Kimberly

"Okej." Jag satte mig ner igen.

"VADÅ 'OKEJ'?"

"Okej." Jag nickade lätt på huvudet för att visa att jag menade det och såg upp på henne. Hon andades häftigt och såg nästan ut som om hon skulle explodera.

"Har du inget mer att säga än 'okej'?" Hon såg lite chockad och förvånad ut, som om hon hade väntat sig att jag skulle börja skälla tillbaka åt henne istället. Jag ryckte lamt på axlarna och såg ut mot sjön igen. "Svara ärligt nu, Kimberly. Varför är du så elak?"

Jag hade tänkt vända mig om och ge henne en hatfull blick och snäsa åt henne att det skulle hon inte bry sig om och sen berätta för henne vart hon kunde fara ... Men jag hindrade mig innan, jag var trött på det här nu. Jag var trött på hela mitt liv, jag var trött på fasaden jag hela tiden behövde hålla upp. Jag var trött på hur jag blivit tvingad att agera mot alla, trött på hur min familj påverkat mig att bli. Jag var trött på allt. Jag lutade huvudet mot knäna. Hur hade jag blivit såhär? Det var en lång och invecklad historia där min familj spelade den största rollen. Och utan att tänka på vem jag pratade till, eller att jag pratade till någon började jag berätta. Om hur jag som liten blev straffad om jag inte kunde uppföra mig enligt familjetraditionerna. Min familj hatade mig. Jag var aldrig önskad i familjen. De ville ha en son, men vad fick dem? En tjej som sa emot allt de sa och som vägrade uppföra sig som de ville. Nästan varje kväll tog pappa fram bältet eller käppen. Beroende på hur illa jag uppfört mig bestämdes det först vilken sida på bältet han skulle använda och sen valde han mellan sidan med spännet och käppen. Jag visste inte vilket av de två som var värst och det spelade ingen roll, båda fick mig att ligga vaken halva natten och gråta ut smärtan i tysta tårar som rullade nerför mina kinder. Min rygg var ofta blåsvart om han använt käppen, och träffade han rätt någon gång så sprack huden sönder och såren som bildades tog flera veckor att läka ifall han vägrade att använda trolldom. Men bältet med den sida som spännet fanns på var nog värre ändå. Använde han den sidan kördes piggen på spännet ofta ner i huden och när han snabbt drog bältet till sig igen revs en del av huden med och blodet som då alltid kom verkade aldrig vilja sluta rinna. De nätterna var värst.

När jag skulle fylla fem fick de äntligen den son som de alltid önskat, men då var de redan så förargade på grund av mig att det inte spelade någon roll längre. Så fort han gjorde något fel (vilket var mer sällan än mig) så kom bältet fram då med. De började med straffen till honom tidigare än de gjort med mig. Jag älskade min bror och råkade han någon gång tappa något i golvet eller smutsa ner mattan eller duken sa jag alltid åt honom att springa därifrån och när våra föräldrar sen kom in i rummet för att se vad som hände tog jag på mig skulden och skyddade min lillebror.

Han hade förr varit den enda anledningen till varför jag kommit tillbaka hem från skolan, och inte rymt någonstans. Han var anledningen till att jag lyckades stå ut där hemma, att stå ut med slagen och nästa dag orka gå upp igen och fortsätta som vanligt. Han visste vad som hände efter att jag motade ut honom från rummet där en olycka hänt som han varit ansvarig för och jag kunde finna honom ligga i sin säng och gråta på kvällen. Därefter slutade jag att gråta efter slagen som jag tagit emot. Jag ville skydda honom från allt, också från att känna sig skyldig för det som hände mig. Det var inte hans fel att han råkade förväxla ett par vinflaskor när han bara var fem år. Men far blev rasande och den kvällen blev värre än de innan. Jag visste inte vad han skulle göra om han kom på att det inte var jag som hade gjort alla de fel som han straffat mig för. Jag visste inte vad han skulle göra mot min bror. Han var allt jag hade och utan honom visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Han behövde skyddas och få veta att det fanns en värld som var godare än den här. Men när jag kom hem efter mitt tredje år fanns han inte längre hemma. Jag kollade överallt, frågade till och med våra husalfer och de andra som jobbade där efter honom. Men jag fick aldrig något svar. Den dagen sprack min värld. Mina föräldrar agerade som om de aldrig haft en son, att han aldrig funnits. De försökte intala mig det också, men jag visste att det var fel, att han visst fanns. Han fanns där någonstans, men jag visste inte vad de hade gjort med honom. Han var bara åtta år gammal och han behövde mig. Jag behövde honom. Jag var rädd för vad de kunde ha gjort med honom. Han kanske var ... Nej. Han fanns där ute. Någonstans. De kunde inte ha dödat honom. De kunde inte. Men vart fanns han? Vad hade de gjort med honom? Jag fick aldrig svar på mina frågor, bara fler slag för uppkäftighet.

Det var först då som jag började måla mig. Jag hade alltid gått runt i mörka kläder eftersom jag trivts i dem och mina föräldrar såg inte lika lätt om jag hade råkat smutsa ner dem som med ljusa kläder. När jag kom tillbaka till skolan under mitt fjärde år hittade jag fel hos alla. Jag irriterade mig på minsta sak som någon gjorde även om jag kunde ha gjort det själv, men när jag såg att de gjorde det såg jag rött och började diskriminera alla och skälla på dem och berätta hur dåliga de var. Allt var för att dölja smärtan efter att ha mist min bror.

Ett tag var jag själv inne på att jag bara inbillat mig att jag hade en bror, men sen såg jag hans runda ansikte och stora ögon framför mig och jag visste att jag inte inbillat mig honom. Han fanns, och jag skulle hitta honom. Men smärtan fanns fortfarande där, och det enda sättet jag kunde få ut den på var att klaga på andra och i värsta fall slå på människor som varit extra patetiska eller bara inte haft tillräckligt med självförtroende att säga emot alla andra när han eller hon gjort något. Jag blev mer provocerad av folk som tittade ner i marken när jag skällde ut dem än de som såg rakt på mig, eftersom de som såg ner verkade ännu mer irriterande och så svaga. Någonstans långt bak i mitt huvud sa en röst att det var just de som jag gav mig på eftersom jag kände att de aldrig skulle klara sig om de levde i min familj och på något förvridet sätt fick jag dem då att börja tänka på att försvara sig och stå upp för sig själva. Jag gav efter för all aggressivitet som byggts upp inom mig och vem som än stod i närheten av mig råkade illa ut.

Jag hade tårar på mina kinder och jag såg ut över sjön medan jag pratade. Jag hade aldrig förut berättat det här för någon annan och att jag berättade det för den första person som kom och frågade hur jag mådde var ... ja, jag vet inte. Jag vet inte varför allt spruckit just nu. Kanske var all min ilska slut. Jag var kanske som jag kände mig: tom.

Jag visste inte om Amelia var kvar. Jag visste inte hur hon reagerat. Var hon fortfarande arg? Eller var hon sur? Var hon ursinnig? Var hon helt totalt förbannad på mig? Utan att veta om hon var kvar där, eller om jag pratade med mig själv, eller kanske hela skolan, avslutade jag min berättelse med åtta ord.

Min bror skulle ha varit förstaårselev i år.

Amelia

Jag stirrade förvånat ner på Kimberly, jag hade inte direkt väntat mig att hon skulle säga allt det där till mig. Om sanningen ska fram trodde jag att hon skulle börja skälla på mig och skrika, men istället för att göra det drog hon ur sig sin livshistoria eller sin fejkade livshistoria, jag visste inte vad jag skulle tycka och tro om allt det här. Men jag visste att om det hon sagt var sant så hade jag varit en udda människa som bara sådär random var elak emot henne. Visst hade hon förtjänat det, men allt hon nyss sagt gjorde på något sätt att hon faktiskt hade ett skäl att bete sig som hon gjorde. Jag satte mig ner jämte henne och tittade tomt framför mig. Helt plötsligt fick jag en konstig idé, jag fick en impuls att helt plötsligt börja skratta, men visste att hon förmodligen skulle ta illa upp. Men om man tänkte efter, vem skulle inte göra det?

"Det här kommer nog låta helt konstigt", började jag, hon vände på huvudet och tittade över på mig.

"Snälla säg inte att du är kär i mig", bad hon med en komisk min i ansiktet, jag skrattade åt henne och höll händerna för midjan medan jag försökte att sluta. "Jag har gått igenom tillräckligt som det är."

"Oroa dig inte", sa jag bara och flinade åt henne medan jag torkade bort tårarna som börjat rinna nerför mina kinder för att jag skrattat så mycket. "Men det finns säkert någon som är kär i dig på den här skolan. Men det var inte det jag tänkt berätta."

"Vad är det då?" frågade hon då, jag var inte van vid den här sidan av Kimberly.

Nu när jag tänkte efter så hade det faktiskt gått rätt lång tid och hon hade inte förolämpat mig, hon hade inte hotat mig eller ens stirrat på mig med den där ondskefulla blicken son hon ibland kunde ge mig, och alla andra som hon gick förbi.

"Du gillar ju att förvåna folk och typ reta upp dina föräldrar?" hon ryckte på axlarna och jag tog det som ett ja. "Men om vi blir vänner så kommer du göra båda på samma gång."

Hon började skratta åt idén medan jag bara tittade på henne och väntade på att hon skulle sluta, jag visste att hon förmodligen inte skulle ta idén på allvar, ingen skulle gjort det. Men jag kände att nu när jag visste varför hon var som hon var, så kanske vi skulle kunna komma överens lite bättre. Jag ville inte ha någon fiende på den här skolan, inte nu längre i alla fall. Och jag kände på något sätt att om vi slutade bråka och lade våra olikheter bakom oss så skulle vi nog komma rätt bra överens. Hon var ärlig, och jag hade sett igenom fasaden och bakom den kunde man väl säga att hon var en mjuk och vänlig person. Och sättet hon berättade om sin bror på fick mig att tro att hon var bra med barn och gjorde allt för de hon älskade. Hennes bror var nog en av de personerna, jag ville faktiskt hjälpa henne att ta reda på vad hennes föräldrar gjort med honom. Eller om han kanske tagit sig därifrån, men om han gjorde det skulle han inte försökt hitta henne då?

"Menar du allvar?" Jag nickade och log stort emot henne, jag hade på känn att hon inte skulle tycka att det var en så dålig ide när hon väl kommit över att jag faktiskt kommit på den, om man nu kunde säga så. "Varför skulle mina föräldrar bry sig?"

"Jag är en smutsskalle", sa jag bara retligt och flinade emot henne. "Oavsett hur mycket alla fina renblodiga familjer säger att de inte bryr sig så tycker de flesta att det är en skam om någon i familjen är kompis med en mugglarfödd."

Hon nickade bara och sa ingenting mer om det utan tittade bort igen, men jag såg att något i hennes ögon ändrats. Det såg nästan ut som om de hittat nytt liv, någonstans bakom den där svarta massan fanns det något som faktiskt liknande hopp, och kanske till och med ett leende. Vilket var helt otroligt, under de här åren hade jag bara sett Kimberly kosta på sig ett leende en enda gång, det var då jag nästan drunknade.

"Det har du nog rätt i", sa hon, jag nickade bara. "Okej vi gör det."

"Men då börjar vi om från början", sa jag då och räckte fram handen för att hon skulle ta den. "Jag heter Amelia."

"Kimberly", sa hon och skrattade bara, jag såg för första gången Kimberly som en riktig människa, innan hade hon varit mer som en robot eller något omänskligt. "Kalla mig Kim."

Men nu såg jag hennes riktiga leende, något som jag aldrig gjort. Hon hade ett förflutet som bevisade att hon var en människa, och det gjorde även att jag på något sätt accepterade att hon varit som hon var under alla de här åren. Vem skulle inte vara det, hon hade trots allt förlorat sin bror och han var hennes enda familj. Bara den delen av historien hade varit nog för att göra mig tårögd. Att höra hur hennes föräldrar var emot henne gjorde att allt blev ännu värre, jag hade aldrig hatat någon förr men just nu hatade jag verkligen Kimberlys föräldrar. Om alla andra visste hur hon var så skulle de också gilla henne, jag fick se hennes sanna jag.

"Trevligt att träffa dig, nya kompis", sa jag bara och vi skakade hand. "Eftersom att vi är kompisar så måste jag säga att du ser hemsk ut, vi måste få bort den där gojjan runt dina ögon."

Kimberly såg först förvånad ut, men flinade bara och rörde min tröja.

"Då måste jag få säga att dina kläder är hemska", jag tittade ner och nickade sedan.

"Det har du rätt i", jag ställde mig upp och drog sedan upp henne efter mig. "Nu tycker jag vi fixar till oss, så här kan vi ju inte gå omkring."

"Är vi kompisar på riktigt?" frågade hon då. "Det verkar ju inte som om du behöver några fler."

"Skojar du eller?" frågade jag bara. "Jag är mer mobbad än du är, jag har bara en enda kompis."

"Jag har ingen", sa hon då, jag låtsades se sårad ut.

"Du har mig", sa jag och flinade emot henne. "Kom nu, emo."

"Vad är ett emo?" frågade hon då.

"Förlåt jag glömde det", skrattade jag bara. "Kom nu, Kimmy."

"Kalla mig inte Kimmy", sa hon bara och slog till mig på armen.

"Okej, kom då Scoripus älskarinna", hon rodnade djupt innan hon slog mig igen och mumlade att hon hatade Scorpius. "Har du inte hört att det som börjar med bråk ofta leder till kärlek?"

"Käften du är James älskarinna", sa hon då och slog till mig på armen, skrattade sedan. "Ha."

"Ja det är jag", sa jag bara och låtsades se ut som en katt. "Grr, oh på tal om ingenting jag har funderat på animagus-grejen, jag vill nog bli en katt."

"Varför det?" frågade hon då, jag flinade bara.

"Jag är som en katt i sängen."

"EUW! För mycket information!"