FRI?
Hennes mjuka läppar pressades mot hans. Kyssen sände rysningar genom hela hans kropp. Mmmm, hon smakade bättre än hallon. Försiktigt sökte hans händer sig upp på hennes rygg och upp i håret. Hennes mjukar kurvor pressades mot hans kropp. Och så var kyssen över. Han darrade. Något liknande hade han aldrig varit med om. Och så rullade hon sakta bort och satte sig på kofferten bredvid honom istället.
"Oj…", Harry kunde se hur rodnaden smög sig upp på hennes kinder. Även hans egna kinder hettade mer än vanligt. "Ja, oj…"
En lång stund satt de där på kofferten och sneglade på varandra. Eller åtminstone kändes det som en lång stund. Sen kollade Helene på klockan och gjorde en kommentar om att hon borde gå, men satt ändå kvar. Tillslut reste sig Harry och räckte handen till Helene och drog upp henne, vilket resulterade i att hon återigen hamnade i hans famn och de kysstes igen.
"Hem, hem", Harry ryckte förskräckt till. Umbridge! Här! Förskräckt gömde han Helene bakom sig. "Asså Harry, så du skulle sticka härifrån du?" I dörröppningen stod självaste Dumbledore. Och bakom honom skymtade Harry både Remus, Tonks, Mad-Eye, Bill, och Molly. Tala om att göra bort sig. Om han rodnat tidigare så blossade hans kinder illröda nu. Varför händer allt på sämsta möjliga tidpunkt?
"Albus Dumbledore! Du har vuxit sedan jag såg dig senast, miss Evans, så att räkna med att du skulle komma ihåg mig är väl för mycket?", Dumbledore klev in i rummet och räckte fram handen till Helene som stirrade ohjälpligt på alla människor i trollkarlskläder som trängdes utanför Harrys rum.
"Hej", mycket försiktigt tog hon Dumbledores hand och skakade den.
"Hur står det till med dig och din mor nu för tiden?" Helene vände bort blicken en lång stund innan hon svarade, och inte ens då tittade hon upp på Dumbledore. "Hon är död."
"Så tråkigt. Hon var en mycket fin kvinna. Riktigt synd." Dumbledores ord fick tårarna att börja rinna nerför Helenes röda kinder. "Såja, såja. Kom här, sitt hos mig en stund." Dumbledore slog sig ner på kofferten där Harry suttit bara någon minut tidigare, men nu var situationen en helt annan. Först rann tårarna helt sakta, men strax strömmade de fram och hon snyftade och kramade krampaktigt om Dumbledore. Remus var finkänslig nog och kastade en ursäktande blick på Harry innan han föste ner de övriga för trappan, samtidigt som han gestikulerade något som Harry tolkade som att de väntade nere i vardagsrummet istället. Harry önskade att han också kunde ha lämnat rummet, men vad skulle Helene tänka om honom då?
Mycket länge stod han bara där och kände sig överflödig, medan han lyssnade på Helenes gråt. Efter vad som kändes som flera timmar så dog snyftningarna ut och hon torkade sina ögon. Harry fick en snabb blick innan hon flydde ut ur huset. Dumbledore tittade efter henne några sekunder innan han vände sig till Harry och tog med honom ner till resten av Orden som drack te. När han och Dumbledore kom så viftade Molly med trollspöt och två nya koppar uppenbarade sig på bordet, fulla av rykande hett te.
"Jaha du Harry", började Tonks och flinade brett, "så du roar dig på egen hand du?" Och så blinkade hon, vilket fick Bill att börja skratta. Halvsekunden efteråt skrattade även Dumbledore och snart skrattade hela gänget, inklusive Harry, även om han inte tyckte att situationen var speciellt lustig egentligen. Det var bara skönt att få skratta en stund. Och så kom Petunia ut ur köket, och Dumbledore trollade fram ytterligare en kopp med te och massor med kakor och kex och en gigantisk tårta. Petunia verkade inte speciellt förvånad över att hitta vardagsrummet fullt med trollkarlar och inte heller blev hon arg över att de smulade ner hennes annars så perfekta vardagsrum, utan slog sig helt sonika ner och tog för sig av teet och kakorna. Det hela blev tillslut en mycket avslappnad och trevlig eftermiddag.
Strax innan Vernon och Marge skulle komma hem skickade Petunia iväg alla från Orden iväg till mrs Figg. Harry valde efter mycket tvekan att stanna kvar på Privet Drive. Ännu hade han inte riktigt förlåtit mrs Figg för hur hon behandlat honom när Tonks räddat honom från Dudleys gäng. Vilket var ganska ologiskt när han tänkte efter, Tonks hade han förlåtit för länge sedan. Dumbledore lovade innan de gick att de skulle komma tillbaka dagen efter. Under tiden hade Molly städat hela vardagsrummet med hjälp av en enkel trollformel. Aldrig hade det varit renare, det kunde Harry svära på.
Den måndagskvällen hos familjen Dursley var en av de mest udda han hade varit med om. Petunia betedde sig som om inget hade hänt. Inte nämnde hon minsta lilla ord om att de hade haft besök. Kort sagt var allt som vanligt. Det var bara det att Harry inte kunde släppa scenerna när Petunia hade varit en helt annan människa tidigare under kvällen och skämtat och skrattat med alla från Orden. Bilderna var så totalt motstridiga! Vem var egentligen moster Petunia?
Tisdagen kom och solen strålade het från himlen. Orden kom tillbaka precis som Dumbledore hade lovat och även denna dag vankades det fika och uppsluppen stämning. Återigen var Petunia med och var en trevlig människa som inte alls brydde sig om smulor och magi. Var det såhär det hade varit innan hon vände den magiska världen ryggen? De från Orden kom och gick lite hur som helst, men på det hela taget verkade de tycka att de hade semester. Och den semestern njöt de av i fulla drag.
Onsdagen verkade till en början följa samma mönster. Det var tjo och tjim. Dumbledore utförde en besvärjelse som gjorde att de kunde vara på baksidan utan att någon såg det och övertalade Petunia att sätta upp en krocketbana och sen blev det självklart tävling om vem som var bäst på krocket. Bill vann en förkrossande seger, trots att han försäkrade att han aldrig spelat krocket tidigare.
Det var då Harry fick syn på Helene genom buskarna. Hon satt gömd bland rosorna och grät. Fast när han ville gå till henne lade Molly sin hand på hans axel. "Dumbledore fixar det där."
Han svängde runt och glodde på Molly som om han hört fel. Och så väste han fram: "För det första är hon en person, och hon heter Helene! Och Helene är inget man fixar!"
"Ta det lugnt. Bli inte så upprörd, hon är bara en mugglare. Du förtjänar en riktigt flicka." Hon sa det inte, men Harry kunde ändå höra orden eka i huvudet: "…en riktig flicka, en häxa".
Med avsmak slet han bort hennes hand från hans axel. "Våga aldrig säga så där igen!", och så vände han ryggen till henne och stegade iväg mot Helene. Men Molly sträckte ut sin hand och lade den på hans axel innan han hann börja röra på sig. Då kunde han inte hindra sig längre. Han vände sig om och vrålade: "FÖRSVINN HÄRIFRÅN DIN… DIN LILLA… VIDRIGA… DIN SMUTSIGA LÖGNARE! DU ÄR PRECIS SOM DEM! KOM IGEN, SÄG DET DÅ! DU TYCKER JAG ÄR EN SMUTSSKALLE, PRECIS SOM MALFOY OCH ALLA ANDRA SLYTHERINARE! SÄG DET DÅ! VAD VÄNTAR DU PÅ!"
"Så, så Harry, hon menade nog inte på det viset.", "Lugna ner dig nu.", "Har du fått solsting i värmen, Molly vill ju ingen något illa." Allas försök att släta över det hela fick Harry att se rött.
"SÅ NI ÄR SÅNNA ALLIHOPA! PÅ HAN BARA! STÄLL UPP FÖR MOLLY, HON ÄR JU RENBLODIG, MEN JAG, JAG ÄR JU BARA EN LITET HALVBLOD, EN SMUTSSKALLE! SÄG DET DÅ, JAG VET ATT NI TYCKER DET! SÄG DET! NI VILL INTE? VÅGAR INTE? VAD VÄNTAR NI PÅ? ERA FEGISAR! FÖRSVINN HÄRIFRÅN! FÖRSVINN UR MIN ÅSYN! FÖRSVINN! NUUUUUUUUUU!" Pulsen dunkade i Harrys huvud. Någonstans långt inne visste han att han överreagerade, men han brydde sig inte. Det var så härligt att bara få skrika ut all ilska! När de inte försvann stirrade han på dem tills de sakta försvann med ett plopp. Tillslut var det bara Dumbledore som vägrade att försvinna och Petunia, som inte kunde. Då vände han dem ryggen och marscherade över till Helene istället.
Helene ryckte till när han plötsligt stod där i buskarna. Ilskan kokade fortfarande i blodet på honom, men han försökte behärska sig – hon hade absolut inget att göra med att han var arg. Så försiktigt han kunde drog han henne till sig och kysste henne. Hennes tårar blötte hans kinder, kyssen smakade inte som första gången, nu smakade den salt. Ändå ville han inte sluta utan drog henne ännu närmare sig. Nej, här kunde de inte stå! Tänk om Petunia och Dumbledore tittade? Han avbröt kyssen och tog hennes hand och drog iväg med henne bort bland husen. Tillsammans gick de framtiden till mötes. Tillsammans sökte de friheten!