Ledsen för sen uppdatering och min misslyckade snöflinga i förra kapitlet ... xD I alla fall. Tack alla ni som kommenterar, det är verkligen guld värt för mig! Om du känner dig träffad för att du inte kommenterar så gör det inget om du make it up in this chapter och skriver lite? ;)

Jag vet att det är fler som läser än vad som kommenterar, och jag är bara nyfiken på vad det är som gör att man tar sig tid att kolla in något, men inte berätta någon rad om vad man tycker? :)

Läs och enjoy!

Kapitel 11

Schack

Nästa morgon var det ännu färre personer som var sjuka, knappt någon, och så Granger. Men hon låg inte längre i sängen och sov hela dagen utan nu var hon piggare. Hon hade t o m gått upp och satt sig i fåtöljen framför brasan med en macka i handen när han vaknade och gick ner.

På bordet bredvid fåtöljerna stod ett fat fyllt med smörgåsar och två glas med juice. Draco tog en macka och drack ur det ena glaset. De sa ingenting, det räckte att båda var därför att dem skulle känna sig lite bättre, båda två. Medans han åt sin smörgås tittade han in i elden so om den visste svaren på de frågor som handlade om vad som just nu händer på slottet.

Han såg att även Granger stirrade in i elden samtidigt som hon verkade tänka intensivt. På vad visste han inte men hon verkade vara helt borta i en annan värld.

Efter ett tag vaknade hon till och såg sig omkring och såg att Draco satt i fåtöljen bredvid. Han log mot henne.

"Mår du bättre?"

"Ja men febern har inte gått ner så mycket än, men jag har bara 39 grader nu." Hon log tillbaka.

"Det var bra. Är du trött då?"

"Lite. Men inte så trött att jag måste sova."

"Okej. Men vad hade du tänkt att göra?"

"Mest ta det lugnt. Kanske läsa något bok eller spela något spel. Något lugnt spel", tillade hon när hon såg Dracos min.

"Ta det lugnt! Jag hade inte tänkt köra slut på dig", skrattade Draco.

"Det hoppas jag inte!"

"Vad ska vi göra nu då?" frågade han.

"Beror på vad du vill göra", svarade hon.

"Men nu frågade jag dig, för det är du som är sjuk och borde ta det lugnt."

"Jag känner mig inte så sjuk."

"Ha-ha-ha! Du är mer än tillräckligt sjuk!"

"Okej. Jag ska ta det lugnt. Vi kan väll spela schack?"

"A, visst. Okej. Det är ju inte så farligt... o-lugnt spel", sa han tillslut.

"'O-lugnt spel'?"

"Ja. Jag kom inte på vad det hette. Alla är inte lika smarta som dig."

"Du."

"Va?"

"'Alla är inte lika smarta som du', ska det vara."

"Jaja!" sa han och låtsades se sur ut. "Bara för att vi andra inte kan."

"Så synd om dig. Vill du ha en glass?"

Draco lekte femåring och nickade med tindrande ögon. "En stor daimstrut!"

"Gå och köp en då."

"Meh! Va?" Nu blev han allvarlig och spelade arg istället.

"Ja, jag är ju sjuk. Jag vill ha en sån där blåbärsbåt när du ändå är på väg."

"Nehe-du! Det kan du glömma!"

"Va? Nekar du glass till en sjuk person? Du vet väl att glass är som medicin? Och sockerdricka."

"Ja jag brukade också äta gla... Va? Sockerdricka?"

"Ja. Vaddå brukade du inte få det när du var liten?"

"Nej. Jag fick knappt en glass förrän Bellatrix hört att barnen blev friskare av det. Och då var det klart att far skulle köpa in flera lass med glassar som han tyckte jag skulle äta upp innan det var vårbal dagen efter, då det var livsviktigt att jag var frisk och kunde delta. Du vet att inte ens Pomfrey eller alla andra läkare kan bota en vanlig förkylning."

"Blev du friskare av det då?"

"Nej vad tror du? Jag åt säkert flera kilo. För det första fick jag ont i magen och för det andra blev jag så kall av alla glass att jag var sjuk i två veckor till efter det, så det blev ingen bal. Far sköt upp den några veckor, men det kostade massor med pengar av honom." Draco skrattade. "Det var rätt åt honom!"

Hermione skrattade också.

"Men ska vi ta det där partiet schack nu?"

"Okej", sa hon. "Har du något bräde?"

"Ja det är klart! Kommer snart."

Han reste på sig och gick iväg för att hämta hans bräde och pjäser.

När han kom tillbaka hjälptes dem åt att lägga upp alla bönder, hästar, kungar och drottningar. För att vara en gentleman, som Draco sa, fick Hermione vara vit.

"Så du menar att tjejer inte kan spela?" Frågade hon.

"Jodå, men dem är inte så särskilt bra på det. Inte mot mig i alla fall. Jag är faktiskt väldigt bra på schack."

"Ska vi slå vad?"

"Visst, vad vill du slå vad om?"

"Fem gallioner, så får du sen veta vem som är bäst på schack här i tornet."

"Okej. Det går jag med på."

"Men jag tänker inte vara vit frivilligt. Vi singlar slant om det. Krona – jag vinner. Klave – du förlorar."

"Okej."

Hon kastade upp pengen i luften och fångade den i handen och vände den på handryggen.

"Klave. Du förlorar. Jag är svart", sa hon och vände på hela brädet.

"Nej. Vänta nu." Han tänkte efter och Hermione skrattade högt inombords. "Du vinner... Jag förlorar..." Han tänkte efter lite till. "Nej det var inget. Nu börjar vi."

Hermione skrattade rakt ut och Draco kollade konstigt på henne.

"Nej, nej!" skrattade hon och viftade med handen. "Fortsätt, fortsätt."

Draco tog upp en av sina bönder och flyttade den tveksamt två steg framåt. Hermione skrattade högt igen.

"Vad är det? Är du sjuk eller? Nej just det, det är du ju. Men jag menar mer än vanligt", skojade han, mest för sig själv. Han tittade upp på henne och såg myntet i hennes hand och tänkte tillbaka på vad hon egentligen hade sagt. Sen fick han ett lurigt ansiktsuttryck i ansiktet. "Du är inte lite lurig, du!" Hon skrattade ännu högre. "Men det gör inget. Jag älskar smarta flickvänner."

"Jag måste vara den första."

"Hur vet du det?"

"Ja, Pansy kan ju inte ha varit särskilt smart och innan henne hade du säkert ingen."

Han blängde på Hermione i några sekunder innan han gav med sig. "Jaja, nu spelar vi", muttrade han för sig själv och flyttade ännu ett drag efter Hermione.

Partiet varade inte länge, och det slutade med att Hermione ... vann!

Hm, ja Dracos lilla ego hade väl sjunkit lite grann, men det kan inte ha gjort stor skillnad, så stort som det var.

"Jag vill ha revanch."

"Okej", kvittrade Hermione glatt och ställde tillbaka alla pjäser.

Efter en omgång som varade liiiiiiiiiteee... kortare. Hermione vann än en gång och Draco kunde inte fatta att han gick på alla hennes lockbeten som hon ställt ut för att få honom dit hon ville.

"Jaja, klockan är mycket nu, gå och sov."

"Men klockan är bara halv elva?"

"Äh, gå och lägg dig ändå."

"Hahaha, jag tror lilla Draco-ponken har dåligt förlorarsinne."

"Det heter dålig förlorare."

"Ja, så du vet om att du är det?"

Draco skrattade till. Det var svårt att vara sur i Hermiones sällskap, speciellt när hon var täppt i näsan också och lät roligt när hon pratade.

Hermione förstod det och smällde därför till honom i huvudet med en kudde som hon hittade i fåtöljen.

(Hermione)

Hermione var sjuk en dag till innan förkylningen la sig och hon kunde gå till skolan igen. Hon hade mycket att ta igen i skolämnena men det skulle hon klara av rätt fort.

Hon hade precis kommit rätt glad in i tornet och lagt ifrån sig sin väska innanför dörren när hon fick för sig att något inte stod rätt till. Hon gick längre in och såg Malfoy ligga på golvet bakom fåtöljen, medvetslös. Hon tog ett steg närmare och tittade då upp. Där stod Snape med trollstaven höjd. Hon stod paralyserad och tittade på honom. Han mumlade en trollformel och en gul stråle träffade henne mitt i bröstet och hon sjönk ihop medans det svartnade framför ögonen.

Kanske inte världens intressantaste kapitel, men har du tagit dig såhär långt skadar det väl inte att klaga på hur dåligt den var skriven, hur onödigt det här kapitlet var, hur fjolliga konversationerna var och så vidare ..? ;) Come on, I know you want to tell me that! ;D