Zerow21: Jo det är ganska mycket i skolan just nu, men det börjar gå bättre. Har lite problem med matten och Naturkunskapen så jag jobbar lite extra hemma för att verkligen förstå det. Men annars är det lugnt. Jag är glad att du gillade kapitlet. Fleur och Viktor kommer att dyka upp, jag har bara inte bestämt när ännu, men de kommer vara med. Jag längtar själv till slutet av boken för jag vill veta allas reaktioner till Voldemorts återuppståndelse. Gryffindors uppror kommer komma någon gång… förhoppningsvis, jag har det nerskrivet så det kommer hända någon gång. Ha det bra
/Lea

VanessaBlack: Hej Vanessa. Det var så lite. Jag gillar verkligen att prata och interagera med alla mina läsare. Lyssna inte på de andra som säger att du är irriterande och inte värd att lyssna på och liknande. Grattis i efterskott i så fall, jag hoppas att du hade en underbar födelsedag. Jag har precis nått fram till tolfte doktorn på Doctor Who. Jag lyckades tillslut ta mig igenom säsong tre, och det är jag tacksam för. Jag står kvar vid att David Tennant är min favorit, sen kommer Matt Smith och sen Christopher Eccleston. Jag föll för David, jag tycker han är för snygg och jag har pågrund av det börjat leta upp andra saker som han är med i. Jag började gråta när han byttes ut mot Matt, även om jag väldigt snabbt började gilla Matt. Jag värmdes upp lite mot Martha i slutet, men jag föredrar Rose och Donna, älskar dem två. Jag älskade Amy och Rory med. Och jag var ganska förbannad över att alla fyra av dem fick tragiska slut (och jag vet att Rose fick en halvmänsklig doktor, men det är inte samma sak och det är fortfarande tragiskt, och borde han inte ha dött sen eftersom han var halvmänsklig och därför inte kunde ha all vetenskap som en Timelord har?) Jag såg The Doctors Daughter och det var verkligen gulligt. Ska börja på Peter Capaldis period nu, men jag har ett problem. Jag gillar inte Clara. Jag vet verkligen inte varför men jag stör mig på henne, vilket gör allting lite tufft. Hm, jag ska nog sluta nu innan jag babblar på för mycket om Doctor Who… å två saker till. 1: Jag älskade River och Elfte Doktorns förhållande, de passade ihop. 2: Jag älskade 50 års jubeliumavsnittet. Även om jag önskade att Rose/Bad wolf hade pratat med Davids doktor.
Mary är okej, men jag skulle älska ifall hon faktiskt var Morstan för ingen förväntar sig det, å andra sidan kommer John bli så sårad då. Det var så lite. Ha det bra. Från din tacksamma författare
Elvira-

Gryffindor01: Först tänker jag börja med att svara på din review som hör till "En bättre man". Tack så mycket för reviewen och jag är glad att du gillade den även om den var sorgligt. Men det kommer glädja dig att höra att jag har fler songfics planerade, även om det kanske tar lite tid innan den kommer ut. Tack för lycko-önskningen. Nu till reviewen som hör till den här fanficen :) Du hade inte lämnat en tidigare review på det här kapitlet, men om du hade gjort det så hade det ändå inte spelat någon roll. Jag blir alltid glad över reviewer.
Jag är glad att du gillade minnet, och att jag faktiskt fick dig att le under läsningen. Jag ska försöka variera med att visa olika personers minnen så att det inte bara är om en person eller grupp. Finner att det blir mer intressant i så fall. Jag är även lättad att du gillade slutet, jag var rädd att folk inte skulle gilla det eftersom jag kanske var lite hård mot Mr och Mrs Weasley. Men du har helt rätt i att väldigt många i Harry Potter har tragisk historia. Och självklart har jag läst om McGonagalls historia, jag har läst allting på Pottermore. Dessa böcker inspirerar mig med, jag skulle inte vara den person som jag är idag ifall jag inte läst Harry Potter. Det kan jag garantera. Jag håller med om att det är underhållande att läsa om att karaktärerna läser böckerna, för det är som att läsa det igen. Vilket är otroligt. Men jag är glad att du tycker att jag har utvecklats fantastiskt, vilket jag håller med om. Som du säkert vet så hatar jag sättet jag skrev på i första Hogwarts läser HP. Tack så mycket, och lycka till med ditt liv med. Jag hoppas att du gillar det här kapitlet.
-Lea

AlexaAsterix01: Haha, jag älskar det. Tack så hemskt mycket. Jag kommer definitivt lägga in det i min lista över potentiella saker som kan hända. Jag är så glad att du skickade in den här idén. Det känns som något som James verkligen skulle kunna göra och jag får redan nu upp syner om vad som skulle hända innan och efter det. Jag är väldigt glad dessutom att du gillade kapitlet, och slutet för den delen. Jag håller med om att Mr och Mrs Weasley är underbara föräldrar, det kan ingen förneka, men jag har själv sett att de är en aning orättvisa ibland, och det glädjer mig att jag kan få andra att se det med. För det visar bara att ingen är perfekt. Detta gör dem inte till sämre människor, istället tror jag att de kan bli bättre människor utav det, speciellt nu när de är medvetna om det för då kan de förändra sig.

Friday2220: Hej Frida. Verkligen? Flera år? Lämnade inte du en review på förra kapitlet? Aja, strunt samma. Åter igen vill jag bara påminna om att längden inte spelar någon roll alls. Jag är glad att du gillar minnena så mycket. Jag är glad att det kan hjälpa dig att få en bättre bild av hur karaktärer är. Det gör mig så glad att höra dig säga att du läser om HLHP: Hemligheternas kammare, och ännu mer glad att du gillar den så mycket. Jag själv älskar scenen när Sirius riskerar allting, för det är något (enligt mig) som Sirius skulle göra utan att tänka efter. Scenen när han nästan slår Harry kan du tacka Thalia för, det var hon som gav mig materialet och hela idén. Om du vill läsa det hon skrev om det finns det på första sidan med reviewer på HLHP: De vises kammare. Skrolla bara ner tills du kommer till kommentaren som hör till kapitel 20 (eller 3 kommentaren längst ner på första sidan)
När det gäller Lunas profetia så funderar jag fortfarande på det. Saken är att jag ångrar att jag tog med den, men vad som är gjort är gjort och jag får arbeta utefter det, för det blir för jobbigt att gå tillbaka och radera den eftersom den nämns i flera kapitel. Däremot så kanske jag låter den handla om vad som händer i boken istället för vad som kommer hända efter läsningen, vilket var min originella tanke. Jag vet inte riktigt vad som kommer hända men jag jobbar på det.
Det var så lite. När det kommer till Jasmine så finns det chans att ni kommer få träffa henne i ett minne, eller träffa henne bättre det vill säga, höra andra personer prata om henne och när Sirius blivit fri officiellt så kan han hämta tavlan med henne som finns i hans valv, en sån tavla som Charlus & Dorea har. Utöver det så har jag även en songfic planerad som kommer kretsa runt Jasmine och Sirius. Hoppas att lektionen gick bra och vi hörs.
Elvira

Den Lilla tjejen: Hej Svea. Jag är så glad att du gillade kapitlet, och sättet som jag skriver på. Kul att du tyckte om utbrottet Ron fick i slutet, jag kollade upp allas kläder på julbalen och från vad jag kunde hitta så hade alla hans syskon bättre kläder, så jag tyckte att det var något som skulle dras upp. Jag är så lättad över att höra att du gillade minnet/minnena. Jag vet seriöst inte hur länge som jag satt med dem och det blev aldrig rätt men tillslut blev jag tvungen och ge mig och det blev resultatet. Ginnys och Chos diskussion kommer aldrig strax, och jag hoppas den kommer leva upp till förväntningarna. Den veckan som jag fick den här reviewen var ingen bra vecka alls. Först hade jag varit allergisk veckan innan och det utvecklades till feber & förkylning så jag stannade hemma från skolan i sex dagar och det slutade med att jag var tvungen att äta penicillin för att bli frisk. Så jag låg typ i soffan och såg bara på film för jag hade inte ork att göra något annat. Men nu mår jag mycket bättre, jag är tillbaka i skolan, har kommit ikapp med allt jobb och har träffat en del vänner. Utöver det träffades vi med släkten och skrev sånger om min pappa som ska sjungas på hans 50-årsdag och det var riktigt kul att komma på text. Du då? Har du gjort något kul, har du det bra?
/Lea

Thalia: Hej Thalia, det var så lite, jag var bara glad att jag kunde göra hjälpa dig. Jag tror att det är väldigt många som är självkritiska, och lite bra är det väl, men va inte för hård mot dig själv, okej? Just ja, hade glömt att döden ibland kallas för den eviga sömnen. Jo, jag vet att Astrid inte var särskilt flickaktig av sig i filmen (kan bara uttala mig om första, har fortfarande inte sett andra), men jag vet inte. Jag har för mig att hon såg ganska rädd ut är hon trodde Hicke var död. Och ifall de har ett förhållande tror jag att hon skulle ha det ännu lättare att uttrycka sina känslor, men det kanske bara är jag. Hm, jag får ta och se andra filmen snart, men tack för tipset. Nu måste jag bara besluta ifall jag ska se filmen på svenska eller engelska. Det är lugnt, du behöver inte läsa kapitlet när det kommer ut eller lämna en kommentar. Ta den tid du behöver, jag förstår att andra saker kan komma emellan, att man har viktigare saker att göra. Speciellt ifall du skriver, det kan vara en riktig plåga ibland.
Nu har jag ändrat hårfärg så nu har mörkrött hår igen :). Hm, ifall du någon dag gör en lista om saker som vi har gemensamt så skulle jag vara väldigt intresserad av att läsa den sen. Åh, gud vad fint med hår ner till midjan. Jag älskar när man har långt hår, och du låter som om du är väldigt vacker dessutom. Jag håller definitivt med om att rått-färgat har en sådan negativ klang, mamma sade också att jag hade rått-färgat hår, vilket var anledningen till varför jag började färga mitt hår. För ärlig talat vill man inte ha rått-färgat hår för det låter inte ett dugg fint. Så du har ljust brunt hår. Jag hatar att ha glasögon eftersom de så lätt blir smutsiga. Jag vet inte vad det beror på, men jag kan ha putsat dem och sen vid slutet av dagen är de smutsiga igen och jag vet verkligen inte hur det händer.
Vad kul att du har börjat att rida igen. Jag hoppas verkligen att du har jättekul. Haha, nu får jag en syn av dig studsandes i soffan med ett gigantiskt leende över tanken på att få rida. Jo jag mår bättre nu, är helt frisk och jag har även bokat ett allergitest på sjukhuset. Jag tror att jag ska ta och börja med att springa varje dag, vi har en perfekt bana att springa på bara femtio meter ifrån vårt hus. Men tack för tipset. Jag är glad att du även mår bra :)
Svar på review 2: Jag är glad att du gillade Moodys kommentar, men du har rätt i att boken skulle bli ganska tunn utan de kapitlen, även om jag är övertygad om att Moody bara skulle se det som något positivt.
Haha, det är en ganska underhållande scen det. Jag kan typ föreställa mig Sirius i kort hår, men han passar mycket bättre i långt hår. Jag har läst barnsagorna som finns i trollkarsvärlden, köpte boken för två år sen och de var väldigt konstiga, men som du säger tycker nog de detsamma om våra sagor. Jag är glad att du tyckte att jag sammanfattade Pinocchio bra, det var inte en av mina favoriter när jag växte upp men jag såg filmen och läste boken (barnverisionen) några gånger. Jag tog mig äntligen tid att se Draktränaren 2, den var faktiskt bra och Tandlöse var så bedårande i filmen. Svårt att säga vilken scen jag tyckte bäst om dock. Jag gillade många scener, när de flög på babydrakarna, bybornas reaktion till när Hicke och de andra anlände, när Hicke mötte sin mamma… jag har beslutångest och hatar att välja.
Uppdatering: Jag gick och gjorde ett pricktest och lärde mig att jag är allergisk mot gräs och extremt allergisk (deras ord, inte mina) mot kvalster. Vilket kan förklara varför jag varit "förkyld" i sju år året runt. Men nu har jag åtminstone fått medicin mot det. Ha det bra du med Thalia.
Din Lea


AN: Jag har viktigt information i slutet av kapitlet, så snälla ta er tid att läs det sen.


"Nej, jag vill inte prata om det. Det är slutdiskuterat, det är sanningen men vi ska inte prata om det", morrade Ron och vägrade se på någon i sin familj. Han missade totalt de skamsna blickarna som resten av hans familj utbytte.

Dumbledore ställde sig upp och alla vände sig omedelbart mot sin rektor. "Jag tror att det är dags för en till liten rast. Tjugo minuter och senast genast tillbaka hit för kvällsmat. Se så, upp och hoppa", sade han med ett leende och kaos fyllde genast salen när alla pladdrandes strömmade ut genom dörrarna till stora salen.

"Harry… Harry, vart är du påväg?" ropade Hermione efter Harry som skyndade sig att ansluta sig till resten av skolan som pressade sig framåt ut genom dörrarna.

"Jag måste prata med en person", ropade Harry över axeln och innan någon annan hann säga något mer så hade han pressat sig emellan alla andra elever och försvunnit ur synhåll.

"Vem ska han prata med?" frågade Hermione förvirrat och vände sig mot Ron.

"Hur ska jag kunna veta? Jag vet lika mycket som du", sade Ron med en axelryckning, innan han märkte Cho som stod bakom dem. "Åh hej Cho, Harry stack nyss. Vi vet inte vart, men om du skyndar dig kanske du kan hinna ikapp honom."

"Åh nej, jag tänkte inte prata med Harry", sade Cho med ett leende. "I själva verket, Ginny skulle jag kunna få låna dig en stund?" frågade hon och vände sig mot den rödhåriga yngre kvinnan.

"Um, självklart" sade Ginny förvirrat och reste sig nervöst och följde efter Cho ut ur salen, omedveten om den oroade blicken Ron och Hermione utbytte. Till hennes förvåning gick de inte långt, utan stannade bara några meter utanför salen, undanskymda utav en av statyerna där. "Så vad vill du prata om?"

"Harry", sade Cho med en seriöst blick.

"Vad är det med honom? Han mår bra, det är…"

"Du behöver inte låtsas runt mig Ginny, jag vet att du gillar Harry", sade Cho och himlade med ögonen.

"Det angår inte dig", sade Ginny med blommande röda kinder. "Du har ingen rätt att lägga dig i mitt liv."

"Jag lägger mig inte i ditt liv, jag blandar mig in i Harrys liv", sade Cho i en exspiratorisk röst. "Och den rätten har jag. Han är min vän och vänner ser efter varandra."

"Det spelar ändå ingen roll", sade Ginny och såg sorgset ner på golvet. "Han har inga känslor för mig."

"Ursäkta mig!" utbrast Cho misstroget, undrandes ifall Ginny var lika blind som Harry var.

"Du behöver inte gnida in det Cho", sade Ginny bittert och blinkade snabbt. Hon behövde inte stå här och höra Cho skryta om att Harry var kär i henne.

"Jag gnider inte i något. Du är helt hopplös Ginny Weasley", sade Cho och smällde till henne på armen. "Öppna ögon och se."

"Jag har gjort det!" ropade Ginny, tårar nu blänkandes i hennes ögon. "Enda sen förra året har jag sett det. Jag vet att han är kär i dig, jag vet att jag inte har någon chans. Du behöver inte berätta det för mig."

"Åh Ginny, Harry var intresserad av mig", sade Cho och skakade på huvudet. "Han kanske var det i början av året med… men något har alltid varit… jag vet inte, något stämde inte. Sen vi fick de här böckerna kunde jag se det. Han var intresserad av två stycken samtidigt…"

"Åh toppen. Ytterligare en annan person", mumlade Ginny men Cho ignorerade henne.

"Han var intresserad av två samtidigt", upprepade Cho innan hon fortsatt. "Och jag har sett att han har valt. Han har valt vem som betyder mest för honom, vem han verkligen är kär i…Ginny, han väljer dig."

"Sluta, snälla sluta. Det är tillräckligt illa att veta att han ser på mig som Rons lillasyster. Jag behöver inte höra att han är kär i två and… vad sade du?" frågade Ginny, hennes förkrossade röst plötsligt förvirrad.

"Harry gillar dig. Han har sagt det själv", sade Cho med ett mjukt leende.

"Men du… han gillade dig", sade Ginny misstroget. "Varför berättar du det här för mig, du gillar honom."

"Inte på det sättet han förtjänar. Det är sant att jag gillar Harry, men jag har fortfarande för starka känslor för Cedric för att något skulle kunna hända", erkände Cho med ett vattnigt leende.

"Hur kan du veta?" frågar Ginny lågmält.

"Vi har pratat… och vi kom fram till att inget förhållande mellan oss kommer hända, det finns för mycket bråte mellan oss. Saker som kommer i vägen. Harry erkände själv att han inte kände något för mig längre, att han kände de sakerna för dig."

Ginny stirrade med stora ögon på den äldre flickan. "Ifall du driver med mig kommer jag förhäxa dig, och jag kommer inte hålla tillbaka", sade hon lågt.

"Skulle jag verkligen göra det, Ginny?" frågade Cho med ett höjt ögonbryn. "Det kanske låter konstigt, men det enda jag vill är att Harry ska må bra, vara lycklig. Och ett förhållande med dig skulle ge honom den lyckan."

"O herre… Harry gillar mig. Han gillar mig verkligen. Åh vad ska jag göra… jag måste berätta, nej jag kan inte göra det, inte nu", jämrade Ginny oroligt.

"Prata med honom innan ni går och lägger er", sade Cho med ett leende innan hon staplade bakåt när Ginnys kropp kolliderades med henne i en björnkram.

"Tack så mycket Cho", mumlade Ginny innan hon drog sig tillbaka med ett strålande leende.

...

"Sir Harry Potter, vill du önska något av oss?" pep en av husalferna när Harry sprang in i köket och alla husalfer som för full fart höll på med maten. En del av honom kände sig skamsen när han såg hur upptagna alla var med att se till att maten skulle bli klar i tid.

"Nej nej, jag behöver bara prata med Winky", sade Harry med ursäktande leende. "Jag är ledsen för att jag stör men det här är enda gången jag har tid. Ignorera mig bara."

"Winky är där borta", pep en annan husalf och Harry log tacksamt innan han försiktigt gick fram mot husalfen, noggrann med att inte gå i någon av husalfernas väg.

"Hej Winky, jag behöver prata med dig", sade Harry medan han hukade sig framför den deprimerande husalfen, hoppandes att hans plan skulle fungera.

"Winky lämnas ifred", hickade husalfen.

"Jag är så ledsen för det här", sade Harry innan han drog fram sin trollstav och kastade Aguamenti över henne och hon spottade chockat ut vattnet som dränkte henne från topp till tå innan hon misstroget stirrade på Harry som sorgset såg tillbaka på henne. "Jag är ledsen, men du förtjänade det där", sade Harry med en axelryckning och försökte vara nonchalant trots att han hatade vad han nyss gjort.

"Du dränkte Winky", mumlade Winky misstroget.

"Du har varit en dålig husalf. Du behöver rycka upp dig. Crouch gjorde sig av med dig för att du var olydig. Varför fortsätter du bevisa att han har rätt. Det finns hundratals med elever här som behöver få mat, som behöver få sina sovsalar städade. Du är en hemsk husalf som ignorerar dem."

"Winky är en duktig husalf!" protesterade Winky upprört och satte sig rakare upp.

"Bevisa det", sade Harry i en bestämd ton. "Är du en lat, bortskämd renblodig snorunge sittandes på din rumpa hela dagen eller är du en husalf som sköter sitt jobb?"

"Winky är en husalf", sade Winky i en bestämd ton.

"Är du säker på det? För den Winky jag minns skulle inte sitta och dricka hela dagarna och tjura. Hon skulle sköta sitt jobb och göra sina föräldrar stolta!" sade Harry bestämt, väl medveten om att de flesta husalferna i köket nu lyssnade på samtalet.

"Winky är en duktig husalf!" upprepade Winky.

"Så vad väntar du på. Sätt igång och arbeta", sade Harry och log när Winky hoppade upp från sin stol, kastade undan honoungölsflaskan och gjorde rent sitt förklädde med ett knäpp på sina fingrar innan hon rusade fram till en av spisarna och började hjälpa till och laga mat.

"Sir Harry har gjort det omöjliga. Du ger Winky glädjen tillbaka arbetet", sade Dobby och Harry log över husalfens försök att prata grammatiskt rätt. "Dobby så tacksam."

"Det var så lite Dobby, jag var tvungen att ge det ett försök. Hälsa Winky att jag är ledsen att jag dränkte henne i vatten, okej?" Dobby nickade och Harry log igen. "Jag måste tillbaka nu, men jag ska försöka komma tillbaka och prata med er, och akta kitteln där borta, den kommer snart ramla ner från kroken", sade han som en varning innan han försvann samtidigt som fyra husalfer genast skyndade sig bort för att förhindra den kommande olyckan.

...

Umbridge log medan hon lade till de sista delarna på dokumentet innan hon sköt över det till Cornelius Fudge som snabbt läste igenom det med rynkad panna.

"Är du säker på att det här är en bra idé?" frågade han tveksamt medan fjäderpennan han höll svävade ovanför pergamentet.

"Det är vår enda lösning", sade Umbridge med ett oskyldigt leende. "Det här har pågått alldeles för länge. Jag är rädd för vad som kommer hända med studenterna ifall vi inte sätter stop för det innan det är försent."

"Har du några bevis på det?" sade Fudge medan han sänkte handen så spetsen på fjädern nu vilade mot pergamentet.

"Allt för mycket", suckade Umbridge och antog en så sorgsen röst hon kunde uppbåda. "Jag önskar att vi kunde göra något annat, men situationen är som den."

"Du har rätt, vi kan vara tacksamma att vi har dig som ser efter skolans bästa, Dolores", sade Fudge innan han snabbt signerade pergamentet med sitt namn och sköt över det till Umbridge som såg på med ett brett, nöjt leende. Äntligen så gick saker hennes väg. Vinden hade vänt riktning till hennes fördel.

...

"… så Sirius hällde sirapen i Alices hår, vilket resulterade i att Lily förhäxade bort allt hans hår", sade Dorea med ett brett leende till de skrattandes ungdomarna, hennes ögon mjuknade när hon såg sitt barnbarn, som återvänt till salen bara minuter tidigare, hängandes över sina vänners axlar, flämtande av skratt.

"Måste vi verkligen berätta det här?" frågade Sirius med en hand för ansiktet.

"Självklart", sade Charlus flinandes. "Och den bästa biten är att de inte kunde upphäva förhäxningen på en vecka, Sirius var förkrossad. Gick omkring med en mössa dygnet runt, skaffade sig en peruk dessutom om jag inte minns fel."

Sirius tog bort handen från sitt ansikte och blängde på sina svärföräldrar när skratten från ungdomarna ökade. "Vill ni verkligen spela det spelet?" frågade han lågmält. "Jag har saker att avslöja om er med, vet ni."

"Åh, snälla Sirius. Vi skäms inte för något, och du har gjort värre saker än någon av oss", sade Charlus med en fnysning.

"Om du säger så Fleamont", sade Sirius med ett oskyldigt leende, och hans ord stoppade genast Charlus skratt.

"Fleamont? Vem är Fleamont?" frågade Harry förvirrat och lyckades stoppa sina skratt.

"Åh har ingen berättat för dig, din farfars och farmors riktiga namn är Fleamont och Euphemia", sade Sirius med ett triumferande leende.

"Um, nej. De är mina farföräldrar, eller hur. Charlus och Dorea, du sade det själv", sade Harry förvirrat och Remus bestämde sig för att blanda sig i.

"Charlus och Doreas riktiga namn är Fleamont Potter och Euphemia Black, men de valde för länge sen att döpa om sig", förklarade han med ett litet leende.

"Och det fanns absolut ingen anledning till att dra upp det nu, det är i det förflutna", morrade Dorea irriterat.

"Men varför bytte ni namn?" frågade Hermione osäkert.

"Är du galen. Jag avskydde mitt namn", sade Charlus misstroget. "Enda anledningen till att jag fick namnet Fleamont var för att det var min mammas döende önskan att jag skulle fortsätta hennes familjenamn eftersom det skulle dö ut annars."

"Ursäkta men blev du inte mobbad för ditt namn?" sade Ron misstroget och Hermione smällde till honom medan hon väste hans namn varnande.

"Åh, väldigt mycket", sade Charlus flinades.

"Han hanterade det genom att duellera alla som skojade om hans namn", informerade Nästan huvudlöse Nick skrockandes.

"De förtjänade det, och jag blev en väldigt duktig duellmästare pågrund av det", sade Charlus.

"Du då, farmor?" frågade Harry intresserat. "Varför bytte du namn."

"Liknande anledningar, jag gillade aldrig mitt namn och blev retade en aning med för det. Jag bytte därför till mitt mellannamn Dorea", sade Dorea med ett vänligt leende mot sin sonson innan hon började blänga. "Och ifall någon av er kallar mig vid namnet Euphemia så kommer jag förhäxa den personen. Jag bryr mig inte om att jag är död, jag hittar ett sätt."

"Jag skulle inte pröva det, Dorea har alltid varit en duktig häxa", sade Sirius med en axelryckning, och innan någon hann säga något så dök mat upp på borden och alla högg genast in.

"Förresten Harry, vad var det du gjorde förut när du försvann?" sade Hermione samtidigt som hon vinkade till Ginny och Cho som kom tillbaka in i salen igen, från vad hon kunde se så verkade deras samtal ha gått bra.

"Åh, jag gick ner till köket och pratar med Winky", sade Harry. "Fick henne att sluta deppa och börja arbeta igen."

"Du fick henne att börja arbete igen? Jösses, hur lyckades du med det?" frågade Ron misstroget.

"Jag kallade henne en lat, bortskämd renblodig som inte gör något alls, hon uppskattade det inte och bestämde sig för att vara en ordentlig husalf som sköter sitt jobb", sade Harry och de som hörde honom såg på honom misstroget.

"Du vet att kalla en husalf för en renblodig latmask är den värsta förolämpningen du kan ge dem?" sade Tonks frågandes med ett höjt ögonbryn.

"Det hjälpte åtminstone", sade Harry med en axelryckning och fortsatte att äta. En halvtimme senare så hade alla ätit färdigt och resterna och disken försvann från borden.

"Så ska vi fortsätta läsa. Jag tror att vi äntligen återvänder till Hogwarts", sade Harry tillslut samtidigt som Leanne snabbt drog till sig boken, ivrig att få läsa.

"Okej, titeln är Ombord på Hogwartsexpressen", sade Leanne i en glad ton.

"Äntligen är vi påväg tillbaka till Hogwarts", jublade en tredjeårselev lyckligt.

"Vad för slags galet trubbel kommer du hamna i den här gången?" frågade en förstaårselev oroligt.

"Varför antar du att jag hamnar i trubbel?" frågade Harry .

"Du är Harry Potter", sade pojken med en axelryckning.

"Det vanliga antalet trubbel plus lite mer", sade Harry och försökte säga det i en nonchalant ton.

"Varför kan du inte bara ha ett normalt år?" muttrade Sarah frågandes.

"Vad är det?" frågade Harry, Ron och Hermione i mun på varandra. Deras svar fick stämningen i salen att lätta lite då de flesta skrattade eller stönade åt svaret.

"Men vad är det för trubbel?" mumlade förstaårseleven igen till sin vän.

"Hur ska jag veta… var det intet något slags spel eller sånt här förra året? Det kanske är det", sade vännen med en axelryckning.

När Harry vaknade nästa morgon låg det en tydlig, lite dyster sista-dagen-på-lovet-stämning i luften. Regnet piskade fortfarande hårt mot fönstren då han klädde sig i heats och tröja; de skulle byta om till sina skolklädnader på Hogwartsexpressen.

"Jag tycker synd om alla förstaårselever som inte vet om att man byter om på tåget", sade Julia med en suck.

"De kan bara säga att de är påväg till en maskerad, det fungerade för mig", sade Colin och viftade avfärdande med handen.

Harry, Ron, Fred och George, som var på väg ner till frukosten, hade just hunnit till första våningens trappavsats då Mrs Weasley dök upp vid foten av trappan med orolig min.

"Kan det aldrig vara en lugn stund runt er?" frågade Lee med en tung suck.

"Hm… nej inte direkt", sade Ron, Hermione och Harry med en axelryckning.

"Kan ni sluta med det där? Det är tillräckligt läskigt när tvillingarna gör det", sade Neville med en rysning.

"Åh, finner folk det skrämmande när vi talar i kör?" frågade Harry, Ron, Hermione, Fred och George genast med gigantiska leenden.

"Toppen, du lyckades göra det värre Nev", stönade Lavender.

"Arthur!" ropade hon. "Arthur! Viktigt bud från ministeriet!"

"Vad hände nu?" stönade Sirius.

"Inget alltför dåligt hoppas jag", sade Dorea genast oroligt.

Harry tryckte sig platt mot väggen då Mr Weasley kom störtande förbi med klädnaden bakochfram och hastigt försvann ur sikte. När Harry och de andra kom in i köket, såg de hur Mrs Weasley ängsligt grävde i kökslådorna ("Jag vet att jag har en fjäderpenna här nånstans!") medan mr Weasley böjde sig fram över elden och pratade med…

"Vilket konstigt namn", sade Julia förvånat.

"Din idiot, personen heter inte Punktpunktpunkt, Harry var antagligen bara förvånad över vem det var och misstrogen att någon befann sig i eldstaden", sade Meredith misstroget.

Harry knep ihop ögonen och öppnade dem igen för att vara säker på att han såg rätt.

"Vad var det jag sade", sade Meredith belåtet och Julia bestämde sig att göra det mogna och räcka ut tungan mot sin vän.

Amos Diggorys huvud satt mitt bland lågorna som ett stort skäggigt ägg. De pratade mycket fort, helt oberört av gnistorna som flög omkring det och flammorna som slickade öronen.

"Jag glömmer jämt bort att du inte vet mycket om vår värld", sade Neville och skakade på huvudet.

"Det är inte mitt fel", sade Harry med en axelryckning.

"Mugglargrannar hörde buller och riot, så de tillkallade såna där, vad är det de kallas för… pillismän? Arthur, du måste ge dig i väg dit…"

"Man skulle tro att folk på Ministeriet som är chefer över avdelningar skulle ha koll på mugglarvärlden", muttrade Hermione.

"Varför skulle de? De är renblodiga och den renblodiga vägen är alltid den bästa vägen", sade Dorea med ett vänligt leende.

"Varför är du så anti-renblodig?" frågade Hermione och lutade huvudet medan hon betraktade porträttet av mrs Potter och hennes make. "Du är själv renblodig… och tja, en Black. Borde du inte stödja de renblodigas propaganda?"

"Jag må vara renblodig och en Black…", sade Dorea fundersamt. "Och jag är inte emot de renblodigas propaganda helt och hållet, jag är alltför att behålla traditionerna så länge som vi inte skadar oss själva, de mugglarfödda eller mugglarna."

"Här!" sade Mrs Weasley andfått och stack en bit pergament, en bläckflaska och en tilltufsad fjäderpenna i handen på Mr Weasley.

"Jag undrar ifall Amos är medveten om att ni inte är ordentligt klädda", sade Rose med en nyfiken blick.

"Jag tror inte att det spelar någon direkt roll", sade Orla med en fnysning. "Något har uppenbarligen hänt som krävdes att Amos kontaktade dem utan förvarning tidigt på morgonen."

"… det var verklig tur att jag fick höra talas om det", sa Mr Diggorys huvud. "Jag kom in tidigt på kontoret för att skicka iväg ett par ugglor och såg att hela teamet från Avdelningen för olaglig trolldomsutövning höll på att rycka ut

"Jösses, något riktigt seriöst måste ha hänt", sade Parvati oroligt.

"Jag vet vad det är", sade Harry med ett vetande leende.

"Det förvånar mig inte. Du vet allting. Jag antar att även Ron och Hermione och ingen annan känner till det?" frågade Padma med himlande ögon.

"Vi vet", sade Hermione.

"Tillsammans med några andra personer. Men det dröjer väldigt länge innan det avslöjas", sade Ron med ett litet leende.

"Om det ens avslöjas. Är inte så jättestor deal egentligen", sade Harry med ett roat leende.

Om Rita Skeeter får nys om den här historien, Arthur, så…"

"Vad hände egentligen? Vad säger Monsterögat om saken?" frågade mr Weasley.

"Varför frågar man dig? Du har väl gått i pension, har du inte?" frågade Dean förvirrat.

"Jag är bara så älskvärd på Ministeriet" sade Moody sarkastiskt och madam Bones kvävdes nästan på sin tunga över hans kommentar. Det sista Alastor Monsterögat Moody var var älskvärd. Sanningen var att större delen av Ministeriet avskydde Moody för hans attityd.

Han skruvade av locket på bläckflaskan, doppade fjäderpennan och gjorde sig beredd att anteckna. Mr Diggory rullade med ögonen.

"Han säger att han hörde en inkräktare på sin gård. Han säger att nån kom smygande mot huset, men att personen i fråga blev angripen av hans soptunnor."

"Soptunnor?" frågade Angelina med ett höjt ögonbryn.

"Alla har dem och de är användbara", sade Moody med en axelryckning.

"Åh… så de kontaktade dig inte, du var inblandad i det hela redan från början", sade Dean förstående och Moody suckade irriterat.

"Vad gjorde soptunnorna?" frågade Mr Weasley och antecknade hektiskt.

"Jag borde vara förvånad över frågan, den är så konstigt… men jag finner att det känns som en helt normal fråga… Åh Merlin, vad har ni gjort med mig?" flämtade en mugglarfödd elev skrämt.

"Välkommen till den mörka sidan", sade hennes vän retsamt.

"Tre månader och ni har korrumperat mig", gnällde flickan i en ynklig och hjälplös ton.

"De ställde till med ett helsikes oväsen och avfyrade sopor till höger och vänster, såvitt jag förstår", sa Mr Diggory.

"Otroligt", sade Sirius flinande.

"Våga inte", sade Dorea varnandes.

"Vad?" frågade Sirius medan han höll upp sina händer kapitulerande.

"Tydligen for en av dem fortfarande omkring som en raket när pillismännen dök upp…"

"Jag tror att han menar polismän", sade Hermione roat.

"Och hur var det med inkräktaren då?" stönade mr Weasley.

"Och ditt jobb blev så mycket svårare där", sade Charlus förstående och skakade på huvudet.

"En aning, ja", sade Mr Weasley.

"Arthur, du känner ju Monsterögat", sa mr Diggorys huvud och rullade med ögonen igen. "Skulle nån verkligen ha smugit sig in på hans gård mitt i natten? Jag tror snarare att det vacklar omkring en helchockad katt nånstans, täckt med potatisskal.

"Varför är det så otroligt att någon skulle försöka bryta sig in hos mr Moody? Min mamma har berättat vad han gjorde under kriget, han måste ha samlat på sig en hel del fiender, eller hur?" frågar Marietta plötsligt.

"Ifall det hade varit första gången som Alastor hävdat att han blivit attackerad hade vi trott på det, men vi har råkat ut för falska alarm tidigare med honom", sade madam Bones med en suck, och flera stycken vände sig mot Moody med höjda ögonbryn.

"Du har kallat till dig ministeriets uppmärksamhet?" sade Fred imponerat. "Vad gjorde du?"

"Våga inte berätta Alastor Moody", morrade mrs Weasley genast och blängde på den äldre mannen. "Och du ska inte få några som helst idéer, Fred, inte du heller George…. eller du Ronald."

"Åh, Ron blev tillsagd den här gången", flämtade Bill förvånat.

"Det verkar som om du har förlorat din status som oskyldig nu, Ron", sade Charlie en aning imponerat.

Men om utryckningsteamet lägger vantarna på Monsterögat och tar med honom till Avdelningen för olaglig trolldomsutövning, kan han hälsa hem. Tänk bara på hans syndregister!

"Kom igen Monsterögat, du måste berätta sen för oss exakt vad du har gjort", sade George med en upphetsad min.

"George, vad sade jag nyss", utbrast mrs Weasley

"Åh kom igen mamma, det är inte som om vi kommer sluta upp på Avdelningen för olaglig trolldomsutövning bara för att han berättar vad han gjort", protesterade George.

Vi måste få honom anklagad för en mindre förseelse, någonting som hör till din avdelning. vad får man för straff för exploderande soptunnor?"

"Um, inget illa menat men får man verkligen göra sådär?" frågade Angelina med ett höjt ögonbryn medan hon såg på sin pojkväns pappa.

Mr Weasley rodnade en aning. "Inte ifall man ska följa reglerna till punkt och prick", sade han försiktigt. "Men alla regler går att böja… och det här var ett sådant ögonblick."

"Skulle du ha gjort det för någon annan?" frågade Cho intresserat.

"Det beror på omständigheterna, ifall personen haft några varningar tidigare och sådant", sade mr Weasley ärligt och ett flertal personer utbytte förvånade blickar.

"Kanske bara en varning?" sade mr Weasley, som med rynkad panna fortfarande antecknade för brinnande livet. "Använde inte Monsterögat sin trollstav? Angrep han verkligen inte nån?"

"En varning! En varning för att få soptunnorna att explodera!" sade Lee misstroget i en upprörd ton.

"Han fick böter i slutändan och ifall något liknande någonsin skulle hända så kommer Moody få ett mycket strängare straff", sade madam Bones i en lugnande ton.

"Jag kan slå vad om att han hoppade upp ur sängen och började förhäxa allt han kom åt genom fönstret", sa Mr Diggory. "Men det blir svårt för dem att bevisa det, när det inte finns några offer."

"De verkar inte ha så stor tro i dig", sade Seamus med ett höjt ögonbryn.

"Det är för att det är av erfarenhet", sade Tonks med ett skratt. "Det har hänt förut att Moody förhäxat någon som råkat smyga sig upp bakom honom, eller skrämma honom av misstag."

"Jag föredrog när ni alla var rädda för mig", muttrade Moody buttert och blängde runt om i salen.

"De dagarna är förbi nu, alla vet nu at du är en liten teddybjörn", sade Tonks skrattandes och de flesta i salen såg på henne som om hon var galen, ingen av dem skulle någonsin likna Moody med en teddybjörn.

"Ja, då ger jag mig i väg nu", sa Mr Weasley och stack pergamentet med anteckningarna i fickan. Han rusade ut ur köket igen. Mr Diggorys huvud såg på Mrs Weasley.

"Jag ber om ursäkt för att jag kom och störde er så tidigt, Molly", sade det i lugnare ton. "Men Arthur är den ende som kan rädda Monsterögat ur knipan, och Monsterögat ska börja sitt nya arbete idag. Varför måste han välja just i går natt…"

"Det kanske hör ihop", sade en förstaårselev ivrig.

"Var inte dum. Det är klart att det inte hör ihop", fnös Zabini misstroget.

"Tio galleoner på att det hör ihop", sade förstaårseleven bestämt, hon hade läst Sherlock Holmes tillräckligt ofta för att inse att saker som verkade betydelselösa i början antagligen spelade stor roll i slutändan. Kanske borde hon inte analysera det så mycket som hon gjorde, trots allt var Harry Potters liv inte ett fiction-verk, utan verklighet. Å andra sidan hade hon inte vetat med säkerhet att magi existerade förrän hon fick brevet tidigare under året.

"Tänk inte på det, Amos", sa Mrs Weasley. "Är du säker på att du inte vill ha lite rostat bröd eller nåt annat innan du ger dig av?"

"Alltid med att vara som en mamma för alla, oavsett ålder", sade Charlie med ett leende mot sin mamma.

"Jo, lite kan jag väl ta", sa Mr Diggory. Mrs Weasley tog en skiva rostat bröd med smör från fatet på köksbordet, satte fast den på eldtången och stack in den i Mr Diggorys mun.

"Otroligt. Hur fungerar det? Hur kommer det sig att brödet inte blir helt bränt, jag menar den är väl i elden… eller?"

"Nej, personens ansikte är i elden, och är skyddad från elden med hjälp av flampulvret. Så brödet hamnar direkt i persons mun", sade Hannah med ett vänligt leende.

"Fack", sa han med munnen full och försvann sedan med ett litet plopp. Harry hörde hur Mr Weasley jäktat ropade adjö till Bill, Charlie, Percy och flickorna.

"Men han sade inte hej då till er", sade Luna och såg besviket på mr Weasley.

"Jag…"

"Nej, säg inget. Du ska alltid säga hejdå till dina älskade. Du vet aldrig när den sista gången kan vara", sade Luna bestämt och blinkade flera gånger, som om hon försökte få bort något från sina ögon. Vad de runt om henne inte visste var att hon försökte att inte gråta då hon påmindes om sin mamma.

Fem minuter senare var han tillbaka i köket; nu hade han vänt klädnaden rätt dragit en kam genom håret.

"Du har jobbat alltför mycket sen den incidenten", sade mrs Weasley med en suck.

"Verkligen? Jag har inte märkt att Arthur jobbat så mycket mer, hans arbetstimmar minskade för några månader sen", sade madam Bones i en nyfiken ton.

"Åh, jag har tagit upp ett extra jobb vid sidan av", sade mr Weasley avfärdande och madam Bones nickade förstående, hon påmindes nu om att Arthur och Molly nu var en del av Ordern.

"Det är bäst jag skyndar mig. Hoppar ni får en fin termin, pojkar", sa Mr Weasley till Harry, Ron och tvillingarna, medan han drog en mantel över axlarna och gjorde sig klar för spöktransferens.

"Bättre än året innan åtminstone, den här gången trodde jag inte att en massmördare skulle komma efter mig", sade Harry sarkastiskt.

"Jag tror jag föredrar att du oroar dig för en massmördare än att befinna dig i en dödlig turnering", muttrade Hermione till sin vän.

"Tänk positivt, det har inte hänt något farligt på Hogwarts i år", sade Harry optimistiskt.

"Såvida du inte räknar med rosa paddor, det är en fara mot mitt sunda förnuft", sade Ron allvarligt.

"Vilket sunda förnuft? Ingen med sunt förnuft letar efter trubbel så som ni tre gör", sade Neville i en misstrogen ton.

"Molly, klarar du av att följa barnen till King's Cross alldeles ensam?" tillade han oroligt

"Hon klarade av att göra det när Ron började sitt första år på Hogwarts", sade Narcissa påpekandes.

"Det var en helt annan situation nu dock", sade mr Weasley med rynkad panna.

"Åh du behöver inte oroa dig, jag kanske inte känner er väl men jag vet att Molly inte är hjälplös", sade Narcissa med ett litet leende.

"Det är klart att jag gör", sa hon. "Ta du bara hand om Monsterögat och oroa dig inte för oss. Vi klarar oss fint."

"Du behöver inte oroa dig Arthur, jag har råkat ut för Mollys humör och det är inte att leka med. Jag vill inte ens tänka på hur hon skulle reagera ifall någon hota hennes barn", sade Sirius med en rysning.

"Jag skulle vilja se dem försöka i min närhet", muttrade mrs Weasley upproriskt.

"Se, hon blir förbannad över bara tanken på det. Jag svär, ifall jag någonsin behöver välja folk som ska hjälpa till och försvara oss så är hon mitt andra val."

"Verkligen?" sade mrs Weasley med ett överraskat leende.

"De flesta kanske bara ser dig som en stanna-hemma fru och mamma, men jag tror att vi båda vet att du är kapabel av mycket mer", sade Sirius.

"Um… är ni vänner nu eller inte?" frågade Harry förvirrat. "Ni bråkade så mycket i somras…"

"Jag tror att vi är överens om att vi är vänner, kära du", sade mrs Weasley.

"Vi är körda. Vi kommer få så mycket skäll nu när de är vänner", sade Ron.

"Kommer vi verkligen det. Jag tror att det värsta är över nu… i alla fall när det kommer till de olagliga aktiviteterna", sade Hermione fundersamt.

Just som Mr Weasley försvann klev Bill och Charlie in i köket.

"Du kom tillbaka och sade hej då", sade Luna i en förvånad lycklig ton, även om hennes rodnad avslöjade att hon var en aning generad.

"Det var vad jag försökte förklara, Luna", sade mr Weasley med ett vänligt leende. "Jag försöker alltid att säga hej då om jag har möjligheten till det."

"Var det nån som pratade om Monsterögat nyss?" frågade Bill. "Vad har han nu haft för sig?"

"Jag älskar att din första tanke var att Monsterögat har gjort något", sade Oliver skrattandes.

"Jag har hört en hel del historier om honom", sade Bill med en axelryckning och log åt den förolämpade blicken som Moody gav mr Weasley.

"Han säger att nån försökte bryta sig in i hans hus i går natt", sa mrs Weasley.

"Någon bröt sig in i mitt hus", fräste Moody ilsket.

"En människa eller en katt?"

"En byracka", morrade Moody och Harry kvävde sin fnysning med en hand pressad mot sin sin näsa.

"Monsterögat Moody?" mumlade George eftertänksamt medan han bredde marmelad på sitt rostade bröd.

Någon jublade och flera stycken såg sig förvirrat omkring tills en flicka suckade.

"Verkligen Meredith? Måste du kommentera så fort de nämner mat?" frågade Julia med en suck,

"Jag kommenterar inte varje gång", sade Meredith bestämt. "Men det är en fantastisk idé, tack så mycket. Jag ska se till att göra det i fortsättningen."

Uppgivet så slöt Julia sina ögon och bad en tyst bön om att ge henne styrka.

"Är inte det den där tokstollen som…"

"Han var inte en tokstolle när vi levde", sade Charlus med rynkad panna.

"Alla förändras någon gång", sade Ernie erbjudande.

"Nej, inte så… Alastor har aldrig varit en tokstolle och det är inget ord någon skulle ha kopplat ihop med honom", sade Charlus bestämt. "Så vad hände?"

"Ministeriet", brummade Moody och madam Bones öppnade munnen för att säga något, innan hon med en suck ändrade sig och slöt den igen.

"Din pappa har mycket höga tankar om Monsterögat Moody", sa Mrs Weasley strängt.

"Ja, men pappa samlar ju också på gamla osäljbara grejer, eller hur?" sa Fred halvhögt då Mrs Weasley lämnade rummet. "De är av samma skrot och korn."

"Jag älskar att ni står upp för varandra", sade Su Li.

"Vi är tvillingar, det är klart vi står upp för varandra", sade Fred och George tillsammans.

"Moody var en mäktig trollkarl på sin tid", sa Bill

"PÅ SIN TID!" utbrast Moody ilsket. "Jag skulle kunna besegra dig vilken dag som helst."

"Åh det här är något jag vill se. Ni måste ha en duell någon gång snart", sade Ginny ivrigt.

"Visst är han en gammal god vän till Dumbledore?" sa Charlie.

"Dumbledore är väl inte precis vad man skulle kalla normal, va?" sa Fred. "Jag vet ju att han är genial och allt möjligt, men…"

"Tack så mycket Mr Weasley", sade Dumbledore med ett vänligt leende.

"Det var så lite", svarade alla manliga Weasleys i rummet på en gång, och alla började skratta.

"Vem är Monsterögat Moody?" frågade Harry.

"Han arbetade på Trolldomsministeriet förr, men han är pensionerad nu", sade Charlie. "Jag träffade honom en gång när pappa tog med mig på jobbet.

"Du berättade aldrig att du fick följa med in till jobbet", sade Ron plötsligt.

"Jag fick aldrig göra det. Hur kommer det sig", sade Ginny och såg på sina föräldrar, men det var Percy som svarade på hennes fråga.

"Pappa blev förbjuden från att ta med sina barn efter en incident med Fred och George", sade han i en torr ton.

"Verkligen Fred? George?" sade Ginny misstroget. "Ni blev utkastade och förbjudna från att besöka Ministeriet innan ni ens var… vilken ålder var det här?"

"De var sju år gamla", sade Percy i en uppgiven ton.

"Ni blev portade från Ministeriet när ni var sju år gamla? Hur är det ens möjligt?" utbrister Katie misstroget, varken hon eller Angelina hade aldrig hört talas om det.

"Det är en väldigt lång, komplicerad och underhållande historia", sade Fred flinandes.

"Och vii ska inte diskutera den nu", sade madam Bones strängt.

"Det är skönt att veta att de åtminstone var djävlar redan innan de kom hit", muttrade Sprout.

Han var en Auror… en av de bästa. En som jagar onda trollklar", tillade han när han såg Harrys oförstående min. "Hälften av fångarna i Azkabans celler sitter där på grund av honom.

"Jag ska erkänna att jag är tacksam för att Moody inte gav sig efter mig och inte var närvarande när de arresterade mig", sade Sirius med en rysning.

"Jag var där när vi arresterade dig", sade Moody med rynkad panna.

"Verkligen? Jag har inget minne av det", sade Sirius med förvånad ton. "Är du säker… jag menar jag minns en del personer… vänta… i bakgrunden, i ögonvrån… jag tror jag kan minnas dig, kanske", mumlade Sirius, omedveten om den oroliga blicken som Harry gav honom.

Men Moody fick en massa fiender på köpet, först och främst familjerna till trollkarlarna som han fångade, och jag har hört att han har börjat lida av förföljelsemani på gamla dar.

"Det har jag inte", protesterade Moody och blängde på Charlie.

"För det första så låter du som en femåring", sade Harry med en fnysning. "Och för det andra, ni kommer få se det i nästa bok. Han lider definitivt utav förföljelsemani", sade Harry medan han tänkte tillbaka på när de flög från Privet Drive till Grimmaldiplan.

"Jag backar definitivt upp det", sade Tonks genast som insåg vad Harry pratade om.

Han litar inte längre på nån. Ser onda trollkarlar överallt…

"Skulle han inte attackera eller arrestera alla han såg i så fall?" frågade Terry intresserat.

"Vem är det som säger att han inte attackerar alla han ser? Han kastade runt en hel del förtrollningar i och utanför klassrummet förra året", muttrade Anthony irriterat.

Bill och Charlie beslöt att följa med och vinka av alla på King's Cross Station, men Percy ursäktade sig så förfärligt mycket och sa at han absolut måste börja arbeta igen.

"Det kan jag förstå, Speciellt med tanken på hur situationen på Ministeriet är", sade Alicia.

"Tack", sade Percy lågmält i en tacksam ton.

"Jag kan bara inte tillåta mig att ta mer ledigt just nu", förklarade han för dem. "Mr Crouch har verkligen börjat förlita sig på mig."

"Ja, och vet du vad, Percy", sade George allvarligt. "Jag tror att han snart kommer att veta vad du heter."

"Jag tycker synd om dig, du jobbar så hårt och det verkar inte spela någon roll", sade Fay plötsligt.

"Um, mår du bra Fay? Du brukar inte direkt tycka synd om folk", sade Lavender medan hon placerade en hand mot Fays panna.

"Jag mår toppen", sade Fay med ett strålande leende.

Mrs Weasley hade djärvt lånat telefonen på byns postkontor för att ringa efter tre vanliga mugglartaxibilar som skulle köra dem till London.

"Varför använde du inte våran telefon?" frågade mr Weasley med ett höjt ögonbryn.

"Vilken telefon?" frågade mrs Weasley sin make förvirrat.

"Den som är i förrådet. Den fungerar jättebra", sade mr Weasley.

"Jag visste inte ens att vi hade en telefon", sade mrs Weasley och suckade innan hon skakade på huvudet.

"Vart tror du att Ron ringde ifrån när han ringde till Harry efter deras andra år?" sade mr Weasley i en egen förvånad ton. "Jag trodde att ni alla visste att vi hade en telefon…"

"Jag och tvillingarna visste åtminstone om det", sade Ron med en axelryckning.

"Jag misstänkte att vi ägde en", sade Percy ärligt.

"Så ungefär halva familjen var alltså medvetna om det med andra ord", sade George flinandes.

"Arthur försökte låna några av Ministeriets bilar till oss", viskade Mrs Weasley till Harry när de stod på den regnvåta gården och såg på medan taxichaufförerna lyfta in de sex tunga Hogwarts-koffertarna i bilarna.

"Hur tog ni er till stationen tidigare år? Har ni alltid lånat en bil från ministeriet?" frågade Justin intresserat.

"Tidigare år så ägde vi en bil som vi använde", sade mrs Weasley med en spetsad blick mot Ron och Harry. De två pojkarna skrattade nervöst.

"Jag vill bara påpeka att Fred och jag erbjöd oss i förgår att hämta tillbaka bilen", sade George allvarligt.

"Ni ska inte ge er in i den förbjudna skogen och hämta bilen", sade McGonagall strängt och blängde på tvillingarna över toppen på sina glasögon.

"Men det fanns inga lediga… Oj, kära nån då, de ser verkligen inte glada ut, eller vad säger du?"

De flesta mugglarfödda i salen fnittrade när de hörde mrs Weasleys ord läsas upp högt från boken, de visste alla exakt varför chaufförerna inte såg särskilt glada ut, det var trots allt inte svårt att lista ut.

Harry ville inte gärna tala om för mrs Weasley att mugglarchaufförer sällan körde uppspelta ugglor, och Piggy förde ett öronbedövande oväsen.

"Okej ugglor… de visade ugglor för mugglare… det hade kunnat varit värre", sade madam Bones i en jämrande ton. "Ugglor går att bortförklara, jag är säker på att det finns en del mugglare som även äger ugglor."

Och det hela blev inte bättre av att en massa av Doktor Filibusters fantastiska självstyrande fyrverkerier oväntat brann av när Freds koffert flög upp

Madam Bones stönade och motstod frestelsen att dra en hand över sitt ansikte. Det enda positiva hon kunde se i det var att Rufus Scrimgeour åtminstone inte var närvarande och hörde talas om det. Han skulle med all säkerhet ha funnit det underhållande och ställt en hel del onödiga frågor.

Taxichauffören som bar kofferten tjöt av förfäran, och sedan av smärta då den skräckslagna Krumben klättrade uppför hans ben med utspärrade klor.

"Kan det bli värre?" frågade Katrina roat.

"Ingen kastade åtminstone en trollformel", sade Hermione i en positiv ton.

"Toppen, jag älskar att det är det enda positiva i situationen ni kan komma på", sade Katrina och himlade med ögonen.

Det var en väldigt obekväm resa in till London, eftersom de satt hopklämda i baksätet tillsammans med koffertarna.

"Men så obekvämt kan det väl inte ha varit. Fred, George, Gyllene trion, Ginny, Bill, Charlie och Mrs Weasley blir nio personer sammanlagt. Det är tre bilar, vilket betyder att allt som allt är det 12 personer som ska åka till King's Cross. Ifall man delar upp er tolv på tre bilar så blir det fyra personer i varje bil… det borde inte bli så trångt som boken får det att verka", sade Cho fundersamt.

"Väldigt bra observation", sade Randall. "Och en väldigt bra fråga."

"Det fick bara plats en koffert i bagaget. Så varje bil fick även en koffert i framsätet och utöver det hade vi två uggleburar och en korg som innehöll Krumben", sade Ron som en förklaring.

De tog en bra stund att få Krumben lugn igen efter fyrverkeriet, och när de äntligen kom fram till London hade Harry, Ron och Hermione rejäla klösmärken av hans klor.

"Jag vill även påpeka att Krumben klöste oss mer än halva vägen till stationen", sade Ron med en missnöjd min.

"Åh för Merlins skull, sluta vara så dramatisk, Ronald", sade Hermione med en fnysning.

"Sluta försvara din förbaskade katt hela tiden. Vi vet alla att Krumben är ondskefull, och om vi inte är försiktiga kommer han ta över hela jävla jorden", sade Ron i en ton som sade att det var något han upprepat flera gånger tidigare.

"Ronald, tänk på språket", utbrast mrs Weasley med en sträng blick.

Det var en lättnad att stiga ur vid King's Cross, trots att regnet öste ner värre än någonsin och gjorde dem genomblöta då de släpade koffertarna över den hårt trafikerade gatan in på stationen.

"Jag har en känsla av att Krumben inte kommer uppskatta det", sade Neville sarkastiskt.

"Kanske inte, men vi uppskattade det", sade Harry med en fnysning. "Krumben bestämde sig äntligen för att hålla sig still och ligga i sin korg."

Harry var van vid att ta sig in på perrong nio och trekvart vid det här laget. Det hällde helt enkelt att bara gå rakt genom den till synes massiva spärrväggen som skiljde perrong nio och tio åt. Det knepiga var att göra det på ett så diskret sätt att inga mugglare lade märke till det.

"Vilket är ganska svårt med tanke på att ni har ugglor med er", sade Tonks med en grimas. "Ugglor väcker alltid så himla mycket uppmärksamhet, och det blir bara värre när man är klumpig."

"Det gäller bara dig dock, ingen annan är så klumpig som du", sade Charlie retsamt.

Idag gjorde de det i grupper. Harry, Ron och Hermione gick fört. (de mest iögonfallande, eftersom de hade med sig Piggy och Krumben).

"Men hur är det med Hedwig?" frågade Dennis förvirrat.

"Sirius hade henne fortfarande", sade Harry med en axelryckning.

"Vid den tidpunkten så hade jag redan skickat tillbaka henne", sade Sirius med ett litet leende.

De lutade sig avslappnat mot spärrväggen medan de pratade obesvärat, varefter de gled sidledes igenom den… och i samma ögonblick uppenbarades perrong nio och trekvart framför dem.

"Åh, det är en väldigt bra teknik. Jag måste komma ihåg den tills nästa år", mumlade en förstaårselev för sig själv.

Hogwartsexpressen, ett glänsande, mörkrött ånglokomotiv, stod redan inne. Det vällde ut så stora ångmoln från det att de många Hogwartseleverna och deras föräldrar såg ut som mörka spöken på perrongen.

Harry suckade lyckligt, han älskade tåget för att det alltid förde honom tillbaka till hans hem, tåget som fört honom till hans hem från allra första början.

Piggy blev mer och mer högljudd då han hörde handens från mängder av andra ugglor genom ångröken. Harry, Ron och Hermione satte i väg för att leta efter platser, och inom kort var de i färd med att stuva in sitt bagage i en kupé i mitten av tåget.

"Ni var ovanligt tidiga om ni fick en kupé där", sade Terry förvånat.

"Alla var helt färdiga med sin packning på kvällen innan vi skulle åka tillbaka", sade Ginny med ett leende.

"Hur kom det sig? Jag menar ni brukar alltid packa ner det sista strax innan ni åker", sade Alicia med ett höjt ögonbryn.

"Mamma & pappa hade redan tillräckligt mycket stress från pappas jobb", sade Ginny fundersamt. "Vi ville inte lägga till mer genom att oroa mamma över att vi skulle missa tåget… speciellt inte med tanke på vad som hände förra gången några i familjen missade tåget."

"Jag vill påpeka att det var Dobbys fel, inte vårt", sade Ron snabbt i en oskyldig ton.

"Vad han sade!" instämde Harry snabbt.

"Men ingen tvingade er att flyg bilen till Hogwarts", påpekade Hermione och himlade med ögonen

Sedan hoppade de ner på perrongen igen för att säga adjö till Mrs Weasley, Bill och Charlie.

"Vi kanske ses förr än ni tror", sa Charlie och log brett då han gav Ginny en avskedskram.

"Vad menas med det?" frågade Charlus misstänksamt.

"Det kommer nog dras upp i slutet av kapitlet eller i nästa kapitel", sade Harry med ett vinnande leende.

"Varför det?" frågade Fred ivrigt.

"Det får du se", sa Charlie. "Tala bara inte om för Percy att jag nämnde det… det är egentligen "hemligstämplad information, intill den stund då Ministeriet finner det lämpligt att offentliggöra den"".

"Trots det så visste väldigt många redan om det… eller åtminstone så gick det rykten om att något stort skulle hända på Hogwarts. Ifall ni hade velat hållit det hemligt så skulle ni ha fått alla som visste om det att skriva på ett kontrakt som fick dem att lova att inte berätta det för någon förrän Ministeriet själva gjorde det känt", sade Padma.

"Måste du alltid tänka på kontrakt och hur man man undviker kryphål?" frågade Anthony med en suck.

"Självklart, min pappa är en advokat", sade Padma flinandes.

"Som dessutom antagligen kommer ta sig an det svåraste fallet i århundradet", mumlade Parvati.

"Ja, jag skulle nästan önska att jag var tillbaka på Hogwarts i år", sa Bill. Han stod med händerna i fickan och tittade längtansfullt på tåget.

"Vad är det med folk att vilja riskera sitt liv?" muttrade Harry.

"Du kanske inte är den bästa personen att säga det. Det är lite hyckleri, Harry", sade Susan med ett höjt ögonbryn. "Jag menar du har hamnat i livsfara under dina tre första år…"

"Jag skulle inte säga att vi svävade i livsfara under vårt tredje år", protesterade Harry.

"Ånej, för att möta en massmördare, stå ansikte mot ansikte med en varulv, ledsen professor Lupin, och nästan förlora din själ till hundra dementorer är inte att sväva i livsfara", sade Oliver sarkastiskt.

"Ifall man jämför med hemligheternas kammare, så nej det är inte att sväva i livsfara", sade Harry med en axelryckning.

"Tack för att påminna mig om det, Harry. Jag hade nästan glömt bort att du praktiskt taget var död!" muttrade Sirius ilsket och Harry ryckte till, det var kanske inte hans bästa idé att dra upp det.

"Varför det?" frågade George otåligt.

"Ni kommer få ett spännande år", sa Bill med glimten i ögat. "Jag kanske tar ledigt från arbetet, så jag kan komma och vara med om lite av det…"

"Ni gillar verkligen att reta dem", sade Kingsley roat.

"Se det som payback för alla de gånger Fred och George har spelat upptåg på oss", sade Bill med ett stort leende.

"Vi då? Vad straffades vi för?" sade Ron upprört.

"Åh, jag är säker på att det fanns något", sade Charlie med en axelryckning.

"Lite av vadå?" frågade Ron. Men just du hördes visslan, och Mrs Weasley föste fram dem mot tågdörrarna.

"Kolla vad lägligt att visslan gick just då", sade Martha, en femteårselev i Slytherin, sarkastiskt.

"Har jag fel i att säga att ni väntade med att säga de där sakerna så ni kunde tajma det så att ingen kunde få ur sanningen ur er", sade Dorea med ett vetande leende.

"Du skulle inte vara helt fel i den teorin", erkände mrs Weasley med ett eget leende och hennes fyra yngsta blängde på henne.

"Tack så mycket för att vi fick bo hos er, Mrs Weasley", sade Hermione när de hade kommit upp på tåget och lutade sig ut genom fönstret för att prata med henne.

"Ja, tack för allt, Mrs Weasley", sa Harry.

Madam Hooch log, det gladde henne alltid att höra när ungdomar var artiga. Det var så sällan som hon fick höra eleverna tacka och vara tacksamma för vad de fått.

"Å, det var bara roligt att ha er hos oss, kära ni", sa Mrs Weasley. "Jag skulle gärna bjuda in er till julen, men jag tror nog att ni hellre vill stanna på Hogwarts, med allt… som kommer att försiggå där."

"Verkligen mamma, du med?" stönade Percy misstroget.

"Jag är ledsen Percy, men jag kunde inte motstå frestelsen", sade mrs Weasley med ett glatt leende.

"Mamma!" saRon irriterat. "Vad är det ni tre vet som inte vi vet?"

"Det får du nog reda på ikväll", sa Mrs Weasley leende. "Det blir säkert spännande, men jag är glad att de har ändrat reglerna nu…"

"Du skulle inte ha sagt det där", sade Lee stönandes.

"Vad menar du?" frågade någon förvirrat.

"Du kommer se snart", sade Lee uppgivet.

"Vilka regler?" avbröt Harry, Ron, Fred och George i kör.

"Nu har du definitivt gjort det", muttrade Lee med en tung suck.

Harry kunde genast känna sitt intresse för hemligheten öka vid informationen om att reglerna hade ändrats.

"Vad var det jag sade", utbrast Lee och kastade upp händerna. "Jag menar jag vet vad som kommer hända, men seriöst? Måste ni fresta ödet."

"Kom igen, tar du inte i lite nu?" frågade Zacharias med ett höjt ögonbryn.

"De berättar att något mystiskt kommer hända på Hogwarts, vilket väcker Harrys nyfikenhet och han kommer börja snoka runt. Sedan på något "mirakulöst" sätt kommer han hamna i fara och nästan dö och skrämma ihjäl oss andra."

"Jag är säker på att professor Dumbledore talar om det för er… och lova mig nu att uppföra er ordentligt. Lovar du det, Fred? Och du också, George?"

"Självklart kommer vi uppföra oss", sade Fred och George tillsammans och ignorerade fnysningarna som kom ifrån lärarbordet.

Det började väsa från lokets hjul och tåget sattes i rörelse.

"Tala om för oss vad som händer på Hogwarts!" tjöt Fred genom det öppna fönstret då Mrs Weasley, Bill och Charlie försvann alt längre bort "Vilka regler har de ändrat på?"

"De måste prata om det… men varför, varför skulle de återuppliva den turneringen. Det måste vara någon annan, men vad i så fall. Jag känner inte till någon annan mytomspunnen turnering", sade Dorea oroligt.

"Oroa dig inte min käraste, Harry är framför oss och han mår bra. Det kan inte vara något alltför farligt", sade Charlus lugnande.

"Vår sonson blev biten av en basilisk och överlevde. Jag är ledsen, men jag tänker inte anta att han var säker bara för att han är vid liv", muttrade Dorea irriterat tillbaka.

Men Mrs Weasley bara log och vinkade. Innan tåget hunnit svänga runt den första kröken hade hon, Bill och Charlie transfererat sig bort från stationen. Harry, Ron och Hermione gick tillbaka till kupén. Det tunga regnet som slog mot rutorna gjorde det svårt att se ut genom dem. Ron öppnade sin koffert, plockade fram sin rödbruna galaklädnad och slängde den över Piggys bur för att dämpa ljudet av hans hoanden.

"Varför får jag en känsla av att det är en dålig idé?" frågade Lee.

"Därför att det var det", sade Harry, Ron och Hermione medan de kastade blickar åt Malfoys håll.

"Dessutom känner du att allting är en dålig idé", påpekade Leanne.

"Bagman ville tala om för oss vad som ska hända på Hogwarts", sa han vresigt och satte sig bredvid Harry. "När vi var på världsmästerskapen, kommer ni ihåg det? Men min egen mamma vill inte säga det. Jag undrar vad…"

"Jag slår vad om att de andra barnen med föräldrar inom Ministeriet vet vad det handlar om", sade Tonks med en fnysning.

"Jag tror inte alltför många visste om det, vi bad alla att hålla det hemligt trots allt", sade Fudge och vred sina händer nervöst.

"Ssch!" viskad Hermione plötsligt. Hon pressade ett finger mot läpparna och pekade mot kupén intill deras.

"Nu får ni väl ge er, ni har inte ens kommit till skolan. För sjutton, tåget har varit i rörelse i vad, fem minuter? Och ni har redan hittat något mysterium eller någon att spionera på!" utbrast Fay misstroget.

"Vi spionerade inte!" utbrast Harry

"vi gjorde inget fel!" sade Hermione lugnt

"Det var inget mysterium!" protesterade Ron, och alla deras röster blandade sig med varandra då de pratade samtidigt.

Harry och Ron lyssnade och hörde en välbekant släpig röst som svävade in genom den öppna dörren.

"Åh, det är han", sade Fay i en äcklad ton.

"…Pappa funderade faktiskt på att skicka mig till Durmstrang i stället för Hogwarts, ska ni veta. Han känner nämligen rektorn.

"Klart han känner rektorn, de sprang runt tillsammans gömandes bakom sina maskar", muttrade Moody ilsket.

Ja, ni vet ju vad han anser om Dumbledore - han är ju en verklig smutsskalleälskare - och Durmstrang tar inte in den sortens patrask. Men mamma gillade inte tanken på att jag skulle gå i skola så långt hemifrån. Pappa säger att Durmstrang har en mycket förnuftigare syn på svartkonster än Hogwarts.

Sirius fnös misstroget. Förnuftigare syn på svartkonster minsann, förnuftigare ifall man var galen och ville ta över världen.

Durmstrangelever får faktiskt lära sig svartkonster, inte bara hålla på och tjafsa med försvar mot dem, som vi gör."

"Att lära sig svartkonster är inte så bra som det låter", sade Remus allvarligt.

"Um, exakt hur låter det bra att lära sig svartkonster?" frågade Orla oroligt.

"För att veta hur du ska försvara dig emot det, men när du väl lärt dig dem kommer det bli frestande att använda dem och bara en förbannelse är allt som krävs. De är som en drog, när du väl börjat är det nästan omöjligt att sluta", sade Remus med en bekymrad ton.

Hermione reste sig och tassade fram till kupédörren, som hon sköt igen så att Malfoys röst inte längre hördes.

"Jaså, han tror att Durmstrang skulle ha passat honom bättre?" sa hon ilsket. "Jag önskar att han hade gått där, så skulle vi inte behöva stå ut med honom."

"För Merlins skull, ni bor i ett gigantiskt slott. Det måste vara tillräckligt stort för er alla", sade madam Pomfrey irriterat.

"Verkligen Poppy. Ett slott tillräckligt stort för att hindra en Malfoy och en Potter från att bråka? Jag är inte ens säker på att en hel kontinent mellan dem skulle hindra dem från att bråka."

"Åh som om du kan prata Black, du var med i exakt lika många bråk som mr Potter själv", sade madam Pomfrey med ett litet skratt.

"Jag har aldrig bråkat med någon med Sirius i min närh… åh, du pratar om min pappa", sade Harry och rodnade när han insåg att madam Pomfrey inte syftade på honom. "Ledsen, jag är van vid att Madam Pomfrey syftar på mig när hon säger Mr Potter."

"Är Durmstrang en annan trolldomsskola?"

"Ja", sade Hermione föraktfullt, "och den har förfärligt dåligt rykte. Enligt En utvärdering av trolldomsutbildning i Europa lägger den stor vikt vid svartkonster."

"Mina föräldrar övervägde att sända mig och mina syskon dit", sade en Ravenclaw med en axelryckning och Sirius fnös äcklat.

"Varför är du så upprörd, det angår väl inte direkt dig, mr Black", sade en förstaårselev nervöst.

"Du behöver inte kalla mig Mr Black, säg bara Sirius… och jag hatar svartkonster, har många anledningar till det med", sade Sirius men vägrade att utveckla det något mer.

"Jag tror jag har hört talas om den", sa Ron tveksamt. "Var ligger den? I vilket land?"

"Borde inte du veta det? Det är ju du som är den renblodiga personen", sade Tracy misstroget.

"Jag har aldrig brytt mig om andra trollkarlsskolor ärlig talat", sade Ron med en nonchalant ton.

"Ja, det är det väl ingen som vet, va?" sa Hermione och höjde på ögonbrynen.

"Varför inte det?" frågade Harry.

"Ja varför inte?" frågade en förstaårselev förvirrat.

"Det förklaras snart, så om du bara skulle kunna vara tyst i en liten stund till", sade Hermione irriterat, hon fann hela det här kapitlet väldigt uttråkande och ville bara komma vidare.

"Av tradition har det alltid funnits en stor rivalitet mellan alla de olika trolldomsskolorna. Durmstrang och Beauxbatons vill helst förbli dolda för omvärlden, så att ingen kan stjäla deras hemligheter", svarade Hermione torrt och sakligt.

"Du vet jag tror att de är mer hemlighetsfulla och paranoida än vad Moody är", sade Tonks fundersamt.

"Åh Merlin, jag vill inte tänka på det. Kanske var det tur att vi var här i Storbritannien i så fall då", sade madam Bones.

"Tur? Voldemort kunde återvända för att vi var här i Storbritannien", protesterade Harry innan han kunde stoppa sig själv.

"Han är död!" väste Fudge genast.

"Straffkommendering för lögner mr Potter", sade Umbridge samtidigt.

"Åh för Merlins skull, Mr Potter säg inte ett ord till, du behöver inte försätta dig i mer problem än vad du redan är i", suckade McGonagall. "Jag svär att ifall det fortsätter i den här takten kommer du slå din fars och gudfars rekord i mest antal utdelade straffkommenderingar."

"Jösses Harry, var gör du i skolan?" frågade Charlus misstroget. "Jag har sett deras register över straffkommenderingar och det är otroligt mycket."

"Jag är mig själv", sade Harry med en axelryckning.

"Försök inte", sa Ron och skrattade. "Durmstrang måste vara ungefär lika stort som Hogwarts. Hur bär man sig åt för att dölja ett jättestort slott?"

"Osynlighetsmantel", föreslog någon med en axelryckning.

"Var inte dum, den skulle blåsa bort ifall det blev storm", sade hans vän med ett skratt.

"Det är knappast det största problemet i den teorin", sade Terry med himlandes ögon.

"Åh, verkligen vad är det då?" frågar pojken utmanades.

"Vart ska du få tag i en osynlighetsmantel tillräckligt stor för att täcka ett helt slott och en osynlighetsmantel som dessutom håller i flera år", sade Terry med en suck.

"Jag vet inte, använd Engorgio, ni vet förstorings-besvärjelsen?" sade pojkens vän i en fundersam ton.

"Det fungerar inte på osynlighetsmantlar, materialet sträcks ut och du blir synlig trots att du har manteln på dig. Inte detaljer men konturer av din kropp", sade Dumbledore glatt.

"Men Hogwarts är ju dolt", sade Hermione förvånat. "Det vet ju alla, ja, i alla fall de som har läst Hogwarts historia."

"Tänk att ni har den där argumentationen så ofta. Hermione, du är en av ytterst få som faktiskt har läst hela den boken", sade Lavender och himlade med ögonen.

"Bara du alltså", sa Ron. "Så tala om för oss, hur kan man dölja ett ställe som Hogwarts?"

"Lägga det mitt ute i ingenstans. Folk avskyr mitt ute i mitt i ingenstans. Det finns inget att göra där", sade Seamus.

"För att det ligger mitt ute i ingenstans!" utbrast Fay misstroget.

"Exakt, vilket är varför ingen kommer leta efter honom där", sade Seamus i en positivt glad ton.

"Det är förtrollat", sade Hermione. "Om mugglare tittar på det, är allt de se en vittrande gammal ruin med en skot över ingången där det står: RISK FÖR RAS - TILLTRÄDE FÖRBJUDET."

"Det är väldigt effektivt", sade Sarah med en imponerad min.

"Det är magi. Vad hade du förväntat dig", sade Nick med en överdriven blinkning.

"Så Durmstrang skulle också bara se ut som en ruin för utomstående?"

"Kanske", sade Hermione med en axelryckning. "Eller också kan de ha kastat Antimugglarbesvärjelse över det hela, precis som över vår världsmästerskapsstadion. Och för att hindra utländska trollkarlar från att hitta det, kan de ha gjort det kartmässigt osynligt…"

"Och det innebär inte att det är en gigantisk osynlighetsmantel liggandes över slottet", sade Dumbledore roat.

"Det innebär bara att väldigt gammal och kraftfull magi är inblandat", tillade Sirius och delade ett leende med Remus.

"Vad menas med det?"

"Jo, man kan ju förtrolla en byggnad så att den inte gr att pricka in på en karta, eller hur?"

"Som… tja ni vet huset", sade Ginny.

"Exakt, även om jag hellre hade bränt ner det till grunden", sade Sirius.

"Det kan vara övning inför Dursleys hus", sade Ginny med ett brett leende.

"Öh, ja, det har du säkert rätt i."

"Ron?"

"Näpp, det var jag som sade det", sade Harry med ett leende mot Ginny.

"Men jag tror att Durmstrang måste ligga nånstans långt norrut", sa Hermione eftertänksamt. "Nånstans där det är väldigt kallt, för de har pälskappor som en del av sin skoluniform."

"Eller så avskyr de bara sina elever och vill att de ska dö av värmeslag", sade Astoria.

"Jag undrar ifall någon började brinna eller explodera på något sätt", mumlade Seamus.

"Jag är säker på att du hade hittat något sätt", sade Dean med ett skratt.

"Å, tänk vilka möjligheter man skulle ha i så fall", sade Ron drömmande.

"Vad sjutton är positivt med det?" frågade Fay med ett höjt ögonbryn.

"Du får se. Vi kan hitta en hel de positiva saker i varje situation", sade Harry.

"Dina positiva saker räknas inte. Du kan bli överkörd av ett tåg och vara minuter från döden och det positiva du hittar i det är att du åtminstone inte dog på direkten… eller något sådant", sade Katie med en misstrogen fnysning.

"Det skulle vara så lätt att knuffa ner Malfoy från en glaciär och få det se ut som en olyckshändelse.

"Åh, jag kan se det positiva i det nu", sade Fay och nickade medan hennes vänner började skratta.

Vad synd att hans mamma gillar honom så mycket…"

"Han är min son, jag gör mycket mer än bara gilla honom. Jag älskar honom och han har länge varit ljuspunkten i mitt liv", sade Narcissa passionerat. Malfoy böjde på sitt huvud för att dölja både rodnaden som dök upp på hans kinder över att höra sin mammas ord, och leendet som spred sig över hans ansikte.

Regnet tilltog allt mer medan tåget fortsatte norrut. Himlen var så mörk och fönstren så immiga att ljusen tändes redan mitt på dagen. Lunchvagnen kom skramlade i korridoren utanför, och Harry köpte en stor hög kittelkakor åt dem allesammans.

"Inte allt godis den här gången", sade Burbage med ett roat leende.

"Vid den tidpunkten hade jag redan smakat allt som fanns på hennes vagn", sade Harry med ett leende.

Flera av deras vänner tittade in till dem under eftermiddagen, bland dem Seamus Finnigan, Dean Thomas och Neville Longbottom, en förfärligt glömsk pojke med runt ansikte som hade vuxit upp hos sin mormor, en verkligt respektingivande häxa.

"Varför presenterades bara Neville?" frågade Colin intresserat.

"För att det alltid är jag", suckade Neville.

"Jag är ganska säker på att det alltid är Harry", sade Daphne med ryckande läppar.

"Våga inte sno min catchphrase, Harry", sade Neville lekfullt morrande.

"Strunt i det nu Longbottom", sade Tracy med en suck. "Anledningen till att bara han presenterades är för att Thomas och Finnigan presenterades tidigare i boken."

Seamus bar fortfarande sin Irlandsrosett, trots att magin i den nu höll på att avta. Den pep fortfarande "Troy! Mullet! Moran!" men den lät väldigt svag och utmattad.

"Gav den till min kusin sen."

"Åh, kunde din kusin inte komma på matchen?" frågade Hannah. "Det var väldigt vänligt av dig att ge honom eller henne den då."

"Det var inte av vänlighet", sade Seamus med en fnysning. "Jag behövde få henne att hålla käften. Det tog henne bara några timmar och sen var den förlorad för alltid."

"Åh", sade Hannah ogillande.

Efter en halvtimme hade Hermione fått nog av deras ändlösa quidditchsnack och stack näsan i Grundhandboken om förtrollningar (årskurs 4), för att lära sig hur man skulle utföra en Locka till sig-besvärjelse.

"Hur många gånger läste du den där boken?" frågade Parvati med en suck.

"Um… fem gånger kanske", sade Hermione i en svag ton.

Neville lyssnade avundsjukt till de andras samtal när de gick igenom finalmatchen i alla detaljer.

"Mormor hade inte lust att gå på den", sa han olyckligt. "Hon vägrade att köpa några biljetter. Men det låter som om den var helt fantastisk."

"Oroa dig inte Neville, du kan följa med oss till nästa världsmästerskap", sade Sirius med ett varmt leende.

"Men… men varför?" stammade Neville förvirrat.

"Jag kände dina föräldrar, jag vet att de skulle ha tillåtit dig att gå, du är Harrys vän… och ifall ingen av de orsakerna känns giltiga så se det som en ursäkt för att få dig i trubbel med Minnie under ditt tredje år", sade Sirius i en vänlig ton.

"Det var den", sade Ron, "Här ska du få se, Neville…" Han grävde i sin koffert uppe på bagagehyllan och drog fram miniatyrmodellen av Viktor Krum.

"Å, wow", sade Neville avundsjukt, då Ron själpte över Krum i hans knubbiga hand.

"Konstigt nog så försvann den senare under året", mumlade Harry med ett retsamt leende till sin vän.

"Åh håll klaffen Harry", morrade Ron tillbaka.

"Vad pratar ni pojkar om?" frågade Hermione misstänksamt.

"Inget viktigt", sade Ron genast.

"Något som antagligen kommer dras upp i boken", sade Harry samtidigt med ett stort flin.

"Okej", sade Hermione tveksamt.

"Vi såg honom på riktigt nära håll också", sa Ron. "Vi satt i hederslogen…"

"Varför får jag en känsla av att något kommer att hända nu?" stönade Kingsley.

"För att det är Gyllene trion, någonting händer alltid runt om dem", sade Julia skrattandes.

"För första och sista gången i ditt liv, Weasley."

'"Tio galleoner på vem det är?" föreslog Justin.

"Ifall du gissar fel kommer du klassificeras som en idiot resten av ditt liv", sade Susan med en fnysning.

"Det är Zabini", sade Leanne medan hon bläddrade framåt i boken och förvånade rop fyllde genast salen.

"Zabini?"

"Vad gör Zabini där?"

"Jag trodde att han inte brydde sig om Potter!"

"Är du seriös?"

Frågorna och uttalandena fortsatte att komma från alla möjliga håll, ingen av eleverna ivriga över att riskera att bli klassificerad som en idiot. Tillslut hördes en röst klart och tydligt över alla andra.

"Vad menar du med att det var jag? Jag sade inte ett ord till Potter eller hans vänner. Innan den här läsningen var jag inte ens säker på att Potter visste vem jag var!" utbrast Zabini.

"Ledsen, jag kunde inte motstå frestelsen. Jag ville bara se hur alla reagerade, vänta så ska jag läsa vilka det egentligen var", sade Leanne skrattandes.

Draco Malfoy hade dykt upp i dörren. Bakom honom stod Crabbe och Goyle, hans jättestora, råa kumpaner, som båda såg ut att ha vuxit flera decimeter under sommaren. De hade tydligen hört samtalet genom kupédörren, som Dean och Seamus lämnat på glänt.

"Åh, ledsen hörrni, det var inte meningen att låta er utsättas för dem", sade Dean ursäktandes.

"Det är lugnt, de hade kommit förr eller senare", sade Harry med en suck.

"Det är lite konstigt egentligen, att de alltid letar reda på oss på tåget", sade Hermione fundersamt.

"De måste ha saknat oss över sommaren", sade Ron med en grimas.

"Jag kan inte minnas att jag bjudit in er hit, Malfoy", sa Harry kyligt.

"Bra Harry, var alltid civil även om du hatar personen", sade Dorea med ett leende.

"Jag ska komma ihåg det rådet nästa gång som jag möter Voldemort. Jag är säker på att han kommer uppskatta det, övertygad faktiskt. Sen så kommer det uppenbarligen få mig att överleva", sade Harry sarkastiskt.

"Åh var tyst Harry James, du vet mycket väl att det inte var vad jag menade", sade Dorea strängt.

"Jag gillar att tolka saker bokstavligt", sade Harry med en axelryckning.

"Och trots det så hittar du ofta kryphål och bryter mot reglerna", sade McGonagall strängt.

"Det hjälper mig att hitta kryphålen, jag göra allting bortsett från det som är det första man tänker på när man hör det", sade Harry med en retsam blinkning.

"Weasley, vad är det där för nåt?" sa Malfoy och pekade på Piggys bur.

"Jag sade ju att det var en dålig idé", sade Lee med en grimas.

"Åh, det här kommer sluta dåligt…", mumlade Su Li.

"Jag hoppas verkligen att det blir slagsmål", sade Peeves ivrigt. "Slagsmål! Slagsmål! Slagsmål!" skanderade han ovanför deras huvuden.

"Ignorera honom bara, fortsätt bara att läsa", suckade McGonagall, hon var alldeles för van vid Peeves upptåg för att orka reagera..

En ärm från Rons galaklädnad hängde och dinglade från buren i takt med tågets rörelser, och den malätna spetsmanschetten syntes tydligt.

"Illern har upptäckt hemligheten. Vesslan är i trubbel", sjöng Peeves medan han gjorde kullerbyttor i luften.

Ron gjorde en ansats att stoppa undan klädnaden, men Malfoy var fr snabb: han grep tag i ärmen och drog till.

Peeves jublade högt och Ron började rodna, medan resten av salen stönade över hur irriterande Peeves var.

"Peeves, ifall du låter oss läsa färdigt kapitlet så kommer jag göra en tjänst åt dig", sade Sirius med ett höjt ögonbryn.

"Neej!" skrek halva lärarbordet skrämt, men det var försent. Peeves hade redan accepterat erbjudandet och skakat hand på det med Sirius.

"Vad har du gjort? Du gav precis Peeves en tjänst utan att definiera vad för slags tjänst eller sätta några gränser!" flämtade Sprout.

"Det är lugnt, vi har gjort sådana dealer med varandra tidigare", sade Sirius med en axelryckning. "Flera gånger under min skoltid i själva verket."

"Inte konstigt att Peeves var så förtjust i marodörerna", mumlade Flitwick en aning roat, men större delen av hans tankar oroad sig för vad Peeves skulle kräva av Sirius.

"Titta på den här!" sa Malfoy överförtjust. Han höll upp Rons klädnad, så att Crabbe och Goyle kunde se. "Weasley, du har väl inte tänkt ha den här dig, va? Få se nu… den måste ha varit väldigt modern på 1890-talet…"

"Kan förklara varför gammelfaster Muriel har en sådan i så fall", sade Bill med en axelryckning.

"Jag sade ju att det var en klänning för tjejer", sade Ron irriterat.

"Vadå? Tillskillnad från en klänning för killar?" frågade Tonks med ett flin.

"Det finns faktiskt klänningar för killar. För det första så klär trollkarlarna sig nästan i klänningar. För det andra så bar alla långt tillbaka i tiden samma slags klädnader oavsett kön, dessa kläder är praktiskt taget klänningar och för det tredje så klär sig killar än idag, i båda världarna, i klänningar. Även om det har andra namn och i de flesta fall tillhör andra kulturer", sade Lavender snabbt.

"Hur sjutton kan du veta så mycket om historia?" frågade McLaggen misstroget.

"Det är mode, duh", sade Lavender och himlade med ögonen, samtidigt som hon dolde att hon blev sårad över att alla bara trodde hon var en korkad blondin.

"Täpp igen truten, Malfoy!" sa Ron, som hade fått samma färg i ansiktet som på galaklädnaden. Han slet häftigt till sig den från Malfoy, som brast ut i ett hånfullt skratt. Crabbe och Goyle flabbade dumt.

"Säg ingenting, Ron. Du kommer bara göra det värre", suckade mr Weasley.

"Det spelar ingen roll vad jag gör, pappa. Han kommer håna mig oavsett vad", sade Ron irriterat. "Tror du inte att jag har försökt att ignorera det?"

"Jaså, tänker du delta, Weasley? Ska du försöka kasta lite ära över familjens namn? Det finns ju pengar att hämta också, som du vet. Du skulle kanske få råd med en ordentlig klädnad om du vann…"

"Vad pratar han om?" frågade en mugglarfödd flicka förvirrat.

"Han vet antagligen vad det är som kommer att hända", sade en pojke med en axelryckning.

"Vad är det du snackar om?" fräste Ron.

Peeves skrockade lågt från sin plats i luften, men han höll sitt löfte till Sirius och sade inte ett ord till alla andras lättnad.

"Tänker du delta?" upprepade Malfoy. "Och jag antar att du tänker vara med, Potter? Du missar väl aldrig en chans att visa dig duktig, va?"

"Egentligen så föredrar jag ifall jag faktiskt kan hålla mig undan från sådana saker", sade Harry med en grimas.

"Men ifall man bara ser på din historik med att hamna i trubbel så tror man faktiskt att du medvetet letar upp sånna saker", sade nästan huvudlöse Nick.

"Förklara vad du håller på att tjatar om eller gå härifrån, Malfoy", sa Hermione retligt och tittade upp över kanten på Grundhandboken om förtrollningar (årskurs 4).

Professorerna såg förvånat på Hermione. Enda sen de började läsa böckerna hade de alla tvingats ändra sin bild på sina elever, men trots det så var de fortfarande överraskade över hur oartigt Hermione var i det ögonblicket.

Ett skadeglatt leende spred sig över Malfoys bleka ansikte.

"Det där var inte ditt smartaste drag, Granger", suckade Alisa. "Du skulle bara ha spelat med och låtsas att du var medveten om vad han pratade om."

"Jag är en Gryffindor, vi gillar att kasta oss in i situationer utan att tänka efter", sade Hermione med en axelryckning.

"Åh, så du får använda det som ursäkt men inte jag. Det låter väldigt rättvist", sade Harry och räckte ut tungan mot sin vän.

"Säg inte att ni inte vet det!" sade han förtjust. "Weasley, du har både en pappa och en bror vid Ministeriet, och ändå vet du ingenting! Min pappa berättade det för mig för evigheter sen, han hörde det från Cornelius Fudge.

Madam Bones muttrade lågt för sig själv, irriterad över att Lucius berättat för sin vad som skulle hända… samtidigt så var hon inte särskilt förvånad, hon hade nästan förväntat sig något sådant.

Men pappa umgås ju jämt med höjdarna inom Ministeriet. Din pappa är kanske alldeles för underordnad för att känna till det, Weasley.

"Arthur kanske inte har den högsta positionen inom Ministeriet, men han är väldigt omtyckt mr Malfoy", sade Kingsley med en fnysning. "Jag är ganska säker på att han känner till det mesta av vad som pågår där."

"Du överskattar mig Kingsley", sade mr Weasley med ett litet leende och skakade på huvudet.

Just det, de pratar nog inte om viktiga saker när han är närvarande."

"Nej… de berättar det för honom senare", muttrade Kingsley för sig själv.

"Kingsley, råkar du vara avundsjuk på Arthur?" frågade madam Bones roat men innan Kingsley hann svara så fortsatte Leanne att läsa.

Malfoy skrattade hånfullt igen och gjorde ett tecken till Crabbe och Goyle att de skulle gå. Då alla tre hade försvunnit reste sig Ron och drog igen skjutdörren så hårt efter dem att glaset gick i bitar.

"Ronald!" utbrast mrs Weasley förskräckt.

"Jag gjorde det inte med mening. Jag var bara riktigt arg", sade Ron protesterandes.

"Det är ingen ursäkt. Du vandaliserade skoltåget", fortsatte mrs Weasley att säga ilsket.

"Men…"

"Inga ursäkter Ron", sade hon bestämt och Ron började ilsket muttra lågt för sig själv.

"Ron!" utbrast Hermione förebrående. Hon drog fram sin trollstav och mumlade: "Reparo!" Glasflisorna flög genast tillbaka och bildade en hel ruta, som satte sig på plats i dörren.

"Se, vi fixade glasrutan", sade Ron i en hög ton medan han såg menande på sin mamma.

"Vi fixade rutan?" sade Hermione med ett höjt ögonbryn.

"Fint, Hermione fixade rutan, men jag hade gjort det förr eller senare", sade Ron.

"Ja, han får det ju at verka som om han vet allting och vi ingenting…" morrade Ron ilsket. "Pappa umgås ju jämt med höjdarna inom Ministeriet.' Min pappa hade kunnat få befordran när som helst, men han är nöjd med att vara där han är."

"Så vänta, ifall jag förstår det rätt så tackade du nej till en befordran?" sade Daphne med ett höjt ögonbryn.

"Jag har tackat jag till en del som ledde till att jag har den position jag har idag och jag har tackat nej till en del", sade mr Weasley ärligt.

"Okej, inget illa menat men varför skulle du göra något sådant? Varför? Behöver inte din familj pengarna?" frågade Daphne misstroget.

"Vi har så vi klarar oss och jag hade inte trivts på jobbet som jag erbjöds", sade mr Weasley med en axelryckning.

"Det är klart att han är", sade Hermione stilla. "Ta inte illa vid dig av vad Malfoy säger, Ron."

"Det är svårt att ignorera när någon annan förolämpar din familj", sade Luna.

"Åh, jag vet", sade Harry i en mörk ton medan han tänkte tillbaka på hur Marge förolämpat hans föräldrar och alla gånger Malfoy gjort likadant, hur senaste gången resulterade i att han blev avstängd från att spela quidditch under resten av sin skoltid.

"Jag ta illa vid mig! Av hans struntprat! Som om jag skulle bry mig!" sade Ron. Han tog upp en av de återstående kittelkakorna och krossade den till smulor i handen.

"Jag kan verkligen se hur du inte tar illa vid", sade Amanda sarkastiskt.

"Och vad skulle du ha gjort istället?" frågade Ron med ett höjt ögonbryn.

"Sparkat honom i skrevet", sade Amanda med en axelryckning.

"Det är min tjej", jublade Katrina lyckligt.

Rons dåliga humör varade resten av resan. Han sade inte mycket när de bytte om till sina skolklädnader, och han blängde fortfarande ilsket omkring sig då Hogwartsexpressen äntligen saktade farten och stannade på den kolmörka Hogsmeadesstationen.

"Åh var lite glad Ron, ni är äntligen hemma… nåja, en av er är åtminstone hemma, ni andra har bara anlänt till ert andra hem… eller är det ert första hem eftersom ni spenderar större delen av er tid på Hogwarts", sade Martha fundersamt. "Nej vänta jag har det, en av er har återvänt till sitt riktiga hem och ni andra till ett av era hem."

"Um vad?" frågade Neville förvirrat.

"Hur är det här ens relevant?" frågade Harry samtidigt.

"Strunt samma, jag tänkte bara högt" sade Martha avfärdande.

När tågdörrarna öppnades hörde de hur det mullrade av åska ovanför dem. Hermione svepte in Krumben i sin mantel och Ron lät galaklädnaden hänga kvar över Piggys bur när de steg av tåget med nedböjda huvuden och hopknipna ögon i ösregnet. Det vräkte ner så våldsamt nu att det kändes som om att få hinkvis med iskallt vatten över huvudet.

"Det låter hemskt", sade Tonks med en grimas.

"Det var ganska hemskt", sade Hermione.

"Ganska? Det var fruktansvärt", protesterade Lavender med en rysning.

"Hur var det med förstaårseleverna", frågade Narcissa oroligt.

"De mådde bra. Ingen dog trots allt", sade Harry med en axelryckning.

"Jag älskar att din definitionen av att man mår bra är att man åtminstone inte dog", sade Alicia sarkastiskt.

"Hej, Hagrid!" skrek Harry då han fick syn på en jättelik silhuett i andra änden av perrongen.

"E allt som de ska, Harry?" vrålade Hagrid tillbaka och vinkade. "Vi ses på festen, om vi inte drunknar innan dess!"

"Det var väldigt optimistiskt av dig, Hagrid", sade Sinistra sarkastiskt.

"För Merlins skull, låt inte barnen höra dig säga det där", stönade Vector samtidigt, det sista Hagrid behövde i det vädret var ett gäng vettskrämda elvaåringar.

Det var en tradition att förstaårseleverna skulle segla över sjön till Hogwartsslottet tillsammans med Hagrid.

"Jag tycker verkligen synd om förstaårseleverna", sade Narcissa med en grimas. "Det kan inte vara kul att åka över sjön i sånt där väder."

"Åh jag hoppas inte att stackarna led allt för mycket", instämde Mrs Weasley oroligt.

"Usch, jag skulle verkligen inte vilja fara över sjön i det här vädret", sa Hermione med eftertryck. Hon darrade och huttrade medan de långsamt makade sig fram längs den mörka perrongen tillsammans med resten av eleverna. Hundra hästlösa droskor stod och väntade på dem utanför stationen.

Hermione i salen gjorde detsamma nu, hela hennes kropp darrade och i ett försök att värma henne lade Ron sina armar om henne.

"Hermione, mår du bra?" frågade Harry oroligt, han ville inte att Hermione eller Ron skulle lida, oavsett hur litet det verkade vara. Det enda han ville var att det skulle vara säkra. Hermione nickade medan hon hackade tänderna.

Harry, Ron, Hermione och Neville klev tacksamt in i en av dem. Dörren stängdes med en smäll, och några ögonblick senare satte den långa processionen av vagnar sig i rörelse med ett kraftigt ryck. Skramlande och plaskande körde de uppför vägen mot Hogwartsslottet.

"Äntligen är vi klara med det här kapitlet. Totalt slöseri med tid", muttrade Moody.

"En solstråle som alltid", sade Tonks och himlade med ögonen. "Oroa dig inte, jag är säker på att det "roliga" börjar snart."

"Jag kan inte se något roligt i vad som kommer att hända", sade Sirius med en rynkad panna.

"Inte jag heller egentligen", sade Tonks med en axelryckning. "Men Moody kommer åtminstone sluta klaga, så det är ett litet plus."


AN: Vad är det som Umbridge planerar? Ni får helt enkelt fortsätta läsa om ni vill veta. Utöver det vill jag bara säga att jag faktiskt var med och skrev en berättelse för länge sen där huvudkaraktären faktiskt hette Punktpunktpunkt.

Så, som ni säkert vet nu så gick J.K Rowling ut med att James Potters föräldrar heter Fleamont och Euphemia och inte Charlus och Dorea som vi fans döpte dem till. Jag orkade inte gå tillbaka och ändra deras namn i varje kapitel och jag föredrar namnen Charlus och Dorea, så jag använde helt enkelt lösningen att de bytt namn. Det är fortfarande Cannon, tekniskt sätt. Jag hoppas ni kan acceptera min lösning..

OTROLIGT VIKTIGT: Okej, det kanske inte är så viktigt men det fick er uppmärksamhet. I alla fall, jag skulle uppskatta ifall ni skickar in idéer om exakt vad Fred och George gjorde på Ministeriet som resulterade i att de inte får komma tillbaka. Ifall ni gör det så kommer jag att antingen skriva en separat fanfic om det eller göra ett väldigt långt minne med det. Vet inte vad än men jag tror att det skulle kunna bli underhållande, jag har några få idéer men inte tillräckligt många för att det skulle fungera. Så snälla, om ni har en idé, oavsett hur liten så skicka in den är ni snälla.