11. Chokladmilkshake
"Det första jag vill ha…" flämtade Remus, "är en jäkla chokladmilkshake."
James nickade bredvid honom och Frank gav honom ett uppmuntrande leende medan de tre tog sig det korta avståndet mellan stället de transfererat sig till och James lägenhet. "Jag vill ta en dusch," flikade James in.
"Jag vill sova i en riktig säng," konstaterade Frank och gnuggade de mörka cirklarna under hans ögon som för att tillägga att han verkligen var trött.
"Jag vill fortfarande ha min milkshake," klagade varulven.
"När det är såhär kallt?" undrade Frank och pekade ut i luften. "Det ligger till och med snö, kompis."
James vinkade avfärdande till honom. "Ge upp, Frank. Hur än det kommer gå till, kommer han vara tvungen att tillfredsställa sitt sötsug eller så kommer det bli allvarliga konsekvenser."
"Vadå menar du?"
"Jo, du förstår, en gång åt Sirius Remus sista chokladkaka bara på grund av uttråkning och allmän lathet. Kommer du ihåg den där gången McGonagall var så arg att hon nästan förhäxade de där Slytherinarna under Förvandlingskonstslektionen?"
"Femte året, ja, såklart."
"Till och med McGonagall hade blivit rädd för den Remusen."
Frank visslade till. "Wow, det var inte dåligt."
"Det hade varit trevligt om ni två hade slutat skvallra om mig medan jag är precis bredvid er," påpekade Remus till James medan James låste upp dörren till sitt ställe och de gick uppför trapporna.
James flinade. "Men är det inte bättre att bli pratad om och ihågkommen än att inte bli det alls och därför bortglömd?"
"Gode Merlin, din logik kommer ta kål på oss, Tagghorn," mumlade Remus.
"Älskar dig med, Måntand."
Allt agg blev glömt och övergivet när Lily och Alice vaknade i vardagsrummet och hälsade sina respektive. Remus kände sig plågat mycket som tredje hjulet, även om han uppskattade att flickorna ändå fjäskade lite för honom med, då de alla var nära vänner. Remus undrade dock var Sirius var, då han inte hade jour men inte var här heller.
"Förlåt att jag är sen!"
Som för att svara på Remus inre fråga, stormade Sirius in genom dörren med ett rött ansikte och luggen i ögonen. Han drog av sig sin halsduk och log. Remus tänkte att det var en intressant slags magi som gjorde att ett leende från Sirius räckte för att hans humör skulle göra en 180 graders sväng. "Ingen sammankomst är komplett utan dig, Sirius," sade han och kunde inte låta bli att le tillbaka.
"Måntand!" Sirius gick – eller snarare, sprang, fram till honom och grabbade tag om honom. Han klarade av att lyfta upp honom från golvet och ge honom en kram samtidigt som de snurrade runt, och sen satte han ner honom på golvet igen. Han kramade också James, men inte lika entusiastiskt, och skakade Franks hand. "Nå, som det ser ut, klarade ni er."
"Med de oroväckande nyheterna att de flesta varulvar gillar Ni-Vet-Vems idéer," konstaterade Frank och slog armarna om Alices midja för att få tröst.
"Och de som inte ansluter sig nu förblir neutrala, för närvarande, " avslutade Remus. "De har rätten och förmågan att ändra sig när som helst, så vi måste ta det försiktigt."
James rynkade pannan. "Tror ni de kommer varna andra grupper för att vi håller på med… faktisk rekrytering?"
Remus ryckte på axlarna. "De kan göra det. Men vi kan inte vara säkra, så vårt arbete kommer inte ta slut. Varulvar är nyckfulla av naturen – de är på ena sidan ett tag, lite senare den andra. Det enda vi kan vara säkra på är att de i slutändan bara är på sin egen sida."
En obekväm tystnad lade sig över de sex, men blev snart avbruten av Lily. "Vi borde skicka en uggla till Dumbledore och låta honom veta att ni har kommit tillbaka i gott skick."
"Jag hänger med, "sade James. "Jag har något jag måste säga till honom…" Paret gick till hallen och försvann. Frank och Alice slappnade av tillsammans i en stor fåtölj bredvid fönstret i James vardagsrum. Ännu en gång kände Remus sig besvärad men sedan ledde Sirius in honom i köket som också var ett separat rum.
"Ingenting dåligt hände väl er?" frågade Sirius medan han placerade Remus på köksbänken och draperade sin mantel över sin väns axlar.
"Nä, inte direkt. Vi var inte särskilt iögonfallande där vi var, och vi det blåste mot oss från vargarna, så det snöblandade regnet gjorde att våra dofter praktiskt taget var begravda." Han suckade och gjorde en rullande rörelse med axlarna. "Men jag erkänner att jag trots det var lite oroad."
På inte mer än ett ögonblick ställde Sirius sig bakom honom och började massera hans axlar. Det var en himmelsk känsla och Remus var väldigt tacksam över att han och Sirius kunde kommunicera utan ord ibland. Remus lutade sina armar på köksbänken medan Sirius tummar arbetade bort knutorna i varulvens nacke.
"… tack, Tass," sade Remus, lite halvkvävt på grund av hans ärmar.
Sirius skrockade lätt och lutade sig mot Remus rygg och kramade hans axlar. "Det är lugnt, Måntand. Du verkar bara mer utmattad än vanligt."
"Så känner jag mig också."
Sirius nickade mot hans rygg. "Är det då någonting annat jag kan göra för dig?"
"… choklad milkshake."
"… ehm, va?"
"Jag vill ha en choklad milkshake," mumlade Remus.
Sirius backade iväg så att han såg rakt på Remus, som tittade upp på honom. "Seriöst?"
"Ja." Remus rynkade pannan. "Äh, vänta. Du vet, jag fixar det. Om du…"
"Om jag vadå? Kom igen, Måntand, till och med jag kan klara av en enkel milkshake."
"Jag är säker på att Tramptass skulle uppskatta om du inte gjorde så att hans kök såg ut som att en tornado blåst igenom, kompis."
Sirius blinkade, och Remus mage gjorde ännu en volt. "Remmy, låt mig bara få ta hand om dig för en gångs skull." När Remus inte svarade rotade han igenom James frys och hittade en ask med chokladglass från Florean Fortescue. Sedan grävde han fram mjölk från kylen, vilken hade blivit välförsedd med mat på grund av James frånvaro. Sirius tog ett stort glas och slängde i de två ingredienserna, och sen använde han en trollformel för at vispa ihop det hela. Han hittade även chokladkakor som han lade i. Och, om sanningen skulle fram, så var där inte mycket att städa upp när han var klar. Han svängde runt och satte ner glaset framför Remus. "Varsågod, Remmy."
Remus höjde ett ögonbryn men tog en klunk – och log som en lat katt. Det var intressant hur de minsta sakerna i livet kunde göra allting så mycket bättre… Och sen snodde Sirius glaset för att själv ta en klunk.
"Oj, det här är ganska gott," sade han med ett till djävulskt flin.
"Sirius…! Det där är min! Du får ta en egen!"
"Är det inte meningen att man ska dela med sig, Måntand?"
Remus rodnade när tanken på att de kyssts indirekt via sugröret slog honom. "Bara ge tillbaka den. Eller ta i alla fall ett eget sugrör." Han tog tillbaka glaset och tog en djup klunk – när, som han föreslagit, Sirius ställde i sitt eget sugrör i glaset.
"Tja, det är bra att veta att du inte är helt hjärtlös, Rem," sade Sirius.
Remus tittade på hans okynniga ansiktsuttryck och skrattade. Det var omöjligt att vinna över Sirius. Och egentligen, tänkte han medan han drack från den ena sidan och stirrade in i Sirius ögon som bara var ett par centimeter från hans på den motsatta sidan av glaset, är det så himla dåligt att göra sådana här pariga saker? Särskilt när han inte sticker?
"Åh, och, du, Remus?"
"Ja, Sirius?"
Sirius böjde sig närmare och lät sin panna vila mot Remus. "Välkommen hem."
