Kap. 11

"Jag hittar ingenting!" Utbrast hon frustrerat och smällde ihop boken och la även den i den vinglande högen bredvid sin fåtölj. Hon blängde anklagande på chokladasken som var orsaken till det hela, trotts att den knappast kunnat påverka det själv.

"Har du hittat någonting, Snape?" Frågade hon, och vände blicken mot Harry istället.

Han hade börjat svettas och vrida sig för bara några minuter sedan, och läget började se kritiskt ut.

Snape svarade inte. Boken som han hade börjat med låg fortfarande uppslagen på sidan som hänvisade en vidare till olika kapitel, och en stor överskrift som löd Häxor och Trollkarlar som inte kan städa.

Trolldrycksläraren själv stirrade på Harry med oseende ögon och en bekymrad rynka i pannan.

"Snape, lyssnar du på mig?" Frågade hon oroligt.

Inget svar.

"Severus Potter!" sa hon högt.

Snape ryckte till och medan han vände sig mot henne så växte rynkan i pannan.

"Kalla mig inte det", muttrade Severus irriterat.

"Har du hittat något?" Frågade hon vänligt. Snape suckade och gned sig i pannan.

"Nej… jag har inte kunnat koncentrera mig", bara att trolldrycksläraren inte förstod hur hon skulle tolka det bevisade att han inte riktigt mådde bra.

Hon höjde på ögonbrynen, och tittade medlidsamt på den mörkhåriga mannen.

"Snape, varför går du inte och lägger dig eller tar en dusch eller något, så du slappnar av lite?" Föreslog hon milt.

Och fick en skeptisk blick tillbaka.

"Tar du hand om Potter då?" Frågade Snape, till hennes förvåning.

"Bryr du dig om Harry, Snape?" Frågade hon retsamt.

"Lägg av, till och med jag vet att du inte är dum. Dör din älskling så är det jag som får skulden. Speciellt eftersom pojken blivit förgiftad", svarade Snape stramt och blängde på henne.

"Jag har tagit hand om Harry i snart nio år, Snape, jag tror att jag ska klara några minuter till", sa hon och log. Vad än Snape sa så trodde hon inte på förklaringen hennes före detta lärare gett henne.

Hennes leende följde med professorn ut ur rummet, och när hon vände så hade en bekymrat uttryck lagt sig över hennes ansikte.

Undrar vad det var för fel på Harry…?

--

Han drog av sig kläderna och klev in i duschen med en suck. Han behövde verkligen försöka komma på vad det var för fel på Potter. Visserligen var han plågsamt medveten om att han inte precis påskyndat Potters tillfrisknande enbart genom att stirra på honom, men sen så var det de här andra sakerna han kände på sig.

Den första att det inte skulle hjälpa att titta i böcker för att hitta vad det nu var som förgiftat Potter.

Det andra var att han var helt övertygad om att han sett samma sak förut. Som någon underlig, förvriden Déjà vu känsla.

Han suckade igen och tippade huvudet bakåt för att låta det varma vattnet rinna över hans ansikte.

Potter verkade vara försatt i ett tillstånd som åstadkoms av en sömndryck, som tillexempel Den-levande-dödes-brygd. Eller så var han avsvimmad.

"Är man avsvimmad så rör man sig oftast inte, smarto…" muttrade han till sig själv. Fast det blev mest.

"Blubelliblubb blubb blubb…" eftersom han glömde ta bort huvudet ur vattenstrålen.

Han spottade ut vattnet och förbannade sig själv för att han var så orolig för Potter att han inte ens kunde tänka ordentligt. Han hade aldrig varit såhär orolig för någon innan, varför var det Potter som han oroade sig för nu!?

Han suckade återigen och försökte få igång sin hjärna, trotts att den nu verkade vara på väg genom avloppet tillsammans med vattenmassorna som forsade över honom.

Potter verkade i alla fall ha ont. Det var ett symptom. Det kunde bero på… hm… saft från en djälvulssnara, ringblommsblad, tistelrot och en massa andra saker naturligtvis, som kaktussaft eller ett hjärta från en oxe, men i alla fall…

Åh, vid Merlin! Det fanns hur mycket som helst som orsakade smärta! Faktum var ju faktiskt att i princip varje ingrediens inom trolldryckskonsten på något vis kunde skada beroende på vad den kombinerades med!

Han sjönk ner på golvet och lutade sig mot det kalla kaklet. I ett försök att koncentrera sig så gnuggade han fingertopparna mot tinningarna.

Okej, någon hade helt klart förgiftat Potter för att döda honom.

Han svalde hårt.

Dödligt… dödligt… det vanligaste måste vara dvärgört eller saft från…

Han satte sig häftigt spikrakt upp.

Herre Gud!

Han flög upp på fötter och klarade sig som av ett under utan att halka. Ilsket blinkandes efter att ha fått vatten i ögat staplade han hastigt ut ur duschen, och medan han hoppade framåt på ett ben försökte han dra på sig boxershorts och skjorta samtidigt. Fumlandes med knapparna flög han sen ner för trappan, där han hoppade över de fyra sista stegen, och landade med en duns som nästan fick hans knän att vika sig.

Granger vände sig om, och när hon fick se honom spärrade hon förvånat upp ögonen.

Han andades tyngre än normalt och vattnet droppade från hans hår det på skjortans ljusblåa tyg där det gjorde mörkblåa fläckar.

"Sluta leta, jag vet vad som har… vad Potter blivit förgiftad av", han tog ett djupt andetag och gick fram till den svarthåriga Gryffindoraren för att få sina farhågor bekräftade.

"Vet du?" Frågade Granger och sken upp. Han slängde en mörk blick på henne.

"Ja, men det finns ingen anledning att se entusiastisk ut", sa han bittert, och Grengers leende slocknade omedelbart.

Han böjde sig ner över Potter med rynkad panna, rädslan han av någon anledning kände hade nu vuxit sig så stor att den gränsade till illamående. Han tog tag i kanten av Potters urblekta t-shirt och drog den av Gryffindoraren.

Han kände Grangers ögon på sig, men kunde inte hjälpa, inte ens nu, att hans ögon dröjde sig kvar vid Potters bröstkorg för ett ögonblick. Han vände över Potter så han låg på mage, och kunde knappast klandra Granger för den flämtning som slapp ur henne.

Mitt på Potters ryggrad syntes en centimeterhög knöl.

"Vad i Merlins namn har hänt med honom!?" Utbrast Granger skrämt.

"Det är en dryck som dödsätarna använde, och uppenbarligen fortfarande använder. Den fungerar ungefär som den levande dödes brygd, men dvärgört och tistelrot är tillsatt, så personen…" han avbröt sig för en sekund när han insåg vad det innebar, "… är medveten om allt som händer", han gjorde han paus när han av någon anledning plötsligt blev tvungen att harkla sig.

"Du ser knölen här, " sa han och gjorde en gest mot nämnda utbuktning, "det är… Potter nerver slår knut på sig själva av det här giftet. Han hålls vid liv, men om jag har förstått det hela rätt så är det som att grillas över en eld av is – både kallt och varmt på samma gång. Men den livsuppehållande effekten avtar efter några timmar, och offret…" han klarade inte av att fortsätta meningen. Det var länge sedan hans röst svikit honom på det här viset.

"Dör…" fortsatte Granger matt hans mening.

Han nickade tyst.

Granger tittade tårögt på honom.

"Har du inget motgift?" frågade hon hjälplöst.

"Jo…" mumlade han lågt.

Granger stirrade oförstående på honom under någon sekund.

Så plötsligt slog hon till honom hårt på kinden.

Han stirrade chockat på henne.

"Din skurk! Hemska människa! Hur kan du göra såhär mot honom efter allt han har gjort för dig!? Hur kan du bara…!?"

Hon höjde handen för att slå honom igen, men han grep tag i hennes handled.

"Lyssna på mig innan du drar några förhastade slutsatser!" Morrade han.

En tår rann ner för Hermiones kind i ren förvåning.

"Lyssnar du?" frågade han ilsket.

"Jag gjorde det här giftet åt Mörkrets Herre under tiden jag var en spion för honom. Jag ville inte, men Dumbledore övertalade mig om att det var nödvändigt. Därför tänker jag inte ta på mig någon skuld i det hela", orden var endast till för att övertyga honom själv om att det var sant.

Han slängde en blick på Harry som gett ifrån sig ett stönande.

Han släppte Grengers hand.

"Däremot gjorde jag ett motgift. Självklart användes det aldrig, så därför vet jag inte heller om det verkar. Potter kan lika gärna dö utav det",

Gryffindoraren stirrade obeslutsamt på honom under några sekunder, som för att avgöra om han talade sanning eller inte.

Hon verkade besluta sig för att han gjorde det.

"Men gör motgiftet då!" utbrast hon desperat.

Han svalde.

"J-jag kan inte…" mumlade han svagt. Han drog en skakande hand genom sitt hår.

"Vad menar du med att du inte kan, det är ju…!?"

"Sluta!" avbröt han.

"Lyssna nu för en gångs skull Granger… Jag kan inte göra det…"

Granger stirrade en lång stund på honom.

Hon förstod inte vad han menade.

Han önskade att hon kunde titta bort en stund. Det behövde inte ens vara en lång stund, bara så han hann torka bort tårarna ur ögonvrårna. Men hon stirrade stint på honom.

"Granger… elixiret tar ett år att göra… " mumlade han svagt. "Potter är död om två timmar…"


Ok, jag vet att det är rätt osannolikt att Snape skulle grina, emn jag tyckte att det var lite gulligt. Men han gråt faktiskt inte mycket! Han snyftade inte ens! *försvarar mig med viftande armar och ben*

Eh... ja. *drar rätt kjolen jag har på mig eftersom alla mina jeans är trasiga*
Hursomhälst, det här kapitlet var ju då rätt kort, men jag hoppas att kunna kompensera det i framtiden.

Ja.. vad som händer i mitt liv nu då...
Har massvis med prov, bla. ett i musik imorgon som jag bara råkade somna till när jag skulle plugga. Ska kanske till Stockholm i helgen för lite shopping. Ooo, och så ska jag kanske få en ny dator! Wooho! (allvarligt den här är så seg att jag har en kortlek bredvid mig så jag kan lägga passians medan den tänker... *skakar på huvudet*)
Annars... pojkvänsproblem. Stackars er, ficen kanske blir helt deprimerade bara för det här! XD

Nåja... de får bli allt för idag... ska se på CSI snart nu, måste hinna skriva lite innan! xD