Ja, det här kapitlet är skrivet ur Sharons synvinkel, så man få veta vad hon tycker och tänker, för hon spelar ju trots allt en viktig roll i berättelsen.

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Kapitel 11- Hjärtat slår

Sharon suckade och lade ifrån sig sin penna. Det hade varit en lång dag. Hon sneglade mot golvet och fick se Quirinus väska.

Stackaren! Han var väl för trött för att komma ihåg den, tänkte Sharon och strök undan håret från ansiktet.

"Sitter du här fortfarande?" sa en röst. Sharon vände sig om och fick se Sarah.

"Ja, jag är inte trött", sa Sharon och log.

"Ja, jag skulle bara fråga om jag fick låna dina anteckningar till läxan", sa Sarah.

"Visst, jag behöver dom inte", sa Sharon, och drog upp sin anteckningsbok.

"Jag kan ta hela väskan förresten, så slipper du göra det, du ser för trött ut ", sa Sarah och tog väskan på armen.

"Ja, om du vill det så", sa Sharon och lutade sig tillbaka i fåtöljen. "Jag kommer upp senare", tillade hon.

Sarah log och gick upp. Sharon såg upp mot himlen; stjärnorna lyste svagt. Hon kunde inte låta bli att snegla upp mot pojkarnas sovsal. Det hördes inte ett ljud från pojkarna. Sharon log när hon tänkte på hur hon hade sett Quirinus på Hogwartsexpressen. Hon tyckte att han var så söt, med det mörkbruna, mjuka, tjocka håret som vilade mot pannan och ögonen, dom lyste som safirer.

Han verkade dessutom så snäll, men även lite blyg, han blev ju så röd i ansiktet. Sharon hade känt hur det hade pirrat i magen, men hon hade tyckt att Quirinus verkade så upptagen, så hon ville inte störa honom. Han hade ju dessutom varit snäll mot henne när han inte hade skrattat åt henne första dagen, när Den Grå Damen hade dykt upp från tomma intet. Ja, Frank var ju också ganska snäll och rolig, men det var inte samma sak med honom.

Synd bara att Sarah och Chloe inte har upptäckt hur snäll Quirinus är, tänkte Sharon sorgset.

Det var väl inte hans fel att den där tredjeårseleven hade gett sig på honom. Sharon beslöt sig för att skriva och fråga sin mamma om råd. Hon drog fram ett tomt pergamentstycke, doppade fjäderpennan i bläcket och skrev:

Kära mamma!

Som jag tidigare har berättat, så trivs jag bra här. Jag skriver för att be dig om ett råd. Du minns väl att jag berättade om Quirinus, pojken som jag pratade med innan sorteringen. Han är så söt, men han verkar så blyg. I alla fall när han pratar med mig. Dessutom verkar mina kompisar, Sarah Davies och Chloe McAllister, sura på honom för att vi fick poängavdrag på vår första lektion i Försvar Mot Svartkonster. Nåja, i alla fall, så undrar jag vad jag gör för fel när jag pratar med honom. Han blir så röd i ansiktet när vi pratar, och han sänker alltid blicken. Men när han är med sin vän, är han inte blyg. Vad ska jag göra? Du skulle gilla honom, han är jättesnäll. Nåja, hälsa familjen!

Kramar Sharon.

"Ja, det ser bra ut", mumlade Sharon för sig själv och rullade ihop brevet.

Det hördes steg från trapporna till pojkarnas sovsal. Sharon vände sig om och fick se Quirinus. Han stannade upp och såg på henne.

"Hej, hade du glömt något?" frågade Sharon, medan hon kände hur hjärtat slog dubbelslag.

"Jo... min väska", mumlade Quirinus och blev röd i ansiktet. Det blev tyst en stund.

"Jo, jag undrar om jag kan få låna din uggla, jag har ett brev till mamma", sa Sharon. "Dom flesta förstaårselever är uppe i korridorerna ännu, och jag tänkte att jag skulle passa på att posta brevet", tillade hon.

"Åh, visst", svarade Quirinus och tog upp sin väska.

"Skulle du vilja följa med?" frågade Sharon.

Quirinus såg förvånad ut, men sedan sa han:

"Ja, det… det kan jag göra."

Han är verkligen blyg! tänkte Sharon och kände hur hon log lite.

Dom gick under tystnad. När dom kom till ugglesalen, ropade Quirinus ner på sin uggla, som kom ner till dom. Sharon skulle just sätta på brevet, när ugglan hoade argt och försökte klösa henne med klorna. Hon kände hur hon ryste till.

"Henry! Låt bli! Hon vill ju bara att skicka ett brev!" utbrast Quirinus ilsket. Henry fortsatte hoa argt.

"Vad tog det åt honom?" frågade Sharon.

"Jag vet inte." Quirinus lät nästan bitter. Han strök Henry på ryggen och sa: "Vad är det med dig? Du brukar aldrig bli så här!"

Sharon kom på att hon hade tagit på sig en parfym, som hade en ganska skarp doft.

"Det är nog min parfym som är stark. Vänta", sa hon och drog fram sin trollstav och pekade på sig själv. Doften försvann snabbt.

"Oj! Nu blev han lugn", sa Quirinus.

"Jag tänkte väl det. Jag har flaskan med mig, om du vill kolla upp den", sa Sharon, som kände hur chocken släppte. Hon satte på brevet.

"Hördu Henry. Blev du upprörd av den här doften?" frågade Quirinus och satte parfymflaskan i närheten av Henry. Ugglan hoade argt igen.

"Lugna dig! Jag ser att du känner igen doften. Lugna dig, sa jag! Jag ska ta bort den!" sa Quirinus. Han blev röd i ansiktet.

Henry hoade och flög sedan iväg. Sharon skämdes och sa:

"Jag är ledsen! Jag skulle inte…"

"Nej. Det var inte ditt fel. Det var mitt, jag skulle ha låtit honom vara i mitt rum, dagen efter att jag hade fått honom. Claire sprayade med den där parfymen över hela vardagsrummet. Hon tyckte nämligen att det luktade instängt och då märkte hon inte att Henry sov i sin bur. Han blev tokig", mumlade Quirinus, som såg ut att vilja sjunka ner genom golvet. "Pappa sa att starka dofter kan göra ugglor knasiga, och gissa om Claire blev skamsen!" tillade han.

"Åh, det gör inget", sa Sharon och försökte låta lugn.

xxx

När dom kom upp till uppehållsrummet, gick Quirinus upp till sig, medan han fortfarande var röd i ansiktet. Sharon gick också upp till sig, tog på sig nattskjortan, kröp ner i sängen och lade sig till rätta. Sarah och dom andra flickorna sov redan.

Quirinus är verkligen rar. Jämfört med pojkarna på min förra skola, så är han mogen, rolig, snäll, blyg och jättegullig! tänkte Sharon glatt. Sedan gled hon in i sömnen.