"Du", någon drog mig i armen så att jag nästan föll omkull.
Som ingenting gav han mig en mild knuff och jag återfick balansen då han fortfarande höll ett stadigt tag om min arm.
"Va inte det lite onödigt?!" ilskan sedan förmiddagen låg kvar i mig men jag ångrade att jag fräst åt honom när jag såg vem det var. Han såg också rätt skamsen ut.
"Förlåt", sa han utan att riktigt verka ångerfull. Istället verkade han uppjagad, eller nervös. "Men här." Han räckte mig ett hopskrynklat papper.
Det var Potters intervju. Jag hade hört om den tidigare idag, samtidigt som Umbrigde för bjöd den. tydligen hade den kommit med "Hört och sett", något jag aldrig läst men hört talas om några gånger, men jag visste inte vad den handlade om. Det hade ju trotts allt bara gått en timme eller två sedan regeln kommit.
"Harry potter talar äntligen ut: Sanningen om Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn och natten jag såg honom återvända" var skrivet med stora bokstäver.
Jag gav Draco en orolig blick men istället för att besvara den såg han sig om.
"Läs då" uppmanade han mig.
Jag orkade inte ens försöka tänka på vad som föregick innanför den blonda kalufsen, killar var något jag aldrig skulle förstå mig på. Så jag läste igenom intervjun. Här och där hade han raderat text, antingen genom att måla över den, riva bort eller sudda med hjälp av magi. Jag visste inte vilka, men jag visste vad som stod på de suddade ställena. Men det skulle vara namn.
Det vek sig i magen på mig och det kändes som att jag skulle spy. Stod vårt namn med där? Stod det, under någon av alla överstrykningar "Floyd Glenday?" Antagligen fanns det inte många trollkarlar i världen som hette så, än mindre i Storbritannien.
Jag tvekade på om jag skulle fråga vilka namn som egentligen stod under överstrykningarna. Om jag ens ville veta något alls.
Jag räckte skakande fram pergamentet mot honom och han tog det. Gav mig en snabb kram och viskade "Du ska vara stolt över din bror". Sedan försvann han, utan att säga något mer.
"Hur mår du?" rösten var tunn och jag vred på huvudet för att se Mariette nerböjd över bänken. Hon hade likadana långa flätor som hon haft förra gången vi suttit tillsammans, och det hade hunnit bli ett par gånger nu.
"Jag har inte bett dig att tycka synd om mig" fräste jag. Jag visste att jag var orättvis eftersom hon faktiskt inte hade gjort någonting annat än att fråga hur jag mådde.
Jag återvände till att läsa i boken sur och orolig, fortfarande tänkande på artikeln Draco visat mig.
"Miss Glenday?"
Jag såg upp. Umbridge stod framför min bänk och såg på mig.
Jag rätade på mig och fick en blick som jag inte riktigt visste hur jag skulle tolka.
"Mår ni riktigt bra Miss Glenday? Ni är likblek i ansiktet. Du tror inte att du är sjuk lilla vän?
Jag svalde och såg henne i ögonen, jag tänkte inte berätta för henne att ja hade en orolig huvudvärk och mådde illa av oro.
"Ja då, jag är bara lite trött.", Sa jag med stadig röst
"Du borde gå och lägga dig tidigare." Hennes röst var inte längre trevlig utan mer arrogant.
Jag såg ner i boken utan ett ord.
"Nå? Fortsätt läs!" jag förstod att de inte var till mig hon pratade utan till alla som sett på vår lilla scen.
Jag kollade bakåt och såg 15 nyfikna ögon dyka ner i böckerna igen på befallning. Bara några få blickade uppåt senare. En av dem Draco, som gav mig ett snabbt leende och sedan försvann in i den tråkiga texten om försvarsförtrollningar.
Jag försökte släppa de där med överstrykningar men nyfikenheten hade svårt att låta det försvinna. Samtigit mådde jag dåligt över det och när Daphne sedan räckte fram intervjun på kvällen i sällskapsrummet bestämde jag mig för att säga att jag inte läst hela.
Jag ögnade igenom artikeln letandes efter Arvey, Pettigrew, Mayfoy, Macnair, Crabe, Goyle, Nott. Även nu straffade dödsätare stod med samt några döda. Inga fler. Ingen Glenday.
Jag kände att jag sjönk ihop av lättnad. Jag kände mig faktiskt så glad att jag kände att tårarna började komma.
"Mår du bra?" frågade Daphne tyst. Som om hon va rädd för svaret.
Jag nickade bara och gav henne pergamentet.
"Gråter du?" rösten var spydig och jag behövde inte titta upp för att se vem som stod bakom Daphne. "Skulle inte förvåna mig. Du är rätt patetisk hela du."
"Tack, Pansy. Jag skulle säga det samma om dig" sa jag och såg henne i ögonen. Fortfarande tårögd.
Hon hade fortfarande övertaget eftersom jag inte ville veta vart hon ville leda konversionen. Var hon sur över alla hjärtans dag? Kunde inte klandra henne om jag nu blivit bjuden av Draco. Men det blev jag inte. Faktum var att jag inte sett honom någonstans den dagen. Så jag och Milli hade gått till Hogsmeade tillsammans. Som vänner såklart. Det var då jag hade berättat för henne om jullovet, om Floyd. Typiskt Floyd att göra något så oerhört dumt. Vi hade träffat Pansy med, ingen av oss hade sagt något dock, hon hade bara gett mig en mördande bitchblick, inte helt olik den hon använde nu.
"Jag är i alla fall inte den som gråter i sällskaps rummet."
"Nej, vi vet fröken Isprinsessa."
Hon tvekade en fjärdedels sekund, sedan smalnade hennes ögon och hon väste förbannat. "Jag skulle passa mig om jag var du. Jävligt noga, för du är inte så jävla perfekt och skenhelig som du tror."
Jag höjde på ögonbrynen och hon spatserade halvt triumferande därifrån.
"Har jag någonsin påstått att jag är perfekt?"
"Nej, inte vad jag tror. Hon gör det dock hela tiden"
