar idé. Jag återvände faktiskt och gick en till gång, för att ta foton eftersom de nu tillät det och det var lika underbart och magisk som första gången för mig, på ett sätt bättre för den här gången stressade inte min syster mig. Jag hade inte sett Youtube klippet innan så självklart såg jag det, och jag vet inte. Det är något med det som verkligen stör mig, jag kan bara inte lista ut vad.
PS: Jag hade inte hört det skämtet innan och jag är ganska säker på att Voldemort blev irriterad när Snape inte fattade.

Thalia: Jag mår mycket bättre nu och jag behövde inte prata med skolkuratorn, jag fundera på det men allt är bättre nu och vi börjar komma tillsammans som en riktig klass. Så jag trivs nu. Jag hoppas att ditt gräl med din klasskamrat inte var för allvarligt.
Glad att du gillade kapitlet, och det gjorde inget att du väntade med att svara. Du behöver ju vänta på mina kapitel så jag kan dock vänta en extra dag på att få läsa din review. Det var inte bra att du är sjuk och jag hoppas att det gick över snabbt, jag antar att du är frisk nu, men jag är glad att jag kunde pigga upp dig. Jag har faktiskt inte funderat på att ha ett minne från Sirius synvinkel när han bryter sig i Gryffindortornet men jag gillar det och det finns stor chans att det kommer dyka upp i något kapitel, troligtvist framåt slutet av boken, men jag lovar inget. Men du har helt rätt i att Sirius skulle göra allt för att beskydda Harry.
Kram Lea.

Tonks: Skolan är nu mycket bättre och jag har börjat trivas och jag är dessutom piggare än jag var innan. Dessutom mår jag bättre och är inte längre sjuk, även om det inte skulle överraska mig om jag blev sjuk igen, alla i klassen är sjuka hela tiden så vi smittar varandra i omgångar och dessutom lyckades jag göra min lillebror jättesjuk på det sättet men för tillfället är jag frisk som en nötkärna. Jag är glad att du gillar sättet jag skriver på och jag hoppas att du kommer gilla det här kapitlet.

---

Ni vet hur det funkar nu:

Bok

tankar

Sirius

Vanligt

---

"Klockan börjar närma sig fyra", informerade Dumbledore sina elever, lärarstab och gäster "Kanske ska vi ta en liten paus för att fylla på våra magar?" föreslog han glatt.

Blickarna som han fick av alla i salen var svar nog, men det var Sarah som långsamt sade; "Sirius Black har precis försökt bryta sig in i Gryffindortornet med en kniv, och vi har ingen aning om varför eller vad som händer härnäst, och du tycker att nu är en lämplig tidpunkt för en fikapaus?"

"Albus har alltid varit den slags personen, alltid när vi är på väg emot ett genombrott i något så avbryter han för att göra något, händer hela tiden", sade McGonagall till Sprout och himlade med ögonen. "Det är en mardröm att sätta betyg ifall han försöker hjälpa till."

Bittert nederlag, läste Lilith snabbt, hon ville minsann inte vänta något längre på att få veta varför Black hade brutit sig in den natten och hur han tagit sig in och sedan sluppit undan.

"Hur besvikna tror du att alla kommer bli när de inser att de inte får svaren på sina frågor i det här kapitlet?" viskade Harry roat till sina två närmsta vänner som flinade mot honom.

"Vad tror ni att det betyder?" frågade Emma Dobbs undrande.

"Quidditch, Dobbs, vad annars?" svarade Derek slött.

"Inte nödvändigtvis", sade Demelza i försvar för sin vän, men det var halvhjärtat.

"Ni vet att ni kommer att få reda på vad det betyder snabbare ifall ni inte pratar", påpekade Oliver en aning dystert.

Professor Dumbledore skickade tillbaka alla Gryffindoreleverna till stora salen, (Ron och Hermione hade ett fast grepp om hans armar hela vägen)

"Är vi inte tillåtna att oroa oss över dig?" utbrast Hermione.

"Nej, det är ni inte", sade Harry. "Ifall ni oroar er över mig så kommer det sluta upp med att ni får en hjärtattack… eller grått hår tidigt", Hermione blängde på honom medan Ron fnös roat.

där de tio minuter senare fick sällskap av kamraterna från Hufflepuff, Ravenclaw och Slytherin, som alla så ytterst förvirrade ut.

"No shit, Sherlock", fnös Cho. "Vi hade gjort oss iordning för att lägga oss och så kommer Flitwick och säger att det har varit en attack och att vi ska bli eskorterad till stora salen för att tillbringa natten där för vår egen säkerhet."

"Ni tänkte gå och lägga er!" utbrast George. "Jösses, vad tråkigt."

"Tack och lov att vi tillhör Gryffindor. Vi hade en stor fest planerad…" instämde Fred med en suck. "Det är något vi verkligen borde nämna till Mr Black ifall vi stöter på honom igen, det är ytterst oartigt att sabotera en fest."

"Åh, låtsas inte som om det slog er så hårt. Ni anordnade än ännu större bara dagar efter allhelgonaaftonen", sade Katie skrattandes, men hon dolde sin rynkande panna. Både Fred och George dolde något från henne och Angelina, och hon gillade det inte.

"Lärarna och jag måste företa en grundlig genomsökning av slottet", sade professor Dumbledore till dem medan McGonagall och Flitwick stängde alla dörrarna till salen. "Jag är rädd att ni måste sova härinne i natt, för er egen säkerhets skull.

"Okej, men säg att Black är kvar i slottet och slutade upp i stora salen där bara elever befinner er. Det innebär att hela Storbritanniens framtid är inlåsta i ett rum med Voldemorts högra hand… jag gillar inte direkt den idén", sade någon fundersamt från högra halvan av salen.

"Det är inte som om han skulle kunna övermanna oss alla", hånade Goyle.

"Goyle, din idiot. Ifall vi alla ville komma undan med livet i behåll så kan han det. Skulle vi försöka övermanna honom skulle någon ha dött", utbrast Malfoy, och det såg ut som om han hade lust att slå sig själv i ansiktet, eller bättre Goyle för hans kommentar.

Jag vill att elevhemsprefekterna ska stå vakt vid ingångarna till salen och jag lämnar huvudansvaret till de båda förstaprefekterna. Varje slags orolighet bör genast rapporteras till mig", tillade han vänd till Percy, som såg oerhört stolt och viktig ut.

"Jag slår vad om det", muttrade Charlie irriterat.

"Å, va inte så sur Charlie. Percy tog sitt jobb på stort allvar. Det är inget att bli upprörd för. Han var väldigt lugn och metodiskt, fick det att verka som om inget var ovanligt och jag vet att det lugna ner en hel del."

"Skicka meddelande med ett av spökena."

"Perfekta budbärare för dödliga situationer", Lee kunde inte motstå att säga det.

George fnös med Alicia knep ihop sina läppar.

"Det var ingen dödlig situation", sade hon bestämt.

"Självklart inte", instämde Fred och alla väntade på vad som skulle komma härnäst, de blev inte besvikna. "Det är en gigantisk övernattning", avslutade han flinandes.

Professor Dumbledore gjorde en paus och sade sedan, just som han var på väg ut ur salen: "Å, javisst ja... ni kommer väll att behöva…?"

"Säkerhetsvakter som kan avancerad magi?" föreslog Blaise med höjt ögonbryn.

Med en lätt svängning av trollstaven fick han långborden att flyga upp mot ändarna av salen och ställa sig mot väggen; ännu en liten svängning och golvet täcktes med hundratals mjuka, violetta sovsäckar.

"Varför just violett?" frågade Hannah nyfiket.

"Det är en neutral färg. Ingen av husen har färgen violett. Dessutom är det en härlig färg", svarade Dumbledore glatt och Snape gnisslade tänderna.

"Sov gott", sade professor Dumbledore och stängde dörren efter sig.

"Oja, Black har just brutit sig in i skolan och ni blev förflyttade från era sovsalar, hoppas att ni sover gott utan någon som helst information som kan lugna ner er", sade Pansy sarkastiskt och Malfoy log.

Hela salen började genast surra av prat. Gryffindoreleverna berättade för de övriga i skolan vad som just hade hänt.

"Alle man i sovsäckarna!" ropade Percy. "Sätt igång nu, hör ni, inget prat!

"Aw, du var tvungen att förstöra. Strunt i allt och han en stor fest. Ni kan köra sanning eller konka eller något."

"Sanning och konka med hela skolan?" sade Katrina tveksamt med ett höjt ögonbryn. "Tror du verkligen att det skulle fungera?"

"Varför inte. Ni skulle åtminstone få lite nytt skvallermaterial", sade en Slytherin med en axelryckning.

"Och någon skulle antagligen att sluta upp död, jag slår vad om att en av er hade utmanat en Gryffindor och en Slytherin att ha en dödsmatch bakom låsta dörrar", sade Katrina och himlade med ögonen, omedveten om de ivriga blickarna som dök upp på Fred och Georges ansikten.

Ljusen släcks om tio minuter!"

"Han visste att de skulle prata, det var därför han gav dem tio minuter", sade Moody och betraktade den tredje äldste Weasleysonen.

"Kom med här", sade Ron till Harry och Hermione.

De grep tag i tre sovsäckar och släpade in dem i ett hörn.

"Tror ni att Black fortfarande är inne i slottet?" viskade Hermione ängsligt.

"Han är inte dum nog att stanna kvar", avbröt Charlus och skakade på huvudet.

"Men det beror på vad han försöker göra", hävdade Tonks bestämt. "Det är meningen att han ska vara helgalen. Ingen kan säga vad han skulle göra eller vem han ens skulle ge sig efter", sade Tonks och hon gav in mot lusten att flina brett. "För allt vi vet kan han vara ute efter ett par fluffiga kaniner och en skön jungfru att offra under nästa halvmåne medan han dansa macarena."

"Jag börjar tro att alla som vistas för länge här blir galna." kommenterade Harry lugnt, som om Tonks inte gjort något annat än att kommenterat vädret.

"Och deras ledare är du", påpekade Neville.

"Var inte dum, jag tillbringade så mycket tid runt Dursleys när jag var mindre att jag istället blir vid sunt förnuft när jag tillbringar tid i slottet."

"Harry, du kommer aldrig att vara vid sunt förnuft", sade Ron i en tröstande ton. "Men oroa dig inte, vi gillar dig fortfarande."

"Det verkar som om Dumbledore tror det", sade Ron.

"Det är tur att han valde just ikväll", sade Hermione då de fullt påklädda kröp ner i sovsäckarna och stödde sig på armbågarna för att prata vidare.

"Vad hände med att ni skulle sova?" frågade Tonks roat.

"Vi hade viktigare saker att tänka på", mumlade Hermione till svar.

"Han har nog tappat känslan för tid eftersom han är på flykt, skulle jag tro", sade Ron. "Han insåg inte att det var allhelgonaafton.

"Det är mer troligt. Han spenderade trots allt tolv år i Azkaban. Jag tvivlar att han har koll på datum då."

"Hur skulle han inte kunna veta. Det märks så fort du kommer in på skolområdet att det är allhelgonaafton", protesterade Tracy.

"Okej, han ville kanske göra saker mer dramatiskt. Du vet med tanke på att det var samma dag Voldemort förlora sina krafter, bara tolv år senare", sade Astoria hävdandes.

I annat fall hade han kommit instörtande här.", läste Lilith i ett försök att komma vidare, men det var förgäves.

"Astoria har rätt", påpekade Fay. "Det kanske är därför han valde den natten."

"Men varför?" utbrast Tracy frustrerat. "Det verkar inte vettigt. Varför skulle han vilja ta sig in i ett tomt torn?"

"Stjäla något?" erbjöd Daphne. "Han kanske ville ha något föremål han gömt där innan han sluta skolan eller Harrys osynlighetsmantel."

"Varför skulle han riskera allt det för något litet föremål eller manteln?" krävde Tracy misstroget. "Hur skulle han ens kunna veta ifall Harry hade manteln. Han hade ingen chans att veta att Dumbledore gav Harry manteln."

Daphne ryckte på axlarna. "Du är idéflickan. Jag är bara här för att sparka igång din fantasi."

"Jag måste nog hålla med Tracy här, varför skulle han behöva en kniv om han bara ville ha manteln?" sade Lee.

Daphne höjde händerna defensivt. "Titta inte på mig sådär, jag kastar bara ur mig förslag. Mannen har suttit fast i Azkaban i tolv år. Han kan vara lite excentrisk om han vill."

"Jag har en känsla att vi kommer att få vänta länge innan vi får några svar på era frågor", suckade Alicia. "Kom igen Harry, ungefär hur länge?"

"Um… slutet av året?" sade han försiktigt som svar.

"Gah, varför måste du alltid få reda på alla svar i slutet av året!" utbrast Lavender frustrerat.

"Ni tycker att ni har det jobbigt. Ni behöver vad, vänta en dag för att få svar på era frågor. Vi behöver vänta ett helt läsår", fnös Hermione. "Jag tror att ni kan klara av att ha lite tålamod."

Hermione ryste. Överallt runt omkring dem frågade de andra eleverna varandra samma sak: "Hur slapp han in?"

"Den frågan är lätt åtminstone", muttrade Fred.

"Och vad är det Mr Weasley?" frågade Umbridge och Fred ryckte till, hur hade hon lyckats höra honom?

"Det finns en massa hemliga gångar som leder ut från slottet…"

"Men Mr Filch känner till dem andra och vakter placerades ut utanför dem. Så jag frågar igen, Weasley. Hur tog sig Black in?"

"Um… jo, det är… du vet…"

"Vad unge Fred försöker få fram är att Black troligtvist använda sig av mörk magi som han lärt sig av… familj…" sade Sirius i en dämpad röst, han var tvungen att hjälpa den unge man som Harry betraktade som ett syskon.

"Hur kan du vara så säker på att han lärt sig av sin familj, Mr Addison?" Frågar Umbridge misstänksamt.

"Jag vet inte vart du har varit de senaste århundradena men det är ett välkänt faktum att familjen Black har utforskat de flesta former av mörk magi och fört vidare sin kunskap inom familjen. Chansen att han inte lärt sig mörk magi av sin familj är ytterst minimal."

"Vad han sade, tack så mycket för hjälpen på traven, Sirius", sade Fred tacksamt.

"Han kanske kan konsten att förflytta sig genom spök-transferens", sade en Ravenclawelev, som låg någon meter ifrån dem. "Bara dyka upp ur tomma intet, ni vet."

"Du kan inte använda dig av spöktransferens på skolområdet", mumlade Remus.

"Åh, toppen. Ytterligare en till som har läst Hogwarts historia", suckade Ron retsamt.

"Det är en intressant bok, men jag var inte den enda i min årskurs som läste den."

"Han har säkert förklätt sig", sade en Hufflepuffelev.

Harry log till allas förvåning. "Något sådant."

Ginny flämtade "Självklart. Han kan förvandla sig till en hund. Det måste ha varit så han tog sig in", mumlade hon lågt, noga med att inte låta någon utom de som visste om hemligheten höra henne.

George suckade otåligt. "Det är de hemliga ingångarna, Gingin. Vi har redan kommit fram till det", men Ginny lyssnade inte.

"Han kan ha flugit in", föreslog Dean Thomas.

"Är jag verkligen den enda här som orkat läsa Hogwarts historia?" sade Hermione strängt till Harry och Ron.

"Förmodligen", sade Fay med ett retsamt leende.

"Det är du nog", sade Ron. "Varför det?"

"Åh, kolla du tänker likadant som Ronnie", sade Ginny glatt och den äldre flickan räckte ut tungan.

"Därför att slottet skyddas av mer än bara murar, ska ni veta", sade Hermione. "Det har kastats alla möjliga besvärjelser över det för att hindra folk från att komma in på smygvägar.

"Självklart spelar de inte så stor roll ifall man känner till de hemliga gångarna", muttrade George lågt.

Man kan inte bara ta sig in här genom spöktransferens. Och jag skulle vilja sen den förklädnad som kan lura en dementor.

"Tja, jag har gjort det nu", mumlade Hermione medan hon tänkte på Sirius förklädnad som en hund.

"Ursäkta mig, men kan du upprepa det där?" bad Leanne en aning misstänksamt.

"Jag sade inget", sade Hermione snabbt. "Bara att jag önskar att jag kunde se den förklädnad som kan lura en dementor."

De bevakar ju varenda ingång till skolområdet. De skulle också ha sett Sirius Black om han flög in.

"Har dementorerna ens ögon?" frågade Colin intresserat.

"Strunt i det. Vart skulle Black få en kvast ifrån den viktiga frågan", sade Vaneza otåligt.

Och Filch känner till alla de hemliga gångarna, de kommer att ha dem under bevakning…"

Fred och George flinade. "Lite för mycket tillit i personen har hon, har hon inte?"

Ron ryckte på axlarna. "Harry och jag har en teori om att det får henne att må bättre."

"Du vet, där är därför vi föredrar att ta vår säkerhet i våra egna händer och regelbundet kontrollera att de hemliga gångarna är just det", sade Fred i en viktig ton.

Ginny himlade med ögonen. "Naturligtvist är det så."

"Ljusen släcks nu!" ropade Percy. "Jag vill att alla kryper ner i sina sovsäckar och inget mer prat!"

"Varför kunde de inte prata?" frågade Jimmy nyfiket och såg på de äldre eleverna.

"Vi hade faktiskt skola dagen efter och det var redan relativt sent… självklart så somnade de flesta ändå inte förrän långt in på småtimmarna men det var värt ett försök", sade Percy.

"Det var skola dagen efter och Gryffindortornet tänkte ha ett party?" frågade Orla misstroget.

"Um, ja? Det har inte stoppat oss tidigare", sade Lee glatt. "De vi har ibland på onsdagar brukar vara speciellt intressanta, speciellt om man räknar med reaktionerna dagen efter."

Alla ljusen släcktes på en gång. Det enda ljusskenet kom från de silverglänsande spökena, som svävade omkring och pratade alvarligt med prefekterna,

"Det är bara ironiskt. Percy gav order om att inte prata och så flyter spökena runt och gör just det."

"Ja, Percy skällde faktiskt på dem för det. Sade att de bara fick prata om det var något riktigt viktigt för att vi behövde sova", skrattade Ginny.

Och från det förtrollade taket, som likt himlen utanför var bestrött med stjärnor. Med dem och de viskande ljuden som fortfarande fyllde salen kände sig Harry som om han sov utomhus i en lätt bris.

"Det skulle vara coolt att sova i stora salen", viskade en förstaårselev från Hufflepuff ivrigt till sin vän.

"Eller hur. Tror du att de kommer att göra om det någon gång?" viskade vännen tillbaka ivrigt.

Remus log, han mindes när han och hans vänner hade bestämt sig för att sova i stora salen i andra året och hur Dumbledore hade hittat dem där inne runt fyratiden på morgonen. Varför han hade varit vaken och själv befunnit sig i salen vid den timmen hade de aldrig lyckats ta reda på.

En gång i timmen dök en lärare upp i salen för att kontrollera att allt var tyst.

"Det är ganska opraktiskt. Alla skulle enkelt kunna hålla koll på tiden och när timmen närmar sitt slut är det bara att tystna och låtsas sova tills läraren har gått igen", påpekade Ernie och skakade på huvudet, de hade viskat om att prova det men tillslut beslutat att det inte var värt besväret.

Vid tretiden på morgonen, när många elever till sist hade somnat, kom professor Dumbledore in. Harry såg hur han tittade sig omkring efter Percy, som hade smugit omkring mellan sovsäckarna och skällt ut folk för att de pratade.

Bill himlade med ögonen åt sin lillebrors vanliga beteende. Det var så typiskt honom.

Percy var bara ett litet stycke från Harry, Ron och Hermione, som hastigt låtsades sova då Dumbledore närmade sig.

De flesta i salen började skratta när de hörde det.

"Och där börjar tjuvlyssningen igen", mumlade Luna drömlikt. "Det verkar som om narglarna har börjat påverka dig en aning Harry. Jag ska ge ett halsband som driver iväg dem."

"Tack Luna, jag kan verkligen behöva det", Harry log mot sin vän.

"Har ni sett något spår av honom, professorn?" frågade Percy viskande.

De flesta satte sig rakare upp, ivriga att få höra mer nyheter.

"Nej. Är allt som det ska här?"

För att besviket igen sjunka tillbaka ner i hösäcks position.

"Allt är under kontroll, professorn."

"Han är väldigt respektfull", sade Dorea. "Jag tror inte att jag någonsin hörde James kalla rektorn för professor."

"Ah, men Dorea du minns väl vad James sade", skrattade Charlus. "Han bad dem att inte kalla honom det, efter att ha sett honom för säkert hundrade gången så sade han att de kände varandra tillräckligt väl."

Narcissa log. "Han gick så långt som att be er att kalla honom Albus."

"Något som de tydligen inte vågade", påpeka Kingsley roat. "Bara Dumbles."

"Dumbles?" utbrast tvillingarna genast och de fyra vuxna som pratat och Remus nickade.

"Bra. Det är ingen idé att flytta på dem allesammans nu. Jag har hittat en tillfällig vakt till Gryffindors porträtthål.

"Jag undrar vem som tog över", funderade Tonks och gick igenom en mental lista över alla porträtt hon kunde minnas. "Jag tror Isadore och hans vargar från femte våningen skulle göra ett bra jobb…"

"Du vet, ibland oroade jag mig över att du skulle ersätta mig med en målning", berättade Charlie för sin vän.

Tonks himlade med ögonen. "Aldrig. Vem skulle jag då kopiera av trolldrycksläxan av?"

"Glad att veta vad jag betyder för dig", sade Charlie en fejkad sårad röst.

"Oavsett vem det än är som har tagit jobbet så måste den vara ganska kaxig, för att inte nämna korkad för att göra något sådant efter vad tjocka damen råka ut för", påpekade Kim.

"Jag var inte medveten om att Lockman hade lämnat kvar sina porträtt", sade Tonks med förvåning och flera stycken brast ut i skratt.

Du kan flytta tillbaka dem i morgon."

"Och Den tjocka damen, professorn?"

"Jag är säker på att Agnes kommer bli glad av att höra att någon undrade om henne", sade den grå damen med ett litet leende.

"Hon gömmer sig i en karta över Argyllshire på andra våningen. Tydligen vägrade hon att släppa in Black utan lösenordet, så han anföll henne. Hon är fortfarande mycket uppriven,

"Var det meningen att det skulle vara ett skämt?" frågade Ginny plötsligt. "Du vet med att hennes porträtt var sönderskuret och sen sade Dumbledore att hon var mycket uppriven… för jag måste säga att det är ett ganska smaklöst skämt i så fall."

Men när hon väl har lugnat sig ska jag låta Filch reparera henne."

Stephen blinkade ugglelikt. "Sen när kan Filch återställa tavlor?"

"Han kanske är en konstnär som gömmer sig i garderoben?" föreslog Marcus Belby.

Det blev en förvånad tystnad där alla som hört såg på varandra innan de började skrocka. Näpp. Inte en chans att det skulle va sant.

Harry hörde hur dörren till salen åter öppnades med ett knarrade och fler steg närmade sig.

"Rektor Dumbledore?" det var Snape. Harry höll sig alldeles stilla och lyssnade spänt. "Hela tredje våningen har blivit genomsökt. Han är inte där. Och Filch har letat igenom fängelsehålorna nere i källaren. Ingenting där heller."

"Synd", muttrade Dean. "Han borde ha gömt sig i Snapes kontor och gjort oss alla en tjänst."

"Dean!" utbrast Parvati förskräckt. "Det är oartigt att säga sådant bland folk, speciellt framför personen i fråga"

"Vad? Det är inte som om ni andra inte håller med mig."

"Hur är det med Astronomitornet? Och Professor Trelawneys rum?

Charlus log. "Sirius hata spådomskonst, han skulle knappast gömma sig i det rummet"

"Å andra sidan skulle det inte göra det till det perfekta stället. Gömma sig i det rummet som hans professorer vet att han avskydde."

"Kanske, men han skulle inte ens gömma sig där då", skrockade Charlus. "Han avskydde det verkligen."

Uggleboet?"

"Allt är genomsökt…"

"Utmärkt, Severus. Jag väntar mig faktiskt inte att Black skulle hålla sig kvar."

"Han känner Sirius för väl för att tro något sådant", mumlade Charlus leende.

"Har ni någon teori om hur han kom in, professor Dumbledore?" frågade Snape.

Harry lyfte mycket lätt upp huvudet från armarna för att befria sitt andra öra.

"Har ingen någonsin lärt dig att det är oartigt att tjuvlyssna, Potter?" frågade Snape, en aning irriterad på sig själv, han borde ha märkt att Potter tjuvlyssnade.

"Hmmm, inte direkt. Dessutom är det bästa sättet att få information på." sade Harry glatt till svar.

"Många, Serverus, den ena mer osannolik än den andra."

"Va", sade Ginny. "Jag tänkte på något innan Dumbledore. Det måste göra mig till, ett geni, eller något."

Hermione himlade med ögonen. "Du känner till hans förmåga, det gjorde inte Dumbledore. "Dessutom är du två år för sent ute."

Harry öppnade ögonen en smula och kikade upp på platsen där de stod. Dumbledore hade ryggen åt honom, men han kunde se Percys spänt uppmärksamma ansikte och Snapes profil, som såg ilsken ut.

Snapes irritation växte, det var meningen att han skulle vara den bästa spionen och här hade han missat att en skolpojke spionerade på bland annat honom själv.

"Kommer ni ihåg samtalet vi hade, rektor Dumbledore, just före… öh… terminsstarten?" sade Snape, som knappt öppnade läpparna, som om han försökte utestänga Percy från samtalet.

"Det gör jag, Severus", sade Dumbledore, och det fanns en varnande underton i hans stämma.

"Vad pratar de om?" frågade Astoria förvirrat.

"Uppenbarligen något som Dumbledore inte vill att någon annan ska veta om", påpekade Tracy nyfiket.

"Ledsen, men svaret finns i slutet av boken. Jag är rädd att ni kommer att få vänta."

"Det verkar nästan omöjligt… att Black skulle kunna ta sig in i skolan utan hjälp inifrån. Jag uttryckte mycket klart min oro när ni utsåg…"

"Jag vet inte jag", sade madam Bones. "Black var alltid väldigt uppfinnelserik. Jag tvivlar inte på att han inte skulle kunna ta sig in här helt själv. Han har talangen som krävs för det."

"Jag tror inte att en enda person inuti det här slottet skulle hjälpa Black att komma in", sade Dumbledore, och hans ton klargjorde så tydligt att ämnet var slutdiskuterat att Snape inte svarade.

"Han försökte inte…", muttrade McGonagall med indignation i rösten. "Å den mannen,"

"Vad är det?" krävde Burbage.

"Severus försöker att anklaga Remus för att hjälpa Sirius Black in i slottet", förklarade hon en aning irriterat.

"Varför tror du det?" frågade Trelawney, och hennes röst var ärligt nyfiken.

"Du vet att de gick i skolan tillsammans", suckade McGonagall, "James, Sirius, Remus och Severus. Jag tror starkt att Severus anklagar Remus för att han i sin barndom var vän med Sirius Black."

"Det är inte ett speciellt starkt stjäl", fnös Flitwick. "Det är som att säga att du skulle hjälpa Voldemort för att du kände och kysste honom."

McGonagall stönade lågt. "Påminn mig inte om det, Fillius."

"Jag måste gå ner till dementorerna", fortsatte Dumbledore. "Jag lovade att informera dem när vi var färdiga med vår genomsökning."

"Ville de inte hjälpa till med den, professorn?" frågade Percy.

"Jo, det ville de minsann", sade Dumbledore kyligt. "Men jag är rädd att ingen dementor kommer att släppas över tröskeln till det här slottet så länge jag är rektor."

"I alla fall inte med hans vetenskap", suckade Harry. Ifall Fudge bara inte hade varit så idiotisk så hade Barty Crouch Jr. inte förlorat sin själ och Ministeriet hade inte kunnat ignorera sanningen lika lätt.

Percy såg lätt förvirrad ut. Dumbledore gick ut ur salen med snabba, tysta steg. Snape stod kvar ett ögonblick och såg efter honom med ett uttryck av djup förbittring i ansiktet. Sedan lämnade han också salen.

"Är det bara jag eller verkar Snape fruktansvärt avundsjuk på professor Lupin?" undrade Cho nyfiket.

"Hur ska jag veta", muttrade Marietta bittert.

Harry kastade en blick åt sidan på Ron och Hermione. De låg båda två med öppna ögon som reflekterade den stjärnbeströdda himlen.

"Vad rörde sig allt det där om?" viskade Ron.

Alicia suckade otåligt. Hon visste att Harry, Ron och Hermione inte skulle svara på något för att inte förstöra överraskningar, men det var verkligen så frustrerande att ha så många frågor och behöva vänta på att de i boken skulle hitta svaren innan de kunde få samma svar.

I skolan pratades det inte om någonting annat än Sirius Black de följande dagarna. Teorierna om hur han hade kommit in i slottet blev allt vildare.

"De var på ungefär samma nivå som ryktena om Harry brukar vara", sade Lavender leendes och Harry räckte ut tungan.

Hannah Abbot från Hufflepuff använde större delen av deras nästa lektion i örtlära till att tala om för alla som ville lyssna att Black kunde förvandla sig till en blommande buske.

Fred och George tjöt av skratt vid blotta förslaget.

"Hon är närmare än någon av de andra", lyckades Ginny få ur sig mellan sina skratt.

"Åh Hannah. Du har ingen aning om hur rätt och fel du har på samma gång", mumlade Harry roat.

"Vad är det som är så roligt?"

"Kan ni inte se det? Sirius Black, ökänd massmördare och Voldemorts högra hand förvandlar sig till en blommande buske. Riktigt skrämmande och rysligt för att hålla sitt rykte vid liv", förklarade George flämtande.

Den tjocka damens sönderskurna duk hade tagits ner från väggen och ersatts med ett porträtt av sir Cadogan och hans tjocka grå ponny.

Alla Gryffindors som befunnit sig i skolan det året stönade och blängde på boken kraftfullt. Det hade varit en mardröm att ha honom som vakt.

Charlie brast ut i skratt när han hörde det och blev därför en populär mottagare för många av de ilskna och irriterade blickarna.

"Vad är så roligt?" frågade Bill och flinade själv.

"Kan… du… tänka dig… lösenorden han kommer…", Charlie kunde inte ens avsluta meningen för att han skrattade alldeles för mycket, förlorad i tankar om hur eleverna skulle bli utmanade till dueller för att komma in i uppehållsrummet och skickas iväg på uppdrag för att hitta det giltiga lösenordet. Åh, vilket underhållande år det måste ha blivit.

Det tog en sekund eller två för Charlie att återhämta sig och när han gjorde det så flinade han brett.

"Åh skratta du broder min, se vem som skrattar efter jag gett dig en smak på hur det kändes", morrade Ginny ilsket. Under tiden funderade Tonks över vem som var värst; Lockman eller Cadogan, det var svårt att säga.

Det var ingen särskilt glad över. Sir Cadogan tillbringade halva sin tid med att utmana folk på dueller, och andra halvan med att tänka ut löjligt invecklade lösenord som han ändrade minst två gånger om dagen.

"Utmärkt", sade Charlie strålande medan Bill skrattade.

"Nej, det var alldeles utmattande och jobbigt", muttrade Neville. Det hade varit omöjligt att minnas lösenorden utantill.

"Han är spritt språngande galen",

"Det är den bästa typen av galen", sade Fred förnuftigt medan alla fnös. "I alla fall tills för fem år sen. En ny nivå lades då till som var bättre. Harry-galen nämligen."

"Jag är inte galen."

"Du hörde röster i ditt andra år", sade George glatt.

"Det var den förbaskade basilisken och du vet det."

"Är du säker? Det nämndes aldrig i kammaren att du hörde basilisken prata eller att du förstod den", påpekade Fred.

"Jag ger upp", Harry kastade upp sina händer i luften.

sade Seamus Finnigan argt till Percy. "Kan vi inte få någon annan?"

"Ingen av de andra bilderna ville åta sig jobbet", sade Percy. "De blev skrämda av det som Den tjocka damen. Sir Cadogan var den ende som var modig nog att anmäla sig frivilligt."

"Jag antar att Isadores vargar är speciellt användbara när de bara är tillade detaljer i målningen", suckade Tonks och skakade på huvudet.

"Strut i det. Vad jag vill veta är hur Percy visste att ingen annan var tillräckligt modig."

"Percy gick och frågade McGonagall om vi kunde få någon annan så fort han insåg exakt vem vår vakt var. Han och Cadogan har aldrig kommit bra överens", skrattade Oliver. "Men som sagt, Cadogan var den enda modig nog för jobbet."

"Mer som dum nog, en riktig Gryffindor", sade Tracy flinades och de flesta Gryffindors blängde på henne surt.

Men sir Cadogan var det minsta Harrys bekymmer. Harry hölls nämligen under sträng övervakning nu. Lärarna hittade på förvändningar för att göra sällskap med honom genom korridorerna,

"Du lade märke till det", sade McGonagall uppgivet.

"Professor, ni började alla slumpvist börja prata med mig under varje rast mellan lektionerna, jag vet att jag inte hade de bästa betygen vid den tidpunkten men jag hade inte så dåliga betyg, hade jag", sade Harry med ett leende. "Det var trevligt att prata med alla de olika lärarna, professor Sprout berättade för mig om hennes dotters tatuering av en blixt på vristen samma dag som hon upptäckte det."

"Jag minns det. Pomona blev ballistisk när hon gjorde det, även ifall hennes dotter var tjugotvå", sade McGonagall skrockandes vid minnet och Sprout rodnade när alla andra började skratta.

och Percy Weasley följde honom överallt i hälarna som en ytterst självgod vakthund.

"Oh Merlin", Nick grimaserade.

"Jag är bara tacksam att det inte är någon som gör det i år", mumlade Harry, det hade varit väldigt jobbigt och hade det hänt i år så skulle han ha exploderat.

(Harry misstänkte start att han handlade på order från sin mor.) Det gjorde honom alldeles galen och det gick så långt att han började gå under osynlighetsmanteln bara för att se hur galna professorerna blev när de inte kunde hitta honom.

"För att vara rättvis så med din bakgrund så kan man inte vara tillräckligt försiktig", påpekade Lee. "Men jag älskar det faktum att de drev lärarna alldeles galna."

"De förtjäna det. Jag var förvånad att jag ens fick tillåtelse att gå på toaletten utan uppsikt", morrade Harry och en hel del av lärarna rodnade svagt.

Till råga på allt kallade professor McGonagall in Harry på sitt kontor med ett så dystert ansiktsuttryck att Harry trodde att någon hade dött.

Harry suckade uppgivet.

"Det är ingen idé att dölja det för dig längre, Potter", sade hon med mycket allvarlig röst. "Jag vet att det här måste komma som en chock för dig, men Sirius Black…"

"Jag vet att han är ute efter mig", sade Harry trött. "Jag hörde Rons pappa säga det till hans mamma. Mr Weasley arbetar för Trolldomsministeriet."

"Jag antar att du inte hade förväntat dig det", sade Dean roat och hans läppar ryckte.

"Åh, jag vet inte jag", sade George och tänkte. "Jag är säker på att hon är van vid att hennes elever är uttråkade och trötta när hon informerar dem om att en galen massmördare, en av de värsta typerna av galen dessutom, även om han bara rankas som nummer sju av tjugotvå i Galna Magasinet, är ute efter deras blod."

"Vad då?" utbrast Lilith.

"Jag vet, jag skulle ha satsat alla mina pengar på att galna massmördare skulle rankas som nummer ett men tydligen så är gamla damer med mer än trettio katter publikfavoriter", George skakade på sitt huvud i förvirring

"Nej", sade Lilith otåligt, hon hade läst i förväg. "Lyssna på det här."

Professor McGonagall såg alldeles häpen ut. Hon stirrade ett ögonblick på Harry innan hon sade:

"Det är klart jag gjorde. Du verkade helt lugn."

"Du vänjer dig efter ett tag", sade Harry med en axelryckning. "Skulle du säga att någon skulle försöka döda mig om en timme tvivlar jag att jag ens skulle blinka."

"Jaså, då! Ja, i så fall, Potter, förstår du säkert varför jag inte tycker att du ska träna quidditch på kvällarna.

"Inte en chans!" sade Charlie indignerat samtidigt som Tonks svor för sig själv.

"Det är inte rättvist!" utbrast Dennis.

"Vad tror de att Black kommer att göra? Komma nersvepande från himlen, slå några dunkare och kidnappa Harry?" krävde en förstaårselev från Gryffindor vid namnet Nathaniel.

Du är ett lätt byte där ute på planen med bra dina medspelare, Potter…"

"Gilla det eller inte, men hon har rätt", Alicia grimaserade.

"Men Black har inte ens en kvast!" utbrast Lilith, hon var trots allt en stor quidditch-fantast.

"Hur kan du veta det?" frågar Alicia tålmodigt. "Och dessutom är det mycket svårare att slå ut någon när de är i luften. Harry blev nästan dödad två år i rad under den första matchen. Kan du inte se hur hon resonerar?" Hon valde att inte nämna om hur det nästan hade hänt igen i hans tredje år.

"Flickan har en poäng", påpekade Oliver. "De kan inte ta ifrån quidditch från Harry. Vad skulle det tjäna till att gå i skolan?"

"Jag tror att dina prioriteringar är lite skeva", sade Alicia vänligt till sin pojkvän. "Ni vet väl att de bara försöker att hålla honom säker", fortsätter hon sedan.

"Vad genom att hålla honom fången?" frågade Ron sarkastiskt. "Ingen Hogsmeade, ingen quidditch, ingen sekretess. Det förvånade mig att de inte låste in honom i fängelsehålorna med säkerhetstroll och sade att det var för hans egen säkerhet."

"Vi har vår första match på lördag!" sade Harry upprört. "Jag måste träna, professorn!"

Professor McGonagall såg med eftertänksam blick på honom.

"Hon bryr sig nästan lika mycket om Gryffindors chanser som Wood gör", sade Lee med en lättad ton. "Hon kommer inte stoppa honom från att träna. Hon kan inte bara det."

"Du vet redan vad som kommer hända? Varför säger du något sådant?" krävde Hermione lättat.

"Det är roligare att låtsas som om jag inte har någon aning om vad som kommer hända. Jag kan tänka mig att visa delar av boken kommer bli fruktansvärt tråkiga för att vi redan vet vad som kommer att hända."

Harry skakade bara på huvudet. Han var säker på att även ifall de visste vad som hände så skulle en del av delarna ändå vara intensiva.

"Och hon kan visst stoppa det. Det är farligt", protesterade Demelza.

"Nej, det är det inte", hävdade Jimmy och himlade med ögonen.

"Det är det. Black är galen. Ingen kan förutse vad han kommer göra. Professor McGonagall må älska quidditch men hon skulle inte offra sin elevs säkerhet för pokalen."

Harry visste att hon var väldigt intresserad av Gryffindorlagets utsikter att vinna.

Alla personer i salen fnös när de hörde det, det var som att säga att himlen var blå, magi var verklig och att Harry alltid skulle hamna i något slags problem varje år.

Det var faktiskt hon som en gång i tiden hade föreslagit att han skulle bli lagets nye sökare.

"Det var mer som om hon bestämde och krävde det. Jag fick faktiskt aldrig frågan ifall jag ville ansluta mig till laget. Det var bara, "Potter, du är en perfekt sökare. Jag förväntar mig att du jobbar hårt", påpekade Harry glatt.

"Jag har undrat över det. Var det inte någon annan som sökte positionen?" frågade Hermione intresserat och de tre jagarna började fnittra.

"Ojo, det dök upp ett helt gäng till en träning och Oliver var ganska förvånad över att se dem. Han hade glömt att han meddelat om uttagning innan professor McGonagall upptäckte Harrys talang", sade Alicia fnittrande.

"Jag citerar vad Oliver sade till dem. "Alla som har dykt upp här idag för att provspela för sökarpositionen kan återvända till slottet igen för professor McGonagall har redan gett positionen till en pojke av yngsta åldern utan att fråga mig eller låta mig se honom provspela. Ledsen hörrni", alla var ganska upprörda när de hörde det", förklarade George skrattandes.

"Jag anser fortfarande att du borde ha nämnt att det var första gången som han hade suttit på en kvast", sade Angelina flinandes.

"Men… frågade inte professorn…", började Katrina osäkert.

"Nja, kom ihåg att hon tog ut mig från en lektion och sade "Wood, jag har hittat en sökare", jag rullade bara med vågen och hoppades på det bästa", erkände Oliver med ett leende.

Han väntade med återhållen andhämtning.

"Hmm…" professor McGonagall reste sig och stirrade ut genom fönstret på quidditchplanen som nätt och jämnt syntes i regnet.

"Kom igen", lirkade Emma och korsade fingrarna.

"Jaa, gudarna ska veta att jag gärna skulle vilja att vi äntligen vann den där pokalen…

"Det stämmer", mumlade Oliver och nickade.

Men trots det, Potter, skulle jag känna mig gladare om en lärare var med. Jag ska be madam Hooch att övervaka dina träningspass."

"JA!" utbrast Gryffindors andra- och förstaårselever tillsammans, vissa av dem klappade till och med händerna.

"Jag är förvånad över att de inte visste om det redan. Jag trodde alla kände till årets första match det året", mumlade Harry en aning förvånat.

Vädret blev stadigt sämre ju närmare dagen för den första quidditchmatchen kom.

Lilith stannade till för att grimaserar. "Det bådar inte gott."

Utan att låta sig nedslås tränade Gryffindorlaget hårdare än någonsin under madam Hoochs översyn.

"Klart de gjorde. De var det bästa laget Hogwarts sett på evigheter. Två mänskliga dunkare, en genialisk vaktare, tre utomordentliga jagare och en fantastisk sökare. Det enda som skulle få Harry att sluta öva är hans egen död, och Oliver Wood var deras kapten. Det skulle inte förvånat mig ifall de blåst en orkan och de fortfarande hade varit ute och flugit", sade Lee, bara halvt skämtandes.

Sedan,

Redan vid det ordet undanhöll Lilith en suck. Det verkade som om Harrys otur skulle visa sitt ansikte.

vid det sista träningspasset före lördagens match, kom Oliver Wood med ett ovälkommet besked till sitt lag.

"Vi ska inte spela mot Slytherin!" meddelande han och såg mycket arg ut.

"Men Gryffindor spelar alltid mot Slytherin först", protesterade Dennis, som om han försökte klara upp ett missförstånd. "Alltid!"

"Tydligen inte det året", påpekade Derek och Dennis blängde på sin vän.

"Tja, de kommer åtminstone inte att förlora till Malfot och hans lag", mumlade Emma och försökte se saker från den ljusa sidan. Hon visste inte mycket om vad som hänt, bara att Gryffindor förlorat den första matchen det året.

"De kan inte göra så", protesterade Sarah högljutt. "De har tränat för Slytherin! Alla lag spelar på helt olika sätt och det här försätter dem i underläge."

"Varför bryr du dig? Du är en Hufflepuff. Dessutom, vad hade du förväntat dig?" sade Fred bittert. "Slytherin spelar alltid smutsigt."

"Flint har just varit här och sagt det. Vi ska spela mot Hufflepuff istället."

Harry, George och Fred blängde på Malfoy som log.

"Varför det?" frågade resten av laget i kör.

"Flint urskuldade sig med att deras sökare fortfarande har en skadad arm", sade Oliver och skar tänder av ilska. "Men det är klart som korvspad varför de gör det. De vill inte spela i det här vädret. Tror att det förstör deras chanser…"

"Typiskt", muttrade Demelza. "Vem vill satsa på att Malfoy kommer att ta av bandagen från armen så fort matchen är över?"

"Um, inte för att begå självmord nu", sade Andrew Kirke tveksamt. "Men min pappa säger alltid att quidditch strategi går utöver planen. Ni vet, mäter dina motståndare och sådan…

"Folk säger bara det när de vet att de faktiskt inte är tillräckligt bra för att vinna över de andra", förklarade George för honom.

Andrew ryckte på axlarna. Det var nog sant men det spelade ingen roll nu.

Det hade blåst kraftigt och ösregnat hela dagen, och medan Oliver talade hörde de ett avlägset åskmuller.

"Det är inget fel på Malfoys arm!" sade Harry ursinnigt. "Han bara låtsas!"

"Jag vet det, men vi kan inte bevisa det!" sade Oliver bittert.

"Jag säger det igen, vi hade kunnat bevisa det", muttrade Fred.

"Men det skulle ha krävt att ni sjönk till Slytherin teamets nivå", sade Katie skarpt.

"Ja, jag, vi vet. Men det hade varit möjligt…"

"Och vi som har lagt upp vår taktikträning med tanke på Slytherin som motståndare, och i stället blir det Hufflepuff, och de har en helt annan stil. De har en ny lagkapten och sökare, Cedric Diggory…"

En tystnad sänkte sig över salen vid nämnandet av namnet och blickarna svepte över Harry, Umbridge och Fudge. De hävdade olika saker och de kunde ärligt säga att de inte längre var säkra på vem som talade sanning. Var det som Fudge sagt bara en tragisk olycka som hänt, hade Cedric blivit mördad av Voldemort som Harry så bestämt hävdade oavsett vad alla andra sade eller var det som Umbridge antytt och att det i själva verket var Harry själv som hade släckt Cedrics liv.

Hade de fått frågan bara några dagar tidigare så hade de utan tvivel sagt att det helt enkelt var en olycka, många av dem var fortfarande frestad att tro det. Det var mycket enklare att tro på den teorin än att acceptera sanningen om att de var på väg in i ett krig som skulle avgöra allas framtid. De lät åter igen sina blickar löpa över de tre personerna. Fudge som såg en aning nervös ut medan han fingrade på sitt plommonstop, Umbridge som såg likgiltig ut som om den unga mannen som dött i början av sommaren just inte hade nämnts… och Harry, han såg bestämd ut. En hård fasad, ett bittert ansikte som om han inte ville tänka på det… och kanske var det sanningen. Om Voldemort hade tagit Cedrics liv och Harry sett det så skulle det vara något som ingen skulle vilja minnas. Några av dem, de som lutade mer åt Harrys berättelse rös, de kunde inte låta bli att föreställa sig vad som hade pågått, vad som hade hänt och hur Harry tagit sig där ifrån.

Cho under tiden drog efter andan i korta andetag. Hon hade inte förväntat sig det. Inte nu, hade hon vetat att Cedric skulle nämnas redan nu så skulle hon ha förberett sig bättre för det. Hon lyfte blicken för att se på alla andra runt om i salen och kunde se att några av dem kände likadant som hon. Som om de hade missat ett trappsteg på vägen ner.

Hon visste att Harry talade sanning, hade vetat det ända sen han först yttrade orden. Visste att Cedrics namn var det första av troligtvis många på ett framtida krigsmonument för det andra kriget som skulle resas när kriget var färdigt. Hon vägrade tänka att det fanns en chans att de kunde förlora och att inget minne i så fall skulle resas. De skulle klara sig och inom sinom tid så skulle de alla bara vara historiska personer som nämndes i någon historisk essä om andra kriget. Att Cedrics namn skulle vara det första som nämndes när de läste om kriget, när de mindes det. Att det skulle bli prov om dem och hur de dog. Det var en sorglig tanke men tanken på att Cedrics alltid skulle bli ihågkommen värmde henne, han förtjänade inget mindre. Hon hoppades att andra skulle inse det, att han var det första offret. Det första mordet på Voldemorts andra skräckvälde.

"Cho? Är du okej?" mumlade Marietta när hon såg sorgen i sin väns ögon.

Men hon svarade inte på en gång. Hon såg på boken och mindes mardrömmarna hon haft om Cedrics död, drömmarna om deras dejter, små detaljer om honom som ingen annan kände till. "Oroa dig inte. Jag är okej. Jag var bara inte beredd", mumlade hon.

Ingen sade något på åtminstone en minut. De såg alla på Lilith, väntade på att hon skulle fortsätta att läsa. Men hon ville inte. En kall känsla bosatte sig i magen på henne när hon såg på namnet, vid tanken på att läsa om små triumfer och misslyckande i det vanliga livet på en pojke som skulle vara död inom mindre av loppet av två år.

"Ska jag läsa Lilith?" mumlade Su Li men Lilith skakade på huvudet och tog ett djupt andetag. Hon harklade sig och lyfte upp boken framför ögonen och fortsatte att läsa som om hon aldrig hade slutat, som om Cedric inte hade dött utan just nu befann sig ute i världen, upptagen med att fylla i något uttråkande formulär för sitt jobb.

Angelina, Alicia och Katie började plötsligt fnittra.

Fnittringarna verkade plötsligt som det märkligaste till Lilith, även om hon själv hade gjort det tidigare i kapitlet innan hon läste Cedrics namn. Det verkade inte verkligt att ha spenderat tid över att tänka på hans död och sen läsa att de tre jagarna i Gryffindors lag fnittrade vid nämnandet av hans namn i boken.

"Vad är det?" sade Oliver och såg irriterad ut över deras lättsinniga uppförande.

"Det är den där långa, snygga killen, va?" sade Angelina.

"Angelina, du är tagen", påpekade Rose Zeller, det var ett välkänt faktum att Angelina och Katie dejtade tvillingarna.

"Inte än", påpekade Angelina. "George fråga inte ut mig förrän året därpå."

Men Rose skakade på huvudet. "Nej, du var definitivt tagen, du visste bara inte om det än."

"Jag gillar henne. Hon har rätt attityd", skrattade George och blinkade mot den yngre flickan som log.

"Tyst och stark", sade Katie, och de började fnittra igen.

"Flickor", suckade Malcolm och skakade på huvudet.

"Du vet att du älskar oss", sade Orla sött och blinkade med sina ögonfransar. Malcolm räckte ut tungan mot henne.

"Han är bara tyst för att han är för dum för att sätta ihop två ord", sade Fred otåligt.

En del av studenterna började blänga på Fred när de hörde det.

"Oroa er inte, Fred var bara avundsjuk för att Katie var intresserad av honom vid den tidpunkten", Lee himlade med ögonen.

"Jag var inte", protesterade Fred och Katie skrattade.

"Du var älskling", skrattade hon och klappade honom löst på kinden. "Jag väntade bara på att du skulle fråga ut mig."

"Jag förstår inte varför du oroar dig, Oliver, Hufflepuff är ju rena barnleken. Sista gången vi spelade mot dem fångade Harry kvicken efter fem minuter, kommer du inte ihåg det?"

"Det var otroligt", sade Cho och skakade på huvudet, hon kunde inte spendera resten av sitt liv med att tänka på Cedric. Det var dags att försöka gå vidare ordentligt.

"Men du ska inte underskatta motståndaren", sade Kingsley påpekande med ett leende på läpparna.

"Det är något Voldemort och hans betjänter skulle behöva lära sig. De underskattar alltid mig", sade Harry med en fnysning.

"Vi spelade under helt andra förhållanden!" skrek Oliver, vars ögon såg ut som om de skulle sprängas. "Diggory har satt ihop ett väldigt starkt lag! Han är en utmärkt sökare!

"Hur vet du det, han hade inte varit med i laget tidigare", sade Roger Davis plötsligt.

"Han var en barndomsvän… typ."

"Hur är man typ en barndomsvän?" frågade Luna intresserat och lutade huvudet åt sidan.

"Våra föräldrar var vänner och vi behövde därför umgås ibland, men vi var aldrig riktigt vänner." förklarade Oliver med en suck. Han hade varit så chockad när han insåg att Cedric dött, och han skämdes en aning för att han inte brytt sig om det först. Men all hans uppmärksamhet hade varit på ifall Harry var oskadd.

Jag var just rädd för att ni skulle ta det på här viset! Vi får inte slappna av! Vi måste bevara koncentrationen! Slytherin försöker få oss ur balans! Vi måste vinna!"

"Jag tror att Oliver håller med dig, Kingsley", sade George och blinkade innan han börja skratta åt aurorens förfärad min.

"Lugna dig, Oliver!" sade Fred, som såg lätt förskräckt ut. "Vi tar Hufflepuff helt på allvar. Allvarligt talat."

"Med tanke på vem det kommer ifrån, så betyder det antingen väldigt lite eller otroligt mycket", sade Demelza eftertänksamt.

"Jag tror att de här är ett av de ögonblick då det betyder väldigt mycket", sade Ginny roat. "Även om jag kan förstå dina problem med att se det. Men Fred skämtar aldrig om quidditch… om det inte är något riktigt lustigt. Detsamma med George för den delen."

"Oavsett det så var det inte den bästa idén att slänga in ett skämt", sade Katie och såg förmanande på sin pojkvän som såg en aning fåraktig ut.

Dagen före matchen hade vinden nått stormstyrka och regnet föll kraftigare än någonsin. Det var så mörkt i korridorerna och klassrummen att man tände extra facklor och lyktor inomhus. Medlemmarna i Slytherinlaget såg mycket belåtna ut, inte minst Malfoy.

Gryffindorlaget blängde på Slytherinlagets spelare som spelat det året, det de gjort var väldigt fegt gjort enligt dem.

"Å, om bra min arm kunde bli lite bättre!" suckade han medan stormen utanför dunkade och slog mot fönstren.

"Jag hatar verkligen honom", muttrade Vaneza medan hon knöt nävarna.

"Vem gör inte", fnös Ginny till svar och Narcissa blängde en aning på de två flickorna.

Harry hade inget annat i tankarna än oron för matchen dagen därpå. Oliver Wood kom ideligen framspringande till honom mellan lektionerna och gav honom goda råd.

Oliver såg ursäktande på Harry som himlade med ögonen.

Tredje gången det inträffade pratade Oliver så länge att Harry plötsligt upptäckte att han var tio minuter försenad till timmen i försvar mot svartkonster.

"Ifall du gör det när du är kapten nästa år, som kommer jag att göra myteri", sade Katie till Harry.

"Um, positionen som kapten kommer gå till dig. Du är äldre och mer erfaren, så jag tvivlar jag kommer vara kapten."

"Får jag positionen så tackar jag ner. Det är din tur nästa år", sade Katie med ett leende. "Dessutom är jag inte tillräckligt besatt för att kunna vara kapten", tillade hon obekymrat. "Och jag skulle behöva, liksom, skrika på folk och sådant. Definitivt inte min grej."

"Jag vill inte skrika på folk", sade Harry indignerat.

"Ron, Hermione, Umbridge, Fudge, Marge, Dursleys, Lockman, dina kläder, den där förstaårseleven, Malfoy…", sade Lee med överdrivet tålamod medan han tickade av namnen på fingrarna.

"Hälften av dem förtjänade det verkligen", sade Harry i försvar för sina reaktioner.

"Kanske, men poängen är fortfarande att du inte har några problem att skrika på folk."

"Hur som helst är min poäng att du skriker mer än vad jag gör, du är mer besatt av quidditch och därför är positionen och märket ditt." klargjorde Katie.

"Och ifall det inte skulle gå till någon av er?" sade Ginny och de tre vännerna såg på varandra innan de brast ut i skratt.

"Det finns ingen annan som märket kan gå till. De ger inte bara märket till någon som inte varit med i laget tidigare", sade Harry och skakade på huvudet. "Dessutom kommer Katie att få märket, jag är inte tillåten att spela quidditch längre", tillade han i en dämpad röst.

"Jag är säker på att vi kan lösa det när vi kommer till femte boken, inte en chans att hon får stanna kvar när alla vuxna ser hur värdelös hon är", sade Katie tröstande även om det lättsamma atmosfären hade försvunnit, något som förvirrade nästan alla.

Han började springa medan Oliver ropade efter honom: "Diggory har en väldigt snabb sving med kvasten, Harry, så du ska kanske försöka cirkla runt honom…"

Harry kanade fram och tvärbromsade utanför dörren till professor Lupins klassrum. Han ryckte upp dörren och störtade in.

"Det är åtminstone försvar mot svartkonster", sade Leanne. "Professor Lupin kommer inte att bli upprörd, tror jag i alla fall", hon såg osäkert mot Remus som log men skakade på huvudet.

"Förlåt att jag kommer för sent, professor Lupin, jag…"

Men det var inte professor Lupin som tittade upp från katedern, det var Snape.

Svordomar bröt ut bland de som inte varit medvetna om att Snape hade haft hand om den lektionen. Dennis såg förvirrad ut.

"Varför…", började han men Lilith fortsatte snabbt att läsa.

"Det här lektionen började för tio minuter sen, Potter, så jag måste nog dra av tio poäng från Gryffindor. Sätt dig!"

"Skitstövel", muttrade Lee.

"Seriöst, varför undervisar han i försvar mot svartkonster?" krävde Dennis.

"Jag är rädd att jag blev, sjuk, och Snape var den enda som kunde vikariera vid den tidpunkten", förklarade Remus med en suck.

"Jag slår vad om att Snape var glad över det", muttrade Colin. "Få den position han alltid velat ha för en dag eller två."

Men Harry rörde sig inte. "Var är professor Lupin?" frågade han.

Remus skakade på huvudet, lita på att Harry skulle vägra att göra något innan han fick ett ordentligt svar.

"Han säger att han känner sig för sjuk för att undervisa i dag", sade Snape med ett snett leende. "Sa jag inte att du skulle sätta dig?"

Men Harry förblev stående.

"Envist beteende tar dig alltid långt", sade George instämmande innan han stanna till och tänkte efter. "Men åt vilket håll det går ut är oftast för svårt att säga förrän det är för sent…"

"Vad är det för fel på professorn?"

"Han är en mobbare, sadistisk, orättvis och partisk, kan inte tvätta håret…" började Fred innan han tystnade.

"Åh, du menade professor Lupin, vårt fel", avslutade George snabbt och de log änglalikt tillsammans.

"Tio poäng var från Gryffindor", sade Snape mellan hopbitna tänder.

Det glimmade till i Snapes svarta ögon. "Ingenting livshotande", sade han och såg ut som om han önskade att det var det.

"Har du något hjärta?" frågade Sinistra Snape allvarligt.

"Jag drar av fem poäng till från Gryffindor, och om jag måste be dig att sätta dig ner igen, blir det femtio."

"Skitstövel", sade Lee igen. "Han vänta inte ens på en förklaring till varför du var försenad."

"Potter var försenad till lektionen för att han pratade med sin vän, att han inte anser sina lektioner är tillräckligt viktiga att komma i tid till är inte mitt problem", sade Snape i en förvånansvärt neutral ton.

Harry gick långsamt ner till sin plats och satte sig. Snape såg ut över klassen.

"Som jag sade innan Potter avbröt mig, har professor Lupin inte lämnat någon lista på de ämnen som ni hittills har gått igenom."

McGonagall höjde ett ögonbryn. Det lät inte som Remus allt. Redan i sitt första år så hade han varit väldigt organiserad, precis som Miss Granger var nu, om möjligtvis lite mer avslappnad om det. Det verkade förvånansvärt konstigt att han inte skulle ha lämnat några instruktioner, speciellt när han hade vetat att han skulle behöva en ersättare."

"Verkligen. Mina instruktioner måste ha försvunnit. Jag skickade en lista till dig med vad ni skulle gå igenom och lämnade instruktionerna på tavlan", Remus rynkade pannan. "Jag antar att ugglan virrade bort sig och husalferna gjorde rent tavlan."

"Mer troligt att han brände upp listan och själv gjorde rent tavlan", muttrade Seamus bittert.

"Jo, professorn, vi har arbetat med boggartar, rödhuvor, kvarror och grindyloggar", räknade Hermione snabbt upp, "Och vi ska just börja med…"

"Var tyst", sade Snape kallt. "Jag har inte bett om någon information. Jag yttrade mig bara om professor Lupins brist på organisation."

Flera stycken såg bistert på Snape.

"Om du inte vill veta vad de studerar, vad spelar det då för roll om det inte finns några instruktioner eller anteckningar?" krävde Padma.

"Lupin är den bäste lärare vi någonsin har haft i försvar mot svartkonster", sade Dean Thomas djärvt.

Remus log mot Dean och mumlade ett tack.

Det kom ett instämmande mummel från resten av klassen.

Remus log en aning större, det var en trevligt att höra om hur hans elever stod upp för honom, speciellt när han inte var i närheten.

Snape såg hotfullare ut än någonsin.

"Kan du inte hantera sanningen, Snape?" frågade Charlie belåtet, han fick självklart inget svar men han brydde sig inte om det faktumet.

"Ni är tydligen lätta att tillfredsställa. Lupin har då inte övervärderat er – Jag anser att redan förstaårselever borde klara av rödhuvor och grindyloggar.

"Även om du anser det Severus, så spelar det ingen roll. Du ska inte lära dig om grindyloggar förrän i tredje årskursen. I dina två första år så fokuserar du på andra saker, tredje året är utformat för att studera varelser", sade Remus i en överdrivet trevlig ton.

"Ja, för våra två tidigare professorer i ämnet var så kompetenta och har verkligen ökat vår kunskap i ämnet", mumlar Harry lågt till sina vänner som fnyser även om Hermione ser en aning förebrående på honom.

"Jag kunde inte ha sagt det bättre själv", sade Terry med ett skratt.

"Tio poäng från Gryffindor, Potter. Jag måste medge att jag är imponerad. Du har inte ens varit i klassrummet i tio minuter och du har redan förlorat 25 poäng åt Gryffindor. Avbryt mig inte igen."

"Oh, otur, han hörde dig", stönade tvillingarna. "Det som var en så bra kommentar från dig. Nåja, man kan inte komma undan med allt tyvärr."

I dag ska vi diskutera…" Harry såg honom bläddra igenom läroboken ändra fram till sista kapitlet, som han måste förstå att de inte hade hunnit läsa ännu. "… varulvar", sade Snape.

"Skitstövel", muttrade George medan Tonks malde tänderna när hon hörde det.

"Vilka tredjeårselever känner till något om varulvar vid den tidpunkten på året?" frågade Dennis. "Är inte det, liksom, avancerat?"

"Jo, det är det", sade Harry i en särskilt låg röst som de flesta nu kände igen som ett tecken på att han var arg.

Lilith såg förvånat runt sig. Hon kunde se att flera stycken visade tecken på att de var arga. Varför var alla så upprörda? Snape försökte målmedvetet få professor Lupin att se ut som en dålig lärare, men ärligt talat, vad hade de förväntat sig av honom? Hon skakade på huvudet innan hon fortsatte att läsa.

"Men professorn", sade Hermione, som inte verkade kunna lägga band på sig själv,

"Det låter bekant", sade Dorea med ett leende medan hon tänkte på sin svärdotter. Hermione rodnade ljust.

"vi ska egentligen inte syssla med varulvar än, vi skulle just börja med hinkypunkar…"

"Miss Granger", sade Snape med isande lugn röst, "jag trodde att det var jag som skulle ta hand om den här lektionen, inte du.

"Jag är säker på att hon skulle göra ett bättre jobb än dig", muttrade Sirius och flera stycken kvävde sina skratt när de hörde det.

Och nu ber jag er alla att slå upp sidan trehundranittiofyra." han såg sig omkring igen. "Allesammans! Nu!" Med bittra sidoblickar och under buttert mumlande slog eleverna upp sina böcker.

"Wow, jag tvivlar att någon som lär ut försvar mot svartkonster har fått studenterna arga på en så fort", kommenterade madam Bones, motvilligt en aning imponerad. Hon blev dock förvånad när de flesta i salen fnös misstroget till hennes ord, som om hon hade fel i sitt uttalande.

"Vem kan tala om för mig hur vi skiljer mellan en varulv och en vanlig ulv eller varg" sade Snape. Alla satt orörliga och tysta, alla utom Hermione, vars hand som så ofta sköt direkt i vädret.

"Jag kunde verkligen inte förutspå det", sade Neville sarkastiskt.

"Klart du inte kunde, det är Trelawneys jobb", skämtade Fay.

"Kan ingen säga det?" sade Snape utan att låtsas om Hermione. Hans skeva leende var tillbaka "Vill ni påstå att professor Lupin inte ens har lärt er den grundläggande skillnaden mellan…"

"Åter igen, det är ganska svårt för professor Lupin att lära oss något som det är meningen att vi ska lära oss i slutet av kursen halvvägs in i första terminen", sade Fay med en irriterad blick.

"Vi har ju redan förklarat det", sade Parvati plötsligt. "Vi har inte kommit så långt som till varulvar än, vi håller fortfarande på med…"

"Du får oss att avbryta dig, ifall du hade lyssnat på oss så hade vi inte behövt störa lektionen", sade Ron.

"Ron!" utbrast mrs Weasley medan Snape hånlog, men han sade inget för en gångs skull.

"TYST!" röt Snape. "Ja, jag trodde väl aldrig att jag skulle få uppleva en tredjeårsklass som inte ens kulle känna igen en varulv om de såg en.

"Um, för att vara rättvis är de ganska lika och det är bara när man kommer nära som man egentligen kan se skillnaderna ordentligt, och då är det ändå försent. Ens störts hjälpmedel är ifall det är fullmåne, är det så är det bara att springa i motsatta riktning", påpekade Alisa och Remus log åt hennes svar.

Jag ska verkligen se till att professor Dumbledore får veta hur långt efter i kursen ni är…"

"Det är först i slutet av kursen du lär dig om varulvar, vilket innebär att varulvar är något du lär dig i slutet av läsåret. De är i vad, november nu? Klart att de inte kan veta allt om varulvar", suckade mr Weasley och skakade på huvudet.

"Heja pappa, visa honom", jublade tvillingarna.

"Professorn, professorn!" ropade Hermione, som fortfarande hade handen i vädret. "Varulven skiljer sig från den vanliga ulven på flera små områden. En varulvs nos…"

"Det är andra gången du öppnar munnen utan att vara tillfrågad, Granger", sade Snape kyligt. "Jag drar av fem poäng till från Gryffindor för at du är en odräglig besserwisser."

"Jag förstår inte ens varför mannen är en lärare, han gillar inte ens barn", tänkte mr Weasley en aning förvirrat.

"Severus!" utbrast McGonagall. "Jag vill ha ett ord med dig senare ikväll", utbrast hon och tvillingarna flinade när de såg uttrycket i hennes ansikte. De hade en ganska bra idé hur McGonagall skulle hantera Snape.

Hermione rodnade djupt, tog ner handen och stirrade på golvet med ögonen fyllda av tårar" hade Lilith fortsatt att läsa i hopp om att komma vidare. Det var inte så kul att läsa som hon hade trott, men det var förgäves.

"Nu, det är helt onödigt", sade Tonks högst ogillande innan hon hann något längre.

"Onödigt?" krävde Luna ursinnigt medan Ginny fräste upprört. "Lärare bör inte göra narr av sina elever!" Luna visste alldeles för väl hur det kändes och hon hatade när andra utsattes för det, speciellt hennes vänner.

Ginny blängde kraftigt på Snape. "Han… jag borde… det är en idiotiskt sak att säga", utbrast hon tillslut när hon inte kunde hitta några bättre ord. "Du är en förstaklass skitstövel, nej ett rövhål!"

"Ginny!" utbrast mrs Weasley förfärat.

"Men han är det", fräste Ginny, hon vägrade att backa ner den här gången.

Dorea skakade på huvudet. "De enda som är tillåtna att kalla andra för besserwisser eller liknande är deras vänner, syskon eller skolkamrater som inte säger det för att såra. Annars är det ett billigt sårande skott. Merlin, vilken typ av lärare trakasserar aktivt sina elever?"

"Min fru har rätt, jag hoppas att du har en bra anledning till att du tillåter den där mannen att vara lärare, Albus", sade Charlus allvarligt.

"Tack så mycket", sade Hermione lågt med rosa kinder.

Resten av klassen blängde ursinnigt på Snape, vilket var ett slående bevis på hur mycket de avskydde honom, för var och en av dem hade någon gång kallat Hermione en besserwisser. Ron, som brukade kalla Hermione en besserwisser minst två gånger i veckan, sade med hög röst:

Ett litet skratt flydde Lunas läppar och hon skaka på huvudet. Hon skulle snart vara tvungen att göra något för att de skulle sluta vara så envisa om sina känslor. Många trodde att hon var otroligt ouppmärksam när sanningen var att hon oftast märkte mer än någon annan.

"Professorn gav oss en fråga, och hon kunde svaret! Varför frågar ni om vi inte får svara."

"Det är vad jag sade och undra", sade Padma.

"Oh, men det kommer att kosta honom dyrt", sade Amanda med ett förvånansvärt glatt leende.

Hela klassen förstod med detsamma att Ron hade gått för långt. Snape närmade sig honom långsamt, och hela rummet höll andan.

"Sluta skrämma dina elever, det är inte nyttigt", mumlade mr Weasley. Han började se varför hans barn ogillade Snape så mycket.

"Du får strafftjänst, Weasley", sade han med silkeslen röst och ansiktet tätt intill Rons. "Och om jag någonsin hör dig kritisera min undervisning igen, kommer du att ångra det bittert."

"Det är värt det", bestämde Katrina.

"Tycker du verkligen det? Snape vann och Ron fick inte ens in några svordomar mot honom", sade Ginny med en sidledsblick på den äldre kvinnan.

"Jag trodde att du inte gillade svordomar", sade Percy med ett höjt ögonbryn.

"Jag tycker inte om att svära framför en del utvalda personer, men ibland behöver du släppa ut dina känslor."

"Ginny har rätt", inflikade Amanda. "Det är alltid värt att försvara dina vänner. Jag skulle ta straffkommendering varje dag om en lärare fick mina vänner att gråta."

"Bra att veta, för jag skulle göra samma sak", sade Katrina med ett leende.

"Jag tror att de flesta här inne skulle göra det för sina vänner, jag vill åtminstone tro det", sade Harry mjukt medan han betraktade sin omgivning, och Ron nickade instämmande.

"Även om det innebär att återvända till skogen?" sade Daphne slugt.

Ron svalde nervöst men sade beslutsamt: "Ja, även då."

Ingen sade ett ljud under resten av lektionen. De satt och gjorde anteckningar om varulvar från läroboken, medan Snape strök fram och tillbaka mellan bänkraderna och granskade arbetsuppgifterna de hade gjort för professor Lupin.

"Mycket dålig förklaring. Det där är inte riktigt. Kvarror återfinns oftast i Mongoliet.

"Um, nej de är de inte", sade Remus med ett lätt leende på läpparna. "Det är en japansk varelse och alla som har läst "Fantastiska vidunder och vart man kan hitta dem" vet om det. Försök att inte rätta dem ifall du verkligen inte vet svaret, de kommer bara förvirra dem när de har prov."

"Ohh, Snape hade fel", sade Seamus i en högljudd viskning.

"Åh verkligen Lupin, tror du inte att jag kan ämnet", utmanade Snape ilsket.

"Jag är säker på att du är extraordinär i trolldryckskonst som är ditt ämne, mitt ämne är Försvar mot svartkonster och jag har studerat det i lika många år som du studerat trolldryckskonst. Kvarror är en japansk vattendemon som lever i grunda dammar och åar, väldigt lik en apa med fiskpäls istället för päls. De livnär sig på människoblod och…"

"Det räcker", väste Snape ilsket. Hur vågade varulven få honom att se inkompetent ut.

"Nåväl", Remus böjde på huvudet. "Jag menade inte att förolämpa dig", ingen kunde dock se det dolda leendet på hans läppar som försvann innan han höjde huvudet. "Jag kan försäkra om att jag själv rättade läxorna senare dock och ändrade en del av betygen."

Gav professor Lupin åtta av tio poäng för den här uppsatsen? Jag skulle inte ens ha gett den tre…"

"Men du underkänner personer för skojs skull", påpekade Oliver som om det var något som var självklart. "Vi har alla tur att det inte är du som betygssätter slutproven."

När det ringde ut höll Snape dem kvar.

"Var och en ska skriva en uppsats som ni lämnar in till mig. Den ska handla om hur man känner igen och dödar en varulv.

Remus ryckte till en aning när han hörde det. Sanningen var att han hade struntat i att läsa de uppgifter som blev inlämnade till honom och istället själv gått igenom varulvar med dem på vårterminen och gett dem en egen uppsats. Att läsa om hur man själv kan bli dödad är inte speciellt roligt trots allt, han hade hunnit halvvägs igenom första uppsatsen innan han insåg exakt vad den handlat om och hade avbrutit rättningen redan då, medveten om att han aldrig skulle klara av att ta sig igenom alla.

Ni ska skriva minst två pergamentrullar om ämnet och jag vill ha dem på måndag morgon. Det är på tiden att någon får ordning på den här klassen.

"Han kan inte ge läxor", utbrast Percy. "Han är bara en vikarie. De kan inte ge ut läxor. Det står i Hogwarts en historia och i professorernas kontrakt."

Remus nickade. "Jag pratade med Snape om det efter att jag hade blivit frisk igen", sade han lugnt.

Sirius under tiden kämpade emot listen att göra något förhastat. Snape hade lämnat ut en läxa om att skriva en uppsats om hur man känner igen och dödar Remus. Vem som helst hade kunnat inse Remus hemlighet och spritt den vidare.

Wesley, du stannar kvar. Vi måste bestämma vad du ska göra för strafftjänst."

"Kom bara ihåg att det är värt det", sade Neville medlidsamt, han visste själv hur hemska Snapes straffkommenderingar kunde vara.

Harry och Hermione lämnade klassrummet tillsammans med de övriga eleverna, som väntade tills de var utom hörhåll för att sedan bryta ut i ursinniga triader mot Snape.

Snape stirrade kallt framför sig, han vägrade låta sig bli påverkad av vad hans elever troligtvis hade sagt om honom.

"Snape har aldrig burit sig så här illa åt mot någon av våra andra lärare i försvar mot svartkonster, trots att han alltid har velat ha jobbet", sade Harry till Hermione. "Varför vill han åt Lupin? Tror du att det är för det där med boggarten?"

"Nej, men det hjälper sannerligen saker", sade Narcissa beklagande.

"Jag vet inte", sade Hermione tankfullt. "Men jag hoppas verkligen att professor Lupin blir bättre snart…"

"Jag tror att alla utom Snape gjorde det", muttrade Oliver. Han var så glad över att han äntligen slapp den mannen.

Ron hann upp dem fem minuter senare. Han skummade av ursinne.

"Vet ni vad den där..." (Han kallade Snape något som fick Hermione att utropa: "Men Ron då!)

"Jag borde tvätta din mun med såpa", hotade mrs Weasley.

"Du vet inte ens vad jag sade, mamma", påpekade Ron.

"Jag vet att det var tillräckligt illa för att tvätta munnen på dig."

"… tvingar mig att göra? Jag ska skura alla bäckena i sjukhusflygen. Utan att använda magi!"

Flera av de renblodiga suckade medlidande. "Det är hårt", sade Susan med en rysning. Hon hatade att städa för hand.

Han andades häftigt och knöt nävarna. "Varför gömde sig inte Black inne på Snapes kontor istället? Han kunde ha hjälpt oss att bli av med honom!"

"Det var vad jag sade", utbrast Dean. "Ibland tror jag att jag och Ron borde vara de som fattar besluten här."

Lavender rös: "Det skulle bli en okvalificerad katastrof. Speciellt med tanke på att ni två skulle ta massa råd från Harry och Seamus, personer som alltid finner sig i trubbel eller spränger saker i luften."

"Jag spränger inte alltid saker i luften", protesterade Seamus. "Eller får de att börja brinna."

"Det påminner mig om en liknande situation i första året", skrattade Parvati.

"Oja, jag minns det. Det var andra gången Malfoy kasta Petrificus totalus på dig va", instämde Dean och Neville nickade uppgivet.

"Vi var alla i stora salen", förklarade Harry till de förvirrade personerna. "Vi pluggade och Hermione höll på att förhöra Ron, som anklagade professorerna för att inte lita på oss när det kom till slutproven och att de förtrollade alla fjäderpennor, när Neville kom inhoppandes i salen jämfota, som det beskrevs i första boken när han kom in genom porträtthålet", förklarade Harry med ett leende. "Och alla skrattade åter igen, för det var en rolig scen, vi visste självklart att det var Malfoy igen."

"Jag uppmanade honom att stå upp emot människor, vilket Neville svara med "Hur, jag kan knappt stå upp alls", sade Ron skrockandes. "Och Seamus ställde sig upp och erbjöd att utföra motbesvärjelsen, något som Neville var emot och jag citerar; "Nej, det är det sista jag behöver. Att du sätter mina jäkla knäskålar i eld."

"Och Seamus slängde ner sin stav på bordet", fortsatte Hermione ivrigt. "Och sade; "Jag uppskattar inte insinuationen, Longbottom. Förresten, ifall någon hade brytt sig att lägga märke till det, så har mina ögonbryn växt tillbaka helt och hållet!" samtidigt som han pekade ilsket på sina ögonbryn", flämtade hon ut mellan sina skratt.

"Och sen vände han sig om ilsket och gick därifrån", fortsatte Harry skrattandes. "För att visa oss att han lyckats bränna upp en stor del av sitt hår på baksidan av sitt huvud." Seamus log när han hörde det.

"Sen helt plötsligt så lämnade de tre salen och Neville står kvar medan han ropar vart är ni på väg. Hur är det med motbesvärjelsen, innan han ramlar baklänges. Vilket självklart ledde till att alla började skratta igen", avslutade Dean med ett leende.

"Det var en underhållande morgon", instämde Parvati.

Harry vaknade mycket tidigt nästa morgon, så tidigt att det ännu var mörkt. Ett ögonblick trodde han att det var vindens tjut som hade väckt honom, men sedan kände han en kall pust i nacken och satte sig skäpprakt ut. Det var Peeves,

"Har han aldrig något bättre för sig att göra?"

"Åh, jag är säker på det, men varför inte ta alla chanser han får?" frågade Neville sarkastiskt och Peeves skratt ekade i salen även om ingen kunde se honom.

Poltergeisten, som svävade tätt intill honom och blåste honom hårt i örat.

"Jag hatar när han gör det!" utbrast Ginny plötsligt. "Han gör det hela tiden!"

George fnissade till och Ginny ögon smalnade när hon spände blicken i sin bror. Weasley tvillingen visslade oskyldigt men mötte inte hennes blick.

"Du övertalade honom att göra det , gjorde du inte?" frågade hon George misstänksamt.

"Jag har ingen aning om vad du pratar om kära syster."

"Det gör du visst! Var det lila toalettpappret du också?"

Fred kvävdes plötsligt på sitt skratt. "Han toalett tapetserade dig?" frågade han medan en blick av glädje spred sig över hans ansikte.

"Um, bara mina fyra affischer", mumlade Ginny, önskande att hon hade hållit sin mun stängd.

Fred och George brast ner i skratt. Även alla andra var oförmögna att dölja sina leenden. "Otur Ginny", sade Vaneza och klappade henne på ryggen.

"Hur kommer det sig att vi aldrig har hört talas om det tidigare?" frågade Parvati och ler.

"Jag tog ner allt innan någon annan vaknade.

"Jag måste gratulera Peeves för det här", sade Fred och flinade fortfarande. "Kanske om jag ger honom något som får det att sitta kvar nästa gång…"

"Om du gör det Fred, så ska jag… ska jag…"

"Vifta med ditt finger emot mig?"

"Sätta Hermione efter dig."

"Jag känner mig utnyttjad", kommenterade Hermione medan Fred låtsades rysa.

"Varför gjorde du så där?" sade Harry rasande.

"Någon betalde honom troligen för det", muttrade Neville.

Peeves spände ut kinderna, blåste hårt och susade baklänges ut ur rummet under högljutt skrockande. Han trevade efter väckarklockan och tittade på den. Den var halv fem.

"Vi borde få någon slags kompensation för när vi blir väckta av Peeves", påpekade Susan. "Det kan förstöra en hel skoldag för att man är för trött för att koncentrera sig."

"Vi få se", var allt Dumbledore sade men hans ögon tindrade.

"Jag lovar att Flint mutade Peeves för att göra det", muttrade George mörkt. Han skulle behöva prata med Peeves om när det var läge att inte hålla sitt ord.

Medan han svor tyst över Peeves rullade han över på andra sidan och försökte somna om igen, men nu när han var vaken var det mycket svårt att inte lyssna till ljudet av åskan som mullrade över huvudet på honom, hamrandet av vinden mot slottsväggarna och det avlägsna knakandet från träden i Den förbjudna skogen.

"Det är förståligt. Det blir oftast så när man blir väckt på morgonen innan det är dags att gå upp. Det är helt enkelt omöjligt att somna om", sade Tonks medlidande. "Jag själv hatar när det händer."

Om bara några timmar skulle han vara ute på quidditchplanen och kämpa i den här stormen.

"Påminn mig inte", muttrade mrs Weasley nervöst. Det kunde inte vara bra för allas hälsa att spela i storm. Åh, varför var de tvungna att riskera sin hälsa och liv på det sättet.

Till sist gav han upp alla tankar på någon mer sömn, steg upp, klädde på sig, tog sin Nimbus Tvåtusen och smög tyst ut ur sovsalen.

"Dags för quidditch", sade de yngsta eleverna som gillade spelet ivrigt.

Då Harry öppnade dörren strök någonting mot hans ben. Han böjde sig ner och fick i sista ögonblicket tag i svansen på Krumben och drog ut honom igen.

"Ondskefull katt", muttrade Fay.

"Jag tror faktiskt att Ron har rätt i fråga om dig", sade Harry misstänksamt till Krumben. "Det finns massvis med möss här på slottet, varför ger du dig inte i väg ut och jagar dem?

"Åter igen drar det upp en bra poäng. Varför ger sig katten efter sig den sjuka råttan?"

"Enklare byte?" föreslog Percy en aning motvilligt.

Se så, schas i väg med dig nu", tillade han och puffade ner Krumben för spiraltrappan med foten. "Låt Scabbers vara i fred.

Fay nickade instämmande till den planen. Det hade varit så utmattande att se Hermione och Ron bråka hela året.

Ljudet från stormen hördes ännu högre nere i uppehållsrummet. Men Harry visste att matchen inte skulle bli inställd; Quidditchmatcher ställdes inte in för småsaker som åskväder.

"Aldrig", sade Oliver högtidligt och det förvånade hans vänner att han inte hade lagt handen över sitt hjärta."

Trots det började han känna sig väldigt oroligt. Oliver hade pekat ut Cedric Diggory för honom i korridoren. Diggory var femteårselev och mycket större än Harry.

Lilith varken pausade eller snubblade över namnet den här gången och hon var glad över det faktumet.

Quidditchsökare brukade vara lätta och snabba,

"Charlie är knappast lätt och snabb, och han är en otrolig sökare han med", påpekade Tonks.

"Ginny har alltid sagt att Charlie skulle kunna dansa balett ifall han vill det, att det är så graciös han är", sade Percy med ett flin.

De flesta av de som hört honom fnös när de förställde sig den breda, muskulösa dranktränaren i full färd med att göra piruetter.

men Diggorys tyngd skulle vara en fördel i det här stormvädret, eftersom det var mindre troligt att han skulle blåsas ur kurs.

"Det kan vara ett problem", instämde Kingsley. "Jag blåste in i ett träd en gång", sade han erkännande med en grimas.

"Åh, det förklarar dig grimas", sade Tonks med fejkad förståelse. "Jag har undrat men jag trodde att det skulle vara taklöst att fråga…"

"Visst Tonks, jag är säker på att det var orsaken", sade han torrt.

Harry satte sig framför brasan och lät timmarna gå fram till gryningen. Han reste sig med jämna mellanrum för att hindra Krumben från att smyga sig uppför pojkarnas trappa igen. Tillsist tänkte Harry att det måste vara frukostdags, så han gav sig ensam i väg ut genom porträtthålet.

"Du kunde bara inte ha kollat på klockan igen?"

"Nja, jag brukar vara bra på att uppskatta tiden", sade Harry med en axelryckning.

"KOM AN OCH SLÅSS, DIN ELÄNDIGA YNKRYGG!" vrålade sir Cadogan.

Tonks flinade vid omnämnandet av riddaren.

"Ä, håll truten", gäspade Harry.

"Bra svar Harry", godkände Neville. "Jag ville många gånger säga samma sak till honom."

Han piggnade till lite över ett stort fat gröt, och när han väl hade hunnit fram till det rostade brödet hade resten av laget dykt upp.

"I vanliga fall brukar det vara vi som är uppe innan dig", retades Angelina.

"Till mitt försvar brukar ni ställa om väckningstiden på mitt alarm så att jag får sova in", sade Harry lugnt och log mot sitt lag.

"Det kommer att bli en hård match", sade Oliver, som inte åt någonting.

"Sluta upp att oroa dig, Oliver", sade Alicia tröstande. "Vi bryr oss inte om lite regn."

"Jag är ganska säker på att det var lite mer än lite regn den dagen", fnös Flitwick lågt till sina kollegor.

"Det är Woods lag vi talar om, jag tvivlar att inget bortsett från en orkan skulle stoppa dem från att spela", skrattade Sprout, de var minsann ett väldigt imponerande lag som var hängivna till både spelet och sin kapten.

"Vi brydde oss dock om blixtrarna lite", mumlade George.

"Ja, det var inte kul, jag blev nästan träffad", erkände Fred, dementorerna hade inte heller varit roliga, tänkte han sen medan han betrakta Harry.

Men det var betydligt mer än bara lite regn. Quidditch var så populärt att hela skolan som vanligt kom ut för att titta på matchen,

"Deras hängivenhet kan vara bland det vackraste jag har hört talas om", sade Fred i en perfekt imitation av Oliver medan han låtsades torka en tår ur ögat.

men då de sprang nerför gräsmattorna mot quidditchplanen måste de böja ner huvudet mot den våldsamma vinden som slet paraplyerna ur händerna på dem.

"De kunde lika gärna ha lämnat paraplyerna uppe i sovsalarna i så fall", mumlade Burbage.

Just som Harry skulle gå in i omklädningsrummet fick han syn på Malfoy, Crabbe och Goyle som skrattade och pekade på honom under ett jättestort paraply på väg till idrottsplatsen.

Narcissa suckade otåligt.

Laget bytte om till sina mörkröda klädnader och väntade på Olivers vanliga peptalk före matchen, men det kom aldrig.

"Det var en nyhet. Hans tal brukar vara otroliga, synd att vi inte får höra ett", suckade Ron.

Han försökte flera gånger säga något men kunde bara få fram några konstiga sväljande ljud.

"Jag tror att de har tagit sönder honom", kommenterade Tjocka munkbrodern till Nästan huvudlöse Nick.

Till sist skakade han på huvudet och vinkade åt dem att följa efter honom. Vinden var så stark att de vacklade sidledes då de vandrade ut på planen. Om publiken hurrade och skrek kunde de i alla fall inte höra det genom mullret från åskan.

"Men det är den bästa delen", sade Colin besviket.

"Jag förstår hur du känner. Ingen kunde höra mina kommentarer tydligen", sade Lee missnöjt. Första quidditchmatchen var alltid den mest spännande och oftast roligaste att kommentera.

Regnet plaskade ner över Harrys glasögon. Hur i all världen skulle han kunna se kvicken i det här ovädret?

Dorea grimaserade. "Det är de värsta förhållanden. Det är omöjligt att se genom glasögon i regn! Mycket mindre att hitta kvicken", hon skakade på huvudet. "Det skulle ta inget mindre än ett mirakel för dig att fånga kvicken."

"Ah, men vår sonson är den yngsta sökaren på ett sekel", påpekade Charlus ivrigt. "Från vad jag förstått är han en ännu bättre flygare än James. Jag slår vad om att han kan göra det."

"Du och din quidditch besatthet. Jag lovar att James själv inte varit så besatt av det ifall du inte korrumperat honom", sade Dorea med en fnysning och Harry log över att höra sina farföräldrar käbbla med varandra.

Hufflepuffarna närmade sig från motsatta sidan av planen i sina kanariegula klädnader.

"Mer skrämmande än någonsin", sade Tracy sarkastiskt.

"Jag var i Hufflepuff, protesterade Tonks.

"Och se hur skrämmande du är", muttrade Daphne i en mjuk röst.

"Du behöver inte vara skrämmande för att vara grym på quidditch",

Lagkaptenerna gick fram till varandra och skakade hand. Diggory log mot Oliver, men Oliver, som nu såg ut som om han hade kramp i käkarna, nickade bara.

"Han verkar trevlig", tänkte en förstaårselev intressant. Han hade hört mycket om denna Cedric i sitt elevhem och det var intressant att se honom ur en utomståendes persons perspektiv.

Harry såg madam Hoochs mun forma orden: "Sitt upp på kvastarna!"

"Det är illa när du inte ens kan höra domarens order", mrs Weasley skakade på huvudet. "Ni borde ha skjutit upp matchen, för allas säkerhet", hon hade ingen aning om hur sanna hennes ord var.

Han drog upp högra foten ur lervällingen med ett klafs och svängde den över sin Nimbus Tvåtusen. Madam Hooch satte visselpipan till läpparna och blåste en signal som lätt gäll och avlägsen – och så susade de i väg.

Oliver kunde inte hjälpa det, trots att han visste vad som skulle hända så förde dessa ord med sig ett rus av spänning i honom. Det var ingenting som slog ruset av starten innan den första matchen för säsongen. Han hade känt det sex gånger under sin skolgång, två gånger utanför och han kunde inte vänta tills nästa match.

Harry steg snabbt upp i luften, men hans Nimbus girade lätt ur kurs i vinden. Han höll den så stadigt han kunde och svängde runt medan han spejade ut i regnet.

"Det är inte bra", muttrade Charlie och såg på Harry. "Kunde du se överhuvudtaget?"

"Inte ett skvatt", svarade Harry.

"Tusan", utbrast Charlie. "Hur ska du kunna fånga kvicken om du inte kan se?"

Efter fem minuter var Harry iskall och blöt ända in på skinnet. Han kunde knappt se sina lagkamrater och ännu mindre den pyttelilla kvicken.

Quidditchspelarna i salen grimaserade, de hatade alla att spela i det slags vädret.

Han flög fram och tillbaka över banan, förbi otydliga röda och gula skepnader, utan att ha den blekaste aning om hur det fick i matchen för övrigt.

"Det är inte bra, han kan råka fånga kvicken medan de är för långt efter för att kunna vinna", påpekade Owen medan han gick in i strategiläge. Hans vänner kunde enkelt se att han såg planen, spelet och spelarna framför sig."

"Tvivlar du på Oliver otroliga vaktarfärdigheter." frågade Alicia och höjde ett ögonbryn hotfullt.

"Nej, naturligtvis inte", sade andraårseleven snabbt och såg orolig ut.

Alicia fnös och bröt ut i ett leende, "Du är alldeles för enkel att bråka med, grabben", sade hon lättsamt.

Han kunde inte höra kommentatorn för blåsten.

"Åter igen synd, det är en av de bästa delarna. Utan kommentatorn är det inte lika underhållande att se på matchen", suckade Ron.

Åskådarna var gömda under ett hav av mantlar och tillknycklade paraplyer. Två gånger var Harry ytterst nära att bli avkastad från kvasten av en dunkare; regnet på hans glasögon skymde sikten så kraftigt att han inte hade sett dem komma.

"Det måste ha gjort ont", sade Narcissa sympatiskt. "Usch, det här kommer inta gå bra alls, kommer det?"

"Harry är känd för att ta sig ut sådana här situationer, det här är precis som när han gör några otroliga stunt eller något sådant och kommer ut helskinnad och alla är imponerade. Jag menar, vem skulle ha förväntat sig att han skulle fånga kvicken i sin första match när hans kvast försökte kasta av honom?" sade Anthony, han visste självklart att Gryffindor förlorade den matchen men varför förstöra det för alla andra.

Han tappade allt begrepp om tiden. Det blev svårare och svårare för honom att hålla kvasten rak. Himlen blev mörkare, som om natten hade beslutat sig för att komma tidigt.

"Jag tvivlar att det ens med magi kan få natten att komma tidigare, Harry", sade Lavender roat.

Två gånger var Harry nära att kollidera med en annan spelare utan att veta om det var en medspelare eller en motspelare.

Åter igen så stönade alla quidditchspelare medlidande, de tvivlade att någon annan förstod men det var tufft och praktiskt taget omöjligt att se i sådant oväder.

"Hur kunde du inte veta. Det är inte som om röd och gult är speciellt lika",

"Jag kunde knappt se ut genom mina glasögon, jag kunde knappt se mina händer så det är ganska uppenbart att jag då inte kunde avgöra vilken färg klädnaderna hade", sade Harry i ett försök att försvara sig själv.

Alla var nu så genomvåta och regnet så kraftigt att han knappt kunde säga vem som var vem… Samtidigt med den förta blixten ljöd madam Hoochs visselpipa.

"Ni menar att ni spelade när det blixtrade!" flämtade mrs Weasley skrämt. Kanske var det bättre att Charlie hade valt att inte spela professionellt, ifall det här bara var på skolnivå ville hon inte se hur det var när favoriterna spelade emot varandra i en riktig match om att nå mästerskapen.

Genom den täta regnridån kunde Harry nätt och jämnt urskilja Olivers skepnad som vinkade honom till marken.

"De tänker inte ställa in matchen, eller?" undrade Rose, inte säker på ifall hon borde bli besviken eller lättad.

"Självklart inte", avfärdade Jimmie. "De avbryter inte quidditch. Om inte förstenade elever samlas på hög i sjukhusflygeln, det vill säga, och Harry, Ron och Hermione tog hand om det problemet året innan."

Hela laget plaskade ner i lervällingen.

"Jag bad om time-out!" vrålade Oliver till sitt lag. "Kom med under här…" De kröp ihop tillsammans vid kanten av spelplanen under ett stort paraply. Harry tog av sig glasögonen och torkade dem skyndsamt på sin klädnad.

"Um, ni är genomblöta redan. Vad är meningen att ställa er under ett paraply?"

"Så att regnet inte skulle störa oss medan vi pratade", svarade Oliver snabbt, all sin koncentration på boken.

"Vad står det?" frågade Katie och torkade bort regnet och leran i sitt ansikte.

"Hur kunde du ha lera i ansiktet? Ni spelar quidditch i luften. Det är inte direkt lerbrottning", skrattade Leanne.

"Det skvätte upp i ansiktet på mig när jag landade", sade Katie med ett grin.

"Vi leder med femtio poäng", sade Oliver,

"Ja", jublade Gryffindors eleverna från andra och första året entusiastiskt.

"men om vi inte fångar kvicken snart, kommer matchen att vara hela natten."

"Och är inte det en mysig tanke", sade Hampus, en Hufflepuff, sarkastiskt.

"Jag har inte en chans med de här på", sade Harry förtvivlat och viftade med glasögonen, och utan dem skulle han se lika dåligt.

Hermione skakade på huvudet, Harry hade haft tur att hon mindes den trollformeln, så att han åtminstone kunde se dunkarna innan det var försent.

I samma ögonblick dök Hermione upp bakom axeln på honom.

"Hermione till undsättning", sade Parvati flinandes. Innan dessa böcker hade hon börjat undra ifall det fanns några problem som hennes vän inte kunde lösa. Nu efter att ha hört allting från Harrys perspektiv så var hon säker på att Hermione alltid skulle lista ut något.

Hon höll sin klädnad över huvudet och log oförklarligt nog ett strålande leende.

"Japp, hon kommer att fixa allt", sade Dean upphetsat. "Förmodligen kommer hon piska fram sitt spö och fixa fram oförstörbara, genomskinliga bubbelparaplyn runt varje spelare som tillåter att bollarna åker igenom men inte regnet."

"Inte direkt", sade Hermione med skratt i rösten, men hon var smickrad över hur högt de värdesatte hennes kunskaper.

"Jag har fått en idé, Harry! Ge mig dina glasögon, kvickt!" Han räckte henne dem, och medan hela laget häpet såg på vidrörde Hermione dem lätt med sitt trollspö och sade: "Impervius!"

"Ah, bra förtrollning, Miss Granger. Väldigt smart gjort. Fem poäng till Gryffindor", sade Flitwick glatt.

"Har jag någonsin sagt att du är genialisk, Hermione?" frågade Sirius.

"Nej, men jag uppskattar det", Hermione log mot berömmet.

"Så där ja", sade hon och räckte tillbaka dem till Harry. "Nu är de vattenavstötande."

"Eller så fungerar det också", sade Dean och nickade.

"Du måste lära mig den där."

"Varför just jag? Du kan lära dig den själv."

"Men det är lättare att lära sig det av någon som redan kan förtrollningen. Dessutom, förra gången jag provade en trollformel själv på mina glasögon så slutade det med att jag hade sönder dem."

Ron fnittrade och Harry sköt honom en blick över axeln som bara fick honom att fnittra mer.

"Det var en gång", påpekade Hermione lugnande.

"Ändå, jag kommer aldrig att kunna lära mig det utan din hjälp." Hermione skakade på huvudet men alla visste att Harry hade vunnit över henne på sin sida.

Oliver såg ut som om hade haft lust att kyssa henne.

Oliver, Alicia och Hermione såg alla obekväma ut med det beskrivningen.

"Inte en chans", sade Alicia och Hermione samtidigt och deras vänner dolde sina leenden bakom sina händer.

"Det är ett sätt att hamna på Olivers goda sida", retades George och duckade från kudden Oliver kastade på honom.

"Strålande", ropade han hest efter henne då hon försvann in bland publiken. "Okej, kamrater, nu sätter vi fart och visar dem hur quidditch ska spelas!"

"Åh, så nu är det läge för peptalk?" frågade Lee roat.

"Jag gav trots allt inget alls i omklädningsrummet. Jag var tvungen att säga något."

Hermiones besvärjelse hade gett resultat.

"När gör de inte det?" frågar Ron retoriskt.

Harry var fortfarande stel av köld och våtare än han någonsin förr hade varit, men nu kunde han se. Fylld av ny beslutsamhet styrde han sin kvast upp genom den stormiga luften medan han spejade åt alla håll efter kvicken. Han vek undan för en dunkare och susade ner under Diggory, som kom svepande i motsatt riktning.

"Ser ni", sade Derek ivrigt. "De kommer att klara det! Harry ser nog bättre än resten av spelarna nu."

"Men ger inte det ett orättvist försprång? Är det inte emot någon regel?" frågade Roger plötsligt.

"Nej. Jag pratade med madam Hooch innan och hon tillät det", förklarade Hermione.

Det hördes ett nytt åskmuller, omedelbart följt av en sicksackblixt. Det här höll på att bli allt farligare.

"Och man vet att det är illa när till och med Harry inser det. Det är då det är dags att avbryta", påpekade Ron skämtsamt.

Harry måste fånga kvicken snabbt nu…

"No kidding", sade Angelina, hon önskade att de bara kunde hoppa över den här delen, hon ville inte höra om hur Harry föll från sin kvast.

Han vände runt för att flyga tillbaka mot mitten av banan, men i samma sekund lyste en ny blixt upp läktarna, och Harry fick syn på något som helt fångade hans uppmärksamhet:

"Nej, bli inte distraherad!" stönade Emma Dobbs och vred sina händer. "Fokusera på spelet! Det finns inget av intresse på läktaren!"

"Du vet, det verkar som om fler och fler blir mer besatta av quidditch", sade Alicia fundersamt medan hon betraktade andraårseleven.

"Nä, mer som om att det märks nu när Oliver har slutat. Hans besatthet går inte ens beskriva så man lade inte märke till alla andras."

Silhuetten av en enorm, lurvig svart hund, som avtecknade sig tydligt där den stod alldeles orörlig på de översta, tomma åskådarplatserna.

Nästan varenda renblodig i salen och en hel del av halvbloden bleknade.

"Det är Grymmen!" utbrast Lavender skrämt, och pekade ut vad alla redan tänkt

"Vad gör den där?" viskade Susan lågt.

"Den kanske ville se mig spela?" sade Harry med ett svagt leende.

"Se dig spela! Harry, de är ett omen för döden!" morrade Parvati ilsket.

Harrys stelfrusna händer gled över kvastskaftet och hans Nimbus föll några meter.

"Fall inte av!" flämtade Dorea skrämt, hon tvingade sina händer att stanna kvar i knät för att hindra dem från att flyga upp och gömma hennes ansikte.

Han skakade den genomvåta pannluggen ur ögonen och stirrade upp mot läktaren. Hunden var försvunnen.

"Du vet, jag börjar oroa mig över att den dyker upp hela tiden. Det här är vad, tredje gången?"

"Första gången var det faktiskt Sirius vän, andra gången var på en bok och tredje gången var på matchen. Så egentligen har Grymmen bara dykt upp en gång", sade Harry fundersamt.

"Harry!" skrek Oliver skräckslaget uppifrån Gryffindors målstolpar. "Harry, bakom dig!"

Oliver skakade på huvudet, han skulle ha varit mer specifik, men han hade blivit distraherad utav en av Slytherinlagets jagare och hade tittat bort en kort sekund, när han sett tillbaka hade Harry inte längre hört vad han ropat.

Harry såg sig vilt omkring, Cedric Diggory kom susande uppför planen, och en pytteliten kula av guld skimrade i den regntunga luften mellan dem…

Doreas rädsla smälte bort, nu säker på att Harry inte skulle falla och hon kände sig lättad och en aning besviken över att inte få höra om hur hennes sonson vann en match. "Nej", utbrast hennes make besviket och lutade sig bakåt mot den målade väggen.

"Han kan fortfarande komma ikapp", sade Dorea hoppfullt.

Panikslaget kastade sig Harry platt över kvastskaftet och susade direkt mot kvicken.

Alla i salen verkade hålla andan, oavsett ifall de visste hur matchen skulle sluta eller ifall de spänt väntade på att få höra ifall Harry lyckades nå kvicken och vinna matchen.

"Kom igen nu!" morrade han åt sin Nimbus medan regnet piskade honom i ansiktet samtidigt som Oliver fortsatte skrika. "Snabbare!"

"Jag är ganska säker på att kvasten går så fort den kan, Harry", sade Ginny. "Kanske om du varit mer uppmärksam…", Ron tittade upp från golvet och gav en henne en blick av irritation och Ginny fnös. "Tja, det var inte kvastens fel, var det?"

"Varför fortsatte du att skrika?" sade Tonks för att bryta upp den pinsamma tystnaden. "Harry hade redan sett kvicken."

"Jag skrek av en helt annan anledning, Harry antog bara att det gällde kvicken", svarade Oliver grimaserandes med en tung röst

Men något underligt höll på att hända. En spöklik tystnad hade fallit över stadion. Vinden var lika stark som någonsin, men den tjöt inte längre. Det var som om någon hade stängt av ljudet, som om Harry plötsligt hade blivit döv. Vad var det som hände?

"Vad är det som händer?" krävde Dorea medan hon betraktade Harry oroligt.

"Blev han liksom, träffad av en dunkare utan att märka eller något?" undrade Kevin Withby och höjde både sina ögonbryn.

"Jag hoppas det", muttrade Charlus lågt, en del av honom visste redan vad som skulle hända och han gillade det inte.

Och sedan svepte en ohyggligt välbekant våg av kyla över honom och in i honom,

Harry svalde hårt. En knut hade bildats i halsen på honom. Han ville inte höra om det, ville inte höra hans mammas livrädda röst, ville inte att alla skulle få höra hans föräldrars sista ögonblick i livet. Det var för privat för att dela med någon annan.

"Dementorer", kved Dorea och såg med stora ögon på boken samtidigt som Harry gömde sitt ansikte i Sirius päls.

just som han blev medveten om någonting som rörde sig på planen nedanför…

Runt om i salen hördes muttrandes svordomar. Av alla platser som Harry kunde stöta på en dementor så var detta den värsta platsen. De som inte befunnit sig på plats kunde bara hoppas att Harry var för långt över marken för att deras effekter skulle påverka honom. Majoriteten hoppades dock att det bara skulle ta slut. Det hade varit tillräckligt illa att se det hända, de behövde inte höra Harrys tankar om det.

Innan Harry hann tänka hade han tagit ögonen från kvicken och tittade ner. Minst hundra dementorer med sina dolda ansikten riktade upp mot honom stod nedanför.

"Åh Merlin", sade Tonks svagt.

"Hundra?" krävde madam Bones misstroget. Alla under tredje året och över sjutton år som inte var lärare såg med vidgade ögon på boken.

"Ska jag läsa Lilith?" erbjöd sig Su Li igen.

Lilith mumlade ljudlöst för en sekund men svalde sedan och skakade på huvudet. Nej, hon skulle läsa allt oavsett vad. Hon borde klara av att läsa, det var inte som om det påverkade henne själv.

Det kändes som om frysande vatten steg i hans bröstkorg och skar in i hans inälvor.

"Hur kan du veta hur det känns?" frågade Katie nervöst.

"Metafor, bara en metafor", flämtade Harry ut medan han höll en hand för bröstet, det var ingen bekväm känsla att behöva återuppleva det.

Kingsley såg uppmärksamt på boken. Det här var inte normalt, vad hände egentligen med Harry runt dessa varelser. Det var inte meningen att de skulle få dig att känna som om du kvävdes och det skrämde honom att höra att de hade den påverkan på en pojke.

Och sedan hörde han det igen… någon skrek och skrek,

Harry kände Hermione grepp på hans armbåge och hur Ron grep tag i hans axel. De hade alla instinktivt dragits närmare varandra. Hermione och Ron betraktade alla runt omkring dem och kunde se frågan i allas ansikten, vem var det egentligen som skrek och varför, och att de alla var en aning rädda för att få veta svaret.

skrek inuti huvudet på honom… En kvinna…

Lilith rynkade pannan åt orden som stod, hon förstod inte. Vem var det som skrek dessa ord. Hon hade en känsla av att hon borde förstå men hennes hjärna kunde inte koppla ihop det, med en axelryckning fortsatte hon.

"Inte Harry, inte Harry, jag ber er, inte Harry!"

"Flytta på dig, din dumma flicka… Flytta på dig, nu…"

"Inte Harry, snälla, nej, ta mig, döda mig i stället…"

Doreas syn blev dimmig och hon började skaka, hon förstod genast vem det var och en kvävd snyftning flydde hennes läppar. Oh Merlin, hon klarade inte av det här. Hur skulle hon kunna stå ut med att ha hört hennes svärdotters sista ord, höra Lily vädja till ett monster om att inte döda hennes son efter att ha förlorat James bara ögonblick innan? Hon kunde känna Charlus arm på hennes axlar medan hon skakade okontrollerat och hennes blick drogs till Harry, hennes sonson som fortfarande gömde sitt ansikte i Sirius päls, omgiven av sina två bästa vänner och hennes hjärta krossades en aning mer. Han hade behövt återuppleva, höra sin mammas sista ord varje gång han kom i närheten av de där varelserna. Hur han stod ut med det hade hon ingen aning.

Bedövande, virvlande vit dimma fyllde Harrys huvud. Vad var det han höll på med? Varför flög han omkring här uppe? Han måste hjälpa henne…

Remus blundade hårt, han visste redan vem det var. Hur kunde han inte veta det, Harry förtjänade inte att få ha de minnena, det enda minnet av sin mamma var i det ögonblick hon blev mördad. Det var inte rättvist.

hon var i dödsfara… hon skulle bli mördad…

Varje person i salen rös vid de orden, men nästan alla såg fortfarande förvirrat på boken. De kunde inte koppla ihop vem kvinnan var och varför Harry skulle höra henne, att det i själva verket var hans minne. De enda som klarade av det var de vuxna i salen och det krävdes mrs Weasley all självbehärskning för att inte hoppa upp och krama Harry. Hon kunde se att han inte behövde henne nu.

Han föll genom den isande dimman.

"Helvete", utbrast Charlie. Sökare flög högst av alla nästan alltid, och med vinden, regnet och dementorerna på planen så skulle en lätt, tumlande kropp inte vara en lätt sak att upptäcka.

"Inte Harry! Snälla… Ha förbarmande… ha förbarmande…"

"Det finns inte i hans ordförråd, mamma", tänkte Harry sorgset.

En gäll röst skrattade och kvinnan skrek. Sedan förlorade Harry medvetandet.

"Vad hände?" utbrast Demelza och även om hennes röst inte var mer än en hes viskning så verkade den hög i tystnaden. Harrys kropp blev under tiden slapp när han förlorade medvetandet och han skulle ha fallit över Sirius ifall Ron inte hade varit beredd och stöttat honom.

"Han svimmade igen… och föll", kraxade George. "Det var en av de läskigaste sakerna jag sett i hela mitt liv", han rös bara när han tänkte på det. De hade alla i laget övergett sina positioner och börjat flyga mot Harry, ett lopp emot tiden för att fånga honom innan han slog i marken. Deras försök hade varit dömt innan de ens börjat flyga de snabbaste de kunde mot marken för att ta emot deras yngsta spelare.

"Fortsätt läs", sade Bill snabbt till den yngre flickan, som nickade stumt.

"En sådan tur att marken var mjuk"

"Jag var säker på att han var död."

"Men han slog inte ens sönder glasögonen."

"Du är okej. Visst är du okej", andades Tonks och släppte äntligen taget om Remus arm.

"Han kanske inte var så högt upp", gissade Kingsley.

"Men det måste ha varit ganska högt, med tanke på att de trodde att han var död", påpekade Bill i en högre röst än vanligt.

"Jag är här och jag mår bra… mådde bra… ni fattar", stönade Harry som vaknade till, hans huvud lutad på Rons axel med hans väns arm runt sig för att hålla honom upprätt.

"Vem var det som pratade förresten?" frågade Lavender en aning blek i ansiktet.

"Katie, Angelina och Alicia", sade Harry med ett svagt leende.

Harry kunde höra de viskande rösterna men kunde inte få någon mening i det de sade. Han hade inte den blekaste aning om var han befann sig

"Ett tips Mr Potter, ifall du inte vet vart du befinner dig så är chansen störst att du är i sjukhusvingeln", rådde madam Pomfrey. "Merlin ska veta att du är där inte tillräckligt ofta för att det ska vara sant."

Eller hur han hade hamnat där eller vad han hade gjort innan

"Enkelt, du har blivit förd dit av någon annan efter att troligtvis ha gjort något dumt, korkat och otroligt farligt", muttrade madam Pomfrey och McGonagalls läppar ryckte roat åt sin väns ord.

Det enda han visste var att varenda liten del av kroppen värkte och ömmade som om han hade blivit slagen.

"Han måste ha varit ganska högt upp då", sade Tonks ängsligt. Harry rullade försiktigt axlarna och bet ihop tänderna när det värkte extra mycket, men det var inte något som han inte klarade av.

Kingsley gnagde på sin läpp. Självklart var Harry okej… eller så skulle han åtminstone bli det, det var uppenbart. Men ändå, det här bådade inte gott. Vad gjorde dementorerna med honom? Det verkade som om det var mer än att bara tvinga honom återuppleva sin mammas död. Han övergav snabbt de tankarna. Det gjorde honom illamående att tänka på det. Hela situationen gjorde honom illamående faktiskt. Och en gnista av ilska startade. "Dementor vid en skola! Hålla dem trygga, ha. De fick nästan en pojke dödad," tänkte han.

"Det var det kusligaste jag har sett i hela mitt liv."

"Jag slår vad om det", mumlar mrs Weasley. Hon försökte att föreställa sig hur det skulle vara att se den pojke hon betraktade som en sjunde son tumlandes genom luften i en rasande fart, men övergav snart försöket. Hon trodde inte att hennes hjärta skulle klara av det, det skulle troligtvis sluta slå helt och hållet ifall det hände.

"Det måste ha varit illa då", mumlade Daphne och försökte att inte förställa sig det, det var alldeles för lätt att se Tracy eller Astoria smälla i marken med ett skärande smackljud, hon hade varit sjuk när matchen varit och därför skippat den och hon var tacksam för det. Hon skulle haft mardrömmar om hur hennes syster eller vän föll från kvasten. I själva verket hade Astoria glidit av kvasten en gång när hon var yngre och Daphne var den som hade vaktat henne. Hon hade inte varit mer än tre meter upp, men det hade varit tillräckligt för att nästan ge henne en hjärtattack. Harry kunde lätt ha varit uppåt tjugo meter upp, om inte mer.

Kusligaste… det kusligaste… svarta skepnader med ansiktena dolda i huvor… kyla… skrik… Harry vaknade till ordentligt och han kunde höra allt kristallklart nu.

"Och dags för att spionera lite kort på sina vänner", sade Alicia med en suck, även om hennes leende sade att hon inte var upprörd alls över det.

"Han ser lite blek ut", hörde han Ron säga.

"Blek! Vad förväntar du dig efter att han föll från över 30 meters höjd!" sade Fred.

"Ja, kom igen, Ron. Låt oss följa dig till Astronomitornet och knuffa ner dig", sade George.

"Okej, det här är löjligt. Du öppna inte ens ögon och visste ändå vem av oss som var vem", stönade George. "Seriöst, hur gör du det?"

"Det är min lilla hemlighet", sade Harry mystiskt

"Och se hur du kommer se ut", sade tillsammans.

"Troligen en bra bit bättre än vad han brukar se ut", kväkte Harry fram och slog upp ögonen.

Alla skrattade när de hörde det.

"Även efter att han svimmat och fallit från sin kvast så lyckas han roa sin publik", sade Fred och torkade bort en låtsastår.

"Det var så vackert", instämde George.

Han befann sig i en säng i sjukhusflygeln. Gryffindors quidditchlag, nerstänkt med lera från topp till tå, stod samlad runt hans säng.

"Ni är verkligen ett bra team", sade Remus med ett leende, många hade ändå väntat med att besöka sin lagkamrat för att istället tvätta bort all lera och sätta på sig torra kläder.

Ron och Hermione var också där och såg ut som om de just hade klivit upp ur en simbassäng.

"Vad tänkte ni två när ni såg det?" frågade Luna nervöst.

"Förmodligen att de till slut var på väg att få se på när deras bästa väns tur tog slut", sade Neville darrigt och talade för första gången på länge. Han var mycket blek och såg en aning illamående ut. Orden som kvinnan sagt ekade i huvudet på honom, han var ganska säker på att han visste vem de hade tillhört och de fyllde hans mun med en bitter smak.

"Harry!" sade Fred, som var alldeles vit i ansiktet under leran. "Hur är det med dig?"

"Jag slår vad om att det skrämde er alla halvt till döds", muttrade Charlie. Det hade skrämt honom, och han visste att Harry var helt okej, men han hade även hört vad Harry hade hört när han tumlade till marken där havet av dementorer väntade nedanför honom. En fruktansvärd tanke sköt igenom honom, kall och skarp som ett blixtnedslag. Den läskigaste saken… vad hade dementorerna gjort när Harry hade kraschlandat mitt bland dem? Var det därför han inte kunde minnas något? Gjorde de verkligen något bortsett från deras normala effekter? Tanken störde honom otroligt mycket och han önskade at flickan kunde snabba på med läsningen.

"Jo, jag mår bra", sade han. Det var som om Harrys minne snabbspolades framåt. Blixten… Grymmen… kvicken… och dementorerna…

"Vänta, vad hände egentligen?" frågade en Ravenclaw förvirrat.

"Du får en förklaring snart. Jag var själv förvirrad", försäkrade Harry.

"Vad var det som hände?" utbrast han och satte sig upp så plötsligt att alla flämtade till.

"Han är definitivt okej", sade Dorea med en suck och lättnaden spred sig genom henne. Det verkade vara ett Potter-drag att agera så direkt efter de återfått medvetandet efter en olycka.

"Du ramlade av kvasten", sade Fred. "Du måste ha varit… ungefär trettio meter upp i luften."

De flesta i salen ryckte till när de hörde det.

"Hur fan lever du fortfarande?" flämtar Narcissa.

"En av lärarna måste ha saktat ner honom eller något", muttrade madam Bones, men det var inte sagt i hennes vanliga självsäkra röst. Att höra sina vän sista ord hade en tendens att få en ur balans.

"Men ändå", muttrade Alisa. "Det mesta du kan sakta ner någon är till hälften utan att orsaka några allvarliga inre skador eller stoppa deras hjärta. Han måste fortfarande ha slagit i marken väldigt hårt",

"Det hjälper inte direkt, Alisa", stönade Katie och slöt sina ögon.

"Vi trodde du hade slagit ihjäl dig", sade Alicia, som darrade i hela kroppen.

Det hjälpte inte mycket heller. Lilith fortsatte att läsa så normalt hon kunde, men tanken skakade henne. Inte bara för att Harry nästan hade dött, men även för att hon aldrig trott att någon kunde dö i en Hogwarts quidditchmatch. Självklart var inte dementorer någon vanligt företeelse under en match, men plötsligt så verkade det hela så mycket farligare.

Hermione utstötte ett litet kvidande ljud. Hennes ögon var alldeles blodsprängda.

Mrs Weasley drabbades plötsligt av en bild av när hon såg hur Hermione och Ron såg på från läktaren medan deras bästa väns kropp vred sig genom luften, slog i marken och inte rörde sig. Det fick en klump att stiga i halsen på henne av att bara tänka på hur det skulle påverka dem. Hennes make placerade en arm runt hennes axlar när han kände hur hon frös till och kramade till tröstande. Harry var säker och hade inte fått några bestående skador från det.

"Men matchen?" sade Harry.

Dorea släppte ut ett skakigt skratt. "Det är så man vet att han är en Potter. Svimmar och faller från trettio meters höjd och det första han vill veta är hur matchen slutade. Han är definitivt James son."

"Tja, det är viktigt", sade Oliver i ett försök att hitta sin vanliga anda. Men argumentet föll svagt. Ingen brydde sig om ifall det hade blivit en förlust eller en vinst, tja alla utom Harry vill säga.

"Det var viktigt", protestera Harry. "Jag visste att jag var okej så jag brydde mig mer om vad som hade hänt i matchen. Ifall det å andra sidan hade varit någon annan som nästan dött…", alla som kände Harry fnös de hörde det. Självklart resonerade han så

"Vad hände med den? Får vi göra om den?"

"De borde", påpekade Jimmy."Dementorer och regn och… och vad Harry hörde. Det är inte rättvist."

"Quidditch är ett anmärkningsvärt orättvist spel när det kommer till förhållande", sade Oliver till honom. "De gör inga undantag."

"Tja, de borde", insisterade Jimmy i en envis ton.

Inge sade någonting. Den hemska sanningen sjönk som en sten i Harry.

"Vi förlorade väl inte?"

"Som om det skulle vara det värsta som kunde ha hänt", muttrade mrs

Weasley och skakade på huvudet.

"Diggory fick tag i kvicken", sade George. "Precis efter att du föll. Han uppfattade inte vad som hade hänt. När han såg sig om och fick syn på dig på marken försökte han avbryta spelet.

"Hur avbryter man något som redan blivit avslutat", frågade en femteårselev intresserat.

"Inte nu, det är inte viktigt", stönade hans vän uppgivet.

Han ville att matchen skulle spelas om.

Charlus log. Han gillade den unga mannens attityd. Denna Cedric verkade som en bra person. Han var vänlig, rättvis och snäll och på toppen av det tydligen en bra quidditchspelare. Vad han inte förstod var dock varför alla hade sett så dystra ut när hans namn nämnts första gången.

Men de vann ärligt och hederligt, det medger till och med Oliver."

"Stackars Oliver. Ännu en match med talangscouter förstörd", suckade en flicka i salen.

"Det fanns andra matcher där de skulle dyka upp. Dessutom såg de ändå hur jag spelade", kommenterade Oliver. Han nämnde inte att en talangscout hade sett honom och ansett att han var bra men först blivit riktigt intresserad när han sett hans reaktion till Harrys fall. Talangscouten hade återvänt nästa match de spelat och tagit med sig några vänner och pågrund utav det hade han blivit uttagen till det lag han nu spelade i.

"Var är Oliver?" frågade Harry, som plötsligt upptäckte att kaptenen inte var där.

"Han är fortfarande i duschen", sade Fred. "Vi tror att han försöker dränka sig."

"Du försökte att dränka dig över att ha förlorat matchen när din sökare fallit över trettio meter från sin kvast? Vad är det för fel på dig?" utbrast Leanne upprört.

"För det första så nämnde Fred ingenstans i sin mening om att det var för att vi förlorade matchen", väste Oliver.

"Oja, vad annars skulle det vara för anledning?" krävde Leanne torrt.

"Jag vet inte, kanske det faktum att jag såg Harry, den person som snabbt blev som en lillebror till mig, falla genom luften mot en säker död? Jag kunde inte göra någonting för att rädda honom. Jag tappade sikten över honom och när jag väl såg honom igen låg han orörligt på marken! Jag trodde han var död!"

Leanne öppnade och stängde sin mun flera gånger, chockad över att få ut en sådan reaktion ur den gamla kaptenen att han skrek åt henne.

"Jag misslyckades med att rädda honom. Jag kunde ha avblåst matchen och han hade inte behövt varit nära döden…"

"OLIVER!" skrek Harry till sist. "Vi har gått igenom det här. Det var inte ditt fel och jag hade inte tillåtit att du blåste av matchen. Ingen utom du skyller det på dig. Nu, håll tyst och låt henne läsa."

Harry lät huvudet falla ner på knäna och slet sig i håret. Fred grep honom i axeln och ruskade den hårt.

"Merlin", suckade Ron. "Det var en tung dag för dig. Du förlorade din första match och på toppen av allt annat…" han valde att inte utveckla det mer, ifall de andra inte listat ut det var det deras problem och det var Harrys sak att avslöja.

"Ta det lugnt, Harry. Du har ju aldrig missat kvicken förut."

"Jag tror att det gör allt värre", mumlade madam Hooch.

"Det måste ju hända förr eller senare", sade George.

"Och turneringen är inte över än", sade Fred.

Katie och Angelina log, deras pojkvänner var verkligen de bästa personerna de kände som kunde muntra upp folk, de verkade alltid veta vad de skulle säga, vilket skämt de borde dra för att de andra skulle dra på munnen.

"Vi förlorade med hundra poäng, eller hur? Så om Hufflepuff förlorar mot Ravenclaw och vi slår Ravenclaw och Slytherin…"

"Hufflepuff måste förlora med minst två hundra poäng", sade George.

"Det kan bli tufft", påpekade Charlus fundersamt medan han själv gick igenom vad som skulle krävas för att Gryffindor skulle vinna pokalen.

"Men om de slår Ravenclaw…"

"Inte en chans. Vi är för bra för att de ska kunna slå oss", protesterade Cho och hennes lagkamrater nickade instämmande.

"Det gör de aldrig. Ravenclaw är för bra. Men om Slytherin förlorar mot Hufflepuff…"

"Alltihop beror på poängen… en marginal på hundra åt varje sida…"

"Så de kan fortfarande vinna", sade Jimmy glatt.

Harry låg där utan att säga ett ord. De hade förlorat… för allra första gången hade han förlorat en quidditchmatch.

"Du tar det nästan lika hårt som Oliver", suckade Fred. "Om inte mer", han visste självklart hur det kändes att svika deras elevhem genom att inte vinna en match men det måste ha känts mycket värre för Harry. På toppen av det så hade han fallit trettio meter på grund av dementorer som fick honom minnas Lily Potters sista ögonblick, oja, han och George var medvetna om vem kvinnan var. De hade hört Harrys mardrömmar tillräckligt ofta för att inte veta om det.

Efter ungefär tio minuter kom madam Pomfrey fram och sade åt laget att lämna sjukhusrummet så att Harry kunde få lite lugn och ro.

"Vi kommer och hälsar på dig senare", lovade Fred. "Sluta upp med att förebrå dig, Harry. Du är fortfarande den bäste sökare vi någonsin haft."

"Du visste åtminstone vad du skulle säga för att få mig att må bättre", sade Harry och log mot sin vän.

Laget troppade ut och lämnade efter sig stora spår av lera. Madam Pomfrey stängde dörren bakom dem med ogillande uppsyn. Ron och Hermione flyttade sig närmare Harrys säng.

"Hade det inte varit mer praktiskt att sända ut Hermione och Ron med ifall Harry behövde vila?" frågade mrs Weasley oroligt.

"De två hade ändå inte lyssnat. De hade bara lyckats hitta ett sätt att smyga sig in i sjukhusvingeln igen. Jag ville besvära mig de problemen och lät de stanna en bit längre", förklarade madam Pomfrey suckandes.

"Dumbledore var verkligen arg", sade Hermione med darrande röst.

"Jag kan tänka mig det", mumlade mr Weasley medan raseriet mullrade i hans ord. "Det här är en jäkla mardröm,"

"Språk pappa", muttrade Bill leendes till honom och mr Weasley log en aning fåraktigt mot sin son, men han såg åtminstone mindre upprörd ut.

"Jag ber om ursäkt Miss Granger, för att skrämma dig", sade Dumbledore uppriktigt och Hermione rodnade.

"Jag har aldrig hört sett honom sån förut. När du föll sprang han ut på planen och svingade sin trollstav, och det fick dig att förlora lite av farten på vägen ner, innan du slog i marken.

"Jag antar att det förklarar hur han fortfarande lever", mumlade Alisa för sig själv. Ifall Dumbledore låg bakom magin så visste han vad han gjorde, men ändå, det var en knepig sak att göra. Farligt ifall någon annan hade gjort faktiskt. Om man gick över gränsen, saktade ner honom för mycket så skulle det ha dödat Harry, och hade de inte saktat ner honom tillräckligt mycket hade de lämnat honom allvarligt skadad.

"Tack Dumbledore, för att räddat Harrys liv. Jag står i skuld till dig för det", sade Sirius, hans lättnad i rösten var tydligt för alla, liksom tacksamheten.

"Nonsens, jag gjorde bara mitt jobb som rektor och skyddade en av mina elever. Du behöver inte tacka mig Sirius, och du står absolut inte i skuld till mig", sade Dumbledore vänligt medan han betraktade Sirius.

Sen virvlade han runt och riktade staven mot dementorerna. Han sköt i väg någonting som skimrade som silver mot dem.

"Patronusbesvärjelsen", mumlade Harry med ett leende, han gillade verkligen den besvärjelsen även om det tagit lång tid för honom att bemästra den.

De lämnade idrottsplatsen med detsamma… Han var rasande över att de hade kommit in på området, vi hörde honom…"

"Sen

"Vänta, hörde honom vad? Åh kom igen, du kan inte avbryta Hermione precis vid den bra delen!" avbröt Fred.

"Vi tar det senare, det är inte läge nu", sade Hermione avfärdande. "Påminn mig någon annan gång så kanske jag berättar."

trollade han fram en bår", sade Ron. "Och så gick han upp till skolan med dig svävande bredvid på den. Alla trodde att du var…"

Hans röst dog bort,

Något kallt spred sig i Sirius mage. Han han hade lämnat innan Harry fallit och missat när hans gudson fallit ner, men de höga skriken hade lockat tillbaka honom till arenan och han hade sett Harry ligga orörlig på marken. Han hade inte vetat hur högt ifrån han hade fallit,nu i efterhand när han visste att Harry mådde bra så verkade trettio meter inte som en stor sak. Men trettio meter… det var ungefär samma höjd som Astronomitornet, även långsamt så var det inte bra för kroppen. Han tvivlade att någon var medveten om det men han hade brutit sin in på Hogwarts igen den natten, han var tvungen att veta ifall Harry var bra… Sirius undanhöll en suck, han hade aldrig nått sjukhusvingeln på grund av den förhöjda säkerheten men han hade överhört några prata om Harry och åtminstone fått veta att han var vid liv.

men Harry märkte det knappt. Han funderade på vad dementorerna hade gjort med honom… och på den skrikande rösten.

Det var knappast ett bättre ämne. Sirius flyttade sig omedvetet närmare Harry. Han ville inte att hans gudson skulle höra dessa saker. Harry skruvade obekvämt på sig, han gillade inte det faktum att alla nu hade hört hans mamma sista ord, det var något privat, något han hade velat behålla för sig själv.

Han tittade upp och såg att Ron och Hermione betraktade honom så oroligt att han hastigt försökte komma på någonting vardagligt att säga till dem.

"Naturligtvis kan de inte hjälpa honom med detta", tänkte Dorea oroligt. "Hur förklarar du för dina bästa vänner hur det kändes att höra sin mammas sista ord eka inuti sitt huvud? Han kommer behöva utstå det ensamt… ifall inte Remus bestämmer sig för att avslöja vem han var och dela sin historia med Harry och på det sättet hjälpa honom", men hon kunde inte se det hända.

"Tog någon med sig min Nimbus?"

Ron och Hermione tittade snabbt på varandra. "Öh…"

"Ånej", stönar Narcissa medan Fred förbannade sig själv för att ha glömt den detaljen. Självklart så kunde något mer gå snett. Det var Harry det gällde.

"Vad då?" sade Harry och såg från den ena till den andra.

"Jo, när du ramlade av, blåste den iväg", sade Hermione tvekande.

Remus grimaserade, ifall det inte var för honom så skulle Harry inte ha förlorat sin kvast. Harry som verkade känna på sig vad han tänkte blängde varnande.

"Och?"

"Och den slog i… den slog i… Å Harry… den rände rakt in i Det piskande pilträdet."

Charlie öppnade munnen ursinnigt, men till sin förvåning hann Luna före med att svära. Han och alla andra i salen svängde runt för att gapa åt henne och Luna blev svagt rosa.

"Förlåt", mumlade hon.

"Var inte ledsen", sade George nästan i vördnad. "Var stolt!"

Luna log fåraktigt. "Jag blir bara så arg. De var en av de få gåvorna Harry har fått och nu är den förstörd!"

"Som du sade, där här är drakdynga på toppen av skithögen. Harry kan verkligen inte få en paus, kan han?"

"Naturligtvis kan jag inte det", sade Harry en aning bittert.

"Du fick åtminstone en ny och bättre kvast", sade Ron optimistsikt.

"Är det allt ni kan fokusera på? Jag kan inte fatta att Luna svor så… grovt… eller överhuvudtaget", muttrade Hermione och skakade på huvudet, det var verkligen inte likt den optimistiska flickan och hon måste ha varit riktigt arg och ledsen för att ha reagerat så… eller så hade hennes, vad var det? Ah just ja, Narglar, tagit sig in i hennes huvud och mixtrat lite.

Harry kände hur det vände sig i magen på honom. Det piskande pilträdet var ett mycket våldsamt träd, som stod ensamt mitt på skolområdet.

"Du kan säga det igen", sade Seamus fnysande. Att kalla det våldsamt var nästan en underdrift.

"Och?" sade han och bävade för svaret.

"Ja, du känner ju till Det piskande pilträdet", sade Ron. "Det… det gillade inte att någonting ränner in i det."

"Tja, det är ett sätt att uttrycka det på", fnös Remus.

"Professor Flitwick kom tillbaka med den just innan du vaknade upp igen", sade Hermione med mycket tunn röst.

Hon sträckte sig långsamt ner efter en väska vid fötterna, vände upp och ner på den och skakade ut en massa bitar av splittrat trä och kvistar på sängen, allt som återstod av Harrys trogna, slutgiltigt besegrade kvast.

"Och det var hur en av mina första presenter blev förstörda", sade Harry med en suck.

"Och sen köpte du en Åskvigg som ersättning, du behöver inte spela ledsen."

"För det första så var jag upprörd för jag gillar alla presenter jag får, oavsett hur liten, för det andra var Åskviggen en gåva. Hade jag köpt en kvast hade jag troligtvis köpt en likadan som jag haft innan", sade Harry medan han betraktade Michael Corner, Ron hade haft rätt om killen, han var otrevligt.

"Det var slutet på det här kapitlet och tack och lov. Jag läser inte ett ord till. Vem vill läsa?"

"Nu kanske skulle passa bra med ett mellanmål?" föreslog Dumbledore lätt.

"Professor, kan vi inte äta det medan vi läser. För att spara in tid", bad Ginny och såg bedjande på rektorn som nickade fundersamt.

"En ytterst bra idé miss Weasley. Sir Nicolas", sade han och vände sig till Nästan huvudlöse Nick. "Ifall du skulle vara så vänlig och kontakta husalferna om att de kan göra iordning ett lätt mellanmål att skicka upp till oss."

"Självklart", Nästan Huvudlöse Nick nickade med huvudet innan han flöt ut ur salen och försvann ur sikte.

---

AN: Jag valde att ändra höjden till trettio meter som i filmen istället för att ta som det var i boken, jag tyckte att det skulle bli A: mer realistiskt att Dumbledore hann fånga honom då och B; mer skrämmande för alla andra att se det hända. Så stäm mig ifall ni ogillar det.

Jag hoppas att ni gillade kapitlet. Jag har kämpat hårt de senaste dagarna med det, de två senaste veckorna har mitt fokus legat på två stora prov så jag började i princip skriva för några dagar sen bara.

På en helt annan not som inte har med det här att göra, min svenskalärare äger och har gett oss i uppgift att skriva fanfiction, hur coolt är inte det? Tyvärr fick jag inte använda Harry Potter, han ville att jag skulle göra något mer utmanande för mig, välja något jag inte läst förut. Så det fick bli "I dödens labyrint", vilket verkar väldigt bra, även om jag bara läst baksidan än så länge.