"Skojar du? Aldrig att jag missar Gillys häst! Jag undrar hur han ser ut, och vad han heter, och hur gammal han är, och…"

"Hur högt han har hoppat, hans stamtavla, hans foderstat, och en massa annat onödigt bara för att du vill veta precis allt", avslutade Alex och himlade med ögonen. Hon hade kommit med en stor (dock ganska ranglig) hästtransport precis då jag kom ner i stallet för morgonen, och Tin-Can stod nu nöjt i Bellas box och mumsade hö. Bella hade jag släppt ut i Jessies paddock, som inte skulle användas förrän vid elvatiden, då Alex ändå hunnit flytta Tin-Can och sin nyinköpta terränghäst Advance (en rätt intetsägande häst som enligt Alex hoppade fantastiskt bra) till sin splitternya terrängbana strax utanför Meander.

Henny hoppade nästan upp och ner av spänning – hon ville mer än någon annan se Gillys häst och hon hatade hemligheter och överraskningar. Darling, som stod intill henne tränsad och klar, stod med huvudet högt och bakåtvända öron, inte alltför glad över sin ivriga ägare.

"Okej, jag hajar vinken", suckade jag. "Får jag rida Darling?" Jag kunde inte låta bli att fråga.

"Visst, jag vill rida Shoot!"

Alex ruskade på huvudet åt oss då vi glatt bytte hästar och satte upp.

"Ska ni till Cape Point?"

"Bara till byn, inte stallet. Jag var där igår och jobbade ihop tvåhundra mynt."

"Inte illa Ely!" flinade Alex medan Henny applåderade. Shoot höjde förvirrat huvudet, medan öronen vreds åt alla håll för att lokalisera ljudet.

"Förlåt gubben", tröstade Henny och klappade vallackens hals. "Ska vi dra då?"

Vi skrittade sida vid sida hela vägen till Cape Point-stallet, dit vi tillsist bestämt oss för att rida först. Jag hade inte gjort upp någon tid med Gilly, och det kunde hända att hon kommit ner till stallet redan.

Gilly hittade vi inte, däremot gnäggade hennes lilla ponny Poppy högt då vi kikade in genom dörren. Dee-Dee stod också inne och sparkade på sin boxdörr med bakåtpressade öron. Var den hästen någonsin på bra humör?

"Hon var visst inte här", sade Henny och ryggade några steg.

"Vad är det där för byggnad?" frågade jag och pekade bort mot något som såg ut som en lada lite längre bort.

"Det är Cape Points ridhus. Har du inte varit där än? Vi rider till byn först, så kan vi allihop rida upp till ridhuset sen."

Vi travade igång hästarna och fattade galopp på en fin raksträcka intill en bergskant. Då…

"YAHOO!"

Vi bromsade så fort vi kunde, och det var tur det. Några meter längre fram, där det var ett högt staket för att avskärma branten uppifrån, hoppade en svart häst från kanten, ner på vägen. Hela nedhoppet var säkert fem meter högt, men hästens lilla ryttarinna tjöt av skratt då de landade i den mjuka snön.

"Bra, Joey", berömde den lilla flickan och klappade om sin häst, som ivrigt slog med huvudet då hon höll in honom.

"Är du inte klok som hoppar så där?" Henny såg livrädd ut. "Du bryter ju benen av hästen!"

"Nä, inte på gamle Joey. Han hoppar allt, det är därför jag köpte honom. Är han inte snygg, Els? Jag sa ju att han är bäst?"

Gilly flinade brett. Hennes fötter var nästan två decimeter över skänkelläget på den svarta hästen, men hon verkade passa på honom.

"Han heter Cotton-Eyed Joe, men jag kallar honom Joey", sade Gilly och klappade kärleksfullt sin häst. Nu då han vred på huvudet mot oss såg jag att han hade en smal, bruten bläs. "Han skulle ha gått till slakt om jag inte köpt honom. Vet ni om att han är en travare? Han travade inte tillräckligt bra, men galoppera och hoppa kan han!"

"Vi har sett det", sade Henny svagt.

"Han är… Ehum, fin." Joey var lite mager för min smak, och halsen var tunn och omusklad. Egentligen var han rätt ful med det där lilla huvudet på den stora, tunna kroppen.

"Ljug inte Ely, jag vet vad du tycker. Vi håller på att göda honom och Katja har ridit igenom honom lite. Linda har lovat att träna upp honom så att han blir mer balanserad." Nu då Gilly kortade tyglarna och Joey krökte på nacken såg han avsevärt mycket elegantare ut.

"Jag gillar honom", sade Henny. "Lite för omusklad, men han blir säkert jättefin lagom till Dietrich. Jag älskar hans man! Om du klipper av den dödar jag dig, Gil."

Joeys man var fin, det måste jag erkänna trots att hästen inte var någon skönhet. Den var nära tre decimeter lång, lätt lockig, men tunn. Jag hade ingen tidigare erfarenhet av travare, och jag undrade om alla såg ut som Joey. Vilken lång kropp han hade!

Vi började skritta alla sida vid sida (rättare sagt skrittade jag och Henny medan Joey försökte takta om oss) medan vi pratade om allt mellan himmel och jord. Lite längre bort närmade sig byn, där jag aldrig varit förr.

"Kevin och Milly är hemma", förklarade Gilly glädjestrålande. "Kevin har sovit över hos Freddie i Menader några veckor, men nu är han hemma, och Mils kom hem efter att ha brutit handleden. Hon trillade av Dissy då hon skenade över ett berg."

"Aj", mumlade jag och sände en tanke till Millys svårhanterliga fux. "Men vem är Freddie?"

Henny fnittrade till.

"Fredrick heter han egentligen", sade Gilly och kastade en retsam blick mot Henny. "Hans hår är rödare än Hens. Han är lika gammal som Kevin, är kaxigare än Kevin, längre än Kevin, rider bättre än Kevin och Henny gillar honom."

"Han är schyst", försvarade sig Henny. "Och Hotty är inte så dålig heller. Har du sett henne, Ely?"

"Hot Stuff?" föreslog jag och menade den gulbruna D-ponnyn jag sett beta i hagen bakom Meander.

"Just hon! Hon hoppar helt fantastiskt. De har aldrig tävlat i Dietrich tillsammans förut, men de sopar alltid banan på klubbtävlingarna här." Gilly släppte tyglarna och lade sig ner med huvudet på vallackens kors. Rappen fortsatte skritta, lite stressat fortfarande, men med ett stort intresse på vad som hände bakom honom. "Om du tävlar för Meander är ni i samma lag. Hon är inte så snabb, Hotty, hon är ju ganska liten, men hon vänder snabbt som attan och hoppar hus."

"Ska Ryan tävla?" frågade jag.

"Jepp, men det kan lika gärna vara ett misstag att släppa in honom i hopplaget. Du vet ju hur det gick då Beauvista bestämde sig för att chansa med honom. Han ska tävla för Cape Point nu, i mitt lag, eftersom han inte kommer överens med Mr Sands. Sands vill att han ska sälja Dee-Dee och köpa sig en pålitligare häst, för han har faktiskt talang, men aldrig att han släpper den hästen. I vanliga fall är han Sands stjärnryttare i sådana här sammanhang, men Dee-Dee kan man aldrig lita på."

Jag drog handen genom Darlings snövita man. Stoet frustade och krökte på nacken då jag sedan kortade upp tyglarna lite till.

"Den där Sands, hur är han?"

"Jätteläskig", sade Henny och rös till. "Han kom till Valedale en gång, för att träna några av sina ryttare på Antlersons terrängbana. Han är… Jag kan inte beskriva. Du måste se honom för att förstå."

"Framme", tjöt Gilly just då och sköt upp i sittande ställning medan Joey hoppade till av ryttarens oväntade rörelse. Poppy kanske var van vid sin hyperaktiva ägare, men Joey behövde lite mer träning.

Vi skrittade in i byn. Den var större än jag väntat mig, och husen var större än de i Höstzonen.

"Det finns många barnfamiljer här", sade Gilly som om hon läst mina tankar. "Det är därför husen är så stora. Vet ni för den delen om att Linda kom hit imorse? Hon och Meteor är uppe vid ridhuset. Hon sa åt mig att skicka upp er två efter lunch. Men först ska ni få träffa min familj!"

Vi band upp hästarna utanför huset, en stor blå villa med vita knutar, gav dem vatten och hö innan vi gick in.

Gillys pappa var inte hemma, men hennes mamma Eline stod i köket och rörde om i en stor gryta med soppa. Hon var några centimeter kortare än mig (nu förstod jag varifrån Gilly fått sin kortväxthet), med tjockt, axellångt svart hår och glada, lilaaktiga ögon. Hon var inte det minsta lik Henrietta, hennes syster.

"Vad kul att träffa dig, Ely", sade hon glatt efter att ha kört ner oss i varsin köksstol. "Henny kom förbi häromdagen, men dig har jag bara hört om förut. Det är väl kul att vi har fått en ny stjärnryttare till Cape Point!"

"Mamma, hon ska tävla för Meander", sade Gilly lugnt. Hennes mamma verkade lite… Förvirrad kanske är det rätta ordet? Hon blandade lätt ihop saker, men Gilly, vanligtvis otålig och hyperaktiv, hade en ängels tålamod med sin mor.

"Åh, javisst ja… Stannar ni på lunch?" Hon väntade inte på svar, utan ställde fram soppskålar för sex personer. "Kevin, Mildred! Kom ner nu!"

Milly, lång som en lyktstolpe och samma mörka hår som sin mor och syster, dundrade nedför trappan med ett surmulet ansiktsuttryck och bandagerad högerhand. Hennes ansikte ljusnade genast då hon fick syn på mig och Henny.

"Hej! Vad kul att ni är här!"

Kevin kom strax efter, med sin kära, gråa filthatt på huvudet. Han kunde inte ha den ute med tanke på den hårda vinden och kalla temperaturen, så jag antog att han tog igen förlorad tid inomhus.

Kevin var inte det minsta lik varken sina systrar eller sin mor. Han var kortare än Milly men lite längre än mig, med spretigt brunt hår, rosig hy och blåa ögon. Jag hade undrat förut om han ärvt sitt utseende efter pappan, som jag aldrig träffat.

"Hej Ely! Hej Hen." Han klampade förbi oss med ett stort leende och plockade fram bestick ur en kökslåda.

"Så rar du är, Kevin", suckade Eline, som uppenbart glömt bort dem. Kevin svarade med ett litet leende åt hennes håll – han var van.

Köttsoppan var jättegod. Då vi ätit oss proppmätta lutade vi oss tillbaka i stolarna och småpratade om allt möjligt.

"Jag vet faktiskt inte om jag hinner ordna allt inför Rodilla nu", sade Milly då jag frågade lite om hur hon skulle tävla under året. "Jag får inte rida på åtminstone en månad, och jag får inte använda armen särskilt mycket heller. Jag behöver en ny häst eftersom jag rätt uppenbart växt ur Poppy, och jag kan inte ha Dissy. Vi kommer inte överens alls."

"Poppy? Men…" Jag blev lite förvirrad. Den allmänna historien om isabellstoet var att Gilly räddat henne från slakt efter att hon fått en skada.

"Har hon inte berättat?" Milly blängde på sin lillasyster. "Jag fick Poppy då jag var fem år gammal, och då var hon jättefin. Så rev hon upp en sena och kunde knappt gå, och hon skulle slaktas. Men Gil, hon är envis hon! Hon ville ha Poppy, så det fick hon. Skadan läkte, men då hade jag ändå blivit för stor för henne, så hon blev Gillys hopponny på heltid. Det är syrrans fel att hon är så vild."

"Är det inte", kontrade Gilly genast. "Hon var så då jag började. Hon har blivit bättre. Sen vet jag inte hur bra det är att Ryan rider henne…"

"Ryan kan inte rida Pops", frustade Kevin och svalde en till sked rykande soppa (han var inne på sin fjärde skål). "Han är för lång!"

"Det är du också."

"Men jag rider henne inte ens och om jag gjorde det skulle jag ta det lugnt. Ryan ska alltid ut på långritt, han tänker väl inte på att hon bara får promenadridas?"

"Men då kan väl du ta Pops och låna ut Moony till Ryan, så är vi kvitt!"

"Ryan rider ju som en galning, aldrig att han rider min häst!"

"Ge er, ni två", sade Milly irriterat.

"Men du startade det", protesterade Gilly.

Systrarna stirrade på varandra under några sekunder, innan båda ryckte på axlarna och släppte samtalsämnet medan Kevin himlade med ögonen.

Jag hade fått intrycket av att Kevin inte red och var förvånad över att han hade en egen häst. Men vem red inte här egentligen?

"Vad har du för häst, Kevin?" frågade jag.

"Han heter Moonlight Shadow, och han står på Pine Hill, som Kevin ska rida för i Dietrich", sade Gilly kvickt innan brodern ens hunnit öppna munnen. "Han är nästan helt svart och är jättefin, men herr surkart här", Gilly blängde på sin bror, "vägrar låta någon annan rida honom. Det är bara Milly som har fått rida i någon fjantig dressyrtävling med honom."

"Det var klubbmästerskapet på Pine Hill", snäste Milly. "Vad jag tycker är fjantigt är då du flaxar runt på Joey i terrängen och hoppar uthopp på fem meter utan att tänka på häststackarens ben."

"Ildred?" sade Eline i ett lätt frågande tonfall medan hon plockade bort våra soppskålar. Kevin viftade bort hennes utsträckta hand som var på väg att ta hans skål också, med munnen full av soppa igen.

"Inget, mamma", sade båda systrarna exakt samtidigt. "Ildred" verkade hänvisa till båda två.

Henny fnissade.

"I vilket fall, Moonlight är en väldigt fin hopphäst", sade Kevin och slevade upp en femte portion soppa åt sig. "Jag ville egentligen ta med honom till mormor, men det var dyrt nog att skicka ner en häst. Moonlight kunde ju ändå få vila medan Gil och Pops rände runt och härjade i Jorvik."

"Kevin, varför får jag inte rida Moony?" frågade Gilly buttert.

"För att jag inte vill att någon hyperaktiv liten ponnyryttare kommer och sliter i min häst. Han är känslig."

"Det är Joey också."

"Det är skillnad på Joey och Moonlight", sade Kevin och viftade otåligt med sin sked i luften. "Du kan ta över honom om några år, då du lärt dig rida och jag provar på något nytt."

"Jag vill inte ha din dumma häst, jag vill bara provrida honom! Joey är min häst!"

"Nu räcker det, Gildred, Kevin", sade Eline, som plockade ur diskmaskinen. "Henny, ska du tävla i Dietrich?"

"Jag tror det, om vi kan kvala", sade Henny. "Men jag och Darling är inte så samspelta än. Jag behöver lite mer dressyrarbete också, innan jag kommer igång med hoppningen. Hon lyssnar knappt på vikthjälperna."

"Jag märkte det", sade jag. "Och man får passa sig så att man inte blir hård i handen, hon blir ju så grinig då."

"Precis", instämde Henny.

"Gilly, din häst har rymt igen", sade Kevin och pekade mot fönstret med sin fulla sked.

Vi andra vände oss förvånade om och tittade ut genom fönstret. Precis utanför stod Joey, utan grimma, och tuggade på något som var väldigt likt…

"Min ryktpåse", tjöt Gilly och sköt upp ur sin stol. "Åh, jag har ju mintpastiller däri!"