Jag äger inte Twilight, endast mina egna karaktärer
Boom!
''Aahh!'' skrek jag och satt rakt upp i sängen.
Jag såg mig omkring, försökte hitta källan till det ljud som hade skrämt mig så. Jag andades tungt och vände mig om för att sitta på sängkanten.
Åska. Så länge jag kunde minnas hade jag varit rädd för det. Jag visste inte om det var det buller det gjorde eller möjligheten att blixten skulle slå ner någonstans i närheten av mig. Allt jag visste var att det skrämde mig.
Jag hörde ett annat dunder och kröp ihop under täcket igen. Jag försökte hålla mig så lugn som möjligt.
''Allie? Är du vaken?'' hörde jag farmor ropa från nedervåningen.
''Ja, '' svarade jag darrigt. ''Vad är det?''
Stegen gav en hel del ljud när hon klättrade upp.
''Jo, jag skulle ... Vänta, är du okej?'' frågade hon när hon såg mig gömma mig i min säng med, uppenbarligen, ett mycket skrämt uttryck i ansiktet.
''Inte egentligen, nej, '' mumlade jag. ''Jag tycker inte om åska.''
Farmor gick fram till sängen och satte sig på kanten, och strök min panna sakta.
''Det är inget fel med det Allison. Vi har alla våra rädslor.''''Du behöver inte... '' sade jag, så tyst att jag nästan inte kunde höra det själv.
''Vad sa du?'' frågade hon och höll sin hand vid örat som hon tenderade att göra när hon hade svårt att höra vad någon sade.
''Du behöver inte farmor. Du är ju inte rädd för någonting.''
Jag vände på huvudet och tittade ut genom fönstret, bara för att rycka till när en blixt lyste upp den mörka himlen utanför.
Farmor suckade och skakade på huvudet. ''Åh, jag har saker jag är rädd för Allison. Tro mig, det har jag.''
''Som vad?'' frågade jag skeptisk.
''Min djupaste rädsla är att något dåligt skulle hända dig. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om det gjorde det. Du betyder väldigt, väldigt mycket för mig - du är det enda barnbarn jag har!''
Jag blev verkligen rörd av vad hon sade, men jag hade fortfarande svårt att tro att hon faktiskt var rädd för något. Det var bara inte rätt. Hon var så stark.
Jag förblev tyst en stund - liksom farmor - tills hon stod upp och tittade på hennes armbandsur och såg skräckslagen ut när hon såg tiden.
''Åh, jag är sen ... Kommer du att vara okej på egen hand ett tag? Jag måste gå och träffa någon.''
''Ja, jag klarar mig, '' sade jag tacksamt och drog en hand genom mitt nu något ovårdade hår.
''Okej, hej då!'' sade farmor och försvann ner för stegen.
En stund senare upphörde åskan och regnet. Sedan kom jag att tänka på Paul. Paul hade aldrig berättat för mig när han skulle dyka upp! Han kunde stå på min veranda när som helst ... det fick mig igång.
Jag rusade ur sängen och tog ett par jeans och en svart, långärmad tröja som hängde över en stol. Jag klädde snabbt på mig och skyndade ner för att gå in i köket och ...
''Aj!'' sade jag, min röst dämpades eftersom jag hade mitt ansikte tryckt mot någons bröstkorg.
Av ren instinkt höjde jag knytnävarna för att slå inkräktaren i ansiktet - och var precis på väg att slå honom - när han backade och jag kunde se vem han var.
''Wow, ta det lugnt tigern, '' sade han och höll upp sina händer där jag kunde se dem.
''Paul?'' sade jag förvånad och kände min haka sjunka ner till golvet.
''Du tänker väl fortfarande inte på att slå mig, gör du?'' frågade han försiktigt och tittade på mina händer.
Jag insåg att jag fortfarande var i försvars-läge och sänkte snabbt mina armar och höll dem låsta mot mina sidor.
Jag stirrade på honom. ''Du vet att det var ditt fel va? Eftersom att du bröt dig in i mitt hus - igen. Eller hur?''
''Jag skulle inte riktigt säga att jag bröt mig in, eftersom dörren var öppen när jag kom hit,'' påpekade han och flinade.
Åh, vad jag ville utplåna det där störande flinet från hans ansikte! Men jag hade inga bra motargument, så jag tyckte det var bäst att inte säga mer om det.
''Du vet, vissa kan tro att du inte gillar mig när du håller på att försöka slå mig hela tiden.''
''Åh, verkligen?'''' sade jag sarkastiskt.
''Så är du redo att gå?'' sade han och bytte ämne.
''Vart är vi på väg?'', frågade jag.
''Jag tänkte att vi kan åka till Port Angeles och äta något, men om du vill göra något annat... ''
''Nej, det är lugnt, '' avbröt jag. ''Det låter som en jättebra idé, '' tillade jag nervöst.
Jag hade aldrig varit på en dejt tidigare. Egentligen hade jag aldrig ens tänkt på det, av någon anledning.
''Låt mig bara hämta min jacka.''
När jag gick ut i hallen för att hämta min gamla jacka, såg jag att en annan hängde bredvid min. Jag kände inte igen den först, men när jag tog den såg jag att det var Pauls jacka - den som han lät mig låna för ungefär en vecka sedan. Jag hade glömt att lämna tillbaka den. Han sade att jag kunde lämna tillbaka den när jag hade köpt en ny, så jag bestämde i princip där och då att jag skulle köpa en ny inom några dagar. Jag tog den med mig när vi gick till Pauls bil som stod parkerad utanför.
Jag gick runt bilen till passagerarsidan och var precis på väg att öppna dörren och hoppa in, men Paul hann före.
''Varsågod, '' sade han och flinade när han öppnade dörren åt mig. Jag hade inte ens tackat honom ännu.
Jag höjde ett ögonbryn och försökte att inte visa hur road jag var på grund av hans till synes entusiastiska beteende. ''Tack.''
Jag hoppade in och satte på mig säkerhetsbältet på. Paul satte nyckeln i tändningslåset och motorn gick igång. Han sträckte ut handen mot radion och tryckte på on-knappen.
Radiostationen var samma som när han gav mig skjuts hem - på den regniga dagen när jag hade gått till Jakob. Fast den här gången var det inte Frank Sinatra, utan Louis Armstrong.
''What a wonderful world.'' Märkligt att han inte hade ändrat den.
''Louis Armstrong, eller hur?'' sade Paul och tittade på mig en gång innan hans ögon vände tillbaka till vägen.
Jag nickade. ''Japp. Hur visste du? Jag vet att du egentligen inte lyssnar på den här typen av musik.''
Jag sneglade på honom och lade märke till någonting mycket märkligt. Rodnade han? Rodnade Paul verkligen?
''Jag, äh ... '' sade han generat och kliade sig i nacken. ''Jo jag... jag typ kollade up det.''
''Varför?'' frågade jag honom förvånat.
''Åh, jag ... '' mumlade han.
''Det är lugnt, '' sade jag till honom snabbt. Jag hade svårt att se honom så obekväm. ''Du behöver inte berätta varför.''
''Verkligen?''
''Ja, '' försäkrade jag honom, och släppte ämnet. ''Jag har din jacka förresten,'' lade jag till. ''Tack för att jag fick låna den. Jag är ledsen för att det tog så lång tid att ge den tillbaka. Jag ska köpa en annan om en dag eller så.''
''Jag helt hade glömt bort det, '' sade han och log. Det fanns inte ett spår av en rodnad i ansiktet.
''Ledsen, '' bad jag om ursäkt.
''Inga problem. Jag behöver den egentligen inte ändå.''
''Så ... '' frågade jag en stund senare''... när vi är där?''
''Ganska snart, '' svarade han, och började vissla till låten som spelades på radion.
Det var ganska konstigt hur han helt plötsligt kunde varje låt som spelades. Riktigt konstigt ...
''Jag har aldrig varit i Port Angeles innan, så jag hoppas du vet vart vi ska.''
''Inga problem, '' sade han och log, höll ögonen på vägen.
Jag satt tyst en stund. Jag kikade på honom då och då. Jag märkte hur han hela tiden drog sin hand genom håret som om han försökte fixa det, men det såg alltid detsamma ut efteråt. Jag såg hur han kisade med ögonen varje gång han körde mot solen, vilket fick honom att se mycket yngre än han var. Det gjorde faktiskt honom ganska söt. Han såg alltid mycket bra ut, men jag tyckte att det barnsliga i honom ibland fick honom att se... ja, ännu snyggare ut om det var möjligt.
Jag kikade på honom igen, och den här gången såg han på mig tillbaka. Mitt ansikte hettade och jag tittade snabbt bort, generad för att ha åkt fast.
''Du kan titta på mig om du vill, '' sade han och flinade. ''Jag har inget emot det,'' tillade han kaxigt.
''Haha, '' sade jag, fortfarande röd i ansiktet.
Paul parkerade sin bil utanför en hamburgerrestaurang. Precis när jag var på väg att kliva ur stod Paul utanför bildörren och öppnade den för mig.
''Tack, '' sade jag, men gav honom en underlig blick när jag hoppade ur.
''Vad, har jag något i mitt ansikte?'' skämtade han.
''Nej, herrn'' retade jag, med tyngdpunkt på det senare ordet.
''Åh, kom igen. Jag kan inte låta bli att vara en gentleman kring dig. Det skrämmer mig också, tro mig. Jag har förändrats mycket sedan jag träffade dig Allie.''
Jag bara log och skakade på huvudet, och sedan vi gick in tillsammans.
Det var inte mycket folk, så det var lätt att få ett bord. Paul tog tag i min hand - som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag - och ledde mig till ett hörnbord vid fönstret. På ett ögonblick var det en servitris vid vårt bord.
''Hej, vad får det lov att vara?'' frågade hon med en sockersöt röst.
Hon var ung, antagligen i tidiga tjugoårsåldern och hade långt brunt hår. Hennes ögon var stora och hade en varm brun färg. Hon var lite kort, men mycket vacker.
När Paul beställde åt oss slet hon aldrig blicken ifrån honom - och hon slutade aldrig att le! Åh, jag ville bara sparka henne ... vänta, vad? Varför jag tänkte på att slå henne? Jag hade aldrig hamnat i slagsmål i hela mitt liv, och speciellt inte på grund av något sådant. Ja, jag tyckte om Paul mycket men jag kunde omöjligen tro att jag skulle ha honom för mig själv, eller hur? Jag menar, han är en attraktiv kille och massor av tjejer skulle nog vilja gå ut med honom, servitrisen var en av dem. Men det gjorde mig så arg att hon flirtade med honom rakt framför ögonen på mig! Jag kokade inuti, så när hon till slut lämnade bordet tog jag ett djupt andetag och slöt ögonen för att lugna mig själv.
'''Är du okej?'' frågade Paul plötsligt.
Jag öppnade mina ögon och såg rakt in i hans. ''Ja, jag mår bra,'' mumlade jag.
''Det ser inte ut som att du gör det. Är något fel?''
''Nej, allt är bra, '' ljög jag och tittade ut genom fönstret. Jag visste att om jag tittade på honom så skulle han se rakt igenom min lögn.
''Kom igen Allie. Titta på mig.''
Jag vände mitt huvud, motvilligt, och gav upp.
''Åh, okej då. Det är bara ... är det fel av mig att, hm, vill slå upp den där tjejen för att hon flirtar med dig?'' Jag gömde mitt ansikte i mina händer. ''Det är hemskt att ens tänka så, jag vet. Och jag vill inte, jag bara ... ''
Jag kikade igenom mina fingrar på Paul. Han verkade inte arg alls. Faktum var att han log.
''Allie, '' började han. ''Om någon kille flirtade med dig skulle jag vilja slå honom för att ens försöka.''
''Verkligen?''
Han nickade. ''Jag är inte intresserad av andra tjejer Allie.''
Och det var allt det tog. Bara en mening och jag trodde på honom fullständigt. Jag fick en sorts bubblande känsla inom mig som fick mig att vilja dansa och hoppa och skrika - han gillade mig, Paul tyckte om mig, och ingen annan än mig! Åh, det gjorde mig så lycklig. Men det är klart att jag inte dansade eller hoppade eller skrek, bara på insidan.
''Och jag är inte intresserad av några andra killar.''
Han såg nästan lättad ut.
Samma servitris kom in med våra hamburgare, men Paul bara såg på henne för att säga tack, och sedan började han och jag prata.
''Du vet, jag vet inte riktigt så mycket om dig, '' sade jag innan jag tog en tugga av min hamburgare. Det smakade riktigt bra, jag förstod varför Paul gillade det här stället.
''Jag vet inte mycket om dig heller, '' svarade han och drack Cola. ''Vad är din favoritmat?''
Jag höll upp en hand för att visa för honom att vänta tills jag hade svalt.
''Jag antar att det skulle vara någon slags kycklingrätt. Men jag gillar vegetarisk mat en hel del också. Din?''
''Definitivt hamburgare, '' log han.
''Jag kunde aldrig ha gissat det, '' sade jag ironiskt.
''Okej, favoritfärg?''
''Grön.''
''Min är blå.''
''Min tur, '' sade jag och tänkte på en fråga. ''Familj?''
''Jag bor med min mamma, men jag är oftast hos Sam och Emily.''
''Hm. Tja, du vet redan hur jag har det, så ... ''
''Ja. Favorit hobby?''
''Läsa.''
''Jag säger klipphoppning.''
''Jag fattar fortfarande inte hur ni kan göra det. Är du inte rädd?'' frågade jag honom och rynkade pannan.
''Nej. Jag älskar det.''
Jag skakade på huvudet. ''Jag tycker fortfarande att du är galen.''
Han skrattade. ''Nästa fråga då. Favoritprogram på tv? Jag har egentligen inte något.''
''Criminal Minds. Eller någon vetenskapsprogram.''
''Intressant.''
Och så fortsatte det. Vi frågade varandra alla möjliga frågor. Jag måste säga att det fanns mycket mer att veta om Paul än jag trodde.
Tiden gick snabbt, och innan jag visste ordet av stod vi på verandan utanför mitt hus.
''Vill du stanna på middag?'' frågade jag honom.
''Nej tack, jag måste gå. Sam väntar på mig.''
''Åh, okej,'' sade jag och kände mig en liten bit besviken.
''Men oroa dig inte, du får se mer av mig snart, '' retades han. Varför kunde han inte släppa det snart!
Han flyttade sig närmare mig så att vi bara stod centimeter isär. Mitt hjärta dunkade som galet. Skulle han kyssa mig?
Han lutade sig fram och gav mig en kyss på pannan. Det var inte en ''riktig'' kyss, men det spelade ingen roll. Jag trodde seriöst att mitt hjärta slutade slå, då hans varma läppar rörde vid min hud.
''Vi ses.''
