A/N: Som jag sa i förra kapitlet så är vi på Hogwarts nu, så ni får vänta innan ni får veta vad som hände med Hermione och Draco, nästa kapitel kanske. Men jag lovar inget!

(Celine Draco)

Forgotten

Gotta get away

There´s no point in

Thinking about yesterday

It´s too late now

It won´t ever be the same

Were so different now

I know I wanna run away run away

If only I could run away run away

I told you I wanted what I wanted

But I was forgotten I won´t be forgotten

Ever again

När helvettet steg upp till jorden

"Själen isande blå som blänker, Månljus kyler ner och stänker. Droppar av isande blod och tårar, rinner tillsammans i en bäck som pålar. Snön den gnistrar otroligt klar, frosten biter underbar. Skönhet fagra änglaspöken, går ensamma i vägens möten. Hjärtat kallt helt av is, frosten gnistrar av en bris. Solen dör ingen tröst du finner, alla dör bara änglarna hinner." mumlade Lucy för sig själv.

Hon var den ända i hela hennes årskurs som skulle stanna. Lucy tog fram "Änglaspöken" och öppnade första sidan. Hon läste dikten och bläddrade sedan till andra sidan. Där stod det:

Änglaspöken

Du behöver inte vara död för att vara ett änglaspöke, men det är bara kvinnor som kan vara eller bli ett. Men det är ytterst ovanligt att levande bekantar sig med ett sådant väsen. Det är det ända sättet att bli ett änglaspöke. Dem skänker en själ i form av en kula. Måtte kärlek och mod stå vid våran sida. Detta fascinerande släckte är mycket sällsynt och finns oftast i tropiska skogar. Släktet sågs för första gången i en skog i Mongoliet redan 1267 f.kr. Vilket betyder 1267 år före tidsräknelsens begynnelse Änglaspöken symboliserar dem människor som är ensamma. Dem är fagra och förtrollande. Deras utseende lockar till sig män och innan offret anar något ont, så förgiftas han till dödens tredje dimension. Hittills så har alla änglaspöken sett oskyldiga ut. Man kan helt enkelt inte misstänka någon så vacker. Änglaspöken är farliga även för trollkarlar, men så länge man är en häxa eller en mugglarkvinna så klarar man sig lindrigare undan. När man tagit emot en silverkula får man en själ av Änglaspökena. Själen tar över en och förgiftar alla männen som finns tillgängliga. Det är nämligen skönheten som förgiftar offret. Ett änglaspöke i människoform vet nästan aldrig att hon är ett änglaspöke. Men för övrigt så är änglaspöken halvt genomskinliga och har älvvingar. Vi varnar er alla att hålla uppsikt och se upp för Änglaspöken ty dem förgiftar dina närmaste innan man förstår att hon är inne i rummet. Så ta er i akt, men låt icke fruktan övervinna era sinnen.

Lucy såg på bilden nedanför. En kvinna i trettioårsåldern svävade en bit ovanför marken. Hon var lite genomskinlig och skimrade i blått. Vingarna var stora och flaxade lugnt. Kvinnan gav en silverkula till ett människobarn. Kulan skimrade också i blått och var lika stor som ett äpple. Flickan som tog emot kulan hade blont hår till axlarna. Flickan såg ut att vara tio eller elva år. Bilden var som alla andra i trollkarlsvärlden, den rörde på sig. Kvinnan la sin hand på flickans panna och flickan föll ihop. Sen började bilden om igen. Under bilden så stod det:

"Kvinnan ändrar flickans minne, för att änglaspökena vill vara isolerade från omvärlden. Kulan gör flickan till ett änglaspöke. Detta hände i England och flickan försvann. Så till alla dem som visar sig i England, Dem finns ibland er."

Finns dem här? I England? Tänk om någon på skolan är ett änglaspöke. Fast det var ju ovanligt och det vore lite väl. Undrar om mugglare kan vara änglaspöken? Eller kallas dem inte mugglare då? Kanske en häxa som är ett änglaspöke inte kallas för en häxa?

Lucy la undan boken och la sig ner på sängen igen. Hon stirrade upp i taket och suckade tungt. Utanför sken solen klart. Men luften var ändå härligt kylig. Snön hade konstigt nog inte kommit ännu. Lucy bestämde sig för att gå och äta frukost. Hon öppnade dörren och gick ner för trappan. Men hon stannade innan hon kommit in i sällskapsrummet. Anledningen var röster. Hon hörde Jerry och Mac prata med någon. Någon som troligen var James. Lucy kikade ut från sitt "gömställe" och fick se dem. Mycket riktigt så stod Mac och Jerry och pratade med någon. Han hade blont hår och gröna ögon. Lucy lutade sig tillbaka igen. Hon hörde steg från övervåningen (hon står i slutet av trappan om ni inte förstod det).

Vad gör jag nu? Om jag står kvar så kommer dem fråga varför jag står här, och mördarna märker mig. Om jag går ner helt så märker dem mig också. Men om jag går upp, så händer inget! Bra, dem frågar ju inte någon varför går du upp till sovsalen?

Hon skulle just gå upp när hennes mage kurrade till. Lucy höll andan. Vilket trion utanför också gjorde. Hon hörde steg som långsamt kom närmre nerifrån, och ganska snabba steg som var på väg mot trappan där uppe. Lucy tröck sig hårt mot väggen och höll handen för munnen. Stegen kom närmre och närmre. Lucy kunde inte hålla andan längre. Hon släppte greppet och andades häftigt in. Andningen var snabb och nu var hon fast. Hon som kom uppifrån hade börjat gå i trappan och killarna var precis runt hörnet. Lucy vände sig snabbt om och började springa upp för trappan, men hon som sprang neråt han inte se henne och båda flög ner för trappan och landade på golvet med en kraftig duns.

Nej! Fan, fan, fan, fan! Nu ser dem mig! Inte för att dem inte brukar göra det, men snart märker dem att jag är Novella! Aj, mitt huvud värker.

Hon slog upp ögonen och satte sig upp. Handen flög snabbt upp till bakhuvudet där hon slagit i. Hon som hade sprungit in i henne satt på golvet en meter bort. Det var en tjej från fjärde året. Hon blödde på högra smalbenet.

"Hur gick det?" frågade Lucy och ställde sig upp så fort att hon tappade balansen och förlorade synen.

Lucy föll snabbt ner på marken igen och slog i huvudet ännu en gång. Allting var svart och hon satte sig upp. Sakta återkom synen och hon blinkade några gånger innan hon ställde sig upp igen, men denna gång inte så snabbt. Golvet gungade och det fanns minst tre av varje person.

"Hur gick det själv?" frågade tjejen.

"Bra, jag är lite, okej väldigt yr bara." sa hon när hon åter föll ner på golvet.

"Jag klarar mig själv till sjukhusflygeln. Du behöver inte gå med, det var ju faktiskt mitt fel." sa hon och haltade ut ur sällskapsrummet.

Lucy lutade huvudet i händerna och tittade ner i golvet. Huvudet dunkade fortfarande och hon såg fortfarande mer av allt och alla. Det lugnade sig ändå ganska snabbt och hon gick vinglandes till soffan och satte sig där istället.

"Varför spionerar du på oss?" frågade Mac eller Jerry.

Dem stod bakom henne, så det var svårt att veta vem det var som pratade. Lucy ryckte till och vände sig om.

"Jag spionerar inte på er" sa hon och försökte dölja paniken som hon kände inombords.

Mac flinade och sa:

"Javisst ja, man spionerar inte om man lyssnar på vad andra säger"

"Du lyssnar på vad jag säger nu, men du spionerar väl inte?" sa Lucy snabbt.

"Nej" sa Mac surt "Du fattar ju inte" .

"Sluta små tjafsa, jag sköter det här" sa Jerry och puttade Mac åt sidan.

Lucy suckade irriterat och ställde sig upp.

"Jag var på väg till frukosten" sa hon irriterat och började gå, men den blonda killen ställde sig i vägen.

"Jasså? Det menar du inte?" sa han ironiskt.

Lucy la armarna i kors och vände ryggen åt honom. När ingen sa något vände hon sig om igen, pekade på honom och sa:

"Patetiska mördare" sen gick hon förbi.

Men Mac tog tag i hennes arm.

"Vad vet du?" frågade han snabbt.

"Släpp mig!" skrek hon och försökte dra sig ur hans grepp.

Hon lyckades med det, men misstaget var att hon backade ifrån honom och den blonda tog tag i henen bakifrån. Han höll fast hennes armar bakom henne, hon var fast.

"Vad vet du?" frågade Mac igen.

"Det där hjälper inte" morrade Jerry och puttade Mac åt sidan.

Han tog fram sin trollstav och riktade den mot henne innan han sa:

"Berätta vad du vet, eller så skadar vi dig!" skrek han.

Den blonda suckade och lyfta ena handen som ett stopptecken.

"Kan ni ingenting?" morrade han och sänkte handen.

Lucy kämpade för att komma loss. Hon skruvade på sig och försökte stampa på den blondas fötter.

"Först, vem är hon?" frågade han.

"Vet inte, men lärarna kallar henne Miss Cooper" sa Mac.

"Ja men vem, är hon?" frågade han irriterat.

"Jaha, Ingen aning. Draco pratar mycket om henne och hon har försökt ta själv mord" sa Jerry.

"Draco, Draco Malfoy?" sa den blonda.

Mac och Jerry nickade.

"Hur känner dem varandra? Varför har jag inte sätt henne här förut?" frågade han.

"Tänk att lilla James är så korkad" morrade Lucy och försökte åter igen att bryta sig loss.

"Nu räcker det! Vem är du?" sa han och vände på henne.

Hon hade alltså rätt, det var James. Han höll ett hårt grepp om hennes armar.

"Okej Jerry, vi tar din metod" sa han.

Jerry flinade och tog fram sin trollstav. Han riktade den mot Lucy och gick närmre henne.

"Vad heter du, och hur känner du till mig?" frågade James.

"Man har väl öron" sa Lucy surt.

"Vem är du?" röt han åt henne.

Lucy log mot honom, men hennes ögon sköt blixtar. Hennes mun förblev stängd.

"Jerry!" ropade han över axeln.

Jerry log och mumlade något ohörbart. Men trollstaven sköt ut blåa blixtar. Det var någon slags hemmagjord formel. Det var någon slags inombords tortyr. Inget syntes på ytan, men offret kände smärta och det tjöt högt i öronen. James flinade och släppte henne.

"Bara vi kan få förbannelsen att sluta, så gör som vi säger." sa han.

Lucy föll ner på golvet. Hon höll händerna om huvudet och skrek. Tårarna rann längst kinderna.

Vad är det här för magi? Den är inte alls som Crusiatus förbannelsen. Då brukar man vrida sig i plågor. Den här torterar mentalt. Inte fysiskt. Det, det är inte normalt. Vad är det här? Måste bli av med det, det är nästan värre!

Smärtan upphörde och hon tittade frågande upp mot dem. Alla tre flinade.

"Berätta nu vad du heter" sa Mac.

"Nej!" skrek hon och försökte dölja rädslan i rösten.

Men trion skrattade bara, så hon förstod att hon misslyckats.

Jerry höjde åter igen trollstaven och mumlade orden på nytt. Lucy skrek. Smärtan brände och tjutet ekade i huvudet. En tjej från sjätte året kom ner.

"Hon ska alltid få uppmärksamheten" sa hon surt.

"Vill du också bli torterad?" frågade James.

"Nej tack, men alla lägger märke till henne. Hon hade säkert planerat det så kallade självmordsförsöket med Draco, hennes räddare. Bara för att få mer uppmärksamhet"

James flinade och sa:

"Vad vet du om henne?"

"Hon är en irriterande person som alla killar är efter, hon går femte året. Hon började här för bara några veckor sedan. När Dracos lillasyster försvann, har ni något med det att göra förresten? Frågade tjejen.

James såg oförstående ut med Mac och Jerry fattade.

"Näe, eller… kanske. Vi var på väg, men hon han försvinna" sa Jerry.

"I alla fall så är hon väldigt konstig. Hon upprepar en dikt hela tiden och sen säger hon ofta ordet fri. Det värkar som att hon är mentalt sjuk och försöker bli fri från det som gjort henne så." sa tjejen och började gå ut från sällskapsrummet.

"Ey! Vad heter hon?" frågade Mac.

"Lucy Cooper!" ropade tjejen och försvann ur sikte.

James såg på Lucy som fortfarande satt på golvet och höll sig om huvudet men han hörde att hon mumlade något. Han lyssnade noga och hörde orden:

"Fri, fri, fri. Måste bli fri. Måste hitta friheten. Fri! Måste, bli fri"

"Det stämmer, hon är besatt av att bli fri" sa han.

"Är det inte tortyren då?" frågade Jerry och bröt förbannelsen.

Lucy la sig ner på golvet. Samtidigt som hon åter mumlade om friheten.

"Nepp, hon vill fortfarande bli fri" sa James.

"Ey! Lucy, sätt dig upp." sa Mac.

Lucy som var rädd för att bli torterad igen satte sig snabbt upp.

"Bra, vi kontrollerar henne nu. Varför började du för någon vecka sen?" frågade James.

"Det gjorde jag inte, jag heter inte Lucy egentligen" sa hon och torkade tårarna ur ansiktet.

"Vem är du då?" frågade Mac.

"Lucy Cooper" svarade hon irriterat.

"Nyss var du ju inte det" sa Jerry lika irriterat.

"Nej, pucko." skrattade Lucy.

"Vem fan är du då?" röt han.

"L-U-C-Y, Lucy. Förstår du?"

"Du gör mig galen!" vrålade Jerry och satte sig på soffan och tjurade.

Lucy kunde inte låta bli. Hon skrattade.

"Passa dig, vi kan trollformeln" ropa han bortifrån soffan.

Det välkända blåa ljuset träffade henne och smärtan sköljde över henne.

"Jag ska. Bort!" skrek hon.

Dem bröt förbannelsen och väntade på hennes svar.

"Jag e, jag e. Ma… Ma… Ma… Malfo… Malfoy" stammade hon fram.

"Novella?" frågade Mac.

Lucy nickade sen skakade hon på huvudet, och sist ryckte hon på axlarna.

"Vet du inte vem du är eller?" frågade James.

"Jo, men mina föräldrar vet inte att jag lever, inte mina andra föräldrar heller, men om man kan kalla dem jag bor hos för föräldrar så vet dem inte annat än vad det var från början" sa hon snabbt.

James stirrade chockat på henne i en sekund innan han förvånat sa:

"Va?"

Lucy suckade och sa:

"Jag är Lucy, tidigare känd som Novella. Mitt riktiga namn får ingen veta"

Hon ställde si upp och gick mot dörren.

"Vi får" sa Jerry och James tog snabbt tag i hennes arm.

"Nej, inte ens ni" sa hon och slet sig loss och sprang där ifrån.

Fan! Nu vet dem att det är jag dessutom! Hade jag bara gått förbi från början så hade dem inte vetat. F-A-N!

Lucy sprang till stora salen, och hon stannade inte förrän hon satte sig vid Slytherinbordet. Samma sekund som hon satte sig kom en uggla inflygandes. Hon landade inte så graceöst i en korg med limpor. Sen skulle hon självklart vifta lite med vingarna också så att kannan med jos välte och all josen rann ner på golvet. Lucy suckade och knöt loss brevet. Hon läste brevet om och om igen, och för varje gång blev hon vitare och vitare i ansiktet och ögonen blev större och större.

Novella Malfoy

Det har kommit till min kännedom att du lever och befinner dig på Hogwarts. Du ska bara veta att ditt riktiga namn är Celine Dolder och att du ska möta mig i den förbjudna skogen klockan 00:00 i natt. Om du inte kommer, kan du räkna med att dö och denna gång, inte bara för ett tag. Din far.

A/N: Oops! Vad säger ni nu då? Får jag mindre än fyra kommentarer så dör hon och ficen tar slut. Så ni vet vad ni ska göra nu eller hur?