Kap 11

Hanna flämtade till när Almarill och Gaylen uppenbarade sig ur skuggorna. Kvinnan med rävskinnet på huvudet och den trasiga dräkten glodde tillbaka.

"Hanna, det här är Gaylen, hon har lovat att försöka hjälpa Vivianne."

Hanna nickade stumt. Gaylens ögon glödde avvaktande. Hanna fick inte fram ett ord, kvinnan var smutsig från topp till tå och hade ett vilt uttryck i sitt ansikte. Hälst hade hon velat driva den skrämande varelsen tillbaka mot skogen, men hade Almarill nu fört henne hit… så fanns det kanske mindre tvivel om att kvinnans ärende var av godo. Hanna beslöt sig ändå för att vara på sin vakt.

Almarill hämtade ett fat och pytsade upp lite mat från den stora grytan som puttrade inne i lägret och räckte det till Gaylen. Kvinnan nästan ryckte det från Almarills händer, tog något språng bort mot skogen och satte sig ner. Misstänksamt började hon gå igenom fatets innehåll. Kvinnan granskade allt mycket noggrant innan hon mycket försiktigt bet i en köttbit. Villt fräsande spottade hon ut det och lade ifrån sig fatet.

"Fräcka folk från Númenor! låter inte de döda vila…" muttrade hon lite ilsket för sig själv. Almarill sneglade på henne från eldstaden, tydligen föll inte köttet gästen i smaken. Almarill såg sig omkring, vad skulle hon bjuda på i stället? Över en av de andra eldarna puttrade en gryta med tunn linsröra, mat som egentligen var menad för de sjuka. Almarill hämtade lite av den och steg fram till Gaylen. Den lilla kvinnan var fullt upptagen att men kvicka rörelser, gräva ner köttbitarna i den svarta jorden när Almarill räckte henne skålen. Gaylen såg upp mycket fundersamt.

"Här, det är kanske inte så mycket men jag hoppas att det smakar bättre."

Gaylen tog emot skålen och sneglade på innehållet, försiktigt lutade hon skålen mot sin mun och drack. Ett litet leende spred sig över hennes vindpinade ansikte. Hon lutade skålen åter mot sitt ansikte och skulle just ta ännu en klunk när hon frös i sin rörelse. Hon sänkte skålen sakta, stirrande framför sig.

"Inte möjligt…" mumlade hon, "nej, inte möjligt alls…"

Gaylen släppte skålen så soppan stänkte och rusade fram till en av de stora eldarna. Almarill såg förvånat efter henne. Den lilla kvinnan sprang så fort hennes tunna ben bar henne, hon sladdade till i den mjuka jorden framför stävan men Nimlots frukt, föll till marken, men hasade sig snabbt upp på knä igen. Hon såg förundrat på den unga plantan.

"Nej, inte möjligt, inte av denna världen…" mumlade hon och sträckte ut sin hand för att röra vid ett av de tunna bladen.

"Stopp! sänk in hand, annars kommer dessa blad att bli det sista de vidrör!"

Gaylen sneglade på Isildur som kom gående mot henne med draget svärd. Hotfullt riktande klingan mot henne. Gaylen sänkte sin hand och ställde sig upp mycket sakta, hon synade Isildur från topp till tå och log igenkännande.

"Isildur, son av Elendil…" sade hon vördnadsfullt och bugade djupt.

"Hur kan du veta mitt namn?" frågade Isildur förundrat och sänkte klingan.

Den lilla kvinna log illmarigt "Gaylen har goda öron Isildur av Númenor. Krigare säger vinden, konung viskar regnet… allt Gaylen behöver göra är att lyssna…"

"Och hålla dig borta från den här plantan…" muttrade Isildur surt, "var är vakterna? Minst två man ska vakta stäva natt som dag."

"Elendils son behöver bättre män…" mumlade Gaylen tyst.

Gaylen stirrade in i Isildurs ögon, han kunde inte släppa de blanka mörka ögonen, hur gärna han än ville. När Almarill lade sina händer på Gaylens axlar släppte hon honom omedelbart och ricktade all sin uppmärksamhet mot prästinnan.

"Kom" viskade Almarill tyst och ledde Gaylen bort från Isildur.

Isildur andades ut i en djup suck, det kändes som som han suttit i förhör flera timmar, som om den lilla kvinnan hade letat sig in i hans själ och grävt i alla hemliga rum.

"Hon är en underlig figur eller hur..." Salmans röst var tyst och dov. Han stälde sig vid Isildurs sida och såg efter kvinnorna som gick tillbaka mot kokeldarna.

"Ja" mumlade Isildur kort "mycket underlig..."