(James)
När Sirius äntligen hämtat sig efter skrattattacken började de gå mot astronomitornet där Peter enligt marodörkartan befann sig. Så fort de kom ut ur uppehållsrummet kunde James inte hålla sig längre.
"Så, vad skrattade ni åt?" frågade James nyfiket. Sirius började skratta igen men inte fullt lika våldsamt som första gången.
"Det vet du, taggis!" svarade han.
"Ehh, nä. Vad?" frågade han när Sirius gav honom en anklagande blick.
"Så du och Lily hade inget moment innan vi gick upp till sovsalen? Hon kanske blir din trots allt…" de fortsatte gå men James var försjunken i sina tankar, kanske Lily började hata honom mindre och mindre för varje patrullering i år. I år hade hon till och med ibland börjat prata med honom på patrulleringarna. Hans tankar avbröts tvärt av att Sirius började prata med honom igen.
"Så varför tror du att Slingersvans är uppe i astronomitornet? Och med Bellatrix? Hon är min kusin och allt men jag skulle då inte vilja umgås med henne, hon kanske tvingar honom. Med vår familjehistoria är det inte helt otroligt…"
"Vi gömmer oss under trappan så att vi kan lyssna på vad de gör!" sa James med glad röst, han ville helst undvika en konfrontation, de två kusinerna emellan.
"Smart" svarade Sirius samtidigt som de kom fram till astronomitornet.
"Du måste! Du kan inte ge upp nu, tänk på all ryktbarhet du kommer få." hörde de Bellatrix röst eka nedför trappan.
"Jag ska. Det tar bara lite längre tid." svarade Peter med pipig röst.
"Bra, vi ska träffa Snape imorgon i vid-behov-rummet så var där då!" Bellatrix började gå nedför trappan och James slängde hastigt osynlighetsmanteln, som han alltid bar med sig i fickan, över sig själv och Sirius. Peter kom lunkande efter Bellatrix och dörren stängdes högt bakom de.
"Vad handlade det om?" frågade Sirius med en, för en gång skull, allvarlig röst.
"Vet inte, men vi låter honom fortsätta med vad han nu gör. Vi kan nog ha användning för detta i vår plan." Han log ett brett leende som inte helt besvarades av Sirius. Om Slingersvans umgicks med hans kusiner var det illa, riktigt illa…
"Kom, vi måste till Måntand… Fullmånen…"
(Lily)
"Meh Lily! Det var ju inte seriöst!" Vädjade Katie som försökte få med Lily ner till matsalen. Lily låg tyst kvar i sin säng.
"Om du inte kommer ner kommer alla att tro att du tog det allvarligt och det skulle du bara gjort om det var sant…" fyllde Alice i samtidigt som man hörde hennes kurrande mage.
"Gå ni. Jag mår faktiskt inte alls särskilt bra." försökte hon.
"Nehepp, stanna här inne då!" sa Katie surt och drog med sig Alice utför rummet. Äntligen, tänkte Lily. Hon behövde bara lite tid för sig själv, allt med mamma och pappa… Ingen visste något men Lily kände sig verkligen ledsen, inte bara för att pappa var… borta, hon ryggade tillbaka bara vid tanken att aldrig få krama eller prata med honom igen men också för att mamma betett sig så konstigt. Övergivit Lily på ett sett och inte kunde hon prata med Petunia, den enda personen som kanske, kanske skulle förstå. Hon hörde dundrande steg i trappan och plötsligt for dörren upp.
"Om du inte tänker gå ner och äta, tar vi med mat upp till dig!" hörde hon Alice ansträngda röst, de måste ha sprungit till och från köket. Alice och Katie satte si ner på båda sidor om Lily.
"Ni behövde inte…" började hon men Alice bara la handen över Lilys mun.
"Men vi ville" fyllde Katie i. "Det är vårat fel att du är ledsen men om det muntrar upp dig så har alla glömt vad som hände, Amos Diggory lyckades på något sätt ramla och spilla pump juice över hela sig…" Lily började fnissa och drog ner täcket så att hon kunde prata med sina vänner.
"Men helt seriöst jag mår faktiskt inte särskilt bra…" försökte hon.
"Vi säger så… Ät nu!" Katie tryckte in en kycklingklubba i munnen på Lily som mot sin vilja svalde.
När de efter en härlig måltid gott och lagt sig låg Lily och lyssnade efter sina vänners snarkningar, så fort hon försäkrat sig om att de andra i sovsalen sov gick hon och spydde.