Kapitel 11

Som vilka, o du allsmäktiga Potter med alla svar?

De stelar till när de båda får blicken på det röda kuvertet. Harry ser på Draco att han bara vet att det är till honom och Harry kan mycket väl tänka sig att det stämmer då han inte känner någon som skulle tänka sig skicka ett till honom. Ingen i Orden skulle göra det och han har inte heller förargat någon.

Draco sväljer tungt flera gånger och bara väntar på att brevet ska explodera, ju fler sekunder det går ju mer kallsvettig blir han.

Draco.

Både din mor och jag är mycket besvikna på dig. Vi har inte hört ett ljud av dig på en vecka. Ingen vet vart du har tagit vägen. Severus vet inte heller. Vi har fått förnedra oss genom att ha fått frågat dina kompisar. Alla sa att du var på väg hem till oss, vi väntade att få se dig.

Vi tänker inte sjunka lägre genom att prata med dina vänner igen.

Vi hoppas att du slutar larva dig snart och kommer hem för att ta ditt straff.

Din far.

Draco tittar skräckslaget på brevet meddelandet förintar sig själv.

"Malfoy?" frågar Harry försiktigt och rör vid Dracos arm. "Malfoy prata med mig."

"Vad vill du att jag ska säga, Potter? Att jag inte har en frivilja att jag inte vet överhuvudtaget vad jag ska ta vägen nu? Vad ska jag säga till dem? Jag kan inte berätta saker som du kan göra, eller komma undan med saker som du kan!"

"Vi kommer på något, och det verkar inte som om vi kommer komma loss från varandra på ett tag heller. Och du skulle väl inte fira jul hemma? Du har ett helt jullov på dig då", försöker Harry trösta.

"Potter, jag måste hem någon gång och jag gissar på att de vill ha hem mig så fort som möjligt för att jag ska kunna få mitt straff."

"Åk inte hem då?"

"Jag måste, annars har jag inget kvar längre. Jag har inte egna pengar, kommer inte ha någonstans att bo, jag blir utfryst och framför allt blir jag troligtvis dödad!"

"Vem tänker för mycket nu då?" ler Harry lite men vet inte vad han ska säga, vill trösta men vet bara inte hur.

Draco tittar tyst på Harry innan han lägger sig ner på sängen och kurar ihop sig. Han petar på kudden med tummen.

"Vill du prata om det?"

Draco tittar upp på honom några sekunder innan tittar ner i madrassen och verkar överväga saken, väger fördelar mot nackdelar med att berätta.

Harry vänder sig mot Draco och studerar Slytherinaren, ju längre tystnaden fortsätter ju mindre känner Harry att chansen för att Draco kommer berätta något minskar. Minuterna går och Draco förblir tyst, så många för- och nackdelar kan Draco inte ha att överväga.

"Jag…" säger Draco så oväntat att Harry hoppar till lite. "Jag har ingen vilja eller makt att välja något i mitt liv. Jag har ingenting om jag inte lyder mina föräldrar. Hur jag än vrider och vänder på problemet hittar jag ingen lösning. Om jag hade gått i ett annat elevhem hade jag inte blivit utfrusen om jag trotsat mina föräldrar. Men om jag inte hade hamnat i Slytherin från början så hade jag blivit utfryst vid elva års ålder. Så jag får stå där jag står. Om jag rymmer har jag ingenstans att ta vägen, inga pengar eller något."

"Du kunde välja att umgås med andra."

"Som vilka, o du allsmäktiga Potter med alla svar?" fräser Draco.

"Du umgås ju med mig just nu…", svarar han försiktigt.

"Vad kan jag få hos dig då?"

"Skydd. Jag litar på dig Malfoy, du kanske borde börja försöka lita på någon annan du också."

Draco tittar tillbaka in i de gröna ögonen och känner sig rädd och vilsen. Han brukar inte känna sig rädd och han gillar det verkligen inte. Och han gillar verkligen inte att Potter har rätt. Hatar det faktum att han faktiskt är rädd för att förlora sina föräldrar. De har inget riktigt band men de är ändå samma kött och blod. Han kan inte ens förklara för sig själv.

"Det finns folk som litar på mig och som skulle gå med på att skydda dig."

Draco vänder sig in mot väggen och visar att samtalet är slut. Och Harry kan inte göra mycket mer än att bita ihop och lämna honom ifred.

Han vet inte hur mycket mer han klarar.