Nu skulle jag nästan säga att den här uppdateringen gick snabbt :O Är det något fel på oss? :O Hehe, nej ;) sa ju att jag skulle uppdatera snabbt :D eller jag sa det kanske inte här .. men jag sa det till den som kommenterat i alla fall! Så kommenterar man och säger att det tar tid med uppdateringarna kan det faktiskt hända något! :O ;) Enjoy :)

Carrie

Jag tittade runt i rummet, dem som blivit skadade som till exempel Jared och Amie låg i soffan fortfarande. När Sam kommit och även Billy så bestämde dem åt oss att vi inte skulle kunna flytta dem och att det var bättre att dem låg kvar där. Kanske inte hela natten, men i alla fall tills det blev kväll. Sedan skulle vi kunna flytta Amie till Jakes säng och Jared till en av Jakes systrar. Jake hade suttit med Amie tills hon somnat och hade sedan muttrat något om att han behövde lugna ner sig och gick sedan därifrån. Nu satt han vid sjön och slängde stenar omkring sig, dem andra hade ett stort möte och pratade om vampyren som kom undan. Han hade kommit undan första gången, och till och med en andra gång. Första gången var det ingen som blev arg, men andra gången var det rent ut sagt pinsamt för oss. Eller dem andra tyckte i alla fall det, jag hade inget emot att vampyren vem det än var kom undan, däremot var jag rätt irriterad över att han eller hon skadat min familj.

"Carrie hör du vad vi säger?" Sam tittade frågande på mig, jag skakade bara på huvudet och kände i nästan ögonblick hur Billy tog min hand. "Vi funderar på att kontakta Leah, vi behöver hennes hjälp."

Jag skakade bestämt på huvudet, jag var nu vän med henne. Och hon hade berättat allting, om hur man inte skulle kunna få barn om man var varulv, eller i alla fall inte så länge man förvandlades. Och att hon inte ville vara det längre, hon ville leva normalt och inte vara omkring av alla dem här myterna och legenderna som inte borde existera. Hon älskade familjen och alla i den, men hon ville inte förlora något som hon ansåg var viktigare än dem.

"Jag tror inte det, Sam", med det gick jag över till fönstret och tittade ut.

Vid stranden satt Jake och tittade tomt framför sig men kunde ibland på måfå ta upp en sten och kastade iväg den, man såg tydligt att han tog på sig skulden för att Amie blivit skadad. Vilket på ett sätt var löjligt eftersom att det inte var hans fel, men på samma gång förstod jag varför han gjorde det. Hade han sagt hennes namn bara några millisekunder senare så hade hon inte blivit så skadad som hon blev. För även om vi varulvar helas väldigt snabbt så betyder det inte att vi är helt odödliga. Det måste man vara vampyr för att vara. Eller någon annan varelse, förr trodde jag inte på några myter eller något sant alls men nu efter att allt det här hänt så är det svårt att inte tro på alla myter och såna saker.

"Carrie lyssna på mig", sa han, jag vände mig om och tittade ner i golvet, jag ville inte möta hans blick.

Om jag gjorde det så skulle han se hur arg jag var, vilket på ett sätt var otroligt eftersom att jag aldrig blir arg. Amie kan bli förbannad och dem andra kan också bli otroligt arga, och då slåss dem och retar varandra och skriker. Jag gör inte sånt, när jag är riktigt arg så visar jag det med blicken. Vilket visat sig vara väldigt effektivt.

"Vanligtvis brukar en vampyr inte vara så farligt", sa han lugnt och jag visste att han tänkte på bland annat Laurent som dem dödat ungefär ett år före att jag kommit hit. "Men den här är starkare, och har ett övertag. Vi vet egentligen inte vad det är vi slåss emot."

"Varför frågar ni inte Alice?" frågade jag då, dem tittade ner i marken, jag förstod ärligt talat inte varför vampyrer och varulvar inte kunna komma överens.

Visst det hade blivit lite konstigt i början enligt Billy, men herregud det var flera år sedan. Man kan säga att det var två generationer sedan, eller en, men länge sedan var det i alla fall. Dem behövde inte vara vänner eller springa omkring och älska varandra, men däremot ska dem kunna komma överens. Kanske nicka om det nu händer att dem går förbi varandra på gatan eller bara kunna vistas i samma rum utan att försöka mörda varandra. Är det verkligen för mycket att begära?

"För vi behöver inte hjälp ifrån blodsugaren", sa Paul, han var nog den mest stolta av dem och den som man borde vara räddast för.

Men på grund av något så var jag aldrig rädd för honom, han kanske såg tuff ut på utsidan men jag var övertygad om att han var en gullig beskyddande nallebjörn på insidan, lång in.

"Precis, då behöver vi inte hjälp ifrån Leah heller", sa jag och gick fram till Sam, dem andra hade kanske väldigt mycket respekt för honom men jag såg aldrig någon anledning att ha det. "Jag vet vad du gjorde emot henne, Sam, och tro mig om det är någon som förtjänar att lämnas utanför allt det här så är det hon."

Jag hörde då hur Jake gav till ett skrik, vilket fick oss att gå fram till fönstret. Med en gång skulle alla springa ut till honom och trösta honom eller bara fråga vad som var fel. Men när vi kom till dörren satt Billy i vägen och tittade bara på mig.

"Ur vägen", sa Embry, men Billy skakade bara på huvudet och pekade på mig, alla andra gick ur vägen och jag gick fram till Billy.

"Han behöver henne."

Med det öppnade han dörren och jag gick ut till Jake, denna såg ut som om han funderade på att hoppa i sjön och dränka sig själv. Han skyllde på sig själv för att Amie var skadad trots att han egentligen inte behövde det. Trots att han själv visste att inte ens Amie skulle skylla på honom. Jag kände mig på ett sätt lite skyldig över att Jared blivit skadad med. Men visste inte om jag vågade gå nära honom. På grund av det som hänt på klippan så visste jag ingenting längre. Jag gick långsamt fram till Jake och satte mig sedan ner på stranden utan att säga någonting. Han fortsatte skrika om och om igen, jag kände dem andras blickar på mig men kände att det var bäst om han fick fortsätta skrika. Han var tvungen att få ut all sin ilska, och jag tyckte att det var bäst att han gjorde det genom att skrika än att förvandlas och sedan försöka attackera mig eller vampyren som gjorde detta emot Amie och Jared.

"Är du klar någon gång?" frågade jag, Jake tittade bara på mig med en förvirrad min, ryckte sedan på axlarna och satte sig ner på stranden jämte mig medan han muttrade, jag antar det. "Varför känner du dig skyldig? Det var inte ditt fel, det är inte som att du kan läsa tankar eller se framtiden."

"Inte som blodsugarna kan", sa han då, jag gillade verkligen inte det smeknamnet, återigen började jag tänka på den löjliga fejden mellan varulvar och vampyrer, på något sätt så fick det mig att tänka på Romeo och Julia.

Två familjer, eller i detta fallet varelser, som hatar varandra på grund av något som hänt för ett väldigt lång tid sedan. Ingen av dem är stora eller tillräckligt stolta för att glömma, förlåta och gå vidare utan dem håller kvar vid det gamla hatet. Om tio år så kommer folk ha glömt varför dem hatar varandra, men dem kommer ändå göra det på grund av att deras förfäder hatade dem. Så kommer det nog bara att bli för varulvarna, eftersom att vampyrerna har evigt liv. Men det måste ändå kunna finnas ett sätt att få dem att förlåta varandra, kanske om man skapade en blandning?

"Amie är inte arg på dig och du borde inte vara arg på dig själv heller. Gå in där och var med henne nu annars sparkar jag skiten ur dig."

"Jag gör det på ett vilkor", sa han och flinade retligt emot mig. "Om du pratar med Jared."

"Han sover fortfarande", sa jag och tittade ut emot sjön. "Men om du pratar med Amie så pratar jag med Jared, damerna först."

Med dem orden knuffade jag iväg Jake som fortfarande såg lite tveksam och skyldig ut, men lite modigare trots att mitt pepptalk inte varit det bästa i världshistorien. Jag tittade ut över sjön, och kände plötsligt hur kallt det var och höll benen tätt emot kroppen medan jag bara satt där och väntade på att något skulle hända. Vad som helst, bara jag skulle slippa gå in och prata med Jared om vad som hänt.

Amie

Med ett stön slog jag upp ögonen och försökte koncentrera blicken samtidigt som det snurrade och bultade i huvudet. Vad hade hänt? Jag la min hand på huvudet och stönade en gång till när jag försökte sätta mig upp. Jag kände hur ett bandage täckte en del av mitt huvud och jag började linda upp den. Någon hade satt en bit tejp i slutet, eller början, och den hade fastnat i mitt hår. Jag försökte ta bort den, men den trasslade bara in sig mer, och jag kände då hur några varma händer flyttade undan mina och sen trasslade ut tejpbiten. När tejpen var borta vände jag på mig för att se vem det var. Men jag blev stoppad.

"Ta det lugnt. Inga hastiga rörelser", viskade Jake i mitt öra. "Du måste vila, du var riktigt allvarligt skadad ett tag."

Jag lutade mig bakåt och kände Jakes varma bröstkorg mot min rygg. Jag kom plötsligt ihåg allt som hänt innan. Hur jag blivit träffad i ryggen och flög in i glasskåpet. Jag kom också ihåg hur även Jared blivit träffad och flygit en bra bit bort.

"Hur .." Min röst var hes och jag harklade mig försiktigt. "Hur är det med Jared?"

"Han mår bättre, men inte riktigt bra."

"Och alla ..." jag harklade mig igen när min röst svek mig. "...alla andra?"

"Alla mår bra, vi har väntat på att ni ska bli bättre."

"Var är alla?"

"Dem är ute och spårar vampyren på nytt. Carrie sitter någonstans utanför huset och tänker på vad hon ska säga till Jared. Ingen annan är här, så ta det lugnt, ingen kommer att bomba dig med frågor om hur du mår." Jake skrattade och jag kände hur hela han vibrerade under mig.

Jag log lite svagt också, jag kände att det skulle göra ont att skratta, men jag blev glad av att bara lyssna på Jake. Han hade en lugnande effekt på mig, och jag lutade mitt huvud mot hans axel. Det blev tyst och vi satt bara så i flera minuter. Jag njöt av att slippa göra något, att inte behöva prata. Jag lyssnade på Jakes andetag och hans hjärtas rytm. Det gick säkert tjugo minuter innan Jake bröt tystnaden igen.

"Jag måste säga en sak till dig, Amie."

Jag hörde hur hans hjärtslag plötsligt blev snabbare och jag vände mig om och såg på hans ansikte. Han såg inte på mig, han kollade in i väggen. Jag förstod vinken och vände mig tillbaka som jag suttit innan.

"Vad är det?" frågade jag försiktigt.

Han tog ett djupt andetag och jag lutade mig helt mot honom igen. Jag väntade på att han skulle börja, jag ville inte pressa honom. Men jag undrade också vad det handlade om. Om han tänkte ge sig av igen, som han gjorde för något år sedan, hoppades jag att han tänkt igenom det. Jag ville inte att han skulle försvinna, han hade gjort det alltför många gånger förut. Han sa fortfarande ingenting, men jag hörde hur hans hjärta slog, så jag antog att det var något viktigt.

"Jag..."

Han tystnade. Han verkade stålsätta sig för att berätta det, var det en hemlighet? Jag har alltid varit den personen som alla kommit till och berättat hemligheter för, för alla visste att jag inte skulle berätta det vidare, och de flesta ville dela sin hemlighet med någon, ingen ville gå runt med en hemlighet inom sig som man inte kunde dela med sig av. Hemligheter kan bräcka även stora personer. Det är svårt att försöka hålla en hemlighet inom sig, när man vet att man helst av allt bara vill dela med sig den med andra samtidigt som man vet att man inte får. Det är något jag älskar med hemligheter, att inte alla får veta om den.

"Du vet att jag kan hålla en hemlighet", sa jag.

Jake skrattade lågt och drog sen handen över ansiktet. "Det här är så mycket värre än en hemlighet." Han suckade och började sen prata. "Vi har känt varandra sen vi var små, vi lekte i sandlådan tillsammans och sprang runt i skogen och krigade med varandra med hjälp av pinnar. Du har alltid varit som min lilla egna lillasyster. Men det är nu länge sen vi sprang runt och attackerade varandra bakifrån med taggiga pinnar." Jag log vid minnet. Han hade också varit som min storebror. Hade det inte varit för Jake hade jag vuxit upp i en tråkig miljö utan andra lekkamrater. "Vi är för gamla för att springa runt som vildar genom hela skogen, även om det var roligt. Allt är förändrat nu. När jag ser på dig nu förstår jag hur mycket vi har förändrats sen dess. När jag ser dig i ögonen kan jag inte vända bort blicken, för då vet jag inte om du är kvar när jag kollar igen. När du ler tappar jag andan och jag kan bokstavligen inte andas när du skrattar. Dina ögon glittrar alltid i skenet från elden nere på stranden och dem har samma nyans som mossan på sommaren. Ditt hår glänser alltid i solens sista strålar och ditt leende bli om möjligt ännu mer fantastiskt." När jag sakta vände mig om så jag satt framför honom hade han slutit ögonen och andades nu regelbundet och hans hjärta slog i normal takt. Han öppnade ögonen igen, men såg inte direkt på mig. "Vart jag ville komma var..."

Jag avbröt honom och böjde mig fram, la mina händer på hans kinder och långsamt mötte mina läppar mot hans. Han la sina armar runt mig och drog mig närmare.

Jag älskar dig också, Jacob Black. Jag älskar dig också.