Kapitel 12.

Kakashi måste ha hört om vad som hänt, men han sa ingenting på repetitionerna nästa morgon. Temari hade förmodligen rätt i att han överlät alla problem som inte hade med pjäsen att göra åt Tsunade.

Med tanke på att alla hade fått så lite sömn natten före så gick repetitionerna förvånansvärt bra. Kakashi sa att vi förmodligen skulle kunna börja öva utan manus redan nästa vecka.

På rasten gick jag till Tsunade's kontor för att lämna tillbaka ett avslappningsband och hämta nästa i serien. Dörren var stängd, så jag höjde handen för att knacka när jag plötsligt hörde röster där inne.

"Du förstorar upp alltihop." Muttrade Sai.

"Gör jag?" sa Tsunade. "Jag råkar tycka att det är viktigt att en mor kan lita på sin son!"

"Det var inte meningen att berätta det förrän…"

"…Det var för sent?" fyllde hon i.

"Lägg inte orden i min munnen på mig!"

"Sai, hur ska jag kunna lita på dig när du inte…"

"Du har inget val. Jag är bättre än du på såna här saker, mamma. Låt mig hantera det här, okej?"

"Det kommer hon inte att göra." Sa en mansröst bakom mig. Jag ryckte till och snurrade runt. Orochimaru hade dykt upp från ingenstans.

"De bråkar jämt." Muttrade han. Hans röst var lite åt det väsande hållet, lade jag märke till.

"Det är inte särskilt ovanligt att föräldrar och barn gör det," påpekade jag.

"Det gör mig nervös," fortsatte han. "Man vet aldrig vad de har för sig och tar sig till."

"Vad menar du?" frågade jag.

"De är som tickande bomber som kan explodera när som helst," sa han. "Jag har sett det hända förr."

"Vad menar du när du sa åt oss att inte lita på någon?" frågade jag, medan jag försökte att inte stirra på hans ormlika aura, och hans smink, för den delen.

Orochimaru svarade inte utan tuggade bara på en, åtminstone vad jag såg, gulnad nagel. Vem vet med den där excentriska personen, det kunde kanske vara nagellack!

Jag granskade honom på nytt. Förmodligen så hade han säkert varit uppe i tornet och tagit sig en cigarett. Han kände säkert till varenda hörn och skrymsle i den gamla teatern. Enligt min mamma är det inte CIA eller FBI som bär på det verkligt stora hemligheterna här i världen, utan vaktmästare och hårfrisörskor.

"Har du jobbat här länge?" frågade jag och försökte låta lättsam.

"Länge nog." muttrade han fram till svar.

"Var du här förra sommaren?"

Han körde ner sina händer i byxfickorna.

"Nej, Jag kom hit i vintras. Vintern får mig alltid att vilja röra på mig." Jag märkte hur han väste till vid s-ljud.

Men, det betydde att Orochimaru inte kunde ha lagt märke till något misstänkt vid den tid när min syster blev mördad. Men han kanske satt inne med färskare information som kunde vara till nytta för mig.

"Var du här när strömmen bröts igår?"

"Jag är alltid här." svarade han vaksamt och studerade mitt ansikte.

"Jag vet att du sköter ditt jobb. Jag undrar bara om du såg nått misstänkt. Någon som kanske strök omkring i huset på egen hand?"

"Du var här ensam i måndags," påpekade han.

`Bra´ tänkte jag. Han hade sett mig, och jag hade inte ens märkt att han varit där. Det betydde att han hade både lätta fötter och ögonen med sig.

"Har du sett någon annan?"

"Neji och hon den där bortskämda flickan." han började låta otålig.

"Har du kanske, någon aning om vem som kan ha brutit strömmen?"

"Jag vet ingenitng!" Väste han hetsigt fram. "Jag har inte sett ett skit!" Han gav mig en genomträngande blick som gav mig en ilning i ryggraden och blandade känslor. "Försöker du förhöra mig av något slag, Naruto-kun?"

Jag svalde klumpen som magisk hade hamnat i min hals.

"Nej! Okej, det är lugnt, jag undrade bara."

Han verkade alltför stressad för att kunna ge mig några upplysningar just nu, så det var lika bra att sluta med min lilla utfrågning. Han var en underlig själ, med sitt långa hår som, fast det var rent, lade jag märke till, så låg det stripigt ner för hans ansikte, hans kinder var insjunkna och han var som sagt, väldigt ormlik. Han hade en dov lila ögonskugga som låg spetsigt om hans ögon, vilket fick hans gul-liknande ögon att stå ut mer. Sen att han hade något konstigt silverörhänge som dinglade i vardera örsnibb fick mig att undra ännu mer. `Är han verkligen en vaktmästare?´

Men jag hade träffat många som Orochimaru under årens lopp. Bara jag fick lite tid så skulle jag nog kunna vinna hans förtroende.

SasukeNarutoSasukeNarutoSasukeNarutoSasukeNarutoSasukeNarutoSasukeNaruto

"Vart är du på väg?" frågade jag ett par timmar senare när Sai kom stegande med lunchbrickan i händerna.

"Till Kalifornien skulle jag tro, om jag fick bestämma." sa han och ställde ner brickan i gräset. "Men det är rätt långt dit, så det är nog bäst att stanna här."

Energin som alla hade visat på förmiddagen hade avtagit vid lunchtid. Tsunade ville inte att vi skulle gå tillbaka till husen där hon inte kunde hålla uppsikt över oss, men hon gick med på att låta oss äta utomhus och ta en tupplur i gräset efter maten.

Det var folk överallt; en del satt i skuggan av träden och andra låg på rygg och solade.

Sai sträckte ut sig i gräset och jag satte mig med ryggen mot stammen på en stor lönn.

"Det är två långa arbetsdagar kvar till helgen," suckade Sai. "Det händer en massa konstiga saker här och det är jag som får ta itu med dem." Han gav mig ett snett leende som inte nådde ögonen. "Jag behöver någon form av belöning, som att äta lunch med dig till exempel."

"Det måste vara tufft för dig och din mamma med allt ansvar och så långa arbetsdagar." Jag flinade åt honom. "Ni har ju knappt tid att sätta er ner en stund."

"Det är nog tuffare för henne än för mig."

"Varför då?" frågade jag.

Sai tittade upp mot trädkronan ovanför våra huvuden innan han svarade. Grenarnas rörelser och skiftningarna mellan sol och skugga reflekterades i hans mörka blanka ögon.

"Hon har en tendens att överreagera i vissa situationer. Som till exempel spökerierna som som hänt nu på teatern har gjort henne hemskt upprörd. Nu i morse så anklagade hon till och med mig för att ligga bakom dem!"

Jag bestämde mig då för att inte nämna någonting om att jag hade råkat höra deras gräl. `Lite enskildhet kan jag i alla fall förse dem med´ tänkte jag.

"Men, varför skulle du göra något sånt för?" Jag bet mig i läppen.

"För att sabotera för Kakashi, såklart." Sa han nonchalant och studerade trädkronan mer ingående. Mina tankar snurrade. Vad hade Kakashi med det här att göra nu igen?

"Jag visste inte att du avskydde honom till en sån grad." Sa jag och försökte låta oseriöst förvånad.

"Det gör jag inte. Jag vet att jag är en bra skådespelare och en bra regisör assistent, oavsett vad Kakashi har att komma med eller säga. Men jag tror att mamma börjar tröttna lite på att han kritiserar mig hela tiden." Han pausade. "Hon försöker vara professionell och inte låta honom se att hon blir upprörd, men hon kan vara rätt känlig av sig också. Hon kan bli väldigt deppig ibland, och hon tror förstås att jag reagerar likadant."

"Har du någon aning om vem som kan ligga bakom spökerierna?" Jag tänkte inte berätta om min egna lilla teori,- att det var Kyuubi själv som spökade. Sai var alldeles för praktiskt lagd för att ens överväga den möjligheten.

"Neji skulle jag chansa på, men jag har inga bevis. Neji och någon annan som vet hur man bryter strömmen. Kanske Orochimaru, för han behöver inte vara närvarande när mamma räknar oss andra. Sen är han bara allmänt exentrisk, och läskig för den delen."

Jag kunde bara hålla med honom på den sista punkten och mitt inre jag nickade hängivet.

"Har Neji något otalt med Kakashi?" Det började bli snurrigt.

"Egentligen inte. Kakashi har varit schysst mot honom på det stora hela." Sai rullade över på sidan och stödde sig på armbågen. "Jag vet inte om jag borde berätta det här för dig, men jag tror att Neji gör det hät för att Kazama Kyuubi ska leva vidare."

Jag kom och tänka på hur Neji njutitningsfullt hade andats in doften av Kyuubi's parfym som om han aldrig kunde ha fått nog av den. Det vände sig i magen på mig och jag lade ifrån mig smörgåsen.

"Vad är det?" Frågade Sai och tittade bort från trädkronan för att se på mitt ansikte.

"Ingenting." svarade jag kort.

Han satte sig up.

"Det är något jag måste prata med dig om, Naruto. Det kanske låter långsökt och fånigt, men jag har en känsla, kalla det ett sjätte sinne, som säger att jag har rätt."

Jag mötte vaksamt hans blick, rädd av vad han kunde komma att säga.

"Vad då för något?"

"I morse när jag pratade med min mamma kom jag att tänka på en sak som Kyuubi hade berättat för mig förra sommaren. Hon sa något i stil med att hon hade en bror vid namn... Naruto."

Jag vände bort blicken.

"Enligt Kyuubi så kunde Naruto en massa om teater och var begåvad, men han led av stark scenskräck. Så han ställde sig aldrig på en scen frivilligt."

"Nej," sa jag lågt och kände innehållet i min mage röra sig olustigt. "Jag tränade gymnastik istället."

Jag hörde hur han skarpt drog efter andan.

"Varför kom du hit?" Frågade han lågt och la sin hand över min i en, enligt mig, överdrivet vänlig gest. "Det måste ju vara fruktansvärt för dig!"

"Jag lovade nämligen henne att hälsa på... men det kom alltid en massa saker emellan."

Han lyfte handen och snuddade min kind. Jag märkte det knappt.

"Jag är ledsen, Naruto. Det som hände din syster var ofattbart och tragiskt."

Jag nickade och pressade ihop läpparna till ett tunnt streck.

Han lutade sig närmare mig och strök ömt bort en gyllene lock ur mitt ansikte. Jag hade ingen kraft att tillrättavisa honom gränserna till där det personliga utrymmet borde vara, för borta för att bry mig.

"Det är något annat jag vill veta, men jag kan fråga dig om det en annan gång." viskade han mjukt.

"Gör det nu." sa jag lågt, men med en underton av beslutsamhet.

Han väntade en stund tills min andhämtning hade lugnat sig. `Konstigt, jag märkte inte ens att den stigit, måste varit chocken förmodar jag.´

"Är det någon annan som vet vem du är?"

Jag skakade häftigt på huvudet.

"Är du säker på det?" Jag kände mig plötsligt irriterad.

"Hur skulle någon kunna ana det? Jag är varken lik Kyuubi till utseendet eller till personligheten, och ingen skulle direkt förvänta sig att jag dök upp här av alla ställen efter det som hänt. Jag älskar Kyuubi av hela mitt hjärta, jag gör verkligen det, men som du nog märkte så var hon ganska självupptagen. Jag är säker på att hon skröt lite om pappa, men om jag ska vara uppriktig så förvånar det mig att hon ens nämde att hon hade en bror."

"Saken kom upp när vi diskuterade för- och nackdelar med att spela teater och att ha föräldrar som också gör det. Inser du inte att någon annan kan ha hört henne nämna ditt namn och dragit samma slutsats som jag?"

Jag gjorde ofrivilligt en grimas.

"Kanske det."

"Vet Sasuke någonting om det här?"

"Det är jag ganska säker på att han inte gör."

`Om Sasuke verkligen visste vem jag var så var det nog inte så troligt att han skulle ha ljugit om sitt och Kyuubi's förhållande för mig.´ tänkte jag och blev ofrivilligt bister om saken.

"Det oroar mig," fortsatte Sai. "För om Sasuke vet om det så vet Neji om det också, det är bara så. De är bästa vänner sedan barnsben. Och man får inte glömma att Neji är besatt av Kyuubi, så om han får reda på att du är hennes bror, så kanske han...."

"Vad skulle han göra?" Frågade jag med ett frågande uttryck.

Sai var på väg att säga någonting, men ändrade sig efter han såg mitt uttryck, som om det vore uppenbart.

"Jag vet inte" sa han efter en stunds tystnad. "Det kanske bara är min fantasi som skenar iväg med mig."

Jag vred på mig otåligt och rufsade om mitt fågelbo till frisyr.

"Har det någonsin slagit dig att Kyuubi kan ha blivit mördad av någon annan än den där seriemördaren?" frågade jag och drog ut handen från mina spretiga lockar.

"Det spekulerades och fantiserades en massa om det efter att kroppen hittades. Men sen fick vi veta att det fanns en massa spår på brottsplatsen som antydde att det var seriemördarens verk."

"Det betyder ingenting," fick jag lågt fram. "Skådespelare är ju som sagt experter på att immitera andras stilar, annars skulle det inte vara stor mening i att vara skådespelare."

"Vad menar du med det?" Sa han och granskade nyfiken mitt ansikte. "Misstänker du någon?"

"Tanken har väl slagit mig."

Sai rynkade pannan.

"Jag tycker du ska åka hem, Naruto."

"Inte än." fick jag fram.

"Åk nu, innan någon annan kommer på vem du är."

"Men jag kan inte. Inte förrän drömmarna slutar." viskade jag.

"Vilka drömmar?"

Jag visste bättre än att berätta att jag såg väldigt verkliga syner i vaket tillstånd. Ideén om att tillbringa en längre framtid i ett madrasserat rum lockade inte särskillt mycket för tillfället, så jag höll mig till att kalla dem drömmar.

"Jag drömmer så gott som varenda kväll om Kyuubi. Det är som om hon försöker berätta någonting viktigt för mig."

Sai höjde först på ena ögonbrynet innan han rynkade pannan.

"Om du inte märker det så försöker jag också berätta något för dig. Åk hem!"

Jag skakade envist på huvudet.

"Hör nu här, Naruto, lyssna på mig. Neji's rum är som värsta templet till ära för din syster. Ibland är jag inte ens säker på att han vet att hon är död. Han kan inte skilja på fantasi och verklighet."

Sai fiskade upp en nyckelknippa ur fickan.

"Det här är min huvudnyckel," sa han och tog bort den ur klungan av alla andra nycklar. "Den går till alla dörrar i den grå villan. I eftermiddag så kommer jag att att be dig gå ett ärende åt mig när alla är upptagna. Jag vill att du går in till Neji's rum och efter med egna ögon så du verkligen förstår vad jag menar. Han bor på första våningen, och namnet står på dörren."

Jag studerade den slitna nyckeln som Sai hade lagt i min hand.

"Jag vet att det inte är rätt av mig att ge dig den," tillade han som om han kunnat läsa mina tankar. kanske bara ansiktsuttrycket. "Men det struntar jag i. Det enda jag vill är att du ska förstå vem du har att göra med."

Sai tog mitt ansikte mellan sina händer, och jag fick en olustig känsla i maggropen. Hur kom det sig att det här inte kändes okej, fast jag praktiskt taget verkade njuta när Sasuke tog i mig eller som... som den där kyssen. Jag kände rodnaden sprida sig, och fick svaga misstankar om att Sai tog detta på ett helt fel sätt. Precis sekunden innan jag tänkte rycka mig loss ur hans grepp så började han tala.

"Tro mig, Naruto, jag vill inte att du ska åka härifrån. Det är långt mellan där du bor och här. Men du tar en stor risk genom att stanna här." Jag gav honom en, vad jag trodde i alla fall, ilsken blick.

"Jag är inte redo att ge mig av än, har jag ju sagt."

"Det du får se i Neji's rum borde få dig på andra tankar, om du inte vill stanna och spöa skiten ur honom först, såklart." skämtade Sai och såg sig omkring. "Det är nog bäst att vi äter upp maten innan de andra börjar undra vad vi håller på med." Jag rodnade ännu mer, men nu var det inte av romantiska lag utan mer förlägenhet utav hur Sai betonade det han sa med ett underligt retsamt leende. Hur såg detta ut för de andra egentligen? För Sasuke? `Varför skulle han, eller jag för den delen, bry mig om det?´ undrade jag, arg på mig själv och för att mitt undermedvetna tydligen bestämt sig att jag skulle ha tagit ett steg ur garderoben, fast mitt förnuft sa annat. Om jag nu erkände, så skulle det vara fel på minst tre olika sätt.

Efter en liten stund så ropade Tsunade att det var dags att komma tillbaka in. Sai gick tillbaka med brickorna till kafeterian och sa åt mig att gå i förväg. Jag träffade Temari och Chouji när vi köade för att kunna gå in på teatern. Sasuke stod framför dem. Jag grävde i min ryggsäck och låtsades som om jag inte såg honom.

"Hej!" Sa Sasuke glatt.

Jag hoppades att det inte var mig han talade med. Eller var det?

"Hej, Naruto, är det någon hemma?"

"Hej." svarade jag lågt och så sansat som jag förmådde.

"Hadi ni trevligt under trädet?"

`Spionerar han på mig, eller något? Han kanske bara såg, som alla andra häromkring säkert gjorde...´ tänkte jag och såg snabbt på honom. Var det ilska jag skymtade i hans ögon?

"Vi tänkte nämligen gå och sätta oss hos er," Sa Temari retsamt. "Men Chouji tyckte att det såg ut som om ni hade ganska trevligt och kanske ville vara ifred."

Chouji ryckte på axlarna, log ursäktande mot mig och följde efter Temari in genom dörren. Sasuke stod kvar och grep sedan tag i min arm när jag försökte gå förbi. Hans närhet gjorde mig medveten om hans kroppsstorlek och styrka. `Men hey, vi var väl båda killar? Inte skulle jag lägga märke till sånt, om han inte var ute efter bråk till exempel och jag bara känner mig en aning trängd?´ Jag visste själv att det inte var så, i alla fall inte på det sättet det vanligtvis brukar vara mellan två killar. När jag förmådde att titta upp så såg jag att hans blick var fäst vid en liten rännil av svett på min hals. Han hade något outgrundligt i sin blick som jag inte riktigt kunde tyda.

"Jag blev nästan lite orolig för dig där ett tag," mumlade han. "Du såg lite obekväm ut ibland."

Jag kände hur kinderna hettade till på nytt. Skulle det aldrig ta slut? Varför fick han mig att känna såhär? Visste han om vilken inverkan han hade?

Jag skakade mentalt på huvudet. Varför bryr han sig? det är väl inte så att han är bög? Jag förträngde kyssen och tidigare händelser. `Se bara på honom! Lång, snygg, smart, talangfull... förmodligen straight också. Han är säkert inte ens gay, utan bara jävlas med mig. Inte för att jag är gay direkt...?´

Jag stod inför ett svårt bekännande, som jag nog innerst inne redan visste var bekännt sedan första mötet. Mitt öde hade slutits där, att gå vidare här i världen med en ny smärtsam upplevelse. För jag visste redan att det bara var Sasuke jag var intresserad av.

Det var lika bra att bryta ödets band innan det blev för tjockt för mig att hantera.

"Det låter för mig som om du har haft en relativt trist lunch, Sasuke. Jag hoppas att middagen blir mer spännande för dig."

Jag gick in på teatern utan att se bakåt.

Det jag inte såg, var att Sasuke såg mot mig med ett oförstående och sorgset uttryck skrivet över hans stiliga ansikte.

NarutolikesSasukeNarutolikesSasukeNarutolikesSasukeNarutolikesSasukeNarutolikesSasukeNarutolikesSasuke

Well, tycker ni om det? :)

Gaah! Ni kan gärna kommentera, om det nu är bra eller förjävligt XD Alltid intressant att få höra allas synpunkter! X) Har ni börjat få lite känn om vem som skulle kunna vara mördaren? Det börjar dra ihop sig...