AN: Ytterligare ett kapitel som är klart, all pluggning jag la ner lönade sig och jag fick 2 A:n och ett C, sen fick jag ett oförberett No prov till men det gick bra fast jag inte hunnit jobba med just det. I alla fall tack till alla som lämnat reviver och gillat/följer min berättelse, det betyder mycket för mig. Tror att jag kan få upp ett kapitel till nästa vecka eftersom det nu är lov. Men måste gå nu, sovöver kväll med kompisar, ha så kul när ni läser.

Ps: Jag äger inget här, alla karaktärer är J.K. Rowlings.


"Vem vill läsa nu?" frågade Dumbledore och höll upp boken.

"En fråga, får elever läsa?"

"Självklart mr Weasley."

"Perfekt, Harry vill jättegärna läsa, han är bara för blyg för att fråga", sade Fred flinandes.

"Nåja, mr Potter, börja när du vill."

"Fred, George jag skulle akta mig om jag var er, ni ska få betala", sade Harry medan han motvilligt accepterade boken.

"Äh, vi kan inte slå ihop våra huvuden och irritera alla lärare istället?"

"Skulle inte tro det."

Kapitel 7, Sorteringshatten. Började Harry för att genast bli avbruten.

"Ursäkta mig miss Lovegood, men sist jag kollade var du en Ravenclaw, så var snäll och återvänd till ditt bord." Sade Umbitch med ett sliskigt leende.

"Men…"

"Inga men, gå tillbaka till ditt bord." Luna reste sig sorgset och började gå tillbaka mot sitt bord men Harry tog tag i hennes arm och drar till lite löst så att hon hamnade i hans knä.

"Mr Potter, vad tror du att du gör?"

"Luna är en vän till mig." Började Harry och många tittade mellan honom och Luna varsamt. "Nej, Luna är en av mina närmaste vänner. Hon sitter med oss."

"Men hon tillhör inte ert hus, mr Potter."

"Och? Vi får lite skolanda och ingen husrivalitet om vi är vänner med personer från andra hus."

"Kanske det, men miss Lovegood ska sitta vid sitt bord under läsningen."

"Varför då? Luna har nästan inga vänner där, jag ser Luna ganska ofta ensam i korridoren, såvitt jag vet så är det bara tre stycken som faktiskt är vänner med henne i hennes hus, Padma, Terry, Anthony och alla utav dem går i femte året." Luna sjönk ihop lite vid Harrys ord. "Va inte ledsen Luna, du vet att Hannah och Susan gillar dig, Parvati, Ginny, Neville, Ron, Hermione och jag gillar dig, du är en av mina närmaste vänner."

"Hej, glöm inte oss." utbrast tvillingarna och Lee.

"Eller oss, Luna du är cool, och tänk bara på hur bra du är med alla trollformler." tillade Gryffindors jagare med breda leenden.

"Ifall hela mitt gamla team gillar dig måste du vara speciell, jag kanske inte känner dig, men jag tror att du är en väldigt bra vän." sade Oliver och log och fler ur D.A skulle ha fortsatt om de inte blivit avbrutna.

"Ursäkta mig, men hur kan två flickor i sjunde året och en flicka i sjätte året från Gryffindor veta om en flicka i fjärde året i Ravenclaw är bra på trollformler." Frågade Umbridge.

"Biblioteket, vi såg Luna öva en gång eller två." Svarade Alicia i samma söta röst.

"Tack, det betyder mycket, men jag borde gå tillbaka."

"Tänk inte ens tanken, du sitter med oss."

"Mr Potter det är inte ditt beslut."

"Vad ska du göra åt det? Döda mig? Ställ dig i så fall i kön, jag tror du har plats nummer femtioelva."

"Harry." Väste Remus ilsket.

"Straffkommendering ikväll mr Potter."

"Självklar Professor." Med de orden valde Harry att börja läsa, med Luna fortfarande i sitt knä som fnissade.

Porten öppnades genast. Där stod en lång, svarthårig häxa i en smaragdgrön klädnad. Hon hade ett mycket strängt ansikte och Harrys första tanke var att här inte var någon som man satte sig upp mot.

"Jag uppskattar känslan mr Potter, men varför i all sin dar envisas du med att göra det varje år?"

"Med all respekt, professorn. Jag har inget val och försökt se det från den positiva sidan, jag räddar åtminstone liv och är inte som tvillingarna eller marodörerna." Han flinade i slutet.

"Jag borde ge upp alla tankar om att du har ett lugnt år, eller hur." Suckade Tonks.

"Ehh, mitt sjätte och sjunde år kanske är lugnt, men med tanke på omständigheterna…"

"Förstaårseleverna, professor McGonagall", sade Hagrid.

"Tack, Hagrid. Jag för dem vidare härifrån."

Hon sköt upp porten på vid gavel. Entréhallen var så stor att hela Dursleys hus hade kunnat få rum i den.

"Varför skulle man vilja sätta ett hus i entrén?"

"Det vill man inte, det är bara för att man ska förstå hus stor hallen egentligen är."

Stenväggarna lystes upp av flammande facklor precis som hos Gringrotts, taket var för högt för att man ens skulle kunna urskilja det, och en ståtlig marmortrappa mittemot dem ledde upp till de övre våningarna.

"Väldigt imponerande men också en bit skrämmande, särskilt vid elva års ålder och om man aldrig varit på något ställe med stora lokaler." Påpekade Alisa eftertänksamt.

De följde efter professor McGonagall över det stenlagda golvet. Harry kunde höra surret av hundratals röster från en dörröppning till vänster – resten av skolan måste redan vara här – men professor McGonagall visade in förstaårseleverna i ett tomt litet rum intill hallen. De trängde in sig där, stod lite närmare varandra än de annars skulle ha gjort och kikade sig nervöst omkring,

"Välkomna till Hogwarts", sade professor McGonagall. "Banketten inför terminsstarten börjar alldeles strax, men innan ni intar era platser i stora salen, ska ni sorteras in i era elevhem. Sorteringen är en mycket viktig ceremoni, därför att så länge ni är här kommer ert elevhem att vara ungefär som en familj för er inom Hogwarts väggar.

"Bästa familjen någonsin." Harry flinade när han länkade armar med sina bästa vänner.

Ni kommer att ha lektioner tillsammans med de övriga i ert hem, sova i hemmets sovsal och tillbringa er lediga tid i hemmets uppehållsrum.

"Fritid är tänkt att användas överallt, inte bara i uppehållsrummet." Påpekade tvillingarna.

"Va i biblioteket." Hermione sade självklart det.

"Smyga ner till köket." föreslog Lee.

"Vandra runt i korridorerna." Fortsatte tvillingarna.

"Avslöja mysterier." Harry log,

De fyra elevhemmen heter Gryffindor.

Sagda bord jublade med glädje.

Hufflepuff,

"WOOO."

Ravenclaw,

"Huset med de kloka." sade Luna över jublet.

och Slytherin.

"För de listiga." Sade Alisa samtidigt som de som inte brydde sig så mycket om vad deras klasskamrater tänkt jublade.

Varje hem har sin egen förnämliga historia och vart och ett av dem har tillbringat berömda häxor och trollkarlar. Under er tid som elever här på Hogwarts kommer era framgångar att vinna poäng åt ert elevhem, medan däremot alla era brott mot reglerna får det att förlora poäng.

"De två fick definitivt inte det meddelandet." Sade Oliver och gestikulerade till Fred och George.

"Inte heller marodörerna." Muttrade Flitwick högt.

"Eller mina bröder." Erkände mrs Weasley.

"Ha, jag slår vad om mitt liv om att det inte är något jämfört med de tre?" Ropade Dean ut och pekade på den gyllene trion.

"Tyvärr har mr Finnigan rätt." Muttrade McGonagall och gned sina tinningar medan alla andra lärare nickade vilket ledde till att nästan alla i salen vände sig för att titta på dem.

"Vad har ni gjort som är värre i McGonagalls och alla andra lärares böcker än marodörerna eller tvillingarna, båda paren." Krävde Kingsley och ställde frågan som var på allas tankar.

"Absolut ingenting." Svarade trion omedelbart samtidigt.

I slutet av året belönas det hem som har flest poäng med elevhemspokalen – en stor ära. Jag hoppas att ni var och än ska bli till heder för det hem ni tillhör, vilket det än blir. Sorteringsceremonin äger rum om ett par minuter inför alla övriga i skolan. Jag föreslår att ni allesammans snyggar till er så mycket ni kan medan ni väntar.'

"Samma tal som alltid ser jag, du använde exakt samma tal under mina sju år."

"Hur kan du veta det mr Lupin?"

"Jag och mina vänner ville veta om du hade ett nytt tal när vi började vårt andra år, och sen fortsatte vi bara att kontrollera varje år."

"Hur kunde…"

"Det kommer säkert komma fram någon gång, men för tillfället är det för mig att veta och för dig att lista ut, Minnie."

Hennes blick dröjde en kort sekund vid Nevilles mantel, som satt fastknäppt under hans vänstra öra, och på Rons smutsiga näsa. Harry försökte nervöst platta till håret.

"Stor chans att det ligger platt."

"Jag kommer tillbaka när vi är färdiga att ta emot er", sade professor McGonagall. "Var snälla och vänta här tyst och stilla." Hon lämnade rummet. Harry svalde.

"Exakt hur går det till att sortera in oss i elevhemmen?" Frågade han Ron.

"Nåt slags prov, tror jag. Fred sa att det gör väldigt ont, men jag tror han skojade."

"Ron, du borde lära dig att inte lyssna på tvillingarna." Suckade Bill.

"Jag litar på dem, även om de gillar att skämta, de ser till att jag mår bra hela tiden. Förresten, visste någon av er hur det gick till?"

"Pappa sa till mig, och jag berättade för Charlie. Ehh, jag vet inte hur Percy visste men han visste tydligen."

"Han berättade för oss någon minut innan vi kom fram." Fred pekade på sig och sin tvilling.

"Mamma sa till mig." Ginny ryckte på sina axlar.

"Så jag var den enda som inte fick veta något?"

"Typ, vi tänkte, men tiden flög iväg och sen hittade vi dig inte i tid." Förklarade George ursäktande.

Harrys hjärta hoppade nästan ur bröstet på honom. Ett prov? Inför hela skolan? Men han kunde inte trollkonster än – vad i all världen skulle han bli tvungen att göra? Han hade inte väntat sig någonting sådant här i samma stund de anlände. Han tittade sig ängsligt omkring och märkte att alla andra också såg skräckslagna ut. Ingen sade någonting utom Hermione Granger, som viskade mycket fort alla trollformler hon hade lärt sig och undrade vilken hon skulle behöva.

Kingsley höjde ett ögonbryn. "Hur många kunde du?"

"Jag tror hon räknade upp tjugo stycken." Svarade Harry och skickade sin vän ett flin.

Harry ansträngde sig hårt för att inte lyssna på henne. Han hade aldrig varit nervösare, aldrig, inte ens den gången han kom hem till Dursleys med en rapport från skolan om att han på något vis hade förvandlat sin lärares hår till blått.

Nästan alla i salen brast ut i skratt.

"Varför gjorde du det, Potter?" Skrattade Kingsley.

"Hon sade att hon ville ha mer färg och jag antar att jag missförstod." Hans erkännande fick folk att börja skratta igen men lärarna tittade oroligt på Harry när de såg honom sitta med nerböjt huvud mellan tvillingarna och diskutera något, innan Harry nickar och fortsätter att läsa.

"Han höll ögonen fästa på dörren. Vilket ögonblick som helst nu skulle professor McGonagall komma tillbaka och föra honom till hans undergång."

"Så dramatisk." Demelza skakade på huvudet.

"Oroa dig inte, det blir värre."

"Sedan hände något som fick honom att hoppa högt upp i luften – flera stycken bakom honom började skrika."

"Ah, spökena. De gillar att göra sina framträdanden så där." mr Weasley skrattade tyst.

"'Vad i hela …?'

Han flämtade till. Och det gjorde alla runt omkring honom också. Ett tjugotal spöken hade just kommit inströmmande genom väggen längst bak.

"De gör så varje år", sa professor McGonagall missnöjt. "Hur många gånger jag än byter plats så hittar de dit."

"Porträtten har ögon och gillar att skvallra."

"Jo tackar, jag vet." Mumlade Sinistra.

Pärlvita och lätt genomskinliga gled de genom rummet medan de pratade med varandra utan att kasta så mycket som en blick på förstaårseleverna. De verkade gräla. Ett av dem som såg ut som en tjock liten munk sade just:

"Hufflepuffs spöke, den tjocke munken. Han är en sådan typ som alltid ler."

"Där har du fel. Han log aldrig när jag och mina vänner kom i närheten utav honom." Fös Remus och avbröt madam Bones.

"Det kan något att göra med att ni alltid lurade honom och alla andra Hufflepuffs och satte upp hundratals med skämt runt dem!" Sade hon torrt.

"Han hatar oss med, valde ut oss som Peeves lärlingar första dagen." Log Lee.

'Förlåta och glömma, tycker jag, vi borde ge honom en ny chans …'"

"'Min käre munkbroder, har vi inte gett Peeves alla chanser han förtjänar? Han ger oss allesammans dåligt rykte och ni vet ju att han inte ens är ett riktigt spöke – vad gör ni här förresten?'"

"De är här för att skydda skolan och eleverna mot mörka krafter och otrolig fara." Viskade Fred i en mörk röst.

"Ett spöke som bar pipkrage och åtsittande byxor hade plötsligt lagt märke till förstaårseleverna.

Ingen svarade.

'Nya elever!' sade Tjocke Munkbrodern och log brett mot dem allesammans. 'Ni väntar väl på att bli sorterade, antar jag?'"

"Några nickade stumt.

'Hoppas få se er i Hufflepuff!' sade Munkbrodern. 'Mitt gamla elevhem.'

"Planerar de det tror ni?" Frågade Orla Quirke.

"Självklart gör de det, Orla, som jag sa tidigare så lyssnade vi alltid på Minnies tal och spökena kom alltid och diskuterar alltid samma sak."

"Remus, kan du allas namn på skolan?"

"Varför undrar du?"

"Du svarar alltid alla med deras förnamn. Så gör du det."

"Jag kan ha tagit mig tid för att lära mig så många namn på skolan som möjligt. Men jag tror inte att jag kan alla."
'Raska på och kom med nu', sade en skarp röst. 'Sorteringsceremonin ska just börja.' Professor McGonagall var tillbaka. Ett i taget svävade spökena bort genom väggen mittemot.

'Ställ upp er på led', sade professor McGonagall till förstaårseleverna, 'och följ mig.'

Harry, som tyckte det kändes som om hans ben på något mystiskt sätt hade förvandlats till bly, föll in i ledet efter en pojke med sandfärgat hår,

"Det var du Seamus."

med Ron bakom sig, och de tågade ut ur rummet, tillbaka tvärs över hallen och genom ett par dubbeldörrar in i Stora Salen.

Harry hade aldrig ens kunnat föreställa sig en sådan förunderlig och praktfull plats."

"Den var upplyst av tusentals och åter tusentals levande ljus som svävade uppe i luften över fyra långa bord, där resten av eleverna satt. Borden var dukade med glänsande guldtallrikar och guldbägare. Längst upp i salen stod ytterligare ett långt bord där lärarna satt. Professor McGonagall ledde fram förstaårseleverna dit, så att de kom att stanna på ett led öga mot öga med de andra eleverna och med lärarna bakom sig. De hundratals ansiktena som stirrade på dem såg ut som bleka lyktor i det fladdrande skenet från ljusen. Fläckvis utspridda här och där bland eleverna lyste spökena som matt silver. Mest för att undvika alla de stirrande ögonen tittade Harry uppåt och såg ett sammetsliknande svart tak översållat med stjärnor. Han hörde Hermione viska:

'Det är förtrollat, så att det ska se ut som himlen utanför. Jag har läst om det i Hogwarts, en historisk beskrivning.'"

"Självklart. Hogwarts, en historia. Finns det något som inte står i den?"

"Vad som har hänt sedan ni tre kom till skolan kanske?" Föreslog Dean.

"Nej, det kommer att skrivas ner i boken så fort de slutat skolan, sanna mina ord." Lovade Angelina.

"Okej, vad sjutton har ni tre gjort?"

"Ähh, haft väldigt upptagna år, och inte på ett bra sätt alltid. Det är allt du får veta."

"Det var svårt att tro att det fanns ett tak där över huvud taget och att Stora Salen inte helt enkelt öppnade sig mot himlen.

Harry tittade hastigt ner igen då professor McGonagall tyst placerade en fyrbent pall framför förstaårseleverna. Ovanpå pallen ställde hon en spetsig trollkarlshatt. Hatten var lagad och nött och förfärligt smutsig. Moster Petunia skulle inte ha släppt den innanför sina väggar.

Freds och Georges ögon lyste upp. "Nej." Var allt McGonagall och mrs Weasley sade.

"Men kan vi inte…" "Nej"

"Men snälla."

"Svaret är och kommer alltid vara ner Fred och George." Mrs Weasley stängde samtalet.

Kanske de måste försöka förtrolla fram en kanin ur den, tänkte Harry uppjagat, det verkade vara den sortens hatt –"

"En illusion som mugglare använder och lurar ögonen så att man tror att det är magi." Förklarade Burbage.

"och eftersom han märkte att alla i salen nu stirrade på hatten, stirrade även han på den. Under ett par ögonblick rådde det fullständig tystnad. Sedan ryckte hatten till. En lång reva nära brättet öppnades på vid gavel som en mun – och hatten började sjunga:"

"Sjung Harry. Sjung." Skrek tvillingarna.

"Nej, jag visste att det var därför jag skulle läsa. Jag tänker inte sjunga." Sade han bestämt och började läsa men missade tvillingarnas blick.

"Ni tycker kanske inte jag är vacker,

"Oroa dig inte, vi tycker inte det."

Men döm ej efter vad ni ser idag,

"Okej, vi ska försöka."

Jag lovar äta upp mig själv om ni

"Det måste jag se."

Kan finna någon hatt mer klok än jag.

"Vi ska hitta en smartare hatt."

"Kan ni två bara hålla käften?"

"Om du sjunger. Om inte fortsätter vi."

"Okej, jag börjar om då. men ingen avbryter mig, okej." Harry harklade sig nervöst.

"Ni tycker kanske inte jag är vacker,

Men döm ej efter vad ni ser idag,

Jag lovar äta upp mig själv om ni

Kan finna någon hatt mer klok än jag.

Behåll ni gärna era svarta plommonstop,

Och era höga hattar som ser fina ut

För jag är Hogwartshatten Som Sorterar

Och därför slår jag alla andra utan prut.

Det finns ej något dolt i era tankar

Som inte genast jag kan uppenbara,

Sätt mig på huvudet, och jag skall säga

I vilket hem ni helst bör vara.

Ni kanske passar bäst i Gryffindor,

Där folk med mod i bröstet lever,

Vars djärvhet, kraft och tapperhet

Dem skiljet ut från mängden av elever;

Ni kanske hemma hör i Hufflepuff,

Där rättvisa och sanning styr,

Ja, Hufflepuffarna är trogna och lojala

Och aldrig någon möda skyr;

Måhända är ert hem det visa Ravenclaw,

Ty den som lärd och kvicktänkt är

Och har ett gott och klart förstånd

Skall alltid sina likar finna där;

Eller måhända är ni i Slytherin

Skall era sanna vänner finna,

Där sluga rävar nyttjar alla knep

Att sina mål och syften vinna.

Så sätt nu hatten på! Förfäras ej!

Grips ej av frossa! Ty jag kan lova

Att (fast jag inga har) ni är i säkra händer,

För jag, jag är en Hatt Med Tankegåva!"

Alla stirrade på Harry när han avslutade låten och det var knäppt tyst.

"Jag var väl inte så dålig var jag?" Frågar han oroligt.

"Nej, Harry. Vi hade bara inte förväntat oss att du skulle kunna sjunga. Vart lärde du dig att sjunga?"

"Av mig själv. Jag sjunger ibland när jag jobbar på Privet Drive, men jag har fått höra att jag inte kan sjunga så…"

"Inte kan sjunga. Skitsnack. Visst, du har inte världens bästa röst men den är mysig."

"Hela salen bröt ut i smattrande applåder då hatten avslutade sin sång. Den bugade för vart och ett av de fyra borden och blev sedan alldeles stilla igen.
'Så det enda vi behöver göra är att prova hatten!' viskade Ron till Harry. 'Jag ska döda Fred, han höll på och dillade om att slåss mot ett troll.'"

Trions ögon vidgades stort när de insåg vad Ron hade sagt.

"Du kanske är lite utav en siare, Ron." Skämtade Harry tillsist.

"Harry log svagt. Ja, att prova en hatt var mycket bättre än att behöva utföra en trollkonst, men han önskade ändå att de kunde fått prova den utan att alla tittade på. Hatten verkade begära en hel del; för ögonblicket kände sig Harry varken modig eller kvicktänkt eller någonting alls åt det hållet. Om bara hatten hade nämnt ett elevhem för folk som kände sig lite illa till mods, skulle det ha varit det rätta för honom."

"Och alla andra."

"Fel. Tvillingarna skulle få vara i ett eget hus då. De var inte nervösa alls."

"Professor McGonagall steg nu fram med en lång pergamentrulle i handen.

'När jag ropar upp ert namn, sätter ni på er hatten och slår er ner på pallen för att bli sorterad', sade hon. 'Abbot, Hannah!'"

"Det är du!" sade Susan glatt och knuffade till sin kompis.

"Vem hade kunnat ana, jag som trodde det var någon annan", sade Hannah sarkastiskt.

"En flicka med rosigt ansikte och blonda råttsvansar snubblade fram ur ledet, tog på sig hatten, som föll rakt ner över ögonen på henne, och satte sig på pallen. Ett ögonblicks paus …

'HUFFLEPUFF!' ropade hatten.

Hannahs vänner gav ifrån sig ett jubel när Harry läste de orden, ivriga att visa sin stolthet.

Hufflepuffarna vid bordet till höger jublade och klappade i händerna då Hanna gick och satte sig hos dem. Harry såg att Tjocke Munkbroderns spöke vinkade glatt till henne.

'Bones, Susan!'

"Woo, heja Susan."

"Du gör bara det där för att reta mig!" sade Susan och höjde på ett ögonbryn åt en skrattande Hannah.

"Jag stöttar bara min närmaste vän", sade Hannah oskyldigt.

'HUFFLEPUFF!' ropade hatten igen, och Susan skuttade i väg och satte sig bredvid Hannah.

'Boot, Terry!'

'RAVENCLAW!'

Bord nummer två från vänster applåderade den här gången; flera medlemmar i Ravenclaw reste sig upp och skakade hand med Terry då han anslöt sig till dem.

'Brocklehurst, Mandy' kom också till Ravenclaw men 'Brown, Lavender' blev den första nya Gryffindorren och bordet längst bort till vänster bröt ut i vilda hejarop; Harry kunde se hur Rons tvillingbröder busvisslade. Efter dem kom 'Bulstrode, Millicent', som hamnade i Slytherin. Kanske det var inbillning från Harrys sida, efter allt han hade hört om Slytherin, men han tyckte att de såg ut att vara en otrevlig skara.

"Nej, det är inte din inbillning, det är bara sanningen."

"Självklart finns det undantag, som Greengrass systrarna. De är riktigt vackra…"

"Men inte så vackra som Katie och Angela dock." Förklarade tvillingarna.

"Han började känna sig illamående nu. Han kom ihåg hur han hade valts ut till tävlingslagen under idrottslektionerna i sin gamla skola. Han hade alltid valts sist, inte för att han inte dög, utan för att ingen ville tro att Dudley skulle tro att de gillade honom."

"'Finch-Fletchley, Justin!'

'HUFFLEPUFF!'

Ibland, lade Harry märke till, ropade Hatten ut elevhemmet med en gång, men andra gånger tog det en liten stund för den att avgöra saken. 'Finnigan, Seamus', den sandhårige pojken närmast Harry i ledet, satt nästan en hel minut på pallen innan hatten förklarade honom vara en Gryffindor."

"Vart ville den placera dig."

"I Hufflepuff ett tag."

"'Granger, Hermione!'"

"Och låt oss presentera den smartaste häxan på Hogwarts, min yster Hermione Granger." Jublade Harry under skratt.

"Jag är ganska säker på att det inte stod i boken", sade Hermione som var blossande röd om kinderna.

"Hermione nästan sprang fram till pallen och drog ivrigt ner hatten över huvudet.

'GRYFFINDOR!' ropade hatten. Ron stönade."

"Jag är ledsen Mione, jag kände dig inte…"

"Det är okej Ron. Jag var väldigt bossig då…"

"Varför hamnade du inte i Ravenclaw?"

"Eftersom jag är mer modig än smart och hör hemma i Gryffindor."

"En hemsk tanke slog Harry, så som hemska tankar alltid gör när man är väldigt nervös. Tänk om han inte blev vald över huvud taget?"

"Det är omöjligt."

"Men ingen förklarade det för mig, allt jag visste om trollkarsvärlden var det jag hittade i mina böcker."

"Tänk om han bara satt där med hatten över ögonen i evigheter, tills professor McGonagall slet av den från huvudet på honom och sade att det tydligen hade skett ett misstad och det var bäst att han tog tåget tillbaka?

"Jag skulle nog ha rymt då, inte en chans att jag skulle återvända dit frivilligt."

När Neville Longbottom, pojken som hela tiden tappade bort sin padda, ropades upp, ramlade han omkull på väg till pallen.

Remus började skratta och Neville såg sårad ut vilket Remus snabbt märkte.

"Var inte ledsen Neville, jag skrattar inte åt dig, det är bara det att din mamma gjorde samma sak… fast hon gjorde en kullerbytta också."

"Verkligen." Frågade Neville intresserat.

"Ja, hon var väldigt klumpig när hon gick i skolan men med Franks hjälp blev hon mycket mer självsäker och klarade auror testen med galans."

"Så du kände mina föräldrar?"

"Franks umgicks ofta med mig ja, och Alice var en av Lilys bästa vänner. Men jag trodde du visste om det." Neville skakade på huvudet. "Det verkar som om jag om jag får ta och berätta mer om dem någon gång."

Det tog en lång stund för hatten att bestämma vart Neville hörde. När den till sist ropade "GRYFFINDOR" sprang Neville iväg med hatten kvar på huvudet och fick lov att överlämna den till 'MacDougal, Morag.'"

"Den ville sätta mig i Hufflepuff men jag ville vara i samma hus som mina föräldrar.

"Malfoy kom framsvassande när hans namn ropades ut och fick omedelbart sin önskan uppfylld. Hatten hade nätt och jämnt rört vid hans huvud förrän den vrålade: 'SLYTHERIN!'"

"Malfoy gick bort och förenade sig med sina vänner Crabbe och Goyle med en självbelåten min.

"Varför du gjorde inget?" Frågade Dennis men fick inget svar förutom en irriterad blick.

Det var inte många personer kvar nu.

Moon …, Nott …, Parkinson …, sedan ett par tvillingsystrar, 'Patil', och 'Patil' …, sedan 'Perks, Sally-Anne' … och sedan, äntligen …

'Potter, Harry!'"

"Onej, det är jag. Kan vi hoppa över det här?" Frågade Harry, men han visste redan att ingen skulle gå med på det.

"Då Harry steg fram, bröt det plötsligt ut viskningar som små väsande eldar runtom i hela salen.

'Var det Potter hon sa?'

'Den Harry Potter?'"

"Nej det är den där andra Harry Potter som ser exakt likadan ut och också bor på Privet Drive 4 i ett skåp. Klart att det är han." Sade Luna sarkastiskt från Harrys knä där hon satt för tillfället och de som hörde henne började skratta.

"Det sista Harry såt innan hatten föll ner över ögonen på honom var hur alla i hela salen sträckte på halsen för att få sig en ordentlig titt på honom. I nästa sekund tittade han på den svarta insidan av hatten. Han väntade.

'Hmm', sade en tunn röst i hans öra. 'Svårt. Mycket svårt."

""Massor med mod, ser jag.

"För att han är den modigaste som finns." Sade Ron och Hermione.

Inget dåligt huvud heller. Det finns begåvning, ja, du store tid, det vill jag lova –

"Jäpp, han är smart."

"Verkligen, det är inte något jag märkt." Hånade Snape.

"Han använder sin intelligens till mer viktiga saker för tillfället."

och en stark längtan att visa sin duglighet, det var verkligen intressant … Så var ska jag placera dig?'"

"Gryffindor." Jublade hans bord.

"Harry grep hårt om kanterna på pallen och tänkte: Inte Slytherin, inte Slytherin."

'Jaså, inte Slytherin?' sade den tunna rösten. 'Är du säker på det? Du skulle kunna bli stor, ska du veta, allt som krävs finns här i ditt huvud, och Slytherin skulle kunna hjälpa dig på vägen till storhet, det är det ingen tvekan om

"Du hamnade nästan i Slytherin med?"

"Ja, ni två med?"

"Ja, vi hotade hatten med att han aldrig mer skulle få en lugn paus om vi hamnade där. Han verkade ta oss på allvar."

"Jag skulle ha dödat mig själv om han hamnat i Slytherin." Viskade Snape.

"Jag vet inte varför folk ser förvånade ut. Harry är lojal, smart, modig och slug. Egenskaper från varje hus. Det är mycket bra egenskaper hos en person." Sade Luna.

"Antar det här förklarar varför du flippade ut förra året."

"Så ni är inte arga?"

"Självklart inte,"

– nej? Nåja, om du är säker på det … är det bäst att det blir GRYFFINDOR!'"

"Woo, det bästa huset för dig."

"Harry hörde hur hatten ropade ut det sista ordet till hela salen. Han tog av sig den och gick på ostadiga ben mot Gryffindorbordet. Han var så lättad över att över huvud taget ha blivit vald och inte placerad i Slytherin att han knappt märkte att han fick det högsta bifallet hittills. Prefekten Percy steg upp och skakade kraftigt hans hand, medan Weasley tvillingarna skrek:

'Vi fick Potter! Vi fick Potter!'"

"Vilket de gjorde igen medan de dansade omkring.

"Harry slog sig ner mitt emot spöket i pipkragen som han hade sett tidigare. Spöket klappade honom på armen och gav Harry en plötslig, hemsk känsla av att just ha dykt ner i en hink med iskallt vatten."

"Hatar den känslan. Jag undrar ibland ifall de gör det med flit." Mumlade Susan.

"Han kunde se Honnörsbordet tydligt nu. Vid änden närmast honom satt Hagrid, som fångade hans blick och gjorde tummen upp åt honom. Harry log brett tillbaka. Och där, i mitten av Honnörsbordet, i en stor guldstol, satt Albus Dumbledore. Harry kände genast igen honom från kortet han dragit fram ur Chokladgrodan på tåget. Dumbledores silverhår var det enda i hela salen som lyste lika ljust som spökena. Harry upptäckte också professor Quirrell, den nervöse unge mannen från Den Läckande Kitteln. Han såg mycket speciell ut i en stor purpurfärgad turban."

Trion grimaserade nu när de visste vad som hade funnits under den.

"Och nu var det bara tre stycken kvar som skulle sorteras in. 'Thomas, Dean', en svart pojke som till och med var längre än Ron, anslöt sig till Harry vid Gryffindorbordet.

"Woo, Dean, världens bästa tecknare." sade Seamus och Dean rodnade svagt.

'Turpin, Lisa' fick bli en Ravenclaw och sedan var det Rons tur. Han var grönblek vid det här laget."

"Harry korsade fingrarna under bordet och en sekund senare hade hatten ropat: 'GRYFFINDOR!'"

"Min bästa vän." Harry och Ron delade ett stort leende.

"'Bra gjort, Ron, alldeles utmärkt', sade Percy Weasley pompöst och böjde sig fram över Harry medan 'Zabini, Blaise' utropades till Slytherin.

Professor McGonagall rullade ihop sitt pergamentpapper och tog med sig Sorteringshatten därifrån.

Harry tittade ner på sin tomma guldtallrik. Han hade först nu insett hur hungrig han var. Pumpapastejerna kändes som evigheter sedan.

"Det gör de alltid." Sade Fred och de flesta höll med honom.

Albus Dumbledore hade rest sig upp. Han strålade mot eleverna och slog brett ut med armarna, som om ingenting kunde ha gjort honom gladare än att se dem alla där."

Harry blängde bara på honom.

"'Välkomna!' sade han. 'Välkomna till ett nytt år på Hogwarts! Innan vi börjar vår festmåltid, skulle jag vilja säga ett par ord. Och så här lyder de: Dumbom! Lipsill! Stolle! Tokskalle! 'Tack ska ni ha!'

De vuxna som inte varit närvarande stirrade på rektorn misstroget.

"Fint tal Albus." Sade Kingsley tillslut med ryckande mungipor medan Umbridge skrev ilsket på sitt skrivblock.

"Ett av mina bästa."

Han satte sig ner igen. Alla klappade i händerna och jublade. Harry visste inte om han skulle skratta eller inte.

'Är han … lite tokig?' frågade han Percy tvekande.

"Inte bara lite, helt och hållet galen." muttrade Harry för sig själv.

'Tokig?' sade Percy obekymrat. 'Han är ett geni! Den avgjort bäste trollkarlen i hela världen! Men visst är han lite tokig. Potatis, Harry?'

Harry bara gapade. Serveringsfaten framför honom dignade nu av mat. Han hade aldrig sett så många rätter han tyckte om på ett enda bord: rostbiff, stekt kyckling, fläskkotletter och lammkotletter, korvar, bacon och stekt kött, kokt potatis, stekt potatis, pommes frites, Yorkshirepuddingar, ärtor, morötter, köttsås, ketchup och, av någon underlig anledning, pepparmintskarameller."

"Det låter gott." Mumlade Ron och Hermione satte en hand för munnen.

"Dursleys hade aldrig låtit Harry svälta precis,"

"Exakt vad är din definition utav att svälta mr Potter?"

"Ehh, ingen mat alls på över en vecka och inget vatten heller…" Svarade han försiktigt.

"Du och vi två ska ha en stor diskussion om vad svälta betyder." Konstaterar tvillingarna.

"Oh toppen, ytligare en sak att lägga till på min att göra lista."

"Vad har du mer?" Frågade Fred den här gången.

"Snacka med tre olika personer, shoppa, förhör, undersökning, diskussion med er och lite andra saker."

"men han hade aldrig fått lov att äta så mycket han önskade. Allt som Harry verkligen ville ha hade Dudley tagit, även om det gjorde honom illamående. Harry lassade på sin tallrik med en smakbit av allting utom pepparmintskaramellerna och började äta. Alltsammans smakade härligt.

'Det där ser verkligen gott ut', sade spöket i pipkragen sorgset och såg på när Harry skar upp sitt kött."

"'Kan ni inte …?'

"Han är ett spöke Potter, det är klart han inte kan äta." Hånlog Snape.

"Med all respekt", sade han sarkastiskt "så ville jag bara vara trevlig."

'Jag har inte ätit på nästan fyra hundra år', sade spöket. 'Jag behöver förstås inte göra det, men man saknar det verkligen. Jag har visst inte presenterat mig? Sir Nicholas de Mimsy-Porpington till din tjänst. Spöke hemmahörande i Gryffindortornet.'

"Bästa spöket någonsin." Sade Harry och sagda spöke log mot honom.

'Jag vet vem ni är!' sade Ron plötsligt. 'Mina bröder har berättat för mig om er, ni är Nästan Huvudlöse Nick!'"

"'Jag skulle föredra att ni kallar mig Sir Nicholas de Mimsy …', började spöket stelt, men den rödblonde Seamus Finnigan avbröt honom.

"Nästan huvudlös? Hur kan ni vara nästan huvudlös?'"

"Sir Nicholas såg ytterst sur ut, som om deras lilla samtal inte alls tog den riktning han ville.

"Nej, det går precis i den riktning han vill." Log Tonks. "Jag har pratat med honom ett antal gånger, min bästa vän var trots allt i Gryffindor." Förklarade hon.

'här', sade han irriterat. Han grep tag i sitt vänsteröra och drog. Hela huvudet vippade av från halsen och föll ner på axeln som om det satt på gångjärn. Någon hade tydligen försökt halshugga honom, men inte gjort det ordentligt.

"Bra sätt att få en att tappa aptiten." Sade Luna glatt.

Med en belåten min då han såg deras förbluffade ansiktsuttryck knyckte Nästan Huvudlöse Nick tillbaka huvudet på halsen, hostade och sade:

'Jaha ja, ni nya Gryffindors! Jag hoppas ni tänker hjälpa oss att vinna elevhemsmästerskapen i år? Gryffindor har aldrig varit utan seger under en så lång tid. Slytherin har vunnit pokalen sex år i rad!"

"Och det gjorde vi allt. Tack vare trion här och Neville första året, Ron och Harry andra året. Alla i tredje och alla i fjärde och i år ligger vi under lite då…"

"Hej, Hermione hjälpte till i andra året med."

"Blodige Baronen håller på att bli nästan outhärdlig – han är Slytherins spöke.'

Harry tittade bort mot Slytherinbordet och såg ett fasansfullt spöke sitta där, med tomma stirrande ögon, ihåligt ansikte och en klädnad fläckad av silverfärgat blod."

"Han satt närmast intill Malfoy som inte såg särskilt belåten ut med bordsplaceringen, vilket gladde Harry.

'Hur har han blivit så nerblodad?' frågade Seamus ytterst intresserat.

'Jag har aldrig frågat', sade Nästan Huvudlöse Nick finkänsligt.

"Du råkar inte veta?" frågade Harry och vände sig mot Remus.

"Det är en sak som jag inte vet om, vi blev jagade runt hela skolan resten utav dagen för att vi frågade honom."

"Det var en intressant dag." Sade Blodige Baronen med ett smalt leende.

"Pro… Remus, wow det känns konstigt, i alla fall vilka menar du när du säger vi?"

"Mig själv, James Potter, Peter Pettigrew och Sirius Black."

"Verkligen, så du var vän med honom, Sirius?"

"Min bästa vän. Men vi borde fortsätta om vi ska bli klara någon gång."

När alla hade ätit så mycket de orkade, försvann resterna av maten från tallrikarna och lämnade dem lika skinande rena som innan. Ett ögonblick senare dök efterrätterna upp. Glassportioner i alla smaker man kunde tänka sig, äppelpajer, sirapstårtor, chokladbakelser och syltmunkar, sockerkaka med vaniljkräm och grädde, jordgubbar, brylépudding, rispudding …"

"Medan Harry tog för sig av sirapstårtan, övergick samtalsämnet till deras familjer.

'Jag är hälften av varje', sade Seamus. 'Min pappa är en Mugglare. Mamma talade inte om för honom att hon var en häxa förrän de redan var gifta. Ganska otäck chock för honom.'

"De andra skrattade.

'Och du då, Neville, hur är det med din familj?', sade Ron.

'Jo, jag har växt upp hos min farmor och hon är en häxa', sade Neville,"'men familjen trodde jättelänge att jag var helt och hållet en Mugglare. Gammelfarbror Algie försökte hela tiden överrumpla mig och tvinga fram lite magi ur mig – han knuffade ner mig från änden på piren i Blackpool en gång, jag var nära att drunkna

"Vad!" Skrek McGonagall i chock. "Vad tänkte den mannen?" Neville sjönk ihop i sin stol. "Jag kommer definitivt ha ett samtal med Augusta om det här."

"Professorn, det är inte nödvändigt."

"Inte nödvändigt" Vad är det med Gryffindors att inte tycka det är nödvändigt? Jag kommer prata med både din farmor och Algie, det här är allvarligt.

"Jag vill gärna vara närvarande då, Minerva. Jag var trots allt väldigt bra vän med Frank och Alice var som en kusin eller en syster med."

"Jag vet att min mamma kommer vilja vara närvarande vid det också. Hon har skuldkänslor och kände också Frank och Alice." Inflikade Tonks.

"Skuldkänslor?" Tänkte Neville förvirrat.

"Hon är syster med Bellatrix, Si… ehh… Remus berättade det för mig i somras." Viskade Harry. "Ja, jag vet och efter fjärde boken kommer hela skolan veta om det."

– men ingenting hände förrän jag var åtta år. Gammelfarbror Algie kom hem på te och han höll mig hängande i vristerna utanför ett fönster på övervåningen när min gammelmoster Enid bjöd honom på en maräng och han oavsiktligt släppte taget. Men jag studsade, hela vägen ner genom trädgården och ut på vägen. De blev verkligt förtjusta allihop, Farmor grät, så glad var hon."

"Jag tror mer hon grät för att du var säker, Neville." Hermione skakade på huvudet.

"Det låter värre nu när jag hör det i efterhand, jag reagerade knappt då." Tänkte Harry.

"Och ni skulle ha sett deras ansikten när jag blev antagen här, de trodde att jag kanske inte hade tillräcklig magisk kraft för att få komma in, förstår ni. Farbror Algie blev så belåten att han köpte en padda åt mig."

"På andra sidan av Harry pratade Percy Weasley och Hermione om lektioner ('Jag hoppas verkligen att de börjar med detsamma, det finns så mycket att lära sig, jag är särskilt intresserad av Förvandlingskonst, du vet, att förvandla nånting till nånting annat, det lär vara särskilt svårt förstås … Man börjar i liten skala, bara tändstickor till nålar och såna saker …')

"Självklart."

Harry, som började känna sig varm och sömnig, tittade upp mot Honnörsbordet igen. Hagrid tog djupa klunkar ur sin bägare. Professor McGonagall pratade med professor Dumbledore. Professor Quirrell, i sin löjliga turban, pratade med en lärare med flottigt svart hår, krokig näsa, och gul hy."

"Det är på pricken." Skrattade Ginny.

"Det hände väldigt plötsligt. Den kroknäste läraren tittade förbi Quirrells turban rakt in i Harrys ögon, och en skarp, brännande smärta sköt tvärs genom ärret på Harrys panna."

"Va!"

"Oroa er inte, man vänjer sig." Försäkrade Harry men ingen verkade lugnad.

"'Aj!' Harry satte hastigt handen för pannan.

'Vad är det?' frågade Percy.

'Ing-ingenting.''

"Stackars Harry, han har stått ut med så mycket." Tänkte Percy sorgset.

Smärtan hade försvunnit lika snabbt som den kommit. Svårare att skaka av sig var känslan Harry hade fått när han såg lärarens blick, en känsla av att han inte alls tyckte om Harry.

"Nej, vi är bästa kompisar och dricker te på lördagar." Sade Harry sarkastiskt.

'Vem är den där läraren som talar med professor Quirrell?' frågade han Percy.

'Jaså, känner du redan professor Quirrell? Inte konstigt att han ser så nervös ut, för det där är professor Snape."

"Han undervisar i Trolldryckskonst, men han vill egentligen inte göra det – alla vet att han är ute efter Quirrells jobb. Han vet en förfärlig massa om Svartkonster, Snape.'

"Harry betraktade honom en stund, men Snape såg inte på honom någon mer gång.

"Tack och lov för det."

Till slut försvann efterrätterna också och professor Dumbledore reste sig igen. Det blev tyst i salen.

'Ähum … bara ett par ord till nu när vi alla fått näring och blivit vattnade. Jag har några saker att meddela er inför terminsstarten. Förstaårseleverna bör lägga märke till att skogen på området är förbjuden mark för alla elever. Och det skulle inte skada några av våra äldre elever att också komma ihåg det."

"Dumbledores gnistrande ögon blixtrade till i riktning mot tvillingarna.

Molly blängde på tvillingarna.

"Hej, bläng inte bara på oss, rektorn ögon blixtrar nu också i Harrys, Ron och Hermiones riktning."

"De gör vad?" Frågade Remus lugnt.

"Vi kan ha varit i skogen ett antal gånger."

"Harry, vet du inte hur farligt det kan vara, och det är en skillnad på dig och mig." Lägger han till efter Harrys blick.

'Jag har också blivit ombedd av vaktmästaren, mr Filch, att påminna er alla om att inga trollkonster bör utövas i korridorerna på rasterna.

"Finns det någon som läst den?"

"Jag har." Svarade Harry. "Vad, då vet jag vad man inte får göra och om jag vill ställa till med problem eller göra upptåg så vet jag vad jag borde göra, listan är egentligen något som ger en idéer, fast jag har inte haft tid att göra något än…"

"Oh Merlin, jag visste listan var en dålig ide."

Uttagningarna till Quidditchlagen kommer att göras under andra veckan på terminen. Alla som är intresserade av att spela för sitt elevhem kontaktar madam Hooch.

Och till sist måste jag tala om för er att i år är tredje våningens korridor på höger sida förbjudet område för alla som inte vill dö en mycket plågsam död."

"Vad?" Frågade de vuxna i chock.

"Vad är det som är så farligt att du var tvungen att blockera?" Krävde Bill.

"Harry skrattade, men han var en av de få som gjorde det.

'Han är väl inte seriös?'"mumlade han till Percy.

'Det är han säkert', sade Percy och såg ogillande på Dumbledore. 'Det är konstigt, för han brukar alltid ge oss ett skäl till varför vi inte är tillåtna att gå någonstans – skogen är fylld av farliga vilddjur, det vet alla. Jag tycker verkligen att han kunde ha talat om det för oss prefekter åtminstone.'

"Varför var jag så uppblåst?"

'Och låt oss nu, innan vi går och lägger oss, sjunga skolsången!' ropade Dumbledore. Harry lade märke till att de andra lärarnas leenden hade blivit ganska stela."

Alla lärare förbannade Harrys uppmärksamhet.

"Dumbledore svängde lätt med sin trollstav som om han försökte skaka av en fluga från änden och ett långt gyllene vand flög ut från den. Det höjde sig i luften ovanför borden och snodde sig som en orm till ord.

'Alla väljer sin älsklingsmelodi', sade Dumbledore, 'och så sätter vi igång!'

Och skolan skrålade:"

"Ingen utom jag sjunger okej, Tonks hjälp mig här, vi kör en duett."

"Okej."

"'Hogwarts, Hogwarts, Hoggy Warty Hogwarts

Vare sig vi är gamla och flints

Eller unga med skrubbsår på knäna,

Var snäll och se till att vi nånting oss lär.

Med saker som är intressanta för oss

Behöver vi fylla vårt huvud och sinne

För nu är där tomt, ja, mest bara luft

Och fluglik och tussar av dam där inne.

Ge oss tillbaka allt det som vi glömt

Och lär oss sånt som till nytta kan bli,

Så ska vi plugga tills ögonen blöder.

Gör bara ditt bästa, och resten gör vi.'"

"Vi lät ganska bra, vi kan starta ett band." Fnissade Tonks.

"Alla avslutade sången olika fort. Till sist var det bara Weasley tvillingarna kvar som tillsammans sjöng en långsam begravningsmarsch. Dumbledore dirigerade de sista raderna de sjöng med sin trollstav, och när de hade slutat, var han en av dem som applåderade högst.

'Å, musik', sade han och torkade sig i ögonen. 'En förtrollning som går utanpå allt annat vi gör här. Och nu är det dags för sängen. Kila iväg med er!'

Gryffindors nybörjarelever följde efter Percy genom den sorlande mängden, ut ur Stora Salen och uppför marmortrappan. Harrys ben kändes som bly igen, men bara för att han var så trött och fylld med mat. Han var för sömnig för att ens bli förvånad över att folk på porträtten längs korridorerna viskade och pekade då de gick förbi, eller över att Percy två gånger ledde dem genom dörröppningar dolda bakom skjutbara paneler och hängdraperier. De klev uppför fler trappor, gäspande och släpande fötterna efter sig, och Harry undrade just hur mycket längre de måste gå när de plötsligt tvärstannade.

En bunt promenadkäppar svävade omkring uppe i luften framför dem och då Percy tog ett steg framåt började de kasta sig mot honom."

"'Peeves', viskade Percy till förstaårseleverna. 'En poltergeist.' Han höjde rösten: 'Peeves - visa dig.'

Ett högt, ofint ljud, som när man släpper luften ur en ballong, hördes till svar.

'Vill du att jag ska gå till Blodige Baronen?'"

"För tidigt."

"Det hördes en lätt knall och en liten man med elaka mörka ögon och bred mun dök upp, svävande i luften med korslagda ben och med promenadkäpparna i ett stadigt grepp.

'Ooooooo!' sade han med ett obehagligt kacklande skratt. 'De små söta Förstisarna! Vad skojigt!'

Han dök plötsligt ner mot dem. De böjde sig hastigt undan allesammans.

'Ge dig i väg, Peeves, annars ska minsann Baronen få veta det här, och jag menar vad jag säger!' röt Percy."

"Peeves räckte ut tungan och försvann samtidigt som han släppte ner käpparna på Nevilles huvud."

"Varför händer allt mig?"

"Kan vara något som går i släkten, allt hände Alice med."

"Verkligen?" Remus nickade bara.

"De hörde hur han susade iväg och hur han fick vapensköldar att rassla då han svepte förbi.

'Ni måste se upp för Peeves', sade Percy då de fortsatte igen. 'Blodige Baronen är den ende som kan hålla honom i schack, han lyder inte ens oss prefekter. Nu är vi framme."

Eleverna från andra hus började se förväntans fulla ut och Gryffindorbordet utbytte några nervösa blickar.

"Längst bort i änden på korridoren hängde ett porträtt av en mycket tjock kvinna i skär sidenklänning.

'Lösenord', sade hon.

"Vi har bytt lösenord, och professorn, jag tycker vi borde byta lösenord så att de inte kan det, i fall boken avslöjar."

"VI kommer göra det miss Patil.

'Caput Draconis', sade Percy, och porträttet svängde ut från väggen och avslöjade ett runt hål i den. De kravlade sig genom det allesammans – Neville behövde en hjälpande hand – och befann sig i Gryffindors sällskapsrum, ett hemtrevligt, runt rum fyllt med mjuka fåtöljer.

"Det låter väldigt annorlunda från vårt sällskapsrum." Kom från de andra tre borden.

"Hur ser de ut då."

"Vi är inte dumma nog att berätta."

"Jag slår vad om att minst ett kommer beskrivas i någon utav böckerna. Flinar Ginny."

Percy dirigerade flickorna genom en dörr som ledde till deras sovsal och pojkarna genom en annan. På toppen av en spiraltrappa – de befann sig tydligen i ett av tornen – fann de till sist sina bäddar: fem himmelssängar med djupröda sammetsförhängen omkring. Deras koffertar hade redan burits upp. Alltför trötta för att prata drog de på sig sina pyjamasar och trillade i säng.

'Visst var det jättegod mat?' mumlade Ron till Harry genom förhängena. 'Låt bli, Scabbers! Han tuggar på mina lakan.'"

"Dumma råtta."

"Harry hade tänkt fråga Ron om han hade ätit av sirapstårtan, men han somnade nästan med detsamma.

Kanske hade Harry ätit en aning för mycket, för han drömde en väldigt underlig dröm. Han hade på sig Quirrells turban, som hela tiden talade till honom och sade till honom att han omedelbart måste flytta över till Slytherin, därför att det var hans öde."

"Harry sade åt turbanen att han inte ville vara i Slytherin; den blev tyngre och tyngre; han försökte dra av sig den men den klämde åt allt hårdare så att det gjorde ont, och där var Malfoy, som skrattade åt honom medan han kämpade med den, sedan förvandlades Malfoy till den kroknäste läraren, Snape, vars skratt blev högt och isande – ett grönt ljus blixtrade till och Harry vaknade, darrande och badande i svett."

Harry, Hermione och Ron flämtade när de insåg konsekvenserna av drömmen. "mitt undermedvetna försökte varna mig." Mumlade Harry.

"Han vände sig på andra sidan och somnade om, och när han vaknade dagen därpå kom han inte alls ihåg drömmen."

"Det var slutet. Oh, ledsen för att jag blev lite galen förut. Vet inte varför det händer." Sade han generat med röda kinder.

"Varför. Du livade upp saker och ting."

"Jag vet den perfekta personen för det här kapitlet. Rektorn jag tycker att i fall ett kapitel är döpt efter en så måste man läsa det, är inte det rättvisst?

"Ehh, ja. Självklart."

"Bra, professor Snape, din tur att läsa." Ropade Harry ut men sa professor ytterst sarkastiskt och Snape blängde på honom.

"Nej, måste vi läsa ett helt kapitel om honom?" Stönade Ron.


Och slutet på ytligare ett kapitel. Vad trött jag är, lovade mig själv att lägga ut det idag och om det är många stavfel beror det på att jag inte sovit något utan var vaken hela kvällen för att va med vänner men jag ska som sagt försöka uppdatera en gång till den här veckan.