Sirius såg på Lily medan han bläddrade fram till rätt kapitel. Han såg på James som höll hårt om Lily som verkade fortfarande rädd, hon måste verkligen vara orolig.
"Lily orkar du eller vill du att vi slutar läsa för dagen" sa James och såg på henne, James var visserligen rädd han med, men han hade lättare att trycka undan sin rädsla, efter nätterna med Remus som varulv.
"Vi läser" sa Lily och drack av vätskan som Sirius hade blandat till henne.
Kapitel 10. Allhelgonaafton.
Malfoy trodde inte sina ögon när han såg att Harry och Ron fortfarande var kvar på Hogwarts dagen därpå. De såg visserligen trötta ut, men var glada och muntra. Så här på morgonen efter med mötet med den trehövdade hunden tryckte faktiskt Harry och Ron att de hade varit ett förträffligt äventyr och de var riktigt ivriga att få vara med om ett till. Under tiden berättade Harry för Ron om paketet som verkade ha flyttats från Gringotts till Hogwarts, och de funderade en långstund över vad det kunde vara som behövde en så kraftig bevakning.
"Det är antingen väldigt värdefullt eller väldigt farligt" sade Ron
"Eller båda delarna" sade Harry.
Men eftersom det enda de säkert visste om det mystiska föremålet vad att det var cirka fem centimeter långt hade de ingen större chans att gissa vad det var utan fler ledtrådar.
"Jag gillar inte tanken på att de har något farligt i skolan, även om Lord Voldemort är borta" sa James och såg på Lily som nickade.
"Jag tror inte att han är borta" sa Lily och såg på dem Sirius stirrade på henne.
"bara en känsla som jag har" sa Lily och såg på dem medan de nickade.
Varken Neville eller Hermione visade det minsta intresse för vad som låg under hunden och falluckan. Det enda Neville brydde sig om var att aldrig mer behöva komma i närheten av hunden igen.
Hermione vägrade att tala mer med Harry och Ron, men hon var en sådan härsklysten besserwisser att de betraktade det som ett extra plus. Det enda de verkligen önskade var ett tillfälle att hämnas på Malfoy, och till deras stora förtjusning dök det upp just ett sådant med posten ungefär en vecka senare.
Då ugglorna strömmade in i stora salen som vanligt, väcktes genast allas uppmärksamhet av ett långt smalt paket buret av sex bastanta tornugglor. Harry var precis lika intresserad som alla andra av att få se vad som alla andra av att få se vad som fanns i det stora paketet och blev häpen när ugglorna flög ner och släppte det rakt framför honom, så att hans baconportion åkte i golvet. De hade knappt hunnit flaxa undan när en annan uggla släppte ett brev ovanpå paketet.
Harry slet upp brevet först, vilket var tur, för där stod det:
ÖPPNA INTE PAKETET VID BORDET.
Det innehåller din nya Nimbus Tvåtusen, men jag vil inte att alla ska få veta att du har fått en ny kvastkäpp, för då vill alla ha en.
Oliver Wood möter dig i kväll klockan sju på Quidditchplanen för ditt första träningspass.
Professor M. McGonagall.
Harry hade svårt att dölja sin glädje då han räckte över brevet till Ron.
"Hon gav honom en Nimbus" stönade James och såg på boken, han var glad över att hans son hade fått en ordentlig kvast, men han önskade att han hade varit där och kunnat köpa den åt sin son.
"Vad är det för speciellt med en Nimbus" sa Lily och såg på dem. Remus himlade med ögonen.
"Sirius och James ni kan ta och berätta det för Lily om det sedan" sa Remus och såg på James och Sirius som nickade.
"En Nimbus Tvåtusen!" stönade Ron avundsjuk, "Jag har aldrig ens så mycket som rört vid en."
De lämnade hastigt salen, eftersom de ville packa upp kvastkäppen i avskildhet före den första lektionen, men halvvägs genom hallen fann de vägen till övervåningen spärrad av Crabbe och Goyle. Malfoy ryckte paketet från Harry och kände på det.
"Det är en kvastkäpp" sade han och slängde tillbaka den till Harry med ett blandat uttryck av elakhet och avund i ansiktet. "Den här gången åker du dit, Potter, Förstaårselever får inte lov att ha såna."
Ron kunde inte motstå tillfället.
"Det är inte vilken gammal kvastkäpp som helst" sade Han "det är en Nimbus Tvåtusen. Vad var det du sa att du hade hemma, Malfoy, en Komet Två Sextio?" Ron log brett mot Harry, "Kometerna ser lyxiga ut, men de är inte i samma division som Nimbusarna."
"Och vad vet du om det, Weasley, du skulle ju inte ha råd med halva handtaget ens" fräste Malfoy tillbaka. "Du och dina bröder måste väl spara ihop kvist för kvist."
Innan Ron hann svara dök professor Flitwick upp alldeles intill Malfoys armbåge.
"Ni bråkar väl inte, pojkar?" pep han.
"Potter har fått en kvastkäpp med posten, Professorn" sade Malfoy hastigt.
"Ja, ja, det är riktigt" sade professor Flitwick och strålade mot Harry. "Professor McGonagall har berättat allt för mig om de speciella omständigheterna, Potter. Och vad är det för modell?"
"En Nimbus Tvåtusen Sir" sade Harry och kämpade för att inte skratta åt uttrycket av fasa i Malfoys ansikte. "Och det är faktiskt tack vare Malfoy här som jag har fått den" tillade han.
"Gud vilket geni han är" sade Sirius och såg på de andra som skrattade med.
Harry och Ron gav sig i väg uppför trappan medan de försökte kväva sitt skratt åt Malfoys tydliga ilska och förvirring.
"Ja, men det är sant" skrockade Harry då de kom upp till toppen av marmortrappan. "Om han inte hade stulit Nevilles minnsallt skulle jag inte vara med i laget…"
"Så du tycker väl det där är en belöning för att bryta mot reglerna?" hördes en ilsken röst alldeles bakom dem. Hermione kom klampande uppför trappan med en ogillande blick på paketet i Harrys hand.
"Jag trodde du vägrade att tala med oss?" sade Harry.
"Ja, sluta inte med det nu" sade Ron, "Vi tycker det är så skönt."
Hermione marscherade iväg med näsan i vädret. Harry hade väldigt svårt att koncentrera sig på lektionerna den dagen. Hans tankar strövade ideligen i väg upp till sovsalen där den nya kvastkäppen låg under sängen, eller vandrade bort till Quidditchplanen där han skulle lära sig spela samma kväll. Han satte i middagsmaten utan att ens lägga märket till vad han åt och rusade sedan uppför trappan tillsammans med Ron för att äntligen packa upp sin Nimbus Tvåtusen.
"Wow" suckade Ron då kvastkäppen rullade fram på Harrys överkast.
Till och med Harry, som inte visste någonting om olika kvastar, tyckte att den såg underbar ut. Slank och glänsande, med ett mahognyhandtag och en lång svans av fina, raka kvistar och Nimbus Tvåtusen skrivet med guldbokstäver nära toppen.
"Det låter helt underbart, jag gillar inte den där Hermione" sa James och såg på Lily som satt och åt.
"Jag tror hon inte har haft några vänner innan Hogwarts" sa Lily och såg på de andra som såg på henne.
"Så du tror att Hermione aldrig har haft några vänner" sa Sirius och såg på henne när hon nickade.
"Nej jag är säker på det. Vänta bara tills hon blir vän med Harry skall du se" sa Lily och kände sig bättre.
"Hur mår du" sa Sirius och såg på Lily som log emot honom.
"Bättre, tack för eran omtanke" sa Lily och såg på Sirius som tog upp boken igen.
Då klockan närmade sig sju lämnade Harry slottet och gav sig i väg mot Quidditchplanen i skymningen. Han hade aldrig varit inne i deras stadion förut.
"Jag har aldrig sett en Quidditchmatch" sa Lily och såg på dem, Remus såg hur James stirrade på henne.
"Varför inte" sa James och såg på henne.
"Därför att jag aldrig har gillat sporter, dessutom måste man lära sig alla regler och jag har inte haft ork att lära mig, dessutom har jag studerat under tiden som matcherna" sa Lily och såg på James som såg på henne.
"Tänker du gå detta året" sa James och såg på henne.
"Jag tänker försöka gå, jag hoppas på att kunna bli Helare James, men jag behöver få Madam Pomfrey att låta mig utföra små enkla helar förtrollningar" sa Lily och såg på honom hon hade ingen praktisk erfarenhet.
"Vi kan komma till dig i fortsättning" sa Sirius och såg på James som nickade.
"vad pratar ni om" sa Lily och såg på honom.
"Det är bättre att vi talar om för dig längre fram, men det är lättare att be dig hjälpa oss med att utföra helar förtrollningar." sa James och såg på henne Lily kysste honom på kinden hon skulle äntligen få träna på hela förtrollningar.
"Tack" sa hon och strålade.
Hundratals sittplatser höjde sig i rader runt om spelplanen så att åskådarna satt tillräckligt högt upp för att kunna se vad som försiggick. I vardera ände av planen stod tre guldfärgade stolpar med stora ringar upptill. De påminde Harry om de små plastöglor som mugglarbarnen brukade blåsa såpbubblor igenom, med den skillnaden att det satt femton meter upp i luften.
"Jag har aldrig sett den på det sättet" Sa Lily och log emot hennes son sätt att se på saker.
Harry, som var alldeles för ivrig att få flyga igen för att orka vänta på Wood, satt upp på sin kvastkäpp och sparkade iväg från marken. Vilken känsla! Han susade in och ut mellan målstolparna och satte sedan fart uppför och nerför planen. Hans Nimbus Tvåtusen vände åt vilket håll han än önskade bara han nuddade vid den.
"Hej, Potter, kom ner!"
Oliver Wood hade kommit. Han bar en stor trälåda under armen. Harry landade intill honom.
"Jättebra" sade Wood med lysande ögon. "Jag förstår vad McGonagall menade … du är verkligen en naturbegåvning. Jag tänker bara lära dig reglerna i kväll, sen får du vara med på lagträdningen tre gånger i veckan."
"Det låter bra, kanske Lily lär sig med" sa James och kysste hennes kind sedan hennes hand.
"Jag skall försöka lära mig" sa Lily och log emot honom och la armen honom innan James drog upp henne i sitt knä.
Han öppnade trälådan. Inuti låg fyra bollar i olika storlek.
"okej" sade Wood. "Quidditch är ganska lätt att förstå, även om det inte är särskilt lätt att spela. Det är sju spelare på varje sida. Tre av dem kallas för jagare."
"Tre jagare" upprepade Harry medan Wood tog fram en klarröd boll som var ungefär lika stor som en fotboll.
"Den här bollen kallas för klonken" sade Wood. "Jagarna kastade klonken till varandra och försöker få den igenom nån av ringarna för att göra mål. Tio poäng för varje gång klonken går igenom en av ringarna. Är du med?"
"hänger du med Lily" sa James medan han drog fingrarna igenom hennes långa hår.
"jo Jagarna, och att de är det som gör det flesta mål det är jag med på" sa Lily och såg på dem, Merlene spelade trots allt Jagare.
"Bra då fortsätter vi" sa Sirius med ett leende.
"Jagarna kastar klonken och måste få den igenom ringarna för att få poäng" rabblade Harry. "Så det är ungefär som Basketboll på kvastkäppar med sex korgar eller hur?"
"Å varför har jag inte sett det på det sättet" sa Lily och slog händerna över ansiktet och de andra stirrade på henne.
"Jag skall se till att ni får se en Basket match" sa Lily och tänkte på sin far som älskade Basket.
"Vad är basketboll för nåt?" sade Wood nyfiket.
"Strunt i det" sade Harry hastigt.
"Ja och så finns det en annan spelare på varje sida som kallas för vaktaren – jag är vaktaren i Gryffindors lag. Jag måste flyga runt våra ringar och hindra det andra laget från att göra mål."
"Så vaktaren är som en Målvakt i fotboll" sa Lily och såg på James och Sirius som båda kliade sig i huvudet.
"Ja Lily, man kan säga det att Vaktaren är en målvakt eftersom de har samma uppgift" sa Remus och såg hur James och Sirius båda nickade nu när det förstod.
"Tre jagare och en vaktare" sade Harry som var fast besluten att lägga alltsammans på minnet "och de spelar med klonken. Okej det är uppfattat. Och vad är de där till för då?"
Han pekade på de tre bollarna som låg kvar inuti lådan.
"Det ska jag visa dig nu" sade Wood. "Ta den här"
Han räckte Harry en liten klubba, som påminde lite om ett brännbollsträ.
"Jag ska visa dig vad dunkarna gör" sade Wood "De här båda är dunkare"
Han visade Harry två identiska bollar, kolsvarta och en smula mindre än den röda klonken. Harry lade märket till att de verkade streta och dra för att komma loss från remmarna som höll fast dem inuti lådan.
"Gå undan och akta dig" varnade Wood Harry. Han böjde sig ner och befriade en av dunkarna.
Den svarta bollen steg omedelbart högt upp i luften och kom sedan rusande rakt mot Harrys ansikte. Harry måttade en sving mot den med slagträt för att hindra den från att krossa hans näsa och skickade i väg den i sicksack upp i luften – den ven runt deras huvud och sköt sedan emot Wood, som dök ner ovan på den och lyckades klämma fast den på marken.
"Fattar du?" flämtade Wood och tvingade tillbaka den kämpade dunkaren i trälådan och spände fast den ordentligt. "Dunkarna far omkring som raketer och försöker slå ner spelarna från deras kvastar. Det är därför som man har två slagmän i varje lag – tvillingarna Weasley är våra – det är deras uppgift att skydda sin sida från dunkarna och försöka slå i väg dem mot det andra laget. Jaha tror du att du fattat allt det här nu då?"
"Lily vad säger du" sa James och såg på henne. Lily nickade.
"Jo det här är mycket lättare än när någon annan har förklarat för mig. Men jag gillar fortfarande inte att flyga" sa Lily och såg på dem.
"Du skall få flyga med mig snart nog" sa James och kysste hennes hår.
"Tre jagare försöker göra mål med klonken; vaktaren vaktar målstolparna; slagmännen håller undan dunkarna från sitt lag" hasplade Harry ur sig.
"Mycket bra" sade Wood.
"Ähum… Har dunkarna nånsin dödat nån?" frågade Harry och hoppades att han lät obesvärad.
"Aldrig på Hogwarts. Några stycken har fått käken krossad, men ingenting värre än så. Ja, och så har vi då den sista medlemmen i laget, sökaren. Det är du. Och du behöver inte bekymra dig om klonken eller dunkarna…"
"… om de nu inte slår sönder skallen på mig."
"Oroa dig inte, dunkarna är ingen match för Weasleytvillingarna – de är själva som ett par mänskliga dunkare, menar jag."
Wood sträckte in handen i trälådan och tog fram den fjärde och sista bollen. I jämförelse med klonken och dunkarna var den väldigt liten, ungefär lika stor som en kraftig valnöt. Den lyste av guld och hade små flaxande silvervingar.
"Jag älskar den bollen" sa James och grävde fram sin egna kvick som han hade fått sitt andra år Vingarna var slitna, Lily stirrade på bollen.
"Den ser lite väl sliten ut" sa Lily och tog den lilla bollen från James.
"Ja, jag har tränat med den sedan jag kom med i laget det var en gåva från min far" sa James och log emot henne Lily granskade bollen hon hade aldrig sett den på nära håll, men hon började bli fascinerad av sporten som hon ännu inte hade sett en match av.
"Men du börjar hänga med på reglerna" sa Sirius och såg på Lily som nickade.
"Jag ser faktiskt fram emot att se en match" sa Lily och kände hur James höll hårt i henne.
"Det här" sade Wood "är den gyllene kvicken, och det är den viktigaste bollen av dem allihop. Den är väldigt besvärlig att fånga därför att den är så snabb och svår att se. Det är sökarens uppgift att fånga den. Du måste sno dig in och ut mellan jagarna, slagmännen, dunkarna och klonken för att få tag i den före det andra lagets sökare, för den av sökarna som fångar kvicken vinner hundrafemtio poäng extra åt sitt lag, så det laget vinner nästan alltid. Det är därför som man ruffar så mycket mot sökaren. En Quidditchmatch slutar inte förrän man har fångat kvicken, så den kan hålla på i evigheter – jag tror att rekordet är tre månader, de var tvungna att ta in ersättare hela tiden så att spelarna kunde få lite sömn. Ja det var allt. Några frågor?"
"Det känns som att jag har gått miste om något väldigt roligt" mumlade Lily hon hade aldrig ens varit med på en av festerna efter att Gryffindor hade efter segrar.
"Lily du kan inte hjälpa att du har gillat att plugga mer än att festa, men lovar att om du följer med på matchen och sedan på festen så kommer du förstå vad som är så kul" sa James och såg på Remus som skrattade.
"Jag skall gå" sa Lily och la ner huvudet på James axel.
Harry skakade på huvudet. Nog för att han förstod vad han hade att göra, men det var att göra det som skulle bli problemet.
"Vi ska inte träna med kvicken än" sade Wood och lade försiktigt tillbaka den inuti lådan och stängde den.
"Det är för mörkt, vi kan tappa bort den. Vi låter dig pröva med några av dem här."
Han drog fram en påse med vanliga golfbollar ur fickan och några minuter senare var han och Harry uppe i luften, där Wood kastade golfbollarna så hårt han kunde åt alla håll för att Harry skulle fånga dem. Harry missade inte en enda en, och Wood var förtjust. Efter en halvtimme hade mörkret redan fallit på och de kunde inte fortsätta.
"Jag minns när blev testad jag tror jag fångade 18/19 stycken" sa James och såg på Sirius som nickade.
"Jo du lyckades inte med alla" sa Sirius och såg ner i boken igen.
"I år kommer vårat namn att stå på Quidditchpokalen" sade Wood lyckligt då de traskade tillbaka upp till slottet.
"Jag skulle inte bli förvånad om du visar dig vara bättre än Charlie Weasley, och han kunde ha spelat för England om han inte hade gett sig i väg för att jaga drakar."
"Tror ni verkligen att Harry kommer vara så bra" sa Lily och såg på de andra som nickade.
"Lily kom igen han är en naturbegåvning, James har fått lära sig att bli bra" sa Sirius och såg på Lily som nickade.
Kanske det berodde det på att han hade så mycket att göra nu, med Quidditchträning tre kvällar i veckan ovanpå alla läxläsning, men Harry kunde knappt tro det när han insåg att han redan varit på Hogwarts i två månader. Slottet kändes mer som ett hem än Privet Drive någonsin hade gjort.
"Du är inte ensam Harry" mumlade Sirius och såg Remus och Lily som båda nickade långsamt.
Lily gillade inte att åka hem efter sitt första sommar lov, då Petunia hade börjat reta henne, Lily för att hon var häxa.
"Lily vart skall du vara över jul" sa James och såg på Lily som rykte på axlarna.
"Jag blir nog kvar på Hogwarts" sa hon och såg på sina händer.
"Du kan få komma hem till mig" sa James och såg på Lily som stirrade på honom.
"Jag vill inte tränga mig på din familj" sa Lily och såg på honom.
"Vi talar om detta längre fram om detta" sa James men han ville att Lily skulle följa med honom hem.
Lektionerna var också på väg att bli allt intressantare nu när de hade lärt sig grunderna. På allhelgonaaftonens morgon vaknade de till den ljuvliga doften av stekt pumpa som kom svävande genom korridorerna. Ännu bättre var professor Flitwicks tillkännagivande på lektionen i trollformellära att han tyckte det nu var dags för dem att få saker att flyga, någonting som de allesammans hade längtat sig sjuka efter att få pröva sedan de sett hur han fick Nevilles padda att susa omkring i klassrummet. Professor Flitwick delade in klassen i par som skulle öva. Harry fick Seamus Finnigan till partner (vilket var en lättnad, för Neville hade försökt fånga hans blick). Ron skulle däremot arbeta tillsammans med Hermione Granger. Det var svårt att säga vem som var argast över det, Ron eller Hermione. Hon hade inte talat med någon av dem sedan den dagen då Harrys kvastkäpp anlände.
"Glöm nu inte de fina handledsrörelserna som vi har övat!" pep professor Flitwick som vanligt uppflugen ovanpå sina boktrave. "sväng lätt och vrid på handleden, kom ihåg det, sväng lätt och vrid. Och uttala de magiska orden rätt är också mycket viktigt – glöm aldrig trollkarlen Baruffio, som sa 'S' i stället för 'F' och fann sig själv på golvet med en buffel på bröstet."
"Var det inte du James som testade det" sa Lily och såg på honom där hon satt i hans knä.
"Nej, Det var Sirius som testade, men det blir inte du själv som får den på bröstet det är personen bredvid dig som får det" sa James medan han gned sig över bröstet. Lily log åt dem hon mindes dagen väl.
Det var mycket svårt. Harry och Seamus svängde lätt och vred på handleden, men fjädern som de skulle skicka upp i skyn låg bara kvar på bänklocket. Seamus blev så otålig att han petade på den med sin trollstav och satte eld på den – Harry fick lov att släcka den med sin hatt. Ron, vid bordet intill hade inte mycket större tur.
"Wingardium Leviosa!" skrek han och vevade med sin långa armar som en väderkvarn.
"Du uttalar det fel" hörde Harry hur Hermione fräste.
"Det är Win-gar-dium Levi-o-sa, dra ut på 'gar' så det blir långt och fint"
"Gör det själv då, du som är så duktig" brummade Ron ilsket.
Hermione rullade upp ärmarna på klädnaden, vred hastigt på sitt trollspö och sade:
"Wingardium Leviosa!"
Deras fjäder höjde sig upp i luften från bänken och svävade ungefär en meter ovanför huvudet på dem.
"Å, bra gjort!" ropade professor Flitwick och klappade händerna "Titta hit allihop, miss Granger lyckades göra det!"
"Jag tror verkligen att hon är duktig men hon måste lära sig vara mindre näsvis" sa Remus och såg på Lily som nickade.
"jag tror att det kommer komma snart" sa Lily och såg på James som hade borrat in ansiktet i hennes långa hår.
"James vad gör du" sa Lily och försökte se på honom.
"Vad, jag har försökt lära känna dig i snart sju år och nu har jag möjligheten att sitta och andas din underbara parfym, vet du hur gott du doftar, mumlade James in i hennes öra.
"Kan du sluta nu för det känns lite obehagligt" sa Lily och kände när James släppte greppet om henne lite.
Ron var på mycket dåligt humör när lektionen var över.
"Det är inte konstigt att ingen kan tåla henne" sade han till Harry då de tog sig fram genom trängseln i korridoren. "Uppriktigt sagt är hon en riktig mara."
"Det där var inte snällt sagt" sa Lily och såg på boken hon gillade inte tanken på att Hennes son skulle mobba någon.
Någon stötte till Harry i mängden som skyndade förbi honom. Det var Hermione. Harry uppfångade en glimt av hennes ansikte – och blev bestört då han såg att det var fyllt av tårar.
"Jag tror hon hörde vad du sa."
"Harry har inte mer känsla vad man inte säger till någon" mumlade Lily och såg på boken.
"Jag hoppas de blir vänner på ett bra sätt" sa James och såg på Sirius som såg på dem.
"Än sen?" sade Ron men han såg lite besvärad ut. "Hon måste ha märkt att hon inte har några vänner."
Hermione visade sig inte på nästa lektion och syntes inte till på hela eftermiddagen. På väg ner till stora salen för allhelgonafesten råkade Harry och Ron får höra hur Parvati Patil berättade för sin väninna Lavender att Hermione satt på flicktoaletten och grät och ville bli lämnad i fred. Ron såg ännu mer förlägen ut när han hörde det, men ett ögonblick senare var de inne i stora salen, där dekorationerna till allhelgonaaftonen fick dem att glömma alla tankar på Hermione.
Tusen levande fladdermöss flaxade från väggarna och taket medan ytterligare tusen svepte över borden i låga svarta moln och fick ljusen i pumporna att fladdra. Festmaten dök plötsligt upp på de gyllene serveringsfaten, som den hade gjort på banketten vid terminsstarten. Harry höll just på att servera sig en ugnsbakad potatis när professor Quirrell kom inrusande i salen med turbanen på sned och ett skräckslaget uttryck i ansiktet. Alla stirrade då han kom fram till professor Dumbledores stol, sjönk ihop mot bordet och flämtade:
"Ett troll… i fängelsehålorna… tyckte ni borde få veta."
"TROLL" Skrek Lily och flög upp från James knä och slog om kul James som inte var beredd på det.
"Först en trehövdad Hund och nu ett Troll" skrek Lily och såg på boken.
"Vad kommer här näst" skrek Lily och såg på boken hon hatade tanken på att hennes egna son skulle utsätta sig för fara.
"Lily snälla" sa James och reste sig upp och såg på henne han la armarna om henne.
"Nej jag tänker inte lugna ner mig just nu, säg mig inte att Lord Voldemort själv kommer dyka upp på skolan" skrek Lily och såg på dem. James såg på henne när han drog in henne i sin famn och såg på henne.
"Lily lugna ner dig detta kommer inte att ske om vi kan hindra det, så detta kanske aldrig kommer hända" sa James och drog långsamt ner henne i hans knä igen.
Sedan sjönk han avsvimmad till golvet. Det blev en väldig uppståndelse. Det behövdes flera purpurröda smällare som exploderade från spetsen på professor Dumbledores trollstav för att få tyst i salen.
"Prefekter" mullrade han "led genast tillbaka eleverna i era elevhem till sovsalarna!"
Percy var i sitt esse.
"Men vänta lite" sa Lily och såg på boken.
"Han väljer att skicka bort dem från en sal där de kan försvara eleverna, där de är trygga" mullrade Lily och såg på boken. James såg på Lily och älskade att hon ville skydda deras son som ännu inte fanns.
"följ mig! Håll ihop, förstaårselever! Ni behöver inte vara rädda för trollet om ni följer mina order! Håll er tätt bakom mig nu! Flytta på er, släpp fram förstaårseleverna! Ursäkta mig, jag är perfekt!"
"Hur kunde ett troll komma in?" frågade Harry då de gick uppför trapporna.
"Fråga inte mig, de lär ju vara väldigt dumma" sade Ron. "Kanske Peeves släppte in det som ett allhelgonaskämt"
"Nej Peeves skulle aldrig göra det för att skada någon" sa James genast och såg på Lily som nickade.
"Jo det håller jag med dig om" sa Lily som viste att Peeves gillade bus.
De gick förbi olika grupper av folk som skyddade åt olika håll. Då de knuffade sig fram genom en hop förvirrade Hufflepuffare, högg Harry plötsligt tag i armen på Ron.
"Jag kom just att tänka på nåt – Hermione"
"Vad är det med henne?"
"Hon vet inte om det här med trollet"
Ron bet sig i läppen.
"Ni måste ju tala med en lärare" mumlade Remus och såg på sina vita knogar.
"Okej då" fräste Han. "Men det är bäst att Percy inte får syn på oss."
De smet undan och slöt sig till Hufflepuffarna som var på väg åt andra hållet, slank genom en övergiven sidokorridor och satte fart mot flicktoaletten. De hade just vänt om hörnet när de hörde snabba steg bakom sig.
"Percy!" väste Ron och drog med sig Harry bakom en jättelik stengrip.
Men när de kikade fram bakom den var det inte Percy de såg utan Snape. Han gick tvärs genom korridoren och förvann utom synhåll.
"Vad håller han på med?" viskade Harry. "Varför är han inte nere i fängelsehålorna tillsammans med resten av lärarna?"
"Inte vet jag"
Så tyst som möjligt smög de genom nästa korridor efter Snapes försvinnande steg.
"Han är på väg mot tredje våningen" sade Harry men Ron höll upp handen.
"Känner du lukten av nånting?"
Harry vädrade i luften och en otäck stank nådde hans näsborrar, en blandning av gamla strumpor och den sortens offentliga toalett som ingen tycks rengöra.
"Nej Harry James Potter du kommer att få utegångsförbud om du närmar dig det där trollet" utbrast Lily och såg på boken hon var inte alls glad över att tänka tanken.
"Lily hur har du tänkt genom föra det" sa Remus och såg på sin vän som verkade tänka.
"Det spelar ingen roll jag vill inte ha honom nära av trollet" sa Lily och såg på boken.
Och sedan hörde de det – ett lågt grymtande och de hasande ljudet av väldiga fötter. Ron pekade – i änden av en gång till vänster rörde sig någonting jättelik mot dem. De drog sig in i skuggorna och betraktade det när det blev synliga i en fläck av månljus.
Det var en fasansfull syn. Nära fyra meter högt, med matt granitgrå hud och en enorm klumpig kropp som liknade ett stenblock och med den lilla kala huvudet tronande allra överst likt en kokosnöt. Det hade korta ben tjocka som trädstammar med platta, hornartade fötter. Lukten som kom från det var otrolig. Det höll i en jättestor träklubba, som släpade efter golvet eftersom den hade så långa armar.
Trollet stannade intill en dörröppning och kikade in. Det ruskade på de långa öronen, fattade ett beslut med sin lilla hjärna och lufsade sedan långsamt in i rummet.
"Nyckeln sitter i låset" mumlade Harry "Vi skulle kunna låsa in det"
"Det där hade varit en Bra idé. Men jag misstänker att det där är en flicktoalett" sa James och såg på boken.
"Bra idé" sade Ron nervös.
De makade sig fram mot den öppna dörren, torra i munnen och med en invärtes bön om att trollet inte skulle vara på väg ut genom den i precis samma ögonblick. Med ett enda väldigt språng lyckades Harry gripa tag i nyckeln, smälla igen dörren och låsa den.
"Ja!"
Upptända av sin seger började de springa tillbaka genom gången, men då de kom fram till hörnet hörde det någonting som fick deras hjärtan att stanna – ett högt skräckslaget skrik – och det kom från rummet som de just hade låst och reglat.
"Nej jag vill inte " började Lily och slog händerna för öronen. James såg på Remus vars händer nu var kritvita, han vände blicken emot Sirius som höll i boken medan han darra.
"Å nej" sade Ron lika blek som Blodiga Baronen.
"Det är flicktoaletten!" flämtade Harry.
"Hermione!" sade de med en mun.
Det var det sista de hade lust att göra, men vad hade de för val? De snurrade runt och rusade tillbaka till dörren och vred om nyckeln, panikslaget fumlande, sedan sköt Harry upp dörren och de sprang in.
"Nej" mumlade Lily och kände hur James höll fast henne.
"Lily sluta innan vi sätter en tystnads förtrollning över dig" sa Sirius och såg på henne.
"Jag vill veta att min gudson är okej sen kan du få skrika" sa Sirius och såg på Lily som nickade.
Hermione höll på att hasa ner utmed väggen mitt emot och såg ut som om hon just skulle svimma. Trollet var på väg fram emot henne och stötte ner handfaten från väggen under sin gång.
"Uppehåll trollet!" sade Harry förtvivlat till Ron. Han grep tag i en lös kran och kastade den så hårt han kunde mot väggen.
Trollet stannade någon meter från Hermione. Det svängde runt och blinkade dumt, för att se vad som hade åstadkommit oväsendet. De elaka små ögonen upptäckte Harry. Det tvekade, gick sedan emot honom i stället och höjde klubban medan det gick.
"Häråt Dumskalle!" vrålade Ron från andra sidan rummet och kastade ett metallrör på det.
Trollet verkade inte ens märka att röret slog i hans axel men det hörde vrålet och stannade igen och vände sitt fula tryne mot Ron i stället och gav Harry tid at springa runt det.
"Sätt i gång, spring. Spring!" tjöt Harry åt Hermione och försökte dra henne mot dörren, men hon kunde inte röra sig, hon tyckte sig fortfarande platt intill väggen med munnen öppne av skräck.
Skriken och ekona verkade driva trollet till bärsärkaraseri. Det röt igen och började röra sig mot Ron, som stod närmast och inte hade någon möjlighet att fly undan. Då gjorde Harry någonting som både var mycket modigt och mycket dumt: han tog sats till ett väldigt hopp och lyckades klamra fast armarna runt trollets hals bakifrån.
"Han måste verkligen ha dödslängtan" mumlade Lily tyst och såg på James som nickade långsamt han ville skrika som Lily hade gjort för en stund sedan men han fann inte sin röst.
Trollet kunde inte känna att Harry hängde där, men till och med ett troll lägger märke till om man sticker upp ett långt stycke trä i näsan på det, och Harry hade fortfarande haft sin stav i handen när han hoppade – den hade gått raka vägen upp i en av trollets näsborrar.
Vrålade av smärta vres och svängde trollet sin klubba, medan Harry hängde sig fast för brinnande livet; vilket ögonblick som helst skulle trollet slita bort honom eller ge honom ett fruktansvärt slag med klubban.
Hermione hade skräckslagen sjunkit ner på golvet; Ron drog fram sin egen stav – utan att veta vad han skulle göra hörde han sig själv ropa ut den första trollformel som föll honom in:
"Wingardium Leviosa!"
Klubban flög plötsligt ur handen på trollet höjde sig högt, högt upp i luften, vände sig långsamt runt – och for med ett otrevligt brak ner på sin ägares huvud. Trollet vacklade till på fläcken och föll sedan platt framstupa med en duns som fick hela rummet att skak.
Harry reste sig upp. Han darrade och hade tappat andan. Ron stod där med trollstaven fortfarande lyft och stirrade på vad han hade åstadkommit.
Hermione var den första som sade något.
"Är det… Dött?"
"Han är gjorde inte det där" sa James med en mycket låg röst.
"Jag tänker inte tillåta detta" muttrade Lily och kände hur James höll i henne.
Remus öppnade sina händer, och masserade dem för att blodet skulle komma ner i händerna.
"Jag kan inte tror det han är värre än någon av oss" sa Sirius och tog ner boken.
"Jag tror det var ett litet troll" sa Remus och stirrade på albumet som nu vibrerade och de stirrade på Trollet som stod upp.
"Herregud" utbrast Lily och all hennes färg försvann igen, James höll i henne även han blev blek och såg på Remus och Sirius som båda två svalde.
"Jag tror inte det" sade Harry "Jag tror att det bara har tuppat av"
Han böjde sig ner och drog ut sin stav ur trollets näsa. Den var täckt med någonting som såg ut som klimpigt grått klister.
"Isch… trollsnor"
Han torkade av det på trollets byxor.
Ett plötsligt slammer och ljudet av klampande steg fick dem alla tre att titta upp. De hade inte insett vilket oväsen de ställt till med, men någon på våningen under måste naturligtvis ha hört bullret och trollets vrål.
Ett ögonblick senare kom professor McGonagall instörtande i rummet, tätt följd av Snape och av Quirrell som bildade eftertrupp. Quirrell tog sig en enda titt på trollet, gav ifrån sig ett svagt kvidande och satte sig hastigt ner på en toalett medan han tog sig för hjärtat.
"Och han skall vara lärare i försvar mot svartkonster" utbrast Lily och såg på boken hon kände sig så arg, att hennes son inte hade något bra lärare.
"Lily snälla" sa James och smekte hennes hår och rygg.
Snape böjde sig ner över trollet. Professor McGonagall tittade på Harry och Ron. Harry hade aldrig sett henne se så arg ut. Hon var vit om läpparna. Förhoppningar om att vinna femtio poäng för Gryffindor försvann snabbt ur Harrys huvud.
"Vad i all världen tänkte ni på?" sade professor McGonagall med kallt ursinne i rösten. Harry tittade på Ron, som fortfarande stod med trollstaven höjd i luften. "Ni hade tur som inte blev dödade. Varför är ni inte i er sovsal?"
Snape gav Harry en snabb genomträngande blick.
"Nej vet du vad, Severus Snape, jag skall se till att varje godis du äter kommer ge dig en sjukdom" skrek Lily och såg på boken och såg på ljuset som flimrade till.
Till Lily.
Jag misstänker att du är väldigt arg på Snape just nu, detta är en gåva från Weasleytvillingarna som har gjort dessa, men använde dem väl, min egna favorit är näsblods nougat.
Er vän
Lilly tog upp karamellerna och såg på James och Sirius som var framme och såg på brevet.
"Det är inte mycket men det kan ge oss en liten hämnd" sa Sirius och såg på de olika godiset.
"Jo detta är bra" sa Lily och stoppade ner dem i väskan.
Harry tittade ner i golvet. Han önskade att Ron skulle sänka sin trollstav.
Då hördes det en svag röst ur skuggorna.
"snälla professor McGonagall – se sökte efter mig"
"Miss Granger!"
Hermione hade till sist lyckats ta sig upp på benen.
"Jag gav mig ut för att leta efter trollet för jag … jag trodde att jag kunde klara av det på egen hand… för jag har ju läst allt om dem"
Ron tappade sin stav. Var det verkligen Hermione Granger, som stod här och berättade en ren och skär lögn för en lärare?
"Vad var det jag sa" sa Lily och la ner huvudet på James axel igen.
"Om de inte hade hittat mig, skulle jag vara död nu. Harry stack upp sin trollstav i näsan på trollet och Ron slog den medvetslös med klubban det hade med sig. De hade inte tid att gå och hämta nån. Trollet var på väg att ta död på mig när de kom"
Harry och Ron försökte se ut som om det här var inte något helt nytt för dem
"Jaa… i så fall…" sade Professor McGonagall och stirrade på dem alla tre "Hermione Granger, dumma flicka, hur kunde du bara komma på idén att ge dig i kast med ett bergatroll på egen hand?"
Hermione hängde med huvudet. Harry var helt förstummad. Hermione var den sista i världen som skulle göra någonting mot reglerna, och här stod hon nu och låtsades att hon hade gjort det, för att klara dem ur knipan. Det var lika otänkbart som om Snape hade börjat dela ut karameller.
"Hermione, Gryffindor kommer att få fem poängs avdrag för det här" sade professor McGonagall, "Jag är mycket besviken på dig. Om du inte är skadad alls, är det bäst att du ger dig i väg till Gryffindortornet. Eleverna håller på att avsluta festen i sina olika elevhem"
Hermione gick därifrån.
Professor McGonagall vände sig till Harry och Ron.
"Ja, jag säger fortfarande att ni hade tur, men det är inte många förstaårselever som hade kunnat ställa upp mot ett fullvuxet bergatroll. Ni vinner fem poäng vardera åt Gryffindor. Jag ska informera professor Dumbledore om det. Ni kan gå"
"Det kom lindrigt undan" sa Sirius och såg på James som nickade.
"Men de vet ju inte om sanningen" sa James och såg på Lily som hade tårar i ögonen.
"Jag vill inte att han skall behöva göra detta" sa Lily och låg emot James axeln.
"Lily älskade blomma, vi kommer se till att det inte kommer hända" sa James och kysste hennes kind.
De skyndade sig ut ur rummet och sade inte ett ord förrän de befann sig två våningar högre upp. Helt bortsett från andra saker var det en lättnad att slippa lukten från trollet.
"Vi borde ha fått mer än tio poäng" muttrade Ron.
"Fem, menar du, när hon har dragit av Hermiones"
"Hyggligt av henne att hjälpa oss ur knipan så där" medgav Ron. "Men vi räddade henne faktiskt"
"Hon kanske inte hade behövt räddas om vi inte hade låst in trollet tillsammans med henne" påminde honom Harry.
De hade kommit fram till Tjocka Damens porträtt.
"Gristryne" sade de och klev in.
Sällskapsrummet var fullpackat och stimmigt. Alla höll på att äta maten som man hade skickat upp. Men Hermione stod ensam vid dörren och väntade på dem. Det blev en mycket generad paus. Utan att se på varandra sade de sade alla tre:
"Tack" och skyndade i väg för att hämta tallrikarna med mat.
Men från och med den stunden blev Hermione Granger deras vän. Det fanns vissa upplevelser som man inte kan dela utan att till sist börja gilla varandra, och att klubba ner ett fyra meter högt bergatroll är en av dem.
"Nu är kapitlet slut" sade Sirius och såg på Lily som kände sig orolig.
"Tror ni att det kommer lugna ner sig nu" sa Lily och tog boken och såg på sina vänner hon upplevde det konstigt att kalla James och Sirius för vänner.
"Jag hoppas det" sa Remus och såg på henne.
"Skall vi fortsätta läsa" sa Sirius och såg på Lily som nickade.