Harry Potter och Mugglartjejen
By Smargden
Del 2
Kap 11
Alla visste att en familj inte skulle ha en chans mot en grupp dödsätare även om det var bara några få som angrep. Men om det plötsligt fanns trettio eller fler, ungdomar visserligen, men förbannade ungdomar som hade kraft att kämpa, så skulle det bli en annan utgång. Inom loppet av tre veckor hade eleverna själva, det var huvudsakligen Susan Bongs verk, satt ihop ett tre fots pergament med motiv för deras begäran. Till pergamentet bifogades namnlistan för de som stod bakom begäran, den blev åtskilligt längre. Det berörde ju främst de som var femte och sjätte årskursen, utöver några få i sjuan hade de övriga sin licens färdigt avklarad.
Värre var att nu krävde de att Harry skulle lära dem spöktransfereringens konst. Han klarade sig inte undan. Nästkommande DA ägnade han hela tiden att förklara, han uttryckligen förbjöd dem att försöka på egen hand, tills vidare. Han förklarade hur det kunde bli om man inte var helt införstådd med hela sin kropp. När man hade gjort det några gånger så blev det rutin, men innan var man tvungen att TÄNKA. Tänka på HELA kroppen, och dessutom på platsen dit man skulle.
Han förklarade också att ett vanligt fel man gjorde i början, var att man glömde att 'tänka–med' sina kläder. Därför kom man till platsen man ville, men helt naken. Även det skulle bli en rutin sedan. Han förklarade att vid en meditation hade man ett mantra, eller något liknande. En avslappning inför en meditation kunde övas genom att man söker fram var muskel i hela kroppen, en i taget, spänner dem och slappnar av den.
Så går man igenom hela kroppen alltifrån några få gånger till kanske fem eller tio gånger. DÄREFTER, räcker det med att andas in, knyta ena handen, spänna – hålla andan: Andas ut och slappna av. Hela kroppen slappnar då av, på rutin. Samma sak vid spöktransfereringens början, du måste, ABSOLUT MÅSTE tänka på HELA KROPPEN. Sen, sen är det rutin.
Animagusträningen som Neville hade tagit upp i början av terminen hade blivit bara lite diskuterad och det hade inte blivit så mycket läst i ämnet. Harry hade visserligen försökt att inte glömma det helt. Men allt annat hade fått högre prioritet. Han hoppades att den annalkande ledigheten skulle ge honom tid att åtminstone läsa igenom ett par av böckerna Hermione hade hittat och kopierat. Kopierat, det var inte lite jobb hon hade lagt ner, de böcker som hade kopieringsskydd, vilket var de flesta, hade hon kopierat sida för sida, vilket fortfarande var möjligt trots de flesta kopieringsskydden.
Det var bara tre veckor kvar till terminsskiftet och den efterlängtade ledigheten, när beskedet kom. Ministeriet hade bifallit deras ansökan, men med strikta restriktioner. Första steget var nu att ta en förlicens i spöktransperering. Den skulle innebära att de fick använda den under de förhållanden som deklarerades i ansökan, att vid behov kunna komma undan och i andra hand, kunna hjälpa varandra.
Vidbehovsrummet hade gjorts i ordning för att gruppen skulle få utbildning och göra sina första försök. Ingen hade nämnt något om att de redan hade gjort det åtskilliga gånger innan. Harry hade känt att slottet gav honom rätten att sätta upp rummet för just den övningsformen också. Därför hade de alla kommit förbi de första försöken och hade gjort flera korta hopp.
Kingsley Shacklebolt var den som ledde gruppen från ministeriet. Han tittade förvånat på Harry när allt fler elever som skulle göra ett första försök alla bara for iväg. Så hade det aldrig varit förut. Vanligen kom ingen iväg vid första försöket, många lyckades först vid femte försöket eller sämre. Här kom alla iväg på första försöket, dessutom inte ett enda olycksfall, och alla hade sina kläder med sig. Ministeriegruppen blev alltmer förvånad.
"Du har ett finger med i det här Harry" Harry hörde att det var en fråga trots att det ordmässigt var ett påstående.
"Jo, de gav sig inte förrän jag lärde dem."
"Kan alla?"
"Jo, en av dem kan göra tre hopp på under en sekund, själv har jag lyckats med fem."
"Varför göra det så?" Han tittade förvånat på Harry.
"Anta att du har fem fiender, tror du att du kan stå kvar hela tiden. Jag alternerar plats, skickar iväg en stunner, eller använder mugglarpistolen, och flyttar mig. Fem stycken hinner jag med på en sekund"
Kingsley Shacklebolt förstummades av tanken, en taktik han aldrig tidigare hade tänkt på. Men Harry fortsatte. "Ta en person, stor som och av samma ursprung som Hagrid, en stunner stoppar inte en sån. Men om jag börjar en bit ifrån skickar en stunner för vart ställe som är närmare, så kan jag få många stunenrs att träffa samma mål samtidigt, eller hur."
Återigen såg Shack lyrisk ut och bara suckade, medan Harry fortsatte. "Innan jag ens tänkte lämna in deras begäran så tänkte jag på att de inte får stå stilla. De måste, in – göra nåt – försvinna. Det är så vi har tränat den sista tiden. Vi vet att det vi lär här i skolan är inte speciellt verksamt mot de som vill döda oss, så vi har lånat lite mugglarteknik. Idén kom från silverkulorna till pistolen."
Shack verkade vänta på Harrys fortsättning, så han fortsatte. "Vi har skaffat pistoler som använder sammanpressad luft, de laddas med pilar som vi preparerat med något som liknar det som indianerna har på sina blåsrörspilar, på tupispråket heter det urari.
"Vi började försöken med Strychnos – toxifera, castelnaei och tieute vilka tillhör kräknötsväxterna samt Chondrodendron tieute och tomentosum. Det är vid barken på den första och i roten på den andra som de aktiva ämnena kinolinderivat och tubokurarin finns, du kanske känner till stryknin det är ett av ämnena som ingår. Det finns ett halvt hundratal olika växter som kan användas till det, med lite olika resultat förstås.
"Eftersom vi ville ha en bättre kontroll och inte minst möjlighet att avbryta förlamningen så blev vi tvungna att leta vidare. Det var på ett mugglarsjukhus vi hittade lösningen, succinylkolin, som är ett syntetiskt medel baserat på de naturliga som jag nyss nämnde, och som har ett fungerande motgift.
"Men den som träffas måste få hjälp av rätt sort för att överleva. Det var också en av orsakerna för att vi valde det ämnet, vi har ett motgift mot det. Vi har alla några ampuller med det, ifall vi skulle råka träffas själva. Eller ifall vi hinner eller måste rädda livet på någon träffad.
"Men eftersom det ändå skulle ta en stund innan den som träffats faller så ville jag ändra på det, jag har lagt en fördröjd stunner på var pil. Kanske skulle det räcka med det, men vi vill vara säkra på att om de tar en flyttnyckel bort, så ska de inte lyckas undkomma oss."
"Så ni räknar med att mörda dödsätare nu"? Frågan – eller påståendet lät vasst, Harry tyckte att det lät vassare än han uppfattade situationen i övrigt.
"Mörda, är ett starkt ord. Mord, förutsätter att jag valt att döda, att jag valt en person som ska dö, eller ett sätt, en plats, eller en tid. Blir jag överfallen och dödar i självförsvar, så är det helt enligt lagen. Det gäller även om jag i den striden valt att använda ett dödligt vapen. När jag vet att min vän och hans familj kommer att dödas, då menar jag, och vi, att om vi hjälper varandra, och råkar döda de som angriper oss i akt och mening att tortera oss och mörda oss, att vi får försvara oss även om dem vi försvarar oss mot dör. Vår avsikt är att inte dödas, måste vi döda för att klara det, så är det inte vårt val. Det är ett krig som inte vi har startat."
Kingsley Shacklebolt såg för sitt inre hur en armé kunde välla ut ur skolan, nästan fyra hundra ungdomar klara för strid. Han ruskade på sig och tittade på Harry. "Vilka vet om det?" Harry tittade på honom.
"Alla här, till att börja med, och, säkert resten av skolan också. Även de yngre är involverade men inte som stridande, utan som rapportörer, och är med i larmlistan. Vi kom fram till att vi lite äldre, vi kan ta striden, men de yngre kanske är måltavlan. Alltså alla på skolan, nåja utom några som valt att stå utanför, kommer att vara med i larmlistan. Om nån blir angripen under uppehållet, så ska vi riskera att spöktransferera oss dit även om platsen är okänd. Och där sätta igång med ett sjuhelvetes upplopp. Ska inte bli nån dödsätare som kommer att göra om det i första taget."
"Var försiktig för guds skull, striden är myndighetens jobb, det vet du så väl. Men när vi väl kommer till en plats, är vi vanligen för sent där. Om fel personer lär sig det här så kan ni mycket väl råka ut för ett bakhåll och bli nermejade efter hand som ni kommer dit."
"Jo, vi vet det. Därför har vi hållit kunskapen om våra luftpistolers förmåga extremt hemlig. Dessutom så lär ju ingen i förväg kunna peka på den exakta platsen vi kommer att ramla in på. Så vi kan lika väl komma i ryggen på dem. Men VI VET, att det är med livet som insats vi gör det. Och om vi låter dem välja plats hela tiden så kan vi bli utraderade på några veckor, då, då är det för sent att börja göra något."
"Hur kan vi få veta var något händer, och i tid.?"
"Ni kan också få en lista, då ser ni direkt var ett angrepp är under uppsegling. Listan är så gjord att en rad lyser med orange färg där ett angrepp är under uppbyggnadsfasen, när det är angripare på plats blir det röd färg. Vi hade en övning här i tisdagskväll då vi startade redan vid förvarningen, visserligen i mindre skala. Men jag tror att vi har ett bra hum om hur vi ska göra. Jag ska se till att ni får ampuller med motgift ifall ni skulle råka träffas."
Det tog kortare tid än ministeriepersonalen hade befarat att pröva alla för licensen. De hade planerat att behöva öva en hel del, nu märkte de snart att de kunde gå direkt på proven. Naturligtvis dröjde det inte lång stund innan de fått fram orsaken till att alla redan kunde sin sak. Efteråt fick Harry en liten reprimand, han skulle ha talat om att de redan kunde, det skulle ha besparat dem lite tid. Men Harry kontrade lite.
"Nu har ni, talat om vad som gäller när de ska nyttja kunskapen, ni har talat om var och när, samt var de inte får. Ni har talat om etiken att använda kunskapen. Jag har inte gått igenom något av det, bara HUR man gör. Så er genomgång behövdes verkligen också."
Eftersom hela konceptet med licensieringen hade blivit en skolangelägenhet så hade den också övervakats av biträdande rektorn Minerva McGonagall, hon delade ut tjugo poäng till vart hus för var elev de fick licensierad. Timglasen fick fullt arbete då, de som hade lagt märke till nivåerna före och efter skulle ha sett att speciellt ett elevhem inte hade ändrats mycket.
I tiden mellan lektionerna och middagsmålet hade Harry och Nadja valt att besöka så många adresser de kunde på larmlistan. De ville bilda sig en uppfattning om var plats. De hade klassat listan i risk där personligt bekanta till Harry var högrisk, mugglarfödda likaså högrisk, mugglaruppväxta, var i fara. De som var vänligt inställda till professor Dumbledore, eller deras vänner var också i högrisk.
På några ställen blev de tvungna att komplettera listan så att det skulle gå att komma dit utan att plötsligt stå mitt på en högtrafikerad gata. Eller plötsligt sjunka ner i vattnet. I övrigt skulle en plötslig invation av ungdomar visserligen skaka om i trakten, men det skulle innebära en säkrare jul för många.
Vid sista DA–mötet före ledigheten uppdaterade Harry allas larmlistor med hjälp av Hermione och Nadja, han hade även lagt till en indelning, i udda, jämn. Samt en ordning 1,2 och 3. Han förklarade också hur han tänkte det. Längst upp på pergamentet fanns en liten ruta, han hade insisterat på. Han kallade den för olustkänslan. Alla pergamenten var förtrollade att återspegla i varandra. Så när Harry satte en siffra 'NOLL' där så fanns det en nolla i alla övriga. Han talade om att det tidigare om åren hade varit en viss koppling mellan hans olust och angrepp ute i samhället.
"Det finns en risk, även om den är liten, att dödsätarna gör en dubbel attack, då kommer det att bli två larm som dyker upp. Udda går på den första, jämna den andra. Skulle det vara så eländigt att de gör en trippel, så gäller tredelningen, med ettorna till första tvåorna till andra och följaktligen treorna till den tredje. Vi ska vara tillräckligt många vid var plats för att klara av det ändå.
I händelse av en dubbel attack är jag, Ginny och Hermione på udda Nadja, Ron och Neville på jämna. Vid trippel är jag och Ginny på första, Nadja och Hermione på andra och Ron och Neville på trean. Jag kommer inte att gå in på varför, men vår absolut bästa resurs på den punkten är Luna. Hon vet vad hon ska göra, och ingen annan har orsak att veta vad, men hennes roll där är oerhört viktig.
Harry hade talat om för sin grupp att han hade en mycket stark olustkänsla inför uppehållet, men inte tillräckligt för att lyfta upp från siffran 1. Som redan fanns på larmlistan. "Vid '2' så bör man vara mer beredd naturligtvis, '3' likaså, se över kläder och annan utrusning. Vid '4' det gör inget om du övar att bli klar. Skulle det trots allt bli'5' då är det inte fråga om 'om' utan 'när' och ganska snart. Var då beredd att svara på ett larm direkt."
Dagarna före uppehållet hade varit stressande, han hade valt att begränsa sina presenter till flertalet, men han visste så väl vad hans enda skydd hade hjälpt honom med. En halskedja med en elevhemssymbol, till alla som hade valt att vara med i larmlistan som aktiva. Skydd mot gift, och skydd mot mental påverkan, var de två besvärjelserna han hade valt till dem.
Det skulle kosta, men en bråkdel av vad det var värt egentligen. Harry hade också skrivit en liten devis till var och en av dem. Han hade velat att de skulle fungera som livräddande flyttnyckel också, men tyvärr, de enklare kunde inte bära mer än två enkla besvärjelser. Mental påverkan var ju till synes inte så effektiv, men i en strid där någon plötsligt vänder sig mot de egna, det är en av de svårare situationerna, så den är viktig, resistans mot gift var ju självskriven med tanke på deras egna vapen.
Han hade istället tillsammans med professor Dumbledore tillverkat flyttnycklar av enkla mynt. De gick alla till sjukhusets rum, som var Lunas arbetsplats. Hon visste att det kunde komma in mängder med skadade och kanske döende kamrater. Det skulle vara hennes jobb att få de döende att inte dö. Hon skulle bli tvungen att snabbt gå in i deras inre själsliv och begära att de inte gick vidare där utan kom tillbaks.
Hon hade sagt till Harry att han skulle vara beredd på saker när de flesta brukade vila. Hon hade varit ofta hos Syster Pomfrey, bönat och bett om att hon skulle ha mängder med stärkande mediciner i lager inför uppehållet. Syster Pomfrey hade gett med sig en aning och fyllt på något vilket inte brukade vara vanligt inför ledigheter.
Julaftons kväll satte Harry sitt trollspö till larmlistan, han höjde sin nivå från en etta till en FYRA. Alla pergamenten följde direkt, och alla som hade dem kände att de borde titta på dem. Alla i Harrys grupp visste vad som kunde hända, de var redan på helspänn. Han och Tonks valde att sova tidigt, de satte väckning till klockan tre på natten.
Redan innan den begärda väckningen alarmerade så steg han upp, väckte Tonks och sa. "Snart, . . . . . Snart brakar helvetet lös. Tack och lov att jag sa till att de inte skulle vänta med mina paket tills paketöppningen. Hoppas bara att de har varit lydiga nu. Mycket kommer att hänga på det." Han ändrade snabbt från en fyra till en femma, det innebar att alla som sov väcktes av listan och skulle göra sig direkt beredda, klädda och klara. På fyran kunde de sova avklädda, men på högsta, då var det HÖGSTA.
Både Harry och Tonks var i sina rustningar, strax var hela hans stridsgrupp i sina rustningar, även om han inte såg det – så visste han det. Lite efter klockan fyra lyste tre rader orange. "JÄVLAR, det är TRE" skrek Harry ut. Han skulle just transferera till det första stället när han såg det som hände. "JÄVLAR – TRE PLUS HERMIONE'S – jag tar den själv." Sen försvann han. Tonks såg att fjärde raden var Hermiones adress, den var inte röd som de övrigas.
Kaoset bröt ut strax därefter. Det poppade upp folk nästan överallt, och lika snabbt försvann folk, på några ställen låg döda eller döende kvar.
Plötsligt började det komma in skadade till Luna. Husalverna hade betts om hjälp, de ordnade snabbt så de skadade kom över till sjuksängar. Poppy väcktes, och hon kallade direkt på förstärkning. Luna var stundtals i trance. Däremellan grät hon. Hon visste att hon hade missat två redan. Men tre hade hon fått att vända tillbaks och kämpa. Harry hade fått upp taktiken att snabbt avlämna någon och försvinna ut igen. Kaoset med nya skadade och döda varade i sjutton minuter, därefter var det kaos att städa upp.
Brännskador visade sig vara en vanlig åkomma, tydligen hade många av dödsätarna eld som älsklingsförbannelse, då de inte använde AK som direkt dödade. Under de timmar som följde fick Poppy in hundratals skadade, de mindre skadade överfördes direkt obehandlade till sina ordinarie sängar, med begäran att de skulle komma åter bara de svåraste skadorna var avklarade.
Luna var helt slut, nio stycken hade hon återfört, en av dem var en vuxen auror hon hade träffat vid träningen. Tre hade hon tappat, två av dem var skolelever. Utöver dem var det fem som hade varit bortom alla försök när de kom in, tre av dem var hennes skolkamrater. Totalt hade natten kostat dem åtta döda, fem av dem var skolans elever. Många var fortfarande i kritiskt skick, men under förbättring. Ett hundra trettiotvå elever hade olika grad av skador. Därtill fanns det sexton skadade aurorer på St Mungo's sjukhus, ingen av dem hade livshotande skador.
Bara fyra dödsätare hade överlevt infångade. Förhören av dem gav klarhet av vidden av angreppet. Fyrtioen hade små pilar på olika ställen i kroppen och var alla döda, en av dem var professor Snape, fem hade riktiga kulhål.
När de första förhören var klara förstod man effektiviteten av elevarmén. Tre omgångar med femton dödsätare hade angripit vardera tre ensligt boende halvblodsmagifamiljer som hade elever i skolan och två omgångar om vardera tio hade angripit ett par andra ställen. Dessutom hade fem stycken angripit familjen Granger. Till Harrys lättnad hade Hermione agerat snabbt och fullföljt sin uppgift och hade därför inte sett angreppet mot hennes egen adress.
Vid fyra av målen som hade angripits fanns det elever ur skolan och därför var de med på larmlistan, ingen av dem hade kommit till skada. Alla som angrep ställen som var med på elevernas lista hade endera dött eller tillfångatagits. Harry blev lite besviken när han insåg att det fanns minst tjugo dödsätare kvar i frihet.
Senare kom rapporterna ifrån de ställen där det inte hade funnits några elever. Ställena var helt utbrända och en familj om sex personer och en med sju var helt utplånade. Där hade ingen kunnat hjälpa till, varken elever eller aurorer.
Totalt sett var natten en framgång, men också ett enormt nederlag. Ungdomar hade tvingats döda, döda andra människor, trots allt gällde det döda eller dödas. Kamrater till dem hade angripits, de hade hjälpt sina kamrater, men de hade dödat. Professor Dumbledore och professor McGonagall, bestämde tidigt att skolan måste öppnas. Öppnas för alla elever som deltagit, för dem och deras familjer. Det måste dessutom ske omgående.
Därför hade breven gått ut samtidigt med all övrig krisverksamhet. Det kom också starka reaktioner från föräldrar som inte hade vetat vad deras barn hade gett sig in i. Det skulle bli starka reaktioner, därom rådde inget tvivel.
Dagen efter gick åt till organisering, huvuddelen av alla skolans elever i femte klass och uppåt fanns redan på skolan. De skadade hade också fått sina föräldrar dit, det rådde KAOS på skolan och på en del andra ställen dessutom. The Quibbler hade lyckats komma ut med ett extranummer, där det mesta som kunde sägas fanns med:
Detaljer saknas, men natten mot juldagen utlöstes larmet då fyra hem till elever vid Hogwarts skola för häxor och trollkarlar, angreps simultant. Sex samordnade angrepp mot isolerade bostäder iscensattes i skydd av högtidsfridens lugn och mörker.
Fyra av dessa attacker kunde avvärjas, men tyvärr inte utan allvarligt skadade och döda. Tyvärr hade två hela familjer utplånats då aurorerna kom till platsen, de två familjerna hade inga elever i skolan.
Aurorerna hade haft hög beredskap och trots det lyckades förövarna att utföra nidingsdåden på två ställen. Eleverna själva hade ordnat en form av larmlista mellan sig själva. Det räddade sannolikt livet på de fyra familjerna, men tyvärr omkom fem av dem i den strid som uppstod.
De flesta dödsoffer fanns dock bland angriparna. Eleverna lyckades hålla angriparna upptagna intill dess aurorer anlände och i förvirringen började tydligen angriparna förgöra sig själva.
—
Tonks och Luna hade snabbt fått ihop något som innehöll så mycket sanning som kunde släppas, och samtidigt skjuta bort ansvaret för de döda angriparna från eleverna. Förövarna skulle i vart fall inte behöva veta att det var elever som stått för så gott som allt dödande. Inte ens föräldrarna behövde veta det, inte ännu i vart fall.
Tidningsbilagan fanns i mängd både på skolan, på ministeriet, i Diagongränden samt i Hogsmeade. På juldagskvällen var det bara fyra elever kvar hos Poppy de kanske skulle få komma ut påföljande morgon, i vart fall skulle de få vara ute på dagen.
Efter hand som de oroliga och något argsinta föräldrarna hörde de angripnas berättelse om hur de räddats av sina barns skolkamrater gick det mesta av irritationen över, för de insåg snart att de själva kunde ha varit målet för attacken. Bilder från de två platser som inte hade fått något larm sattes upp på anslagstavlan. Bilder ur aurorernas rapportering. Råa bilder. Några av eleverna sa också att det kunde ha varit deras eget hem som såg ut så. Dessutom kom namnlistor upp på de som räddats undan samma öde.
Den listan omfattade åtta föräldrar till barnen i skolan, fem skolelever i olika klasser, men siffran blev stor när alla övriga som hade varit i hemmen när attacken kom hade räknats in. Det var dessutom elva syskon och fem syskonbarn som hade räddats. Tjugonio liv hade räddats, men tyvärr, fem kamrater hade inte klarat natten.
Annandag jul var en stillsam dag, många var i sorg och saknad, minnesstunden skulle vara i stora salen klockan ett. Alla elever som hade deltagit och deras familjer skulle vara där, likaså de omkomnas familjer, då det var dem som stunden avsåg. Tonks hade fått aurorerna att samordna sina kamrater till samma, därför var det också aurorer med sordin där.
Det blev en del högtidliga ord, om ära, om kamratskap, om att det kunde ha varit vem som helst som drabbats. Alla hade väntat sig att Harry skulle säga något också, men han satt kvar på sin plats. I slutet på högtiden kom en vink till Tonks.
Jag är här, jag lever ännu
några av mina kollegor ligger här,
döda.
Jag är här, jag lever ännu
några av mina skolkamrater
är döda.
Ja jag lever därför att vi samarbetade,
de flesta av oss lever, vi hörde på varandra
och vi samarbetade.
Voldemort, är den vi räds
har rädits.
Jag har tillbringat en tid med en vän
de senaste timmarna, hon behöver allt stöd
hon är den som få, sett arbeta,
det hon har gjort har bevittnats av några få
åtta av er har mött henne i hennes arbete
åtta av er lever i denna stund därför att
HON
kunde göra ett jobb ingen annan här kunde
hon hämtade er från dödslandets skugga.
Jag har sett henens arbete genom att
jag har delat henens minnen.
Mina ögon tåras – hon har gråtit över
dem hon inte kunde få tillbaks.
.
Men åtta av er kunde hon rädda tillbaks till livet.
Ja vi sörjer de vi mist, men vi ska glädjas
åt de som ännu lever
vi ska glädjas åt de som inte behövde dö
trots att de redan var långt på väg in i
dödsriket.
Vi vet att Voldemort med sina dödsätare
har ruttna idéer
om hur saker ska vara.
Vi måste förstå att vi måste försvara oss
TILLSAMMANS
ännu några kommer att gå
till sina döda vänner
Några ytterligare kommer att lämna oss.
Men
om vi inte hjälps åt har ingen någon chans
att överleva i ett fritt samhälle
som tillhör oss alla.
.
Några har trott att HARRY POTTER
är den som ska frälsa världen från
Voldemort. Ja, kanske ska han det
MEN
Måste han stå ensam där
måste han ensam möta alla på fel sida?
Om inte vi stödjer honom
varför skulle han ens bry sig om oss?
JAG VET – att Harry grät floder
för de som omkom.
JAG VET också att alla som omkom
alla med mycket allvarliga skador
kom hit utan det Harry hade sänt dem
OCH BETT DEM ANVÄNDA DIREKT.
Ni som har hjälpt era kamrater i nöden
ni fick i dagarna ett brev med en elevhemssymbol
samt ett mynt, myntet var som det stod i brevet
en flyttnyckel som skulle föra er i säkerhet
om ni blev utsatt för direkt livsfara.
INGEN
av de som kom hit, svårt skadade, eller döda
bar den sybolen eller hade myntet.
VARFÖR INTE
Jag vet inte
men hade de haft myntet på sig
så skulle vi sluppit sörja våra vänner.
((Tonks bytte skepnad till Nadja))
Ja jag sa förut att några av de döda
var mina skolkamrater.
Ja – jag är Nadja, Harrys väninna
och klasskamrat.
Jag är också
Nymphadora Tonks
Men kalla mig inte Nymphadora
om du vill vara oskadd
Tonks går bra.
Men Nadja, är mitt namn också.
Ja, jag har växlat ringar med Harry
Harry har också lämnat ringar till flera andra
Ringar av djup vänskap,
Vi sörjer våra vänner i våra hjärtan
men vi lever för framtiden.
—
Det fanns mer hon ville säga, men det kom inte fram, ögonen var för våta, och hon tog sin plats bredvid Harry. Hon hade fått sagt det viktigaste, de döda hade inte varit rätt utrustade. Det skulle spela tillbaks på några, kanske föräldrarna som menat att det var ett julpaket, och julpaketen skulle vara just julpaket. Nu var de för sent att öppna dem. Skulle någon säga något kunde hon försvara sin Harry. Dessutom var det inte han som hade kommit på försvarsaliansen.
—
EOC
