Sorry to keep you guys waiting! Jag kom precis på att jag inte uppdaterat, och påsklovet tog ju som bekant slut för en vecka sedan, sorgligt nog!
Så tänkte jag, att några av er kanske hunnit glömma vad som hände i förra kapitlet, (det hade jag till och med lyckats med att göra själv!) och för er som inte orkar läsa om kapitel 10 så kan jag sammanfatta det hela med att klanten Crabbe har lyckats sätta eld på Vid Behov-rummet - precis som i boken.
11. Dubbelagenten kommer ut ur garderoben
Harrys reflex var att springa, men så fick han syn på Draco på golvet. Draco som satt där, stilla för att han inte kunde röra sig. Draco som såg på honom med en blick som sade "snälla". Men det rörde sig inte om att Harry snälla skulle rädda honom. Det rörde sig om att Harry snälla skulle rädda sig själv. Han skakade på huvudet.
"Harry! Harry, kom igen!" vrålade Ron skarpt, över eldens dån. "Kom igen, vi måste hitta en väg ut innan vi brinner inne allihop! Skit i Malfoy!"
Den där uppmaningen riggade upp ännu en ursinnig eld – inom Harry. Överge Draco? Nej, minsann, det tänkte han inte göra!
Han såg sig om, och fick snabbt syn på två hållfasta kvastar en bit ifrån en skräphög som höll på att attackeras av den djävulska elden. Han ryckte åt sig dem, och kastade den ena åt Ron, som kommit tillbaka efter honom, mot bättre vetande.
"Om vi dör för hans skull, Harry så svär jag att jag dödar dig!!" utbrast den rödhårige, och satt upp på kvasten, för att sedan hjälpa Hermione upp bakom honom.
Harry hjälpte Draco att hamna i stående ställning, stöttade honom med sin egen kroppsvikt, men när Malfoy ville dra med sig den fortfarande avsvimmade Goyle upp på kvasten, uppstod ett problem.
"Kvasten räcker inte för er alla tre", skrek Ron uppifrån, med Hermiones armar om sin midja. "Harry, du måste lämna någon av de där två!"
Den grönögde före detta gryffindoraren såg förskräckt på den blonde.
"Vi måste", viskade han, och fastän det inte hördes var han säker på att Draco förstod. "Jag är ledsen." Han höll hårdare om den andre mannen, vars hud där, mitt i lågorna, såg ut att vara skimrande vit, inte bara blek. Så nära var han, att det hade bränt i honom även om elden inte hade varit där. Han mötte Dracos blick, och kände hur sorgen hos den gråögde avspeglades i honom. Han tryckte sig så nära nu att hans läppar bara var en halv centimeter från Dracos öra. "Jag ger mig inte av härifrån utan dig. Men för att vi ska kunna komma härifrån levande, måste vi lämna honom."
Draco svalde, och nickade.
"Harry, vad fan håller du på med?! Dra upp någon av dem på kvasten och stick, innan den brinner upp och ni med den!" beordrade Ron, och Hermione hostade tack vare den svarta röken som steg upp mot dem.
Pojken-som-hittills-har-överlevt hjälpte sig själv och Draco upp på kvasten, och sköt sedan ifrån marken. Då fick Ron fart, men Harry behövde inte ha blicken på Hermiones ryggtavla i särskilt lång tid, eftersom han hade väldigt bråttom att komma bort ifrån platsen där Goyle nu låg och förkolnades. Det var illa nog att känna hur Draco krampaktigt höll om honom, utan att säga något alls, stel som en trollstav bakom honom, utan att de behövde se exakt vad som hände med Dracos vän.
Han fokuserade istället på att upptäcka dörren ut, och fick syn på den rektangulära fläcken på väggen framför, med ett rökmoln som enda hinder. Han styrde mot den, och snart föll de båda av kvasten när de krockade med väggen ute i korridoren.
Tätt efter följde Ron och Hermione, så snart låg alla fyra i en hög på golvet, och andades flämtande in den klara, friska luften.
"Djävulsfyr!" flämtade Hermione så snart hon kunde tala. "Jag kunde aldrig ana... att Crabbe kunde... så mörk magi", fick hon fram mellan hostningarna. "Det förstör allt i sin väg – allt!"
"Horrokruxen också?" Ron harklade sig ljudligt när Harry sa det där ordet.
"Harry, tycker du verkligen att det här är rätt plats...?" undrade han, med blicken på Malfoy, som då såg upp – med ett ansiktsuttryck som skulle ha varit vresigt, om det inte vore för att han precis upplevt två av sina bästa vänner bli dödade. Ytliga vänner, visserligen, men ändå vänner som han spenderat i stort sätt hela sin tid på Hogwarts med. Borta, så plötsligt.
Harry gillade inte hur Dracos ögon såg fullständigt besegrade ut.
"Låt honom vara, Ron", bad han därför. "Du brydde dig inte ett skit om Crabbe och Goyle, men det gjorde han."
"Du tycker synd om Malfoy?" undrade den rödhårige, nästan äcklad.
"Jag förstår honom. Det är mer än vad jag kan säga om dig", snäste Harry irriterat, men lugnade sig snabbt när Ron inte svarade. Hermione sa ingenting alls, såg bara fundersamt på Harry.
"Vad?" undrade han. Hon ryckte till, som om hon blivit påkommen med att göra något förbjudet.
"Åh, jag bara tänkte..." Men vad Hermione tänkte fick de inte reda på, för en kraftig explosion hördes, och alla fyra flög upp på fötter, och såg sig hetsigt om, ut på Hogwarts ägor.
"Jag vet att ni gömmer Harry Potter!" hördes en skallrande, magiskt förstärkt röst som Harry kände alltför väl. Voldemorts röst. Upprörda skrik hördes inifrån Ravenclaws uppehållsrum, som låg närmast korridoren de befann sig i. "Om ni inte skickar ut honom inom femton minuter, kommer jag att ta saken i egna händer, och även om jag helst inte vill spilla något värdefullt, magiskt blod på det här, gör jag vad som krävs. Femton minuter. Ge mig Harry Potter, och ingen blir skadad."
Rösten tystnade, men ingen i klungan gjorde någon rörelse på ett tag.
"Harry", pep Hermione, fortfarande vänd mot fönstret precis som alla andra, "vi måste informera lärarna om att du är här." Inget svar. "Harry...?"
Både Hermione själv, Ron och Draco såg sig omkring, men den grönögde pojken syntes inte längre till någonstans.
"Åh nej", stönade den brunhåriga kvinnan. "Han har säkert gett sig iväg för att fixa det här på egen hand!"
"Då får vi väl leta rätt på honom innan han hinner göra något", tyckte Ron.
"Vi kommer inte att hitta honom. Han skulle inte vilja att vi följde efter honom, för i så fall skulle han ha sagt något. Och han har fortfarande en osynlighetsmantel innanför klädnaden, som ni kanske minns, så vill han inte bli hittad, blir han inte hittad."
"Men vad föreslår du att vi gör, då?" fräste Ron. "Du kanske inte bryr dig om Harry överlämnar sig själv till Du-vet-vem, men vi gör det!"
Den blonde trollkarlens blick smalnade när han ilsket såg på Weasley.
"Det finns inget annat att göra", konstaterade Hermione snabbt, för att förhindra ett bråk. "Draco, om du vill hjälpa till att leta efter Harry..."
"Varför i Merlins kulors namn skulle han vilja det?!"
"... Så gör det, för all del, det är ändå bäst om vi delar på oss och letar."
Draco nickade godkännande, vände och gick, och den klipska häxan drog iväg med sin pojkvän på andra hållet.
Den bleke mannen suckade där han marscherade fram i rask takt. Hur skulle han kunna hitta Harry? Det skulle inte gå, det förstod han redan nu, såvida inte guldpojken bestämde sig för att han ville ha sällskap, och drog in Draco under osynlighetsmanteln där han gick. Åh, vad han önskade att det skulle hända...
Medan han lekte med tanken på vad de två skulle kunna ha för sig under den där manteln, hörde han steg närma sig honom. Förskräckt hoppade han in bakom en gobeläng för att gömma sig, och kikade försiktigt fram när han hörde att stegen var väldigt nära. Han såg hur Minerva McGonagall stressat gick – ja, nästan halvsprang – förbi honom i korridoren, mumlandes med några andra nyvakna professorer om att de alla skulle samlas i Stora Salen.
Han pustade ut när de var borta, och kom lättat fram ur sitt gömställe – bara för att lyckas gå rakt in i rektor Severus Snape, som ljudlöst svept fram från samma håll.
De två stod helt stilla för ett tag, och bara stirrade på varandra. Så återfick Snape tal- och fattningsförmågan.
"Malfoy. Efter vad jag har förstått är du inte längre en elev här på Hogwarts, så jag är väldigt nyfiken på att höra din förklaring till vad du gör här just nu."
"Åh kom igen, Snape! Du ger blanka fan i vad jag gör här, så länge du kan överlämna mig till Mörkrets Herre!" snäste Draco argt. Egentligen var han mest arg på sig själv för att ha blivit upptäckt; nu var han ju praktiskt taget död! "Så gör det då, visst, men jag tänker inte göra saker lättare för dig genom att berätta något!"
"Du är här för att du har bytt sida", konstaterade Severus. "Du hjälper Potter, och kom antagligen hit med honom, men har nu tappat bort honom." Ett svagt leende, som den bleke mannen var osäker på om det skulle vara hånfullt eller inte, prydde den svartklädde professorns läppar.
"Hur...?" undrade Draco förvånat, men höll sedan på att bita sig i tungan; det lilla ordet var ju en bekräftelse på att Snape hade rätt, för Merlins skull!
"Jag behöver inte använda legilimering för att veta att du aldrig skulle sätta din fot på Hogwarts frivilligt, när du lämnat dödsätarna", förklarade Snape. "Vad har Potter för hållhake på dig, han som inte ens kunde hålla kvar Weasley och Granger vid sin sida?"
Om Draco varit lite mindre stressad och arg just nu, skulle han också ha blivit betydligt mindre blek i ansiktet, men för tillfället kunde han inte rodna, speciellt inte inför sin gamle Hogwartslärare. Istället blängde han bara på honom.
"Om blickar kunde döda..." muttrade Snape då, som gensvar på Dracos beteende. Det gjorde bara den gråögde tonåringen mer irriterad.
"Tänker du bara stå där?" undrade han.
"Jag var faktiskt på väg mot Stora Salen då du uppehöll mig", blev svaret.
"Då kan du ju bege dig direkt till Mörkrets Herre istället, med mig! Oj, vad skönt det måste vara för dig att sluta låtsas att du är på de godas sida", fnös han.
Snape knyckte på nacken. "Jag kan inte se en anledning till varför jag skulle göra det. Mörkrets Herre bad om Potter, inte om dig."
Draco himlade med ögonen. "Ja, men han kommer att löna dig om du överlämnar mig åt honom. Speciellt som du avslöjat mig som anhängare till Harry istället för honom."
"Intressant att du kallar Potter för Harry", tyckte Severus.
"Jag har vant mig", förklarade den bleke slött.
"Givetvis", sa Snape tonlöst. Draco suckade irriterat.
"Poängen är att du säkert skulle bli belönad", gick han på.
"Det skulle jag säkert", höll den kroknäste mannen med. Så svepte han iväg, i den riktning Draco kunde minnas att rektorns kontor låg.
Den bleke mannen stirrade förvirrat efter honom. Vad var det här? Tänkte Snape bara låta en förrädare springa lös på slottet, fastän han visste det? Mörkrets Herre skulle döda honom!
... Förrädare... Kanske hade en förrädare sprungit lös på slottet länge. Närmare bestämt i nästan sjutton år. Draco hade alltid tyckt att Dumbledore var en fåne som faktiskt litat blint på Snape i alla de där åren, men kanske hade han vetat något hela tiden som ingen annan vetat... Snape var en dubbelagent, ja, men tydligen hade han alltid egentligen varit på Dumbledores sida. På Hogwarts sida. På Harry Potters sida. Harry Potter som var försvunnen, som Draco måste leta reda på innan den dumt modige idioten tog sig friheten att besegra Voldemort själv – eller besegras av Voldemort själv. Hemska tanke.
Men var exakt fanns han då?
När Draco planlöst vandrade omkring, öppnades plötsligt dörren till klassrummet de brukade hålla till för talmagi, och för ett ögonblick trodde han att han var förlorad; att det var syskonen Carrow, som skulle förbanna honom till nästa århundrade, men fann att det var en hel hop elever, främst ravenclaware, i samma ålder som han själv. Ibland dem fanns den där Lovegood-tjejen Harry nämnt, Luna, eller vad hon nu hette. Alla tvärstannade när de fick syn på Draco, med skräckslagna ansiktsuttryck, och han förstod först inte varför, men kom fram till att det antagligen berodde på att han ansågs vara dödsätare, och skulle kunna skvallra för Carrows om dem. Han lät de glo, men det blev irriterande i längden, eftersom ingen av dem sa något.
Så tog nyfikenheten över.
"Blev inte du tillfångatagen?" undrade han med blicken på Luna.
"Om du... om du rör Luna, Malfoy..." sa en röst från mitten av klungan, nervöst men ändå på något vis bestämt, och Neville klev fram, med staven höjd.
"Men lugna dig, Longbottom, jag frågade bara", förklarade Draco lugnt, utan att röra sig ur fläcken.
"Det blev jag", svarade Luna på frågan. "Men Ginny släppte ut mig ur din herrgård."
Draco höjde ett ögonbryn, förvånad både av tanken att den rödhåriga flickan skulle kunna döda sin före detta pojkvän, men inte hålla sin vän fångad, och dessutom över att Luna uppgav Ginnys namn inför honom.
"Bra att veta", kommenterade han. "Tänk om jag får för mig att berätta det för min far, vad händer då?" fortsatte han sedan, i samma lugna tonfall.
"Lamslå!" utbrast Neville då, men tack vare sina snabba reflexer lyckades måltavlan för formeln att dra fram sin stav och parera den utan större besvär.
"Jag sa tänk om, Longbottom, varför så hetsig?"
"Som om vi behöver fler dödsätare på Hogwarts!" Den vanligtvis klumpiga, tystlåtna mannen lät plötsligt arg.
"Dämpa dig", rådde den blonde trollkarlen, "annars lockar du hit Carrows."
"Du kan ju ändå locka hit dem med ett tryck på din arm, eller hur?" fräste han. Draco suckade.
"Jag har inte tid att stå här och lyssna på dina anklagelser, jag..."
"Nej, för du tänker gå ut till... till Voldemort, eller hur?" Alla i klungan flämtade till, utom Luna, som bara tittade på händelseförloppet med måttligt intresse, som när mugglarna kollade på väderleksrapporter, ungefär. Neville verkade ha kommit upp i högvarv eller något, för han stod fortfarande och predikade som bäst om hur ond Malfoy var.
"Har någon av er sett Harry?" avbröt den gråögde. Det blev fullständigt tyst. Han hade nästan förväntat att få höra Neville kommentera om att han skulle hålla sig borta från Harry om livet var honom kärt, men tydligen hade till och med Longbottom noterat att han använde Den Utvaldes förnamn.
Draco himlade med ögonen. "Jag tar det som ett nej", suckade han, och svepte vidare, förbi tjugotalet stirrande blickar.
Harry måste finnas någonstans här i närheten!
När Draco passerade Snapes kontor, överlade han med sig själv, och beslutade sig för att han inte kunde ha något att förlora på att knacka på, om inte annat för att få svar på några frågor om den forne trolldrycksläraren. Men stenstatyn hoppade åt sidan redan innan han hunnit göra något, och en ovanligt blek figur kom ut.
"Harry!" utropade den blonde, och Pojken-som-överlevde tvärstannade framför honom – Draco verkade ha den effekten på folk ikväll – med osynlighetsmanteln i handen.
"Draco!" Harry verkade mest förvånad, men för en halv sekund tyckte Draco sig skymta ett besvärat uttryck i den svarthårige mannens ansikte. Så började han gå, och Draco följde snabbt efter.
"Vart är du på väg?" undrade han, både misstänksamt och oroligt.
"Till... till Neville och Seamus, de har ordnat en motståndsrörelse som..."
"Neville är inte med Seamus, han är med Luna och en hög Ravenclaware", avbröt Draco. "Och jag kan hur som helst se när du ljuger."
Harry stannade upp, och såg honom rakt i ögonen för ett tag, blev nästan lite tårögd såg det ut som.
"Draco, vill du verkligen, verkligen hjälpa mig att stoppa Du-vet-vem?" undrade han.
"Såklart, har du inte förstått det förrän nu?" Den blonde suckade. "Jag skulle göra vad som helst för dig..." tillade han, mest för att det lät bra och för att vinna tid, men när han hörde sig själv säga det, kände han att det var sant.
"Ta då den här", bad den glasögonprydde, och räckte över sin osynlighetsmantel åt honom. "Tror du att du skulle kunna döda Nagini, för min skull, om du fick chansen?"
"Hur?"
"Jag vet inte, du får prata med Hermione och Ron om det, de vet vilka saker som förintar horrokruxer. Kan du göra det?"
"Okej, visst", lovade han. "Men vad ska du göra?"
Han suckade. "Ett krig kommer att dra igång. Hogwartslärare- och elever kommer att dö för min skull. Det kan jag inte låta hända. Dessutom har Snape förklarat saker och ting för mig. Jag är en horrokrux, som det aldrig var meningen att Voldemort skulle skapa. Du förstår vad det betyder, eller hur?"
Draco nickade svagt. Han förstod precis. Han förstod vad Harry tänkte göra, och han förstod också att det inte skulle tjäna något till att försöka stoppa honom. Men han gillade det verkligen inte!
"Du måste ge mig ett försprång", fortsatte Pojken-som-var-modigare-än-någon-annan. "Han är i Den Förbjudna Skogen, jag såg honom, och du kan antagligen följa efter mig in efter en halvtimme eller något, när han – vi – är döda." Hans röst blev tyngre, sorgsnare. "Det borde inte bli så svårt för dig, dödsätarna kommer garanterat att vara förvirrade. Men var försiktig, snälla."
Draco överväldigades av sina egna känslor: en oerhörd våg av smärta och sorg sköljde över honom. Varför var världen så jävla helvetes orättvis?! Varför tvingades vissa leva vidare, när andra skulle dö? Han svalde, och kämpade förtvivlat för att inte gråta som en barnunge. Istället drog han Harry intill sig, så nära det bara var möjligt att komma, så tätt ihop de bara kunde vara, och kysste honom desperat, ville dröja ut på det oundvikliga så länge som möjligt.
När han tvingades släppa taget, såg de bara på varandra i några få sekunder, som var värdefullare än något annat, som Draco alltid skulle minnas. Den Utvalde – eller snarare Den Dödsdömde – sa ingenting när han gick. Det behövdes inte, alla ord som någonsin skulle vilja sägas hade redan blivit sagda i den där kyssen. Den svarthårige vände bara ryggen åt honom, och gick.
Draco stod som fastfrusen, och såg efter mannen flera minuter efter att han gått därifrån.
Så plötsligt kom Hermione rusande mot honom, bakifrån, med Ron efter sig. De båda höll i gigantiska huggtänder. Den blonde var så avdomnad från verkligheten att han inte ens kunde få fram ett ord för att kommentera det.
"Malfoy, vad gör du, varför letar du inte?" undrade den rödhårige.
"Det har jag redan gjort", lyckades han mumla fram, med sprucken röst. Hermione granskade honom fundersamt ett tag. Hon tycktes se sorgen han försökte dölja bakom sin vanligtvis väl fungerande, känslolösa mask. Inget undgick tydligen den brillianta häxan...
"Kan du ta några av de här?" undrade hon lite försiktigt, och räckte över några av tänderna till honom. "Det är basilisktänder", förklarade hon. "De kan förstöra horrokruxer. Om du ser Harry, kan du väl ge honom dem?" Han nickade svagt. "Bra. Då letar vi väl vidare då. Nästan hela kvarten har gått!" Och med de orden lämnade hon och Ron honom ifred igen.
Den blekhyade trollkarlen såg förstummat ner på tänderna i hans armar. Tänk om...
"Äsch, vad tusan!" sa han till sig själv. Så rusade han iväg genom korridorerna, på väg ut till Den Förbjudna Skogen.
Tatata-dam!! Nu är det bara ett kapitel kvar, för i det här hände det ju så väldans många olika saker (enligt mig, men döm själv, för all del!) Ni har verkligen satt mig på sträckbänken, älskade läsare, för nu när jag ivrigt vill skriva klart min fic, visar det sig att så gott som alla röstar olika för hur det ska sluta. Vissa vill att Harry dör men inte Draco, andra vill att båda dör, andra dör själva om inte båda överlever... Andra har varit duktiga och hittat på ett helt eget slut som kan vara lyckligt eller sorgset beroende på hur jag skriver det, vilket blir en intressant utmaning för mig!
Så nu har den omröstning som från början skulle göra mig mindre villrådigt, istället resulterat i att jag har helt olika spån på åtminstone fyra olika sätt att avsluta storyn, och i ärlighetens namn har jag inte den blekaste aning om hur jag ska avsluta det här. Kan jag kanske skriva ett slut här, så att några av läsarna åtminstone blir nöjda, och sedan dela upp de andra sluten i små one-shots för sig...? Fast då kan så många andra bli irriterade, för de som vill läsa en av de HPDM one-shotsen, finner att de måste läsa en hel elva-tolv kapitel lång fanfic innan de fattar vad de handlar om... Åh, nej vad krångligt det här blev!
Förstår någon vad mitt problem är? Kan någon vara snäll och HJÄLPA mig med det?!? Det vore väldigt uppskattat!
Och så kan ni ju alltid passa på och skriva vad ni tyckte om kapitlet när ni ändå är på gång! ;)
